Print Friendly

Stig-Björn Ljunggren; Jarl Hjalmarson-mellan princip och pragmatism

Av Redaktionen | 31 december 1994


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JARL HJALMARSONMELLAN PRINCIP OCH
PRAGMAT15M
STIG-BJÖRN LJUNGGREN
MedJarl Hjalmarsons bortgång avslutades också en epok i svensk politik. Detfinns åtskilligt att
lära avJarl Hjalmarson ävenför dagens politiskt verksamma. Hos honomfinner vi nämligen en
intressant sammanvägning av princip och pragmatism.
I
sin ungdom hade Jarl Hjalmarson
anknytning till tidskriften Det Nya
Sverige. Detta var i mitten av
1920-talet och några av de ståndpunkter som Hjalmarson intog under
denna tid brukar ibland betraktas som en
ungdomlig förvillelse. Att Jarl Hjalmarson dessutom något tidigare lär ha varit
med och startat vänsterorganisationen
Clarte anses dock vara något mindre allvarligt och snarare en pikant historisk detalj.
Vad var det då som Hjalmarson forfäktade? Hans politiska linje gick ut på att
någon form av korporativ samhällsordning var att foredra framfor demokratin.
Det var samhällets organisationer som
skulle ha inflytande över statsmakten,
inte enskilda individer.
Hjalmarson hoppades att genom en
korporativ ordning så skulle klasskampen
STIG-BJÖRN LJUNGGREN är Fil. dr. och
socialdemokratisk idedebattör.
kunna stävjas och länkas in i en positiv
samhällsutveckling istället for destruktiv
kamp som riskerade nationens existens.
Enligt Hjalmarson hade intressesammanslutningarna således en viktig roll
i samhällets styrelse. Varje grupp borde
vara med och forverkliga samhällets
goda. Alla var därvidlag lika viktiga och
det var nödvändigt att de fick göra sig
gällande i liknande omfattning. Så kunde
ske genom ett rättsligt erkännande av
grupperna – och med detta som grund ett
representationssystem byggas upp där alla
centrala maktspelare var representerade
och erkända. Det demokratiska och
individualistiska systemet saknade förstå-
else for människans sociala sida.
I ett nötskal
Enligt Hjalmarson utgick demokratin
från att varje individ var samhället i ett
nötskal. Demokratin saknade sympati for
att statsauktoriteten med dess nödvändiga
över- och underordnandeforhållande.
S vE N sK TIDsKRI FT 33
Majoritetsprincipen tillämpades för att
bestämrna samhällets goda, även om det
ofta var hos minoriteten som denna insikt
egentligen fanns.
Dessutom fördärvade demokratins
atomism känslan för något överindividuellt, for de traditionellt givna
sammanhang som ett gott samhälle behövde.
Demokratins köttgrytor
Det var således liberalismens principer,
att genom majoritet och val avgöra vad
som var bra, som Hjalmarson vände sig
emot. Därmed röjde också liberalismen
väg för socialism och klassvälde. Den
framstormande socialismen var en konsekvens av liberalismen, hävdade Hjalmarson, bland annat i polemik mot Gunnar
Heckscher som försvarade demokratin
och parlamentarismen.
Vad var då konservatismens linje enligt Hjalmarson? Konservatismen skulle
inte nära sig vid demokratins köttgrytor.
Den borde istället vara en reaktion ”mot
vår tids demokratiska frossa”. Konservatismen stod mot demokratin, hävdade
han vidare:
”Konservatismen måste tjänstgöra
som pådrivare, undan för undan mala
sönder den demokratiska ideologin och
ersätta den med sina egna positiva begrepp”.
Korporativ princip
Således. Mot demokratin och massväldet
ställde Jarl Hjalmarson någon form av
intressegruppsrepresentation. Att denna
korporativa princip tillämpades av Mussolini i Italien kan inte direkt tas som intäkt för att Hjalmarson var fascist. Istället
var svenska nationalister av Hjalmarsons
snitt mer intresserade av att på ett lämpligt sätt omvandla samhällsmotsättningarnas destruktiva kraft till något
positivt.
Stark överhetsstat
Förvisso fanns en rejäl dos elitism och
anti-liberalt tänkande hos Hjalmarson
och andra i dessa ungkonservativa kretsar. I något fall var det tillräckligt för att
leda fram till en totalitär världsuppfattning. Christer Skoglund skriver i
en utmärkt genomgång av denna tid i antologin Motströms – Kritiken av det moderna (Carlssons 1991), att i dessa kretsar
var man visserligen för en stark överhetsstat, ”men det skulle finnas klara gränser
för statsmaktens ansvarsområde. Staten
som auktoritet måste erkänna att andra
auktoriteter som kyrkan, hären och familjen hade egna ansvarsområden som
inte fick kränkas.”
Två metamaifaser
Att den ungdornliga förvillelsen inte var
så allvarlig när det gäller Hjalmarson vet
vi. Sedan han värvats som sekreterare åt
statsministern Arvid Lindman korn han
snart att som en huvuduppgift ha
bekämpandet av nazister och andra ickedemokratiska inriktningar.
Jarl Hjalmarson var således demokratikritikern som blev kämpande demokrat.
En metamorfos inträffade således, till det
34 Sv ENsK TI DsKRI FT
positiva, och det var en omvandling som
många genomgick under denna tid, såväl
i högerns som vänsterns led.
Det är lätt att i efterhand yttra sig fordömande över dåtidens politiska debattö-
rer, vare sig de var nationella eller kommunister. Men vid denna tidpunkt var situationen politiskt förvirrad, och åtskilliga ur alla läger gjorde felaktiga bedömningar som de senare fick anledning att
korrigera. I Jarl Hjalmarsons fall kanske
det dessutom var ett utslag av en underliggande pragmatism, som även i framtiden skulle göra honom till en intressant
politisk personlighet. Den fortsatta utvecklingen ger prov på detta.
Nytt handlingsprogram
Under 1940-talet kom Jarl Hjalmarson
att ingå i den yngre generation högerpolitiker som arbetade for att partiet
skulle ra en modernare framtoning.
Framförallt var det en positivare socialpolitik som efterlystes. Efter många sorger och bedrövelser lyckades Jarl Hjalmarson – som var ansvarig for programarbetet – lotsa igenom 1946 års handlingsprogram, Frihet ochframsteg.
Bland de drivande krafterna bakom
programarbetet fanns forutom Jarl Hjalmarson också Gunnar Heckscher. Många
av programmets ideer och formuleringar
tillkom i dialog mellan dessa bägge. De
tidigare meningsmotståndarna hade funnit en gemensam konstruktiv plattform.
Välfärdsstat önskvärd
Det var högerns forsta omfattande program och med detta sällade sig också partiet till den svenska välfårdsstatens anhängare. Programmet var en lång genomgång av partiets strävanden på livets
alla viktiga områden. De statliga ambitionerna var visserligen villkorliga, men
infallsvinkeln var ändå en tydlig markering for att en välfårdsstat var önskvärd
även for högern.
Här inträffar nästa metamorfos i Jarl
Hjalmarsons politiska liv. När han efter
denna socialpolitiska insats blev partiledare for högern 1950 var det inte for de
stora ambitionerna på socialpolitikens
område som Hjalmarson kom att utmärka sig. Istället kom partiet att under
1950-talet betona mer marknadsliberala
drag.
Retorisk dikotomi
Hjalmarson använde sig av retorisk dikotomi. Genom att dela in den politiska
världen i två fålt – svart och vitt – preciserades högerns kritik mot den rådande socialdemokratiska politiken på ett effektfullt sätt. Det politiska budskapet spetsades till så att huvudmotsättningen kom
att framstå som närmast övertydlig.
Exempelvis talade Hjalmarson om
”överhet” mot ”vanliga vardagsmänniskor”, den ”mycket-ägande statens byråkrati” ställdes mot ”de mångas personliga ägamas demokrati”. Och Hjalmarson ställde den alltid lika aktuella frå-
gan: ”Ni ska vända på femmorna, säger
regeringen. Varfor vänder den då inte
själv på tusenlapparna?”
SVE N SK TI OS KRI FT
35
Fövandling till dogm konkret, snarare än att fa in tjusiga parolEller: ”Vi köper för mycket, säger reger- ler i protokollen.
ingen. Varför gör den då icke sig själv till
ett föredöme genom att själv köpa mindre / ……/ genom att på ett vettigt sätt
driva ned nivån på de statliga utgifterna.”
Den retoriska dikotomin kan emellertid bli en fålla om den tillåts att vara vägledande för det politiska handlandet. Då
förvandlas det enkla politiska budskapet,
identifieringen av huvudmotsättningen i
samhället, till en dogm som omöjliggör
att den politiska doktrinen översätts till
handling. En politisk idelära som saknar
handlingsprogram är steril, precis som en
kapun – stolt men oförmögen att fullgöra
sin plikt.
Marknadsliberaltfemtiotal
Jarl Hjalmarson gick inte i den dogmatiska fållan. Visserligen gillade han bättre
valrörelserna än det trista harvandet i
riksdagen. Ordduellerna, de snabba svaren och publikens reaktioner var viktigare än utskottssammanträden. Att han
tog till helikopter för att hinna med så
många möten som möjligt ansågs på
1950-talet vara märkligt men var självfallet framsynt.
MenJarl Hjalmarson kombinerade sin
profilerade politiska hållning med en
pragmatism. Ideologin var inte bara dogmer, utan verklighetsanknuten. Enbart så
kan man förstå hur Hjalmarson kunde gå
från ett socialpolitiskt positivt fyrtiotal till
ett marknadsliberalt femtiotal. Det fanns
bakom den yviga och stridbara politiska
retoriken en vilja att åstadkomma något
Den hjalmarsonska pragmatismen
Som exempel på den hjalmarsonska inställningen till den politiska pappslöjden
kan vi ta en strid om ett valprogram som
utspelades inom högern i mitten av
1950-talet. Partistämman kunde inte enas
utan överlämnade till partistyrelsen att
avgöra frågan. Och den delegerade i sin
tur till partisekreterare och partiledare.
Men Hjalmarson och Svärd glömde helt
enkelt bort saken. Och, hävdade Hjalmarson långt efteråt, ingen brydde sig om
vad som egentligen hände med valprogrammet. Och högern gjorde ett utmärkt val ändå.
Det är antagligen här vi hittar kärnan i
den hjalmarsonska politiska doktrinen.
Den synes vara präglad av tiden och
tillfalligheterna. Kanske var detta Hjalmarsons styrka, att laga efter läge. Förvisso fanns en grundläggande borgerlig
övertygelse där, men den var inte dogmatisk utan han ställde sina krafter i tjänst
där de enligt honom bäst behövdes.
Icke-dogmatisk inställning
Detta var ett uttryck för pragmatism. Redan i böljan av sin karriär inom dåvarande högerpartiet framhöll Hjalmarson
sin icke-dogmatiska inställning. En ofta
citerad formulering till 1934 års principprogram vittnar om detta:
”En av högerns viktigaste framtidsuppgifter blir l …/ att åvägbringa en riktig avvägning mellan friheten och trygg- 36 SVENS K T IDSKR I FT
heten på det ekonomiska området. Hö-
gem vänder sig sålunda bestämt mot en
otyglad och asocial kapitalism. Den ser
vidare i den sociala omvårdnaden ett naturligt och nödvändigt komplement till
näringspolitiken”
Men den hjalmarsonska pragmatismen
var inte av den sort som på förhand sökte
kompromiss. Först markerade han sin inställning i sak. Och det på så tydligt sätt
som möjligt. Här fyller den retoriska
dikotomin sin givna roll. Det gällde att
göra klart för människorna vad de politiska alternativen handlade om, på ett
klart och tydligt sätt, dessutom gärna med
en smula humor och elegans. Först därefter, när positionerna var klargjorda, hade
de politiska aktörerna skyldighet att
åstadkomma resultat.
Viktigaste resultatet
Ett exempel på hurJarl Hjalmarson också
kunde verka för samförstånd kan tas i
forsvarsuppgörelsen 1958, mitt under
höjdpunkten av partiets framgångar. Jarl
Hjalmarson lyckades under överläggningarna jämka ihop högern med socialdemokratin – som företräddes av bland
annat Torsten Nilsson. Men det eniga
forslaget gillades inte av Gunnar Sträng
som inte ansåg sig ha de pengar som
krävdes. Det fattades ett par – tre hundra
miljoner. Men forskningen kom Hjalmarson och de andra till räddning. Vid
denna tidpunkt hade vetenskapen vunnit
fördes och forsvarsuppgörelsen var räddad. ”Det var en härlig känsla efteråt”
mindes Jarl Hjalmarson trettio år senare
och han betraktade resultatet som ett av
de viktigaste under hans tid som partiledare.
Det finns också skäl att lyfta fram ett
par andra viktiga exempel på Jarl Hjalmarsons pragmatism:
*1956, mitt under valrörelsen, anslöt
sig pingstkyrkans prominente ledare
Lewi Pethrus till högerns kulturutskott
som bildats samma år. Hjalmarson önskade att han skulle kandidera för högerpartiet, men det vann inte något större
gillande i partiet. Lewi Pethrus ansågs för
gammal för att sitta i riksdagen.
Detta var bara ett exempel på att Hjalmarson försökte verka för att den kulturkonservativa strömning som gick genom
Sverige i slutet av femtiotalet fick en fristad inom högern. Han lär dessutom ha
sett relativt positivt på en eventuell kristen partibildning, allt för att samla röster
mot socialdemokratin.
* I överläggningar med folkpartiets
Bertil Ohlin drev Hjalmarson tanken att
de två partierna skulle slås ihop för att
vinna maximalt antal borgerliga väljare.
För att understryka sin välvilja erbjöd
Hjalmarson partiledarskapet till folkpartiledaren. Även här fick således högerns
partiegoistiska intressen stå tillbaka för
borgerlighetens gemensamma bästa.
insikt om att socker var skadligt för häl- Ägardemokratin
san och därför kunde det vara befogat Jarl Hjalmarson förmådde således kombimed en speciell sockerskatt. Skatten in- nera en stark högerhållning med ett visst
SvENsK TIDsKRIFT 37
mått av pragmatism. Bäst visades detta i
den stora kontrautopi till den socialdemokratiska välfärdsstaten som högern –
och Hjalmarson – lanserade i slutet av
1940-talet och som fram till våra dagar
varit en ledande tankegång for högern,
nämligen ägardemokratin.
Ägardemokratin var inte bara en principiellt viktig markering av högerns hyllande av egendomsrätten och individens
valfrihet. Det var också en alternativ målsättning for välfärdsstaten. Genom ägardemokratin fick högern en möjlighet att
vara med och diskutera välfärdsstatens
framtida utformning, utan att vare sig gå
socialdemokratins väg eller ställa sig helt
utanfor.
En vardagens demokrati
Vilken var då den hjalmarsonska tolkningen av ägardemokratin? Målet var ett
annat samhälle än det som socialdemokratin verkade for. Hur han tänkte sig utvecklingen av ägardemokratin formulerade han vid ett annat tillfålle:
”Den stora uppgiften är / …/ att steg
for steg höja de individuella realinkomsterna. De belopp, som tillfors de
lägre inkomsttagarna genom den normala
ökningen av nationalinkomsten, betyder
vida mer än inkomstutjämningen via
skatter och socialpolitik. Målet for den
fria ekonornien är att skapa en demokrati
av självständiga ägare.”
”präglat av laganda, personlig frihet och
personligt ansvar.” Jarl Hjalmarson menade att demokratin borde utvecklas
även vid sidan om den politiska sfären
och inte forvaras som en så ”ömtålig pjäs
att den bara tål vädring en söndag i september vartannat år och under mellantiden likt riksregalierna måste ligga inlåst i
riksbankens kassavalv”. Således. Mot en
”vart-annat-års-demokrati” krävde hö-
gerledaren ett ”verkligt inflytande” for
medborgarna att ”ute i det dagliga livet”
ta sköta sig själva och sina inkomster utan
att staten lade sig i. Staten skall sköta sina
viktiga sysslor, underströk Hjalmarson,
men i övrigt lämna ”medmänniskorna” i
fred.
Hjalmarson talade om sin vision om
”ett samhälle av småkapitalister”; ”Vi vill
riva ner det gamla klassamhällets
skrankor”; ”Det gör vi genom att demokratisera ägandet och på så sätt göra demokratien självägande.”
Och i veckopressen fick foljdaktligen
Hjalmarson svara på frågor av typen: Kan
verkligen alla bli kapitalister? Därmed
hade debatten kommit att gå högerns
väg, vilket också visade sig i valresultaten
under 1950-talet.
Egnahemsfamiljen
För Jarl Hjalmarson var ägardemokratin
ett medel att göra medborgarna mer
kompetenta. Många hade vant sig med
den falska trygghet som fanns under staSmåkapitalister tens skyddande vinge. Medborgarna
Ett nyckelord for ägardemokratin var ”en måste välja, hävdade Hjalmarson:
vardagens demokrati”, ett samhälle ”Vi måste göra oss kvitt bidrags- 38 SVENS K T IDSKRIFT
tänkandet. Det går inte att gå på egna ben
och sitta kvar i statens gyllne bur.” Politikens uppgift var att göra det narurligt och
mer självfallet for envar att fråga: ”vad
kanjag med min personliga insats uträtta
for samhället?”
Jarl Hjalmarson utnämnde ”egnahernsfarniljen” till högerns främsta symbol. ”Ett eget hem kan fl familjelivet att
sons – välfårdssstat hade det egna huset
som främsta symbol. Rent konkret skulle
staten bidra till att människor blev husä-
gare genom ett gynnat bostadssparande
samt avregleringar som ökade konkurrensen och sänkte bostadskostnaderna.
Och målsättningen med högerns bostadspolitik var konkret och generös: Enligt
Jarl Hjalmarson skulle bostadskostnader
blomstra och gör det lättare att fostra inte fl överstiga 20 procent av en
ungdomen”. Det egna hemmet skulle ge normalfamiljs inkomster.
familjelivet en renässans, hävdade Hjalmarson: ”Ett samhälle uppbyggt på egnahemsägare har goda möjligheter att avslöja det artificiella i vår livsforing och
finna vägen till det betydelsefulla”
Inte ens en liten trädgårdstäppa var for
liten for att ingå i ägardemokratin. ”Även
om den trädgårdstäppa jag äger är enkel
och liten betyder den mer for mig än alla
uttalanden om att jag liksom alla andra är
delägare i den ståtligaste allmänna park,
ty täppan den är min.”
Enligt Jarl Hjalmarson skulle utvecklingen mot ett ökat egnahemsägande på
många sätt forbättra samhället. Folk som
skaffade eget hem fick ansvar, deras
självständighetskänsla skulle befordras.
De blev vidare energiska samhällsforbättrare och kom att tillägna sig något
av den egna fåretagarens känsla får framsteg om de fick äga sitt hem.
Ett eget hus
Husägandet var en del av statens uppgifter att främja. Högerns – och HjalmarHjalmarson som förebild
Hjalmarsons politiska karriär är en god
forebild for den unga generation
moderatpolitiker som växt upp med det
nyliberala budskapet. Många av dessa har,
liksom Hjalmarson på 1920-talet, berusats av tidsandan och ibland låtit principerna dränka fomuftet.
Och infor verkligheten finns en individuell valfrihet, mer omfattande och betydelsefull for den egna framtiden än den
något kantstötta valfrihet som forkunnas
från dem som idag forvaltar en bankrutt
välfärdsstat. Vi kan nämligen välja att leva
kvar i våra dogmer oavsett vad verkligheten säger, eller så kan man låta verkligheten påverka tolkningen av de grundläggande principerna. Det senare är smärtsamt, men leder ofta fram till ett rikare
politiskt liv. Det visar Jarl Hjalmarsons
gärning.
SVENSK TI DS KRI FT 39

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner