Print Friendly

Stig-Björn Ljunggren; Ett grunddokument i partiskolan

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STIG-BJÖRN LJUNGGREN:
Ett grunddokument
i partiskolan
Det moderata programförslaget
rymmer en hel del som kan tjä-
na syftet att höja den intellektuella nivån ytterligare hos partiets
kader, skriver Stig-Björn Ljunggren.
Att den enskilda medborgarens engagemang blivit överflö-
digt p g av att allt större andel
av det gemensamma hanteras
av det offentliga är inte hela
sanningen. Det beror också på
att staten och kapitalismen i
Sverige förenats till en kraft –
statskapitalismen.
Den socialdemokratiske idedebattören Stig-Björn Ljunggren
har i sin doktorsavhandling
”Folkhemskapitalismen” behandlat moderaternas ideutveckling under efterkrigstiden.
D
e politiska partierna reviderar för
tillfallet sina program, men efter
samtidens stora omvälvningar är
detta riskabelt. Det förändrade politiska
läget skapar krav på nya formuleringar
men den fortsatta turbulensen, inte minst
i Sverige,gör att alla exakta formuleringar
blir chansartade.
Ser man på det senaste moderata programförslaget ur detta perspektiv blir
dess uppgift ganska uppenbar. Vi kan se
att ”högervågen” ebbat ut. Moderaterna
har nu behov av stabilitet i sin ideutveckling. Det gäller att snarare befästa de positioner som partiet erövrat i den ideologiska terrängen än att annektera nytt territorium.
De senaste årens programtexter som
producerats av moderaterna har varit viktiga dokument därför att de introducerat
nya tankar och fruktbara distinktioner.
Med 1983 års förslag till nytt handlingsprogram lärde Staffan Burenstam
Linder alla att det var skillnad på stat och
samhälle. Denna egentligen självklara insikt kom att göra det möjligt för moderater att se fenomen i omvärlden som man
inte riktigt uppfattat tidigare.
Den zetterbergska idegruppen introducerade uttrycket ”den lilla världen” i
svensk politik och det som för vissa enbart blev en käck synonym till ”familjen”
var för många andra en introduktion av
diskussionen kring ”det ci·•ila samhället” i
moderata samlingspartiet. Och snart blev
”den lilla världen” ett uttryck som kom att
ersätta ”den enskilde individen” i moderat jargong. Därmed kom också nytiberaJa överdrifter att stävjas och den liberalkonservativa kyrkan sattes mitt i byn.
Det finns ingenting att invända mot
programförslagets allmänna uppläggning.
Inledningen är magnifik och förtjänar vidare spridning. Det finns förvisso en del
besvärjelser i programtexten. Man rabblar formulär lA ur den moderata partikatekesen. Men i stort sett är det ett bra
dokument som producerats, sannolikt ett
av de mer välskrivna i partiets programhistoria. Om partiets kader kan lära sig att
förstå det som står i programmet kommer
mycket att vara vunnet för moderaterna.
Det moderata förslaget till nytt program utgår från tre honnörsord som fungerar var för sig, men riktigt bra tillsammans. Som en parafras på franska revolutionens kända motto lyfter man fram
Frihet, Gemenskap och Medborgarskap.
Inledningen är magnifik och förtjä-
nar vidare spridning.
Det finns mer än en tanke bakom dessa
tre slagord.
Friheten får oss att associera till Marknaden, Individen och Självförverkligandet, eller helt enkelt det stora Varuhuset.
Gemenskapen är det samma som Kulturen, Den Lilla Världen, Familjen och de
frivilliga Nätverken – kort sagt Köksbordet.
Medborgarskapet är Staten, Politiken
och Demokratin, det Torg dit vi vänder
oss för att göra upp om statens affärer.
Framtiden ligger inte i att betona en
eller två av dessa inriktningar, utan i sammanvävningen av alla tre tillsammans. Att
kultivera denna insikt är mer eller mindre
öppet för alla partier och kommer säkert
att ge framgång i det ideologiska utvecklingsarbetet.
Denna artikel skall dock ägna föga utrymme åt programmets alla fördelar och i
67
stället försöka hitta några svaga punkter i
moderaternas programförslag samt sätta
fingret på en allvarlig brist i den moderata
partidoktrinen.
Några mindre kritiska punkter
• Programmet vill på en gång minska och
återupprätta staten. Genom att begränsa
dess räckvidd över samhället ges också
möjlighet att precisera statens verkliga
uppgifter. Moderater har länge koncentrerat sig på att försvara de fria sfärerna i
samhället från politisk inblandning och
har därför tenderat att glömma bort att
det finns åtskilligt som är nödvändigt
inom statens verksamhetsfält och mycket
viktigt att försvara också inom politiken.
Programmet vill exempelvis skilja staten och kyrkan åt – och det är självfallet
bra. Samtidigt hävdar man att eftersom
Sverige varit präglat av kristendomen är
det ”naturligt att ge kristendomen försteg
framför andra religioner”. Vad innebär
det? Ett ”försteg” som programmet delar
ut är rätten för kyrkan (alla religiösa sammanslutningar, eller bara svenska kyrkan?) att erbjudas ”möjligheter till avgiftsuppbörd via skattsedeln”. Men borde inte
denna princip gälla fler områden, exempelvis kultur, idrott och andra aktiviteter
som inte tillhör statens kärna och där
medborgarna själva borde få rätt att välja
vad de vill stödja. Eller var går gränsen för
friheten, ansvaret och allsidigheten när
det väl kommer till kritan?
• Det finns en slagsida i den moderata
analysen som inte bör få passeras opåtalad. Moderater talar med stora bokstäver
om PLANEKONOMINs FÖRDÄRVLIGHET och SAMHÄLLSINGENJÖRSKONSTENS MISSLYCKANDE
68
genom att lyfta fram de negativa konsekvenserna som dessa samhällsordningar
leder till. Däremot talar man med små
bokstäver när det gäller marknadsekonomins nackdelar och koncentrerar sig på
dess fördelar. Det borde man inte göra
utan i stäHet vara försiktig, i synnerhet
som utvecklingen exempelvis i öst har visat att det behövs något mer än marknadsekonomi för att få ett samhälle fungerande.
Antagligen är det riktigt att understryka vikten av att ett gott samhälle kräver
goda människor. Ett visst etos måste vara
vid handen för att samhäJiet ska fungera.
En hygglig värld kräver hyggliga värderingar.
Just på denna punkt har borgerligheten
börjat nyansera sig, sedan den bottenlösa
tron på marknadens välsignelser visat sig
komma på skarn. Man kan se att ekonomismens budskap sakta är på väg att förlora sin dominans och steg för steg börjar
moraliska argument mot välfärdsstaten
att anföras.
Men detta steg är inte utvecklat i det
moderata prograrnförslaget, trots att det
skulle kunna vara det. En sådan argumentation skulle kunna hävda att den svenska
krisen inte främst är ekonomisk utan moralisk. Huvudproblemet skulle således
inte vara att industrin vanvårdats, utan
tron på att Gud är död.
I blickpunkten står då inte längre socialdemokratin, välfärdsstaten och svenskt
1970-tal – i stället är det det moderna
samhället, massmänniskan och 1900-talet som utsätts för kritik.
• Programförslaget hävdar det viktiga i
att ”det enskilda ägandet inte är koncentrerat på några få händer, utan att det
finns förutsättningar för alla medborgare
att förvärva, förvalta och förmera egendom”. Detta är ägardemokratin. Och här
utesluts inte att en omfördelning kan vara
nödvändig, men något mer exakt förkunnas inte, och det är inte konstigt, för det
har moderaterna sällan vågat göra.
För moderaterna borde det vara självklart att det inte räcker med att vilja privatisera sådant som staten lagt beslag på under en extrem expansion. Privatisering
kan ses som ett allmänt återförande till
medborgarna av vad som rätteligen kan
anses tillhöra dem. Samma princip borde
Som en parafras på franska revolutionens kända motto lyfter man
fram Frihet, Gemenskap och Medborgarskap.
därför användas på de privata förmögenheter, som skapats med statens orättfärdiga stöd. Ett verkligt systemskifte innebär i
så fall att man omfördelar alla egendomsoch maktkoncentrationer som byggts upp
med hjälp av statliga insatser.
Men det verkar som om moderater när
det kommer till kritan använder olika
principer för maktkoncentration – man
är negativ till den statliga, men ignorerar
den privata.
• I stället för att lyfta fram den moraliska
krisen som en förklaring till varför världen inte ser ut som den borde, ägnar sig
programmet åt att betona att marknadsekonomin inte är ett paradis, utan i stället
”dynamisk”.
Med ett ”dynamiskt” samhälle menar
programmakarna en värld som inte bara
låter nya skapelser växa fram ur friheten,
utan också gamla försvinna. En av marknad$ekonomins sidor är nämligen dess
kreativa förstörelseprocess, allt blir inte
vid det gamla när entreprenörerna släpps
loss. Då kan nämligen allt visa sig vara till
salu, eller förstöras för alltid.
Men programmakarna säger inte detta
fullt ut. Man beskriver i stället främst den
positiva-sidan av ”dynamik” och låtsas
som allt som försvinner egentligen inte
var så bra, utan förtjänade sitt öde. Tankegången väcker funderingar. Ska vi vara
dynamiska och flyttbara, kräver det också
att vi kan gå in och ut ur gemenskaperna
som en nyavlönad konsumtionsgalning
Man talar med små bokstäver när
det gäller marknadsekonomins
nackdelar.
går in och ut ur stadens alla butiker. Och
det är väl ändå inte hur dessa små världar
fungerar?
Hur ska den lilla världens nätverk kunna hålla ihop i ett dynamiskt samhälle?
Med ett ständigt föränderligt näringsliv
blir det svårt att hänga med för den enskilde om man samtidigt är beroende av
vänner, grannar, släktingar och arbetskamrater för att kunna ordna sin välfärd.
Att äga sin bostad är en belastning när det
företag man arbetar på lägger ner.
Programförslaget för inte debatten vidare på denna punkt. I stället försöker
man kombinera dessa två motstridiga tendenser utan närmare fundering. Dels försvåras den lilla världen, som ger människan trygghet och närhet. Dels lyfts
dynamiken fram, den som river sönder
och förnyar, ständigt och jämt.
Dessa punkter var några godtyckliga
nedslag i det moderata programförslaget
Men den allvarligaste invändningen skall
69
riktas mot en något mer bärande tankegång i den moderata partidoktrinen.
En mer kritisk punkt – om det
moderata alienationsbegreppet
Programförslaget förkunnar att ”(e)tt
samhälle där den enskilde medborgarens
engagemang har blivit överflödigt på
grund av att allt större andel av det gemensamma hanteras av det offentliga
löper stor risk att fragmentiseras och förlora det grundläggande samförståndet
som håller samhället samman”.
Detta är dock bara halva sanningen.
Förvisso kan samhället gå mot sin upplösning om människorna avskärmas från ett
aktivt medborgarskap. Och mycket av
eländet i vårt samhälle har förvisso socialdemokratin en del av ansvaret för.
Men i huvudsak är vår tid resultatet,
inte av socialdemokratins politiska dominans, utan av den moderna industrikapitalismens osedvanligt dominerande ställning i vårt land. Sådana fenomen som
främlingskap, rotlöshet och inlärd hjälplöshet är främst förorsakade av kapitalismen och dess främsta bundsförvant staten. Att det gått så långt i Sverige beror på
att dessa två krafter förenats till en kraft –
statskapitalismen – och därvidlag är inte
socialdemokratin värre än moderaterna.
När Carl Bildt nu sitter med det svenska
bankväsendet i sitt knä är han säkert böjd
att hålla med.
Låt oss ta ytterligare ett konkret exempel. Näringsminister Westerberg fick kritik för sin uppmaning till friställda bilarbetare att ”starta eget”. Men vilket är
egentligen problemet? Är det, som en och
annan moderat kanske skulle tro, att staten genom överbeskydd fråntagit med- ———————-…………..
70
borgarna initiativkraft? Handlar de arbetslösas förtvivlan om ”inlärd hjälplöshet” där staten (socialdemokratin) är
främst ansvarig? Knappast. Förvisso kan
staten genom överdrivet beskydd beröva
människor deras självkänsla. Men detta
är bara en sida av saken. Den andra sidan
är att näringslivet i hög grad byggt på samma kränkning av människornas egenvärde. På arbetsplatserna har inte efterfrå-
gats egen initiativkraft, den som exempelvis arbetat ett helt liv på SAAB har inte
fått några färdigheter som gör att hon
startar ”eget” vid uppsägning.
Inlärd hjälplöshet och alienation är två
begrepp som beskriver samma fenomen
-den moderna människans främlingskap
och rotlöshet i en värld som inte är skapad för henne utan av henne. Med ”alienation” menas förfrämligandet i samhället, känslan av maktlöshet, meningslöshet,
social isolering och brist på identitet, som
uppslagsboken uttrycker det. Alienationsbegreppet har använts av såväl Hegel
som Marx, men finns också i en ickemarxistisk tradition. Då brukar det handla om hur det traditionella samhället, med
sina intima mänskliga relationer, utvecklats till ett modernt industrisamhälle där
människor är opersonliga, byråkratiska
och marknadsanpassade. Detta brukar
kallas ”massamhället”.
Ordet alienation används inte av det
moderata programförslaget, däremot
talas om maktlöshet, främlingskap, svag
framtidstro, bristande tilltro till den egna
förmågan – allt detta sägs bottna ”i att
den politiska makten tillåtits växa på bekostnad av den enskildes frihet”. Men det
är således inte enbart staten som frånerkänner människorna delaktighet. Exempelvis har svensk fackföreningsrörelse i
årtionden försökt öka sina medlemmars
inflytande över arbetet, med varierande
resultat. ”Sverige har under efterkrigstiden blivit starkt politiserat”, skriver programförslaget Ja, det är sant. Lika sant
vore att skriva att ”Sverige har under
efterkrigstiden blivit starkt moderniserat”.
Det expertvälde på det offentligas område som programförslaget kritiserar, och
som givit sig i kast med att bryta sönder
”den lilla världen”, har sin motsvarighet
även inom näringsliv och arbetsmarknad.
Småföretag har absorberats av storindustrin, traditioner och rutiner i samhället
har fått ge vika för generella regler och
strukturomvandlande insatser, såväl från
staten som kapitalet. De gemenskaper
som rymdes i arbetslag, skrån och hantverkargillen har ersatts av en lönearbetararme, fri konkurrens, samt massproduktion och masskonsumtion. Det unika har
ersatts av standard. Eller som Marx skriver – ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras” – kapitalismen
”har dränkt det fromrna svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och
det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten”.
I själva verket har kapitalismen förött
fler nätverk än vad staten någonsin gjort.
Detta har i huvudsak varit bra. Kapitalismen har, åtminstone enligt socialistiska
och liberala synsätt, inneburit ett steg
framåt för mänskligheten. Men en av socialdemokratins styrkepunkter har varit
prutiets förmåga att ta tillvara vissa
av de förkapitalistiska
och förvandla dessa till politiska
ment. I ”arbetarrörelsen” ingår
som Folkets Hus och kooperationen,
nomen som lika gärna kunnat vara
gerliga” och som i grunden bygger på
”den lilla världens” kollektivitet.
Vad innebär då detta? Den enskilde
medborgaren kan själv göra föga för att
påverka sin välfärd. Hon är i stället beroende av olika kollektiva, svåröverblickbara beslut. Antingen av politiska insatser
eller av marknaden. Maktlösheten visar
sig såväl för den enskilde medborgaren,
vars kraft inte räcker till för att engagera
I själva verket har kapitalismen
förött fler nätverk än vad staten nå-
gonsin gjort.
sig, som för makthavaren, vars maktinnehav sällan möjliggör rationella beslut.
Massmänniskan kämpar med sin överlevnad i löneslaveriets ekorrhjul, utkastad i
ett hav av konsumtionsprylar. Makthavaren kämpar i ett överbelastat beslutssystem, med otillräcklig faktabakgrund och
fragmentiserad verklighet.
Programmet påstår att vi ”har blivit allt
mindre beroende av varandra och alltmer
beroende av stat och kommun”. Här borde ha lagts till ”näringslivet”. Ty den rätta
beskrivningen av vårt samhälle är att utvecklingen pressat fram en paradox. Vi är
visserligen ensamma och främlingar inför
varandra – men samtidigt är samhället så
71
enormt sammanflätat att alla enskilda,
institutioner och företag hänger ihop och
påverkar varandra.
Några slutord
Slutomdömet om förslaget till partiprogram är att det väl tjänar som upplysning
av de moderata partiarbetarna. Detta är
en text som ska läsas som ett grunddokument i partiskolan. Även moderater måste
nu begripa att det stundar nya tider för
Sverige och svenskarna. Gamla politiska
fördomar håller inte, vare sig för dem som
förlorat sina illusioner eller i enfald håller
fast vid dem.
Den egna dogmatismen är i dag ett hot
som moderaterna måste ta på allvar, inte
minst därför att den ger styrka åt krafter
som vill vrida klockan tillbaka i vårt land.
Brist på flexibilitet och analys kan därför
inte bara föröda moderaternas egna möjligheter att behålla sitt politiska inflytande, utan det påverkar också i negativ riktning andra politiska partier och i förlängningen den svenska nationen.
Det förslag till partiprogram som framställts är lika mycket en grundkurs i liberalkonservativ världsåskådning, även om
varken liberalismen eller konservatismen
nämns vid namn. Detta program innehåller en hel del som kan tjäna syftet att höja
den intellektuella nivån ytterligare hos
partiets kader. Det finns fortfarande en
hel del som saknas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism