Print Friendly

Stig-Björn Ljunggren; Det moderata familjebegreppet

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STIG-BJÖRN LJUNGGREN:
Det moderata
familjebegreppet
Stig-Björn Ljunggren har studerat hur familjebegreppet förändrats i moderata programskrifter
ända sedan det första principprogrammet från 1919. Redan
då underströks det att ”Den
svenska högern anser hem och
familj utgöra hörnstenar för vår
samhällsbyggnad”.
Författaren reflekterar också
över vilken betydelse uppdelning mellan en liten och stor
värld har i dagens svenska debatt. Debatten om det moderata
programarbetet startade i häfte
4-5/ 1989.
Den socialdemokratiske debattören och ledarskribenten stigBjörn Ljunggren är doktorand i
statsvetenskap vid Uppsala
Universitet.
I
den moderata programdebatten har
Hans L. Zetterberg lanserat begreppsparet den lilla och stora världen. ”Den lilla världen är familjen, släkten, vänkretsen, hembygden, de naturliga
nätverken. Den stora världen är förvaltningarna, institutionerna, företagen,
marknaderna, partierna, fackföreningarna”. Den lilla världen är en kollektivitet
som den enskilde kan överblicka. Den
främsta är familjen, hävdar Hans L.
Zetterberg i Svensk Tidskrift 1989:4-5.
Det kan vara av intresse att se hur just
familjebegreppet förändrats i moderata
programskrifter under 1900-talet. Man
kan också reflektera en smula över vilken
betydelse uppdelning mellan en liten och
stor värld har i dagens svenska debatt.
Bägge dessa frågor skall diskuteras i
denna artikel.
Den lilla världen
i moderaternas program
Den svenska högern har till sin konservativa grund fört betydande liberala element. Det är därför naturligt att man sökt
efter en ide, som smälter samman den
traditionella synen på samhället som en
sammanvävning av olika kollektiviteter
med en mer uttalad individualism. Tanken på den enskilde som samhällets
grundläggande enhet måste göras konsistent med uppfattningen att familjen,
skrået, hembygden, nationen eller kulturen, är det viktigaste att slå vakt om. T
moderata programskrifter kan man se hur
familjen kan vara den länk som binder
samman dessa tankar. Familjen kan nämligen, enligt moderata program, vara såväl
en grundenhet i den svenska nationen, en
samhällets stöttepelare, som ett medel för
individens nyttomaximering. Men familjen kan även fungera som instrument för
staten för att bedriva effektiv befolkningsoch välfärdspolitik. Familjen har varit i
centrum för moderata program, men med
varierande syften.
När moderaterna 1919 begåvades med
sitt första principprogram framgick med
all önskvärd tydlighet den nationella inriktningen: ”Den svenska högern är ett
nationellt parti. Den sätter fosterlandet
främst, dess väl över individers och klasers särintressen.” Detta var en markering
såväl mot liberalismens individualism
som socialismens klasstänkande. Men familjen – inte nationen -var enligt partiet
den centrala beståndsdelen: ”Den svenska högern anser hem och familj utgöra
hörnstenar för vår samhällsbyggnad.”
Det var således av ”hem och familj”
som den svenska nationen egentligen bestod. Denna formulering kom att upprepas i högerns senare principprogram
1924 och 1934. Det förekom även 1956
men försvann när det nu gällande principprogrammet(”1deprogram”) antogs 1978.
Under trettiotalet kom de politiska
partierna i allt högre utsträckning att
acceptera en utbyggnad av den offentliga
sektorn. Syftet var att reglera bort sociala
problem, förbättra människors förhållanden men också höja samhällets kvalitet,
öka produktiviteten och hela folkets välfård. Hotet från ”befolkningskrisen” var
tillräckligt för att övertala även de mest
skeptiska till socialpolitiken. Ty man hade
upptäckt att socialpolitik kunde vara
nationen till nytta. En formulering ur 1944
års programuttalande av högerns riksstämma kan tjäna som karaktäristik för den
nya synen. Först upprepar uttalandet den
traditionella formuleringen: ”Hemmet
och familjen äro samhällets grundval”.
103
Därefter följer den nya tidens tankegångar uttalade: ”För högern framstår därför
ett underlättande av familjebildningen
och ett stöd åt hemmen såsom en av samhällets viktigaste uppgifter. Först och
främst böra barnfamiljerna, som svara för
vårt folks återväxt, erhålla verksamt stöd.”
Här fastslås således att ”samhället”, liktydigt med ”staten”, ska utforma ett politiskt program för att gynna familjebildmngen.
1946 fick högern sitt första riktiga
handlingsprogram,”Frihet och framsteg”.
Där manifesterades att trettiotalets försiktiga omläggning av politiken från en
kärv konservativ socialpolitisk inställning
till ett accepterande av välfärdssystemets
grunder skulle stå fast. Statens uppgift var
att utarbeta ett program för hur medborgarnas välfärd ska utvecklas på livets
alla områden, från vaggan till graven. I
familjepolitiken var det fortfarande ”betolkningsfrågan” som var utgångspunkten. Ett särskilt befolkningsorgan krävdes, liksom besparingsfrämjande åtgärder, lånegivning, rådgivning, ekonomisk
hjälp till barnfamiljer, barnavdrag, skolbespisningar, deltidstjänster. Allt detta
skulle enligt programmet genomdrivas
för att skapa en gynnsam befolkningsutveckling.
En hög ambitionsnivå präglade programmet. Ett exempel på hur avancerade
kraven var kan räcka: ”Hushållsarbetet
måste underlättas genom rationalisering,
lämplig utrustning och gemensamhetsanläggningar av olika slag. Den sociala hemhjälpen bör utbyggas.” Med ”gemensamhetsanläggningar” åsyftade programmet
sådant som kollektiva tvättstugor och
daghem. Och i städerna ”bör modern
även ha möjlighet att medan hon gör upp- 104
köp e d överlämna småbarnen till någon
slags lekstuga.”
I 1956 års principprogram återupprepades den traditionella frasen, att ”hemmet
och familjen är hörnstenarna i samhällsbyggnaden. Programmet konstaterade att
”(h)emmet ska bära huvudansvaret för
det växande släktets fostran”. Men i högre
grad än tidigare fastslog programmet
också politikens uppgifter: ”Samhället
bör bedriva en befolkningspolitik, som
stärker familjens ställning.” Med ”samhället” åsyftade programmet ”staten”.
Under sextiotalet kom den sociala ingenjörskonsten att få fullt genomslag i
svenskt politiskt liv. Så även i moderaternas programskrifter. I 1969 års handlingsprogram konstateras kort att partiet ”understryker familjegemenskapens betydelse”. Därefter övergår man till att skissera
ett omfattande välfärdsprogram där familjepolitiken blir en av många områden
där statens insatser ska utvecklas. Hela
tiden betonas ”friast möjliga val” och
”största möjliga valfrihet”. Programmet
slår fast att ”(f)öräldrarna skall bära huvudansvaret för barnens vård och fostran”. Men detta ska dessutom ske i frihet:
”Varje familj måste själv få söka sig fram
till den livsform och den typ av arbetsfördelning som passar familjen bäst.” Politikens uppgift blir att underlätta detta:
”Samhället skall härutöver med serviceåtgärder och genom direkt ekonomiskt
stöd underlätta för familjen att fylla sin
funktion.” Med ”samhället” avsåg programmet ”staten”.
Familjen är inte längre en grundpelare i
samhället, utan har förvandlats till ett
objekt för välfärdsstaten, en bärare av vissa egenskaper som är nödvändiga i det
goda samhället. Mer än någonsin manifesterar högern 1969 sin uppslutning till
välfärdsstaten.
Den alternativa vägen för högern hade
varit att bygga vidare på den av Jarl
Hjalmarson omhuldade ägardemokratin.
Där bar staten fortfarande ansvaret för
medborgarnas välfärd, men på ett mer indirekt sätt. Tanken med ägardemokratin
var, att alla skulle stimuleras till att äga
någonting, en bil, ett eget hus, en sommarstuga. Ägardemokratin var egnahemsrörelsens ideer i välfärdsstatens
tappning. Som symbol för dess strävanden stod främst det egna huset – och därmed också familjen. Denna variant av välfärdsstaten kan sägas ha gått förlorad som
politiskt alternativ i Sverige när ATP-striden avgjordes till förmån för den etatistiska socialdemokratiska vägen.
Under sjuttiotalet kom programtexterna att avspegla den betoning av den enskilda individen som inte minst Gösta
Bohman gjorde sig till talesman för.
Bohman visade att den moderna konservatismen, till skillnad från den äldre som
alltid betraktade individen som underordnad kollektiviteten, kan ha den enskilde som politikens yttersta mål utan att
rucka på värnet om kollektiviteter som
familjen. Denna kompromiss mellan liberalismens individualism och konservatismens kollektivism artikuleras i moderata samlingspartiets nu gällande program. I ideprogrammet 1978 klargörs den
liberalt inriktade synen på politik som
medel för individen: ”Det politiska arbetets uppgift är att forma samhället så att
den enskilda människan kan leva i frihet
och trygghet”.
I samma programtext kompletteras
detta politikens grundsyfte med ett konstaterande om hur verkligheten egentligen är beskaffad. Individen finner sin
lycka främst i kollektiviteten, och då
främst familjen: ”Strävan efter gemenskap
är ett uttryck för människans sociala
natur, hennes önskan att förverkliga sin
frihet och att vinna trygghet. Familjen utgör den naturliga grunden för individernas strävan efter gemenskap. Inga andra
kollektiv kan ersätta hemmet som bas för
mänsklig samvaro och samverkan. Därför
är det angeläget att stödja familjen i de
olika former den kan ha.”
Påståendet att hemmet har en oöverträffad förmåga att ge individen gemenskap är ett påstående om verkligheten; för
det första att människans ”sociala natur”
är sådan att hon söker gemenskap; för det
andra att den ”naturliga grunden” för
människan är familjen. Detta verklighetsomdöme leder moderaterna till slutsatsen
att familjen också ska gynnas av de politiska institutionerna.
Sammanfattningsvis kan högerns programutveckling sägas ha omfattat tre olika synsätt på familjen. Den första såg familjen som en grundkloss i den nationella
enheten Sverige, som för partiet var det
centrala. Den andra betraktade familjen
som en central mottagare av välfärdsstatens åtgärder. Den tredje synen på familjen ser denna naturliga institution som
bäst lämpad att tillfredställa den enskildes
strävan efter gemenskap.
Den lilla världen – i tidsandan?
Visserligen väckte lanseringen av iden om
”den lilla världen” häftig kritik mot moderaterna – inte minst av Ingvar Carlsson.
Men det är samtidigt med denna kritik
noterbart, att i stort sett alla partier har
någon form av hänvisning till den lilla
världens stora betydelse. Det får i detta
105
sammanhang räcka med att hänvisa till
socialdemokraternas 90-talsprogram.
Där talas om ”den lilla familjen” och ”det
stora samhället”. Programmet skildrar
dessutom självkritiskt hur den individuella sfären ställts på undantag av välfärdsstaten.
Socialdemokratiska politiker som törs
ta ut svängarna en smula kan, som Bengt
K A Johansson, uttrycka en folkrörelseförankrad ide om den lilla världen. Den
lokala nivån ska stärkas, säger han i
Dagens Nyheter den 2 januari 1990, därför att den ”representeras av de människor som från huset, kvarteret, stadsdelen, i skolan, på dagis och i servicehuset
organiserar egna behov och intressen”.
Det är konstigt att inte socialdemokraterna bättre tagit tillvara denna möjlighet
att med den lilla världens ide formulera
en förnyelsens strategi. Folkrörelserna
bygger ju i grunden på just den lilla världens speciella egenskaper. studiecirkeln
eller Folkets Hus är två sådana grupper
som socialdemokratin slagit vakt om.
Men ingen av dem är egentligen utpräglat
socialistiska. studiecirkeln är en uppfinning av liberalerna och Folkets Hus kan
sägas vara en variant av byalaget.
Socialdemokratiris politiska begåvning
bestod i att man förstod att kombinera
dessa små världar m~d ett program för
den stora världen. I framtiden kommer
små världar att växa upp – på frivillig
basis och genom familjens renässans. Den
politiska rörelse som klarar av att kombinera detta med en övergripande strategi
har mycket att vinna. I detta perspektiv är
det intressant att höra Ingvar Carlssons
fördömande av de zetterbergska ideerna.
Kommer socialdemokratin att överlåta
folkrörelseiden till moderaterna?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner