Stig-Björn Ljunggren; Den svenska nyordningen
1991
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STIG-BJÖRN UUNGGREN:
Den svenska nyordningen
De etablerade partierna har underlåtit att ta politikerföraktet på
allvar, skriver Stig-Björn Ljunggren i sin analys av valutgången. Missnöjessignaler har funnits länge i form av blankröstning och röstsplittring.
Myten om det orubbliga partisystemet fick sig en knäck redan i förra valet genom miljöpartiets inträde i riksdagen. Socialdemokraterna började förändra
den offentliga sektorn men begick samtidigt politisk harakiri
exempelvis genom att införa
tvångssparande.
Den socialdemokratiske debattören och ledarskribenten stigBjörn Ljunggren är doktorand i
statsvetenskap vid Uppsala Universitet.
V
alet 1991 innebar att även Sverige
fick sin politiska nyordning. Krisen för det etablerade partisystemet manifesterades i två nya partier. Den
klara politiska uppdelningen i parlamentet upplöstes. En period av förvirring inträdde.
Redan genom att miljöpartiet tagit sig
in i riksdagen 1988 hade myten om det
orubbliga partisystemet fått sig en knäck.
Den följande långa raden av stora händelser, såväl inrikes- som utrikespolitiskt,
kom att bidra till att nyordningen etablerades.
Politisk harakiri
Socialdemokratin började definitivt att
förändra den offentliga sektorn, man
genomförde en stor skattereform, avskaffade valutaregleringen, började luckra upp bondeskråets planekonomiska
privilegier, reformerade skolan och avskaffade SÖ, ansökte om EG-medlemskap och löste en del frågetecken kring
kärnkraften samt beslutade om Öresundsbron. Förutom denna ideologiska
nyorientering begick dock socialdemokratin politisk harakiri, exempelvis genom att införa tvångssparande. En gång i
månaden fick löneslavarna vansinnet i
detta beslut bekräftat på sina lönebesked.
Och sedan kryddade socialdemokraterna anrättningen genom den våldsamma attack på de fackliga fri- och rättigheterna som det s k idiotstoppaketet i början av 1990 innebar. Summan av socialdemokratins regerande var att man berövade borgerligheten mycket av deras politiska program – samt skämde ut sig inför
väljarna. Resultatet kunde bara bli ett –
nämligen ett stort ras i opinionssiffrorna.
480
Förlusten av regeringsmakten var ganska
given efter en sådan av ytterligheter blandad politisk insats.
Problem inom borgerligheten
Men den politiska nyordningen har inte
bara yttrat sig i socialdemokratiska problem – även borgerligheten har haft det
besvärligt. Borgerligheten – och då kanske främst moderaterna- har kompletterats med ytterligare två partier. På Carl
Bildts ena sida finns nu ett nyliberaltpopulistiskt parti och på den andra ett
kulturkonservativt kristdemokratiskt parti. Samtidigt har Carl Bildt själv valt att
luta sig mot den socialliberala sidan,
genom sin allians med folkpartiet.
Det kan synas som ett misslyckande för
Carl Bildt och moderaterna att man inte
klarat att fånga upp två opinionstrender
som bägge borde ligga inom partiets räckhåll. KDS bildades ju en gång av gamla
högermän. Och ny demokrati har ett program som i hög grad påminner om moderaternas mer nyliberala profil. Att stämningarna påverkat moderaterna är ganska
uppenbart. Partiet ställde sig utanför skattereformen för att markera sin radikala
nyliberala profil. Carl Bildts s k ”Jönkö-
pingstal” ger en kulturkonservativ infallsvinkel som vittnar om att det zetterbergska tänkandet kring ”den lilla världen” tagits på allvar av moderatledaren. Men
nyordningen erbjuder åtminstone en fördel på sikt: För moderaterna innebär
KDS ett välkommet substitut för centerpartiet som inte längre går att lita på. Partiet har ett hopplöst populistiskt program,
som under senare tid riktats in på att slåss
med arbetarlistan och vänsterpartiet om
socialdemokratins övergivna positioner.
En bekräftelse på dubbelspelet kom
några dagar innan valet då Olof Johansson och Börje Hörnlund gav ut en åsanisse-marxistisk bok. Denna anti-storstadsdrapa blev, tillsammans med centerprogrammet ”Grön Start För Sverige”, en
markering för att legitimera en framtida
oppositionsroll inom en borgerlig regering. säkerligen tänkte sig bondeförbundet att det denna gång skulle vara centern
som lämnade regeringen på någon profilfråga, kanske EG eller Öresundsbron.
Ungefär som moderaterna en gång bröt
upp en borgerlig regering på skattefrågan
och höstade in väljarnas gunst.
Huruvida denna sluga taktik kommer
att praktiseras återstår att se. I vart fall
kan moderaterna vara nöjda med att
kristdemokraterna ser ut att axla centerns
mantel som ett lagomborgerligt, socialt
engagerat parti med folkrörelseanknytning.
Ny demokrati
Av vissa personer har ny demokrati framställts som ett Frankensteins Monster,
skapat av SAF:s kennelklubb (Den Nya
Välfärden,Timbro,Ratio osv). Det är inte
riktigt sant. För det första bygger ny demokrati på ett (delvis berättigat) missnöje
hos allmänheten med politikerna. Det
som kallas ”politikerföraktet” är inte ett
förakt gentemot demokratin och parlamentarismen som sådan.Däremot bygger
det på en brist på förståelse för den sega
verklighet som de förtroendevalda har att
hantera. Vilket i sin tur är en följd av politikerrollens professionalisering.
Under en längre tid har dessa missnöjessignaler varit klara- blankröstning,
röstsplittring och liknande. Men de harignarerats av de etablerade partierna. Nå-
gon förnyelse har inte ägt rum. En föryngring av politikerkåren har inte ansetts
nödvändig. Mycket har gått i gamla hjulspår.
Om ny demokrati är ett Frankensteins
Monster finns nog faderskapet hos de etablerade partier som underlåtit att ta politikerföraktet på allvar.
För det andra har ny demokrati genom
Bert Karlsson lyckats formulera ett genuint folkligt missnöje, exempelvis bristen
på konkurrens inom livsmedelssektorn.
Socialdemokratins offensiv på detta område kom för sent. Ny demokrati har gjort
inbrytningar hos socialdemokratin, och
orsaken är antagligen arbetarrörelsens
oförmåga att hitta en politisk linje som
stämmer överens med tidsandan. Att ta
rätt beslut iförhållande till verkligheten är
en sak. Men formulera sig trovärdigt om
samtiden kräver mer ideologisk vakenhet
än vad socialdemokratin har kostat på sig.
Detta rör eftervalsdiskussionen inom
socialdemokratin.
Eftervalsdebatt
Många socialdemokrater tar nu valrörelsen som en intäkt för att partiet inte behö-
ver ändra sin politik, utan att man ska satsa på traditionella frågor som anknyter till
trygghetsfrågor och andra klassiska paroller.
Ett exempel på detta är den AP-fondstrid socialdemokraterna tog till för att
mobilisera bland sina kärntrupper. An- 481
klagelserna från borgerligheten om statssocialism satte fart på livsandarna hos de
väljare som upplevt ATP-frågan. Ingvar
Carlsson förvandlades till Tage Erlander,
version 2. Svinget i socialdemokraternas
väljarbarometrar kom igång rejält, efter
att ha startats upp med hjälp av matmomssveket på senvåren. Det hela var
som kortsiktig medicin ganska lyckat.
Även om pensionärerna inte lät sig
skrämmas av socialistspöket så fann ungdomsväljarna föga av intresse i socialdemokratins traditionella linje. Priset för att
köpa tillbaka de äldre väljarna blev att
man fick offra den yngre generationen.
Därför kommer också eftervalsdebatten
inom socialdemokratin att vara avgörande för partiets framtid. Kommer valrörelsen att tas till intäkt för att förnyelsen varit
ett misstag – eller kommer man att våga
ge sig in i en fortsatt omorientering av
partiets program i en ny tid? Folkhemmets barnbarn har valt att gå till ny demokrati eller andra partier. Om socialdemokratin erbjuder dem en väg tillbaka återstår att se.
Kanske har borgerligheten själv nyckeln till denna framtidsfråga. Ty ett misslyckande för den moderatledda regeringen – kombinerat med en fortsatt kräftgång för socialdemokratin – kan lätt återföra vårt land till den politiska röra och
instabilitet som vi senast upplevde på
1920-talet.
Men om det inte vore ganska rörigt så
kunde man väl knappast tala om en nyordning för den svenska politiken.
Den svenska nyordningen
De etablerade partierna har underlåtit att ta politikerföraktet på
allvar, skriver Stig-Björn Ljunggren i sin analys av valutgången. Missnöjessignaler har funnits länge i form av blankröstning och röstsplittring.
Myten om det orubbliga partisystemet fick sig en knäck redan i förra valet genom miljöpartiets inträde i riksdagen. Socialdemokraterna började förändra
den offentliga sektorn men begick samtidigt politisk harakiri
exempelvis genom att införa
tvångssparande.
Den socialdemokratiske debattören och ledarskribenten stigBjörn Ljunggren är doktorand i
statsvetenskap vid Uppsala Universitet.
V
alet 1991 innebar att även Sverige
fick sin politiska nyordning. Krisen för det etablerade partisystemet manifesterades i två nya partier. Den
klara politiska uppdelningen i parlamentet upplöstes. En period av förvirring inträdde.
Redan genom att miljöpartiet tagit sig
in i riksdagen 1988 hade myten om det
orubbliga partisystemet fått sig en knäck.
Den följande långa raden av stora händelser, såväl inrikes- som utrikespolitiskt,
kom att bidra till att nyordningen etablerades.
Politisk harakiri
Socialdemokratin började definitivt att
förändra den offentliga sektorn, man
genomförde en stor skattereform, avskaffade valutaregleringen, började luckra upp bondeskråets planekonomiska
privilegier, reformerade skolan och avskaffade SÖ, ansökte om EG-medlemskap och löste en del frågetecken kring
kärnkraften samt beslutade om Öresundsbron. Förutom denna ideologiska
nyorientering begick dock socialdemokratin politisk harakiri, exempelvis genom att införa tvångssparande. En gång i
månaden fick löneslavarna vansinnet i
detta beslut bekräftat på sina lönebesked.
Och sedan kryddade socialdemokraterna anrättningen genom den våldsamma attack på de fackliga fri- och rättigheterna som det s k idiotstoppaketet i början av 1990 innebar. Summan av socialdemokratins regerande var att man berövade borgerligheten mycket av deras politiska program – samt skämde ut sig inför
väljarna. Resultatet kunde bara bli ett –
nämligen ett stort ras i opinionssiffrorna.
480
Förlusten av regeringsmakten var ganska
given efter en sådan av ytterligheter blandad politisk insats.
Problem inom borgerligheten
Men den politiska nyordningen har inte
bara yttrat sig i socialdemokratiska problem – även borgerligheten har haft det
besvärligt. Borgerligheten – och då kanske främst moderaterna- har kompletterats med ytterligare två partier. På Carl
Bildts ena sida finns nu ett nyliberaltpopulistiskt parti och på den andra ett
kulturkonservativt kristdemokratiskt parti. Samtidigt har Carl Bildt själv valt att
luta sig mot den socialliberala sidan,
genom sin allians med folkpartiet.
Det kan synas som ett misslyckande för
Carl Bildt och moderaterna att man inte
klarat att fånga upp två opinionstrender
som bägge borde ligga inom partiets räckhåll. KDS bildades ju en gång av gamla
högermän. Och ny demokrati har ett program som i hög grad påminner om moderaternas mer nyliberala profil. Att stämningarna påverkat moderaterna är ganska
uppenbart. Partiet ställde sig utanför skattereformen för att markera sin radikala
nyliberala profil. Carl Bildts s k ”Jönkö-
pingstal” ger en kulturkonservativ infallsvinkel som vittnar om att det zetterbergska tänkandet kring ”den lilla världen” tagits på allvar av moderatledaren. Men
nyordningen erbjuder åtminstone en fördel på sikt: För moderaterna innebär
KDS ett välkommet substitut för centerpartiet som inte längre går att lita på. Partiet har ett hopplöst populistiskt program,
som under senare tid riktats in på att slåss
med arbetarlistan och vänsterpartiet om
socialdemokratins övergivna positioner.
En bekräftelse på dubbelspelet kom
några dagar innan valet då Olof Johansson och Börje Hörnlund gav ut en åsanisse-marxistisk bok. Denna anti-storstadsdrapa blev, tillsammans med centerprogrammet ”Grön Start För Sverige”, en
markering för att legitimera en framtida
oppositionsroll inom en borgerlig regering. säkerligen tänkte sig bondeförbundet att det denna gång skulle vara centern
som lämnade regeringen på någon profilfråga, kanske EG eller Öresundsbron.
Ungefär som moderaterna en gång bröt
upp en borgerlig regering på skattefrågan
och höstade in väljarnas gunst.
Huruvida denna sluga taktik kommer
att praktiseras återstår att se. I vart fall
kan moderaterna vara nöjda med att
kristdemokraterna ser ut att axla centerns
mantel som ett lagomborgerligt, socialt
engagerat parti med folkrörelseanknytning.
Ny demokrati
Av vissa personer har ny demokrati framställts som ett Frankensteins Monster,
skapat av SAF:s kennelklubb (Den Nya
Välfärden,Timbro,Ratio osv). Det är inte
riktigt sant. För det första bygger ny demokrati på ett (delvis berättigat) missnöje
hos allmänheten med politikerna. Det
som kallas ”politikerföraktet” är inte ett
förakt gentemot demokratin och parlamentarismen som sådan.Däremot bygger
det på en brist på förståelse för den sega
verklighet som de förtroendevalda har att
hantera. Vilket i sin tur är en följd av politikerrollens professionalisering.
Under en längre tid har dessa missnöjessignaler varit klara- blankröstning,
röstsplittring och liknande. Men de harignarerats av de etablerade partierna. Nå-
gon förnyelse har inte ägt rum. En föryngring av politikerkåren har inte ansetts
nödvändig. Mycket har gått i gamla hjulspår.
Om ny demokrati är ett Frankensteins
Monster finns nog faderskapet hos de etablerade partier som underlåtit att ta politikerföraktet på allvar.
För det andra har ny demokrati genom
Bert Karlsson lyckats formulera ett genuint folkligt missnöje, exempelvis bristen
på konkurrens inom livsmedelssektorn.
Socialdemokratins offensiv på detta område kom för sent. Ny demokrati har gjort
inbrytningar hos socialdemokratin, och
orsaken är antagligen arbetarrörelsens
oförmåga att hitta en politisk linje som
stämmer överens med tidsandan. Att ta
rätt beslut iförhållande till verkligheten är
en sak. Men formulera sig trovärdigt om
samtiden kräver mer ideologisk vakenhet
än vad socialdemokratin har kostat på sig.
Detta rör eftervalsdiskussionen inom
socialdemokratin.
Eftervalsdebatt
Många socialdemokrater tar nu valrörelsen som en intäkt för att partiet inte behö-
ver ändra sin politik, utan att man ska satsa på traditionella frågor som anknyter till
trygghetsfrågor och andra klassiska paroller.
Ett exempel på detta är den AP-fondstrid socialdemokraterna tog till för att
mobilisera bland sina kärntrupper. An- 481
klagelserna från borgerligheten om statssocialism satte fart på livsandarna hos de
väljare som upplevt ATP-frågan. Ingvar
Carlsson förvandlades till Tage Erlander,
version 2. Svinget i socialdemokraternas
väljarbarometrar kom igång rejält, efter
att ha startats upp med hjälp av matmomssveket på senvåren. Det hela var
som kortsiktig medicin ganska lyckat.
Även om pensionärerna inte lät sig
skrämmas av socialistspöket så fann ungdomsväljarna föga av intresse i socialdemokratins traditionella linje. Priset för att
köpa tillbaka de äldre väljarna blev att
man fick offra den yngre generationen.
Därför kommer också eftervalsdebatten
inom socialdemokratin att vara avgörande för partiets framtid. Kommer valrörelsen att tas till intäkt för att förnyelsen varit
ett misstag – eller kommer man att våga
ge sig in i en fortsatt omorientering av
partiets program i en ny tid? Folkhemmets barnbarn har valt att gå till ny demokrati eller andra partier. Om socialdemokratin erbjuder dem en väg tillbaka återstår att se.
Kanske har borgerligheten själv nyckeln till denna framtidsfråga. Ty ett misslyckande för den moderatledda regeringen – kombinerat med en fortsatt kräftgång för socialdemokratin – kan lätt återföra vårt land till den politiska röra och
instabilitet som vi senast upplevde på
1920-talet.
Men om det inte vore ganska rörigt så
kunde man väl knappast tala om en nyordning för den svenska politiken.