Print Friendly

Sten Carlsson; Den svenska frihetstraditionen

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

—~·————————————————————~
STEN CARLSSON:
Den svenska frihetstraditionen
Det kan inte utan vidare sägas,
att Sverige är ”frihetens stamort
på jorden”, men nog äger landet
frihetstraditioner av ovanligt
slag, konstaterar Sten Carlsson.
Vår frihetstradition är ett
omistligt historiskt arv som dagligen måste vårdas och värnas.
Det finns åtskilligt att invända
mot våra myndigheters handhavande av sitt frihetsansvar i
dagens Sverige. Det personliga
ägandet utsätts för kränkningar,
enskilda medborgare drabbas
av byråkratiska och judiciella
övergrepp utan att de alltid får
en klar möjlighet till gottgörelse.
Den förmåga att rätt bära friheten som biskop Tomas talar
om finns inte alltid i dagens
Sverige.
Historieprofessor Sten Carlsson
är numera emeritus i Uppsala.
Frihet är det bästa ting
där sökas kan all världen omkring,
den frihet kan väl bära.
Vilt tu vara dig själver hull
du älska frihet mer än gull
ty frihet följer ära.
B
iskop Tomas Simonssons dikt av
år 1439 om Engelbrekt och Sveriges frihet är inte att fatta som nå-
gon hyllning till ett abstrakt frihetsbegrepp. Dikten har ett agitatoriskt syfte
och är tillkommen i en bestämd politisk
situation. Först hyllas den 1436 mördade
folkledaren Engelbrekt Engelbrektsson
för sin kamp mot det utlänningsvälde som
hade rått i Sverige. Boven i stycket är den
numera fördrivne unionskonungen Erik
av Pomrnern, som tyngt Sverige med skatter och låtit onda män råda. Med hjälp av
marsken Nils Stensson (Natt och Dag) hade han fört in dannebrogen i Sverige.
Riksföreståndaren Karl Knutsson (Bonde) hyllas som Engelbrekts arvtagare.
slutligen följer åtta strofer, i vilka ordet
frihet, ständigt upprepat, har en central
plats. Ordet är i sin sammansatta form av
lågtyskt ursprung. Den närmaste svenska
motsvarigheten är frihals, frälse. Detta
ord kan tänkas syfta på att den frie mannen inte hade någon ring om halsen som
trälen hade. Det kan alternativt alludera
på att den frie mannen borde slippa halshuggning. Biskop Tomas säger, att friheten bär upp frid och frälse; de tre orden
tillhör för honom samrna sfär.
Tomas avser den nationella friheten.
Engelbrekt lovordas för att han vänt sig
mot allt utländskt inflytande:
Vat Gud ville det måtte allt ske;
han utdrev ändock alla de
‘l
318
som rikit ville arga;
var han bem och var han ryss,
var han pal och var han pryss,
han älskade thöm som varga.
Det är olika östliga nationaliteter som här
sättes i skottgluggen; böhmare, ryssar,
polacker och preussare. Danskarna nämnes inte. Tomas var inte någon fiende till
själva unionen. Inom kort blev han anhängare av unionskungen Kristofer av
Bayern.
Tre friheter
Man kan i princip skilja på tre olika slags
friheter: den nationella – som Tomas
skriver om – den fysiska och den andliga.
Den fysiska friheten innebär rätt att råda
över egen person och egendom, att byta
arbetsplats och uppehållsort, även att byta nationalitet. Trälar och livegna saknar
denna frihet, och den finns inte heller i totalitära stater, där medborgarna inte får
röra sig fritt. Apartheidsystemet i Sydafrika och Berlinmuren är typiska exempel
på hårda inskränkningar i den fysiska friheten. Biskop Tomas skriver inte direkt
om denna frihet men snuddar vid den genom orden:
var heller fri än annars träl
emedan du kant dig röra.
Den andliga friheten innefattar sådana
ting som samvetsfrihet, trosfrihet och yttrandefrihet. Den nationella friheten är i
princip en forutsättning för både den fysiska och den andliga friheten men är ingen garanti för dessa. Ryssarna i Sovjetunionen är nationellt fria men åtnjuter
varken fysisk eller andlig frihet. Den fysiska friheten är en förutsättning för den
andliga men säkerställer inte denna. Sverige har genom århundraden haft fysisk
frihet, men den andliga friheten har varit
inskränkt långt fram i tiden. Det kan inte
utan vidare sägas, att Sverige är ”frihetens
stamort på jorden”, men nog äger landet
frihetstraditioner av ovanligt slag.
Den nationella friheten
Den nationella friheten har i Sverige förblivit obruten genom seklerna. Själva centralstyrelsen har alltid legat isvenska hänI Sverige har den nationella friheten
förblivit obruten genom seklerna.
der. Stockholm intogs visserligen 1520
för en kort tid av Christian II av Danmark, men eftersom han såsom unionskonung hade vissa legitima anspråk på den
svenska kronan, kan det sättas i fråga, om
Sverige ens då lydde under främmande
inkräktare. Delar av Sverige har senare
varit besatta av danska trupper, men dessa har aldrig nått centrum. Ryska trupper
har härjat i Norrland och Roslagen; de
har rent av med den svenska regeringens
goda minne, under en kort tid (1743-44)
varit stationerade kring Nyköping och
Norrköping. Finland har ockuperats vid
tre olika tillfällen före freden i Fredrikshamn 1809. Men det svenska rikets oberoende har inte satts i fråga. I Europa har
endast England en motsvarande tradition, ehuru det bör hållas i milmet att
grunden till det nuvarande engelska riket
lades genom normandernas invasion
1066. Danmark, Tyskland, Österrike,
Frankrike, Belgien, Nederländerna och
Italien har alla drabbats av främmande
ockupationer, liksom samtliga stater i
Östeuropa. Portugal låg under spanskt
välde 1580-1640. Spanien självt liksom
Schweiz härtogs av franska trupper under
Napoleontiden. Sedan 1860-talet har
den svenska frihetstraditionen varit nära
förbunden med landets alliansfrihet eller
neutralitet, som i sin tur har förutsatt eller
ansetts förutsätta ett betryggande försvar.
Biskop Tomas inskärpte på sin tid betydelsen av ett dylikt värn:
En fogil han vär sin egen bur
sva gör ock all villena djur.
Den fysiska friheten
Den fysiska friheten var länge inskränkt
genom förekomsten av trälar: invånare
som härstammade från krigsfångar eller
från fria män som på grund av ekonomiska svårigheter måst uppgiva sin frihet.
Genom skarastadgan 1335, utfärdad under Magnus Erikssons eriksgata, avlyses
dock träldomen för all framtid i åtminstone en del av landet: Konungen ger till
Guds heder och jungfru Marias ro och
nåd och för sin faders och farbroders sjä-
lar till lag, att allt mankön eller kvinnkön
som föds i Västergötlands eller Värmlands lagsagor av kristen man eller kvinna
aldrig får vara träl elle trälkvinna eller bä-
ra detta namn, ty såsom Gud har frälst de
fria från hedendomen, hade han också
frälst dem.
Troligen utfärdades liknande stadgor i
övriga lagsagor. Egentligen var det fråga
om en successiv avveckling av träldomen,
eftersom friheten bara skulle tillförsäkras
dem som föddes från och med tiden för
stadgans ikraftträdande. Men troligen
försvann träldomen tämligen omgående.
Sverige förskonades senare från den
319
livegenskap – bundenhet vid torvan –
som bredde ut sig i hela östra Europa och
även vann insteg västerut. På Själland och
andra danska öar rådde Vornedskab, en
sorts livegenskap, från 1400-talet till
l 702. I hela Danmark fanns Stavnsbaand
från 1733 till 1788: unga män fick inte
lämna sina födelseorter utan skulle stå till
godsägarnas och krigsmaktens disposition. I de landskap som Danmark 1658
avträdde till Sverige fanns aldrig något
Vornedskap, men i Skåne och Halland
kvarstod det s k hoveriet: rätt för godsägare att utan maximering utkräva dagsverken av underlydande bönder. Systemet försvann slutgiltigt först genom 1907
års arrendelag, efter förslag av regeringen
Lindman.
Genom det svenska rikets landvinningar under 1500- och 1600-talen kom dock
en del områden med livegenskap att lyda
under svenskt välde: Estland, Livland och
Svenska Pommern. Carl XI bekämpade
livegenskapen i de baltiska provinserna
men lyckades inte betvinga godsägarnas
motstånd; däremot genomfördes andra
förbättringar i böndernas villkor. Anmärkningsvärt är, att de svenskspråkiga
bönderna vid kusten aldrig blev livegna. I
Svenska Pommern genomdrev Gustaf N
Adolf 1806, att livegenskapen upphörde.
I England försvann livegenskapen, i den
mån den funnits, slutgiltigt på 1600-talet,
i Frankrike 1789. Preussen och andra
tyska stater följde efter i början av 1800-
talet, Estland och Lettland 1819, det
ryska riket i övrigt först 1861, Rumänien
1864. I USA avskaffades negerslaverjet
1865.
I Sverige nådde de feodala tendenserna sin höjdpunkt vid mitten av 1600-talet.
Bönderna fruktade då, att de sk.’Ulle bli
320
trälar eller livegna, såsom många av deras
ståndsbröder runt om i Europa hade blivit. 1650 års riksdag blev särskilt orolig,
bl a till följd av missväxter. I både Frankrike och England pågick inbördeskrig.
”Allmogens besvär”, d v s de klagoskrifter som bonderiksdagsmännen hade med
sig när de for till ständermötena, var fyllda av missnöjesyttringar som var riktade
mot skatter, dagsverken, avhysningar och
personliga övergrepp. Bönderna fruktade
bl a att de s k skattefrälseböndema, som
alltjämt ägde sina hemman men betalade
skatt (frälseränta) till olika adelsmän- en
följd av att kronan för att få inkomster avhänt sig en del av sin skatteuppbörd·_
skulle trängas bort från sina gårdar. Modem forskning har emellertid visat, att
klagomålen ofta var överdrivna. Övergrepp förekom men endast i undantagsfall. De adliga godsägarna var mestadels
goda husbönder, måna om ett gott förhållande till sina underlydande. Kronans
fogdar var ofta hårdare än adelns inspektorer. Rättstvister hänsköts till häradsrätterna, där adliga eller ofrälse häradshövdingar avgjorde målen i samverken med
nämndemän tagna ur böndernas led. Ofta
tog rätten bondens parti mot godsägaren.
Genom Carl XI:s reduktion, genomförd på 1680-talet, återtog kronan greppet över statsfinanserna. Adeln hade då
uppburit omkring två tredjedelar av de
ordinarie grundskattema, en andel som
nu sjönk till omkring en tredjedel. Syftet
med hela operationen var fiskalt, inte socialt: det var kronans intressen som fällde
utslaget, inte böndernas. Men på lång sikt
gynnades bönderna. Genom att åtskillig
frälsejord nu förvandlades till kronojord,
öppnades inom kort möjligheter för respektive åbo att på billiga villkor genom
s k skatteköp inlösa hemmanet och bli
självägande skattebonde. Vid 1800-talets
mitt var nära två tredjedelar av rikets jord
i böndernas ägo.
Bondeståndets roll
Unikt för Sverige var det politiska inflytande som bönderna utövade genom sin
ställning som ett av rikets fyra stånd. Den
svenska ståndsriksdagen har medeltida
anor, men först på 1500-talet fick fyrDen andliga friheten är mera subtil
än den fysiska och förutsätter en
högre grad av medborgerlig mognad.
ståndsindelningen fast form. Bondeståndets talman spelade ofta en stor politisk
roll.Per Eriksson iTuna (Roslagen) sökte
efter Carl X Gustafs död 1660 stödja
kungahuset genom att tillerkänna den avlidne monarkens bror Adolf Johan den
makt, som Carl Gustaf hade föreskrivit i
sitt testamente. Genom sitt handlande
kom talmannen i konflikt med aristokratien och insattes för en kort tid på Uppsala slott. Peder Olsson i Lund (Kalmar
län), talman 1686, är känd till utseendet
genom en ståtlig oljemålning av David
Klöcker Ehrenstrahl. Under frihetstiden,
då den politiska makten låg hos de fyra
stånden, vann talmän som Olof Håkansson i Lösen (Blekinge) och Joseph Hansson i Mossebo (Sjuhäradsbygden) politiska positioner som inte hade något som
helst motstycke bland deras ståndsbröder
i andra europeiska länder. Dock fick bönderna inte sitta i det mäktiga sekreta utskottet, som bl a sysslade med utrikespolitiken. Ett undantag gjordes 1742-43,
då bönderna drog nytta av den prestigeförlust som drabbat framför allt adeln genom det misslyckade kriget mot Ryssland
1741-43. Redan 1746 blev bönderna
dock åter utestängda, emedan ståndet
som helhet fick lida för dalkarlamas uppror 1743 (”stora daldansen”).
Gustaf ill:s statskupp medförde en
minskning av ständernas makt och till att
börja med en viss försämring av böndernas sociala position. Uppträden i Skåne
och Halland, riktade bl a mot hoveriet,
slogs tillbaka med ganska hårda medel.
Men efter Gustafill:s brytning med adeln
under kriget mot Ryssland 1788-90
vann bönderna åter terräng. Genom konungens år 1789 utfårdade försäkran och
stadfästelse på svenska och finska allmogens fri- och rättigheter likställdes bönderna i princip med övrigajordägare ifrå-
ga om rätten till jakt, fiske och skogsavverkning samt möjlighet att förvärva olika
slags jord. Några månader före franska
revolutionen genomförde konung och
ständer sociala reformer, som i andra länder krävde blodsutgjutelse.
Kvar stod dock den sedan medeltiden
rådande skillnaden mellan skattebördorna för å ena sidan frälsejorden (alltjämt
mestadels innehavd av adelsmän), å andra sidan skatte- och kronojorden. Bondeståndet sökte i samband med 1809 års
statsvälvning och det gustavianska kungadömets fall genomdriva en allmän skatteutjämning men lyckades inte. Kravet återkom under tvåkammarriksdagens tid, då
det drevs av det 1867 bildade Lantmannapartiet. Efter nästan ändlösa parlamentariska strider fick bönderna omsider igenom sina önskemål genom 1892 och
190l års grundskatte- och härordnings- 321
reformer, som innebar att grundskattema
försvann och att det gamla indelningsverket, som tryckt hårt på rot- och rusthållare (mestadels bönder), ersattes av en
vämpliktsorganisation.
En viktig sida av böndernas samhällsmakt utövades genom den kommunala
självstyrelsen, på sin tid uppmärksammad
av Peter den store. Det var prästerna som
här stod i centrum, omgivna av kyrkovärdar, sexmän och andra förtroendemän ur
allmogens led. Rösträtten blev graderad
efter hemmanens storlek. Så småningom
(1909, 1918, 1921) infördes lika och allmän rösträtt för båda könen i både politiska och kommunala val, inte utan motstånd från böndernas sida; i likhet med
andra makthavare var de tämligen obenägna att minska det inflytande som de
under seklernas lopp hade lyckats skaffa
sig.
Den andliga friheten
Den andliga friheten är mera subtil än den
fysiska och förutsätter en högre grad av
medborgerlig mognad. Magna Charta av
år 1215 erbjuder ett klassiskt mönster.
De frihetsprinciper som där proklamerades ingick visserligen främst som ett led i
de feodala baronernas kamp mot den
engelska kungamakten men fick med tiden betydelse också för andra folkgrupper. För svensk del är två artiklar i Magnus Erikssons landslags konungabalk
från mitten av 1300-talet av speciellt
intresse:
Andra artikeln är att han (konungen)
skall styrka, älska och vårda all rättvisa
och sanning och undertrycka all vrånghet
och osanning och all orätt, både med lag
och med sin konungsliga makt.
\
322
Tredje artikeln är att han skall vara all
sin allmoge trogen och trofast, så att han
icke skall fördärva någon, fattig eller rik,
på något sätt tillliv och lemmar, utan att
han är lagligen förvunnen, så som lagen
säger och rikets rätt: icke heller skall han
på något sätt taga något gods ifrån honom, utom enligt lag och efter laga dom,
så som förut är sagt.
Dessa ståtliga grundsatser återkom i
regeringsreformerna 1719, 1720 och
l 772 för att slutligen nå sin stilistiska och
även sakliga fulländning i § 16 av 1809
års regeringsreform:
Konungen bör rätt och sanning styrka
och befordra, vrångvisa och orätt hindra
och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta till liv, ära, personlig frihet och välfård, utan han lagligen förvunnen och
dömd är, och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan
rannsakning och dom, i den ordning Sveriges Jag och laga stadgar föreskriva; ingens fred i dess hus störa eller störa låta;
ingen från ort till annan förvisa; ingens
samvete tvinga eller tvinga låta, utan
skydda var och en vid en fri utövning av
sin religion, så vitt han därigenom icke
störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen läte en var
bliva dömd av den domstol, varunder han
rätteligen hör och lyder.
Motsvarande föreskrifter finns i 1974
års regeringsform men nu utan den klang
och det patos som har gällt sedan 1300-
talet. Den nuvarande lagtexten påminner
mera om formuleringarna i en postorderkatalog.
Naturligtvis har verkligheten inte alltid
svarat mot de vackra orden. Framför allt
har religionsfriheten länge varit inskränkt. Den katolska medeltidskyrkan
var intolerant, och den lutherska enhetskyrkan var minst lika ofördragsam. Under l 700-talet visade det sig dock vara
ekonomiskt olyckligt att hindra olika invandrargrupper från en fri religionsutövning, vilket ledde tilllättnader för anglikaner, reformerta, katoliker och judar, dock
utan att svenska medborgare fick rätt att
Jämna den lutherska statskyrkan. Religionsfrihetsklausulen i 1809 års religionsreform avsåg närmast befrielse från
ett redan urholkat gudstjänst- och nattvardstvång. Svenska medborgare som
övergick till exempelvis katolicismen hotades av arvlöshet och landsförvisning.
Först 1860 medgavs rätt till övergång till
annat av staten erkänt samfund, och först
1951 erkändes möjligheten att lämna
Svenska kyrkan utan att tillkännage överg~g till annat samfund.
Aven tryckfriheten har länge varit inskränkt, av både politiska och religiösa
skäl. 1766 års tryckfrihetsförordning
öppnade med sina frisinnade stadganden
dörren för en politisk debatt med mycket
få internationella motstycken. Tryckfriheten begränsades åter under den gustavianska tiden men återinfördes på grundlagsriksdagen 1809-10, naggades för en
tid i kanten av Carl XIV Johan, liksom av
samlingsregeringen under andra världskriget, men har i det stora hela blivit bestående.
Som helhet kan sägas, att Sverige äger
nästan unika traditioner, vad den nationella och den fysiska friheten beträffar,
och att även den andliga friheten, utan att
äga samma kompakta sekellånga förankring, står på ovanligt fast grund.
Friheten i dag
Vad har nu detta att säga nutidens svenskar? Först och främst måste vår frihetstradition betraktas som ett omistligt historiskt arv, som måste dagligen vårdas
och värnas. Trots att Sverige alltjämt är
att räkna till den mycket begränsade
gruppen av verkligt fria länder på jorden,
finns åtskilligt att invända mot våra myndigheters handhavande av sitt frihetsansvar. Det personliga ägandet utsätts för
kränkningar, enskilda medborgare drabRegeringsformens nuvarande text
påminner om formuleringarna i en
postorderkatalog.
bas av byråkratiska och judiciella övergrepp, utan att de alltid får en klar möjlighet till gottgörelse. Vid expropriationer i
samband med t ex vägbyggen och skjutfältsanläggningar åsidosättes ibland medborgarens rätt att få behålla hem och
mark. Våra fackliga organisationer, som
ursprungligentillkommitsomredskapför
den individuella friheten, företer stundom tyranniska drag. I samband med arbetskonflikter inom den offentliga sektorn utsätts, i skydd av gällande lagstiftning, inte sällan utanförstående grupper
-trafikanter, patienter, elever- för oförskylita lidanden och frihetsinskränkning- 323
ar. Den förmåga att rätt bära friheten som
biskop Tomas talar om finns inte alltid i
dagens Sverige
Det måste emellertid också inskärpas,
att den svenska friheten sedan medeltiden
är förenad med lojalitet, solidaritet och
ansvar. Det har utövats inom ramen för
byalag, socken- och landskapsmenigheter
samt inom riket som helhet. Den från
USA kommande moderna s k nyliberalismen äger en annan historisk bakgrund,
skild från den svenska. Ett övermodigt
proklamerande av individens rätt att t ex i
ekonomiska sammanhang skaffa sig fördelar på medmänniskors eller på det allmännas bekostnad är inte förenligt med
vår frihetstradition, även om manipulationerna i fråga till äventyrs i formell mening håller sig inom lagens råmärken.
Det duger inte att åberopa olika myndigheters fräckhet som ett försvar för individuellt självsvåld. Särskilt stora krav
måste ställas på personer i ledande positioner inom politik , förvaltning och nä-
ringsliv. Tyvärr har allmänhetens förtroende för dessa grupper sjunkit under senare tid.
Från konservativ synpunkt ter det sig i
detta läge viktigt att betona det kulturkonservativa momentet i vår frihetstradition, ytterst förankrat i det kristna kärleksbudet. Det är viktigt att värna den enskildes frihet. Men denna frihet får inte leda till inskränkningar i andra människors
frihet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner