Stellan Bojerud; Politiska illusionstrick
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STELLAN BOJERUD:
Politiska illusionstrick
N
ågra av de äldsta politiska illusionstricken är att visa resultatlös
handlingskraft och att öppna
dörrar med dynamit. Att den svenska
regeringen sedan lång tid systematiskt
gjort bruk av dessa taskspelarkonster är
väl känt och i dagarna har herrar ex-exellensen Bodström et consortes uppfört ett
nytt illusionsnummer.
Med anledning av att apartheid-regimen i Sydafrika nu frisläppt Nelson Mandela och även i övrigt – låt vara i sävlig
takt- fortsatt mot en ökad liberalisering,
har man här i Sverige ökat trycket mot de
egna medborgarna. Tidigare var det endast prov på dåligt omdöme att arrangera
turistresor till Sydafrika, men nu skall det
uppenbarligen bli kriminellt. Den moraliska stormakten Sverige har funnit tiden
mogen att inför en imponerad värld demonstrera sin beslutsamhet att en gång
för alla göra upp med förtrycket i världen.
Vilken underbar inrikes-utrikespolitik!
Att visa stor handlingskraft genom att
förbjuda något som i praktiken inte förekommer. På så sätt behöver man ju inte
frukta några ekonomiska konsekvenser,
utan kan fullständigt gratis håva in bifallsropen från den falang av apartheid-motståndare, som inte genomskådar åtgärdernas illusoriska karaktär. För en mer
skeptisk iakttagare inställer sig däremot
frågan om det nu inte helt enkelt handlar
om en rökridå för att dölja det faktum att
man ifallet Nicaragua – som annorstädes
så många gånger förr – satsat det svenska
folkets skattemedel på fel häst.
Här hemma brottas samhällsekonomin
med bekymmer, inte minst vad avser försvaret. JAS och nya stridsvagnar, det. kostar stora pengar och får man tro armestabens prognoser, får vi endast råd att behålla två pansarbrigader. Annat var det på
den tiden vi hade sex.
Nu invänder säkert någon välinformerad läsare och säger att sex pansarbrigader har vi väl aldrig haft, men vissst har vi
det. Under många år hade vi den internationella 6:e pansarbrigaden i tjänst. Det
rörde sig då om vad man brukar kalla en
”joint venture”; sovjetryssarna höll med
krigsmateriel, kubanerna med personal,
angloanerna tillhandahöll manöverterräng och vi svenskar betalade kalaset!
Med andra ord svarade vår s k ulandshjälp till Kuba mot kostnaderna för att
operera med en pansarbrigad i Angola.
Smör eller kanoner? Då de snälla svenskarna betalar smöret räcker det till bådadera.
Svenskarna har för övrigt även gott om
kanoner, exempelvis haubits 77, vilka för
mångmiljardbelopp lämpligen med mutor och statsministerhjälp kan exporteras
till Indien, som med en viss periodicitet
tenderat att komma i krigiska förvecklingar med sin granne Pakistan. Rapporterna
från de med skattemedel avlönade svenska FN-observatörerna i den ständiga
oroshärden Kashmir, tycks gå i papperskorgen.
Annat var det då det fullständigt oförargliga lilla landet Oman köpte en (l) luftvärnskanon med 2 000 skott. Enligt uppgift skulle denna kanon monteras på
Omans patrullbåt, som tillika var presidentjakt Med en eldhastighet av 240
skott per minut räckte Omans resurser
härvid till att hota världsfreden i drygt åtta (8) minuter.
Som skäl till förbud mot vapenexport
till det fredliga, lilla Oman, åberopades att
detta land ligger i ett ”oroligt område”,
l
l
l
140
d v s det som britterna kallar ”guilt by
association”. Argumentet är lika djupsinnigt som att vägra den laglydige och
vederbörligen examinerade jägaren A
vapenlicens med hänvisning till att han i
närområdet har grannarna B och C, vilka
är kända som notoriska bråkmakare.
En mångmiljardorder till Indien betyder arbetstillfällen i Karlskoga och
pengar i kassavalven, medan exportTHORD STRÖMBERG:
Bom igen, Bohman!
I
sin anmälan av boken ”Sodaldemokratins samhälle” (Tiden 1989) avfärdade Gösta Bohman med några svepande formuleringar mitt bidrag om bostadspolitikens framväxt (SvT nr 7-89).
Jag fann kritiken mindre träffande och i
en replik (SvT nr 1-90) markerade jag ett
par av de grövsta bomskotten. Träffbilden
blev inte bättre då Bohman i samma nummer av tidskriften försökte utveckla sin
kritik. Nu tillstod han visserligen att min
analys av socialdemokratins roll i utvecklingen av den bostadspolitik som kulminerade i miljonprogrammet 1965-74 ”i
stort sett” var korrekt, men vidhöll trots
detta attjag hade ”hårresande fel”.
Det som retat Bohman är att forskare
som jämfört den svenska bostadspolitiken med den som fördes ijärnförbara länder fram till mitten av 1970-talet satt etiketten ”a success story” på den svenska
utvecklingen. Betygsättningen grundar sig
på iakttagelsen att den svenska satsningen
inkomsterna från en enstaka kanon till
Oman i sammanhanget närmast framstår
som felräkningspengar. Alltså ett enastående tillfälle att till försumbar kostnad
visa politisk handlingskraft och ett sådant
tillfälle kan ju regeringen inte försitta –
vare sig då eller nu! Ladda på ordentligt
under dörren – men kontrollera först att
den är öppen!
på kommunalt ägda hyresrättslägenheter
förmådde lyfta bostadsstandarden från
ett bottenläge till rekordhöjder samtidigt
som entrebiljetten till marknaden hölls åtkomlig också för de grupper som inte
kunde förlita sig på arv eller bankförbindelser. Om än inte relevant i en anmä-
lan av min uppsats eller i en kommentar
till de refererade forskarna är hans beskrivning av bostadsmarknadens utveckling under de senaste femton åren så vitt
jag förstår i huvudsak riktig. Jag förmodar
att de flesta känner igen sig i Bohmans
eländesbeskrivning. Bostaden har blivit
en handelsvara. Inflationen har drivit
tombolahjulet runt i en allt snabbare takt.
Men beror detta på planering eller har det
att göra med en allt svagare statlig och
kommunal styrning? Tänkvärt är kanske,
att situationen i Sverige nu i allt högre
grad börjar likna den som rådde i de länder där man inte upplevde någon ”success
story” under 1960- och 1970-talen.
Politiska illusionstrick
N
ågra av de äldsta politiska illusionstricken är att visa resultatlös
handlingskraft och att öppna
dörrar med dynamit. Att den svenska
regeringen sedan lång tid systematiskt
gjort bruk av dessa taskspelarkonster är
väl känt och i dagarna har herrar ex-exellensen Bodström et consortes uppfört ett
nytt illusionsnummer.
Med anledning av att apartheid-regimen i Sydafrika nu frisläppt Nelson Mandela och även i övrigt – låt vara i sävlig
takt- fortsatt mot en ökad liberalisering,
har man här i Sverige ökat trycket mot de
egna medborgarna. Tidigare var det endast prov på dåligt omdöme att arrangera
turistresor till Sydafrika, men nu skall det
uppenbarligen bli kriminellt. Den moraliska stormakten Sverige har funnit tiden
mogen att inför en imponerad värld demonstrera sin beslutsamhet att en gång
för alla göra upp med förtrycket i världen.
Vilken underbar inrikes-utrikespolitik!
Att visa stor handlingskraft genom att
förbjuda något som i praktiken inte förekommer. På så sätt behöver man ju inte
frukta några ekonomiska konsekvenser,
utan kan fullständigt gratis håva in bifallsropen från den falang av apartheid-motståndare, som inte genomskådar åtgärdernas illusoriska karaktär. För en mer
skeptisk iakttagare inställer sig däremot
frågan om det nu inte helt enkelt handlar
om en rökridå för att dölja det faktum att
man ifallet Nicaragua – som annorstädes
så många gånger förr – satsat det svenska
folkets skattemedel på fel häst.
Här hemma brottas samhällsekonomin
med bekymmer, inte minst vad avser försvaret. JAS och nya stridsvagnar, det. kostar stora pengar och får man tro armestabens prognoser, får vi endast råd att behålla två pansarbrigader. Annat var det på
den tiden vi hade sex.
Nu invänder säkert någon välinformerad läsare och säger att sex pansarbrigader har vi väl aldrig haft, men vissst har vi
det. Under många år hade vi den internationella 6:e pansarbrigaden i tjänst. Det
rörde sig då om vad man brukar kalla en
”joint venture”; sovjetryssarna höll med
krigsmateriel, kubanerna med personal,
angloanerna tillhandahöll manöverterräng och vi svenskar betalade kalaset!
Med andra ord svarade vår s k ulandshjälp till Kuba mot kostnaderna för att
operera med en pansarbrigad i Angola.
Smör eller kanoner? Då de snälla svenskarna betalar smöret räcker det till bådadera.
Svenskarna har för övrigt även gott om
kanoner, exempelvis haubits 77, vilka för
mångmiljardbelopp lämpligen med mutor och statsministerhjälp kan exporteras
till Indien, som med en viss periodicitet
tenderat att komma i krigiska förvecklingar med sin granne Pakistan. Rapporterna
från de med skattemedel avlönade svenska FN-observatörerna i den ständiga
oroshärden Kashmir, tycks gå i papperskorgen.
Annat var det då det fullständigt oförargliga lilla landet Oman köpte en (l) luftvärnskanon med 2 000 skott. Enligt uppgift skulle denna kanon monteras på
Omans patrullbåt, som tillika var presidentjakt Med en eldhastighet av 240
skott per minut räckte Omans resurser
härvid till att hota världsfreden i drygt åtta (8) minuter.
Som skäl till förbud mot vapenexport
till det fredliga, lilla Oman, åberopades att
detta land ligger i ett ”oroligt område”,
l
l
l
140
d v s det som britterna kallar ”guilt by
association”. Argumentet är lika djupsinnigt som att vägra den laglydige och
vederbörligen examinerade jägaren A
vapenlicens med hänvisning till att han i
närområdet har grannarna B och C, vilka
är kända som notoriska bråkmakare.
En mångmiljardorder till Indien betyder arbetstillfällen i Karlskoga och
pengar i kassavalven, medan exportTHORD STRÖMBERG:
Bom igen, Bohman!
I
sin anmälan av boken ”Sodaldemokratins samhälle” (Tiden 1989) avfärdade Gösta Bohman med några svepande formuleringar mitt bidrag om bostadspolitikens framväxt (SvT nr 7-89).
Jag fann kritiken mindre träffande och i
en replik (SvT nr 1-90) markerade jag ett
par av de grövsta bomskotten. Träffbilden
blev inte bättre då Bohman i samma nummer av tidskriften försökte utveckla sin
kritik. Nu tillstod han visserligen att min
analys av socialdemokratins roll i utvecklingen av den bostadspolitik som kulminerade i miljonprogrammet 1965-74 ”i
stort sett” var korrekt, men vidhöll trots
detta attjag hade ”hårresande fel”.
Det som retat Bohman är att forskare
som jämfört den svenska bostadspolitiken med den som fördes ijärnförbara länder fram till mitten av 1970-talet satt etiketten ”a success story” på den svenska
utvecklingen. Betygsättningen grundar sig
på iakttagelsen att den svenska satsningen
inkomsterna från en enstaka kanon till
Oman i sammanhanget närmast framstår
som felräkningspengar. Alltså ett enastående tillfälle att till försumbar kostnad
visa politisk handlingskraft och ett sådant
tillfälle kan ju regeringen inte försitta –
vare sig då eller nu! Ladda på ordentligt
under dörren – men kontrollera först att
den är öppen!
på kommunalt ägda hyresrättslägenheter
förmådde lyfta bostadsstandarden från
ett bottenläge till rekordhöjder samtidigt
som entrebiljetten till marknaden hölls åtkomlig också för de grupper som inte
kunde förlita sig på arv eller bankförbindelser. Om än inte relevant i en anmä-
lan av min uppsats eller i en kommentar
till de refererade forskarna är hans beskrivning av bostadsmarknadens utveckling under de senaste femton åren så vitt
jag förstår i huvudsak riktig. Jag förmodar
att de flesta känner igen sig i Bohmans
eländesbeskrivning. Bostaden har blivit
en handelsvara. Inflationen har drivit
tombolahjulet runt i en allt snabbare takt.
Men beror detta på planering eller har det
att göra med en allt svagare statlig och
kommunal styrning? Tänkvärt är kanske,
att situationen i Sverige nu i allt högre
grad börjar likna den som rådde i de länder där man inte upplevde någon ”success
story” under 1960- och 1970-talen.