Print Friendly

Stellan Bojerud; Brödrafolkens fel

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

TILLSIST
STELLAN BOJERUD:
Brödrafolkens fel?
B
ellman, dansken och norrmannen
satt i gillestugan. Ute i trappuppgången hörde de värstingen Adolf,
innehavare av karateklubben ”Europa”,
rumstera ommkring. Nyss hade han tydligen varit inne hos Polacken och misshandlat denne svårt.
– Borde vi inte låsa dörren, frågade
Bellman, det ryktas på sta’n att Adolf är
på väg hit. Det sade ju den där Adlercreutz, han som är snut och jobbar på
Säpo. Det har han ju sagt även till er båda.
– Vad skulle det nytta till att låsa dörren för en vettvilling som Adof, sade
dansken. Han sparkar ju ändå in dörren
om han verkligen vill?
– Varför skulle han komma just till oss,
sade norrmannen, vi äger ju inget av värde
för Adolf.
– Han kanske vill komma åt vårt hembrända, som vi skaffat från Kiruna och
Narvik, sade Bellman. Det säger i alla fall
skvallret bland A-lagarna sedan flera dagar.
– Det tror jag inte på, sade norrmannen, och förresten kommer inte John
Bull, och han är ju ändå sjökapten, att tilllåta det. Han kommer att nita Adolf direkt!
-Grabbarna säger att även John Bull
är alkis och vill få tag i vårt brännvin, sade
Bellman. Det ryktas att han redan är på
väg för att hinna före Adolf.
I detsamma sparkades dörren upp och
Adolf blev synlig. Han slog utan förvarning dansken så att tänderna lossnade och
gav norrmannen en ”dansk skalle”. Så
knäade han dansken i skrevet, så att denne föll ner vanmäktig i smärtor och slog
en rak höger så att norrmannens käke
gick av och han tappade medvetandet och
blev liggande raklång på golv~t.
– Ro hit med kröken! ropade Adolf,
jag har pistol!
Bellman svarade inte men han tänkte
dess mer. Vems fel var det att Adolf kommit in i stugan och nu stod där hotande
och vred? Vad skall det bli av dansken och
norrmannen om Adolf slår ner även mig,
då kan jag ju inte vara dem till hjälp?
Dansken stod som förstenad och tittade in i hallspegeln på blodet som droppade från den såriga mungipan, men norrmannen segade sig upp på benen och
sparkade Adolf kraftigt på smalbenet.
Adolf drog utan en sekunds tvekan fram
sin revolver och sköt norrmannen, som
ånyo föll till golvet.
– Är det någon mer som vill vara kaxig, frågade Adolf i uppfordrande ton.
– Ööh, John Bull, sjökaptenen …,
började Bellman tvekande.
– Ha, ha, John Bull, skrattade Adolf.
Hör du inte hur Herman håller på och
spöar upp honom i källaren. Tror du, ditt
ömkliga kryp, att John Bull skulle kunna
hjälpa dig även om han ville? Titta på
norrmannen här, så kan du se hur det går
om man förlitar sig på John Bull. Ger du
upp norrman, frågade Adolf.
-Ja, jag ger upp, svarade norrmannen
med svag röst.
– Då så, sade Adolf, men det kunde du
ju ha gjort från början.Egentligen ville jag
inte skada dig, i alla fall inte skjuta, men
ryktet gick att du tänkte ge ditt hembrända till den där odräglige John Bull, som
du visst tror är din kompis. Jag hatar att
bli blåst, fattar du det norrman? Fattar
alla här det, väste Adolf och gjorde en
svepande rörelse med revolvern.
– Och du Bellman, manade Adolf, ta
nu hand om dina kompisar. Men låt dörren stå olåst, annars går det för dig som
för dem. Så länge du levererar ett ”järn”
då jag så vill går du säker, men annars
— -, Adolf tecknade med pekfingret
ett streck över halspulsådern.
Bellman bar med hjälp av dansken in
den sargade norrmannen i sängkammaren och började förbinda honom. Inom
sig kokade han av raseri och tänkte: Det
kommer kanske en dag då John Bull och
änkefru Marianne är starka nog att spöa
den där odräglige Adolf. Kanske kommer
Onkel Sam hem från USA nu när han
hört vad som hänt här i huset. Under tiden – när Adolf inte ser det – måste jag
försöka hitta det där jaktgeväret, som står
någonstans i garderoben.Jag måste skaffa
hagelpatroner. Jag måste lära mig hur
man använder geväret. En dag kanske jag
känner mig säker nog att låsa dörren och
vid behov kunna jaga ut Adolf och hans
anhang med geväret.
– Vad står du och täpker på Bellman,
frågade Adolf med ett skeptiskt tonfall,
tänker du mopsa upp dig?
-Nä, ööh— men du Adolf, kan du
inte vara bussig och gå nu? Du får ju spånken av mig som vanligt och jag måste ju ge
humanitär hjälp åt norrmannen här. Kan
du inte lämna oss i fred?
– Okej då, sade Adolf. Men då skall
dansken låta sin lillebror vara med mig
och leka ss-officer och han skall garantera brorsan bibehållen veckopeng även fast
denne går med i SS. Dessutom vill jag ha
danskens nyaste modellbåtar, dom där
moderna torpedbåtarna av Dragen- och
Glenten-klasserna.
-Jag är väl tvungen att gå med på det,
suckade dansken och Adolf nickade belå-
tet bifall.
– Men jag litar inte på norrmannen,
fräste Adolf. Jag skall låta min kompis
231
Vidkun – han är förresten norrman han
också – titta in och kolla kräket. Och
norrmannens sovrum står till mitt förfogande, så att jag kan kasta tompavor i huvudet på John Bull om han skulle våga sig
utomhus. Förstått?
Norrmannen tecknade att han ville
säga något och med svag röst bad han
slippa Vidkun, för denne var ju en Quisling.
-Okej, norrman, du slipper Vidkun,
för han är så dum att även jag märker det,
men bara tills vidare och om du sköter
dig.
Adolf gick och slog igen dörren med en
smäll. Bellman suckade och tänkte: Vad
görjag nu?
· Månaderna gick och under tiden hann
John Bull vrida om näsan på Herman. En
sommar kom Onkel Sam över från Amerika och spöade tillsammans med Ivan
upp Adolf ordentligt. Bellman övade sig
flitigt med hagelbössan och en dag kände
han sig modig nog att låsa dörren.Till slut
hade Adolf fått stryk så ofta att han gick
ner i källaren och tog sig av ·daga med
pistolen.
– Nu får du hjälpa mig att röja upp i
lägenheten, sade norrmannen till Bellman.
– Det var skönt för alla i huset, att vi
blev av med den där odågan Adolf, sade
Bellman.
– Vaddå vi?? utbrast dansken och
norrmannen. Av dig har vi just inte haft
någon hjälp. Du stod ju bara där och
bockade och kråmade dig för Adolf,jävla
anpassling!
-Men om Adolf skjutit även mig, hade
jag ju inte kunnat förbinda era sår,försökte Bellman. Och glöm inte att era små-
syskon fick gömma sig inne hos mig då
232
Adolf var påtänd och skulle klå upp alla
och envar.
-Okej då, sade dansken och norrmannen, på sätt och vis var det ju bra att inte
också du blev skjuten. Men du måste ju
inse att du inte är likvärdig med oss, för
du har ju inga ärr att visa upp! Vi kommer
nog ihåg hur du stod där och åmade dig
när Adolf var här.
– Men jag varnade ju er för Adolf och
ni ville ju inte låsa dörren. Förresten tyckte ni det var för dyrt att köpa ett riktigt
dörrlås, envisades Bellman.
– Kom inte dragande med det där
gamla tugget, skrek dansken och norrmannen i kör. Det var ju innan Adolf började supa och sen hann vi inte gå till låssmeden. Förresten, sade norrmannen, hade jag ju redan beställt ett sjutillhållarlås
från Onkel Sam i Amerika, men hann inte
montera det i tid.
– Vi kommer aldrig att glömma att du
lät Adolfs ungar leka med ditt Märklintåg fastän du visste vad han gjort med oss,
sade dansken och norrmannen.
-Men jag hade ju era småsyskon inne i
lägenheten och Adolf sa’ att om inte hans
ungar fick leka med modelljärnvägen
skulle han själv komma och slå sönder allt
som fanns i huset och dessutom vara djävlig mot era syskon.
– Äh, Adolf bluffade bara. Du var alldeles för vek, Bellman. Du skulle stått på
dig precis som vi gjorde. Förrsten var det
nog så att du egentligen höll med Adolf. I
vart fall var din brorsa Olle, han somligger i lumpen, impad av Adolf och hans
karateklubb. Nä, du var tunn, Bellman.
Du svek oss!
Bellman gick sin väg med hängande
huvud. Hade det inte varit bättre att ta en
snyting av Adolf och nu fått vara med
grabbarna i gänget? Men då hade jag ju
inte kunnat ge dem den lilla hjälp jag ändå
åstadkom och deras småsyskon hade ju
inte kunnat gömma sig undan hemma hos
mig. Kunde jag hjälpa att de inte låste dörren fastän jag varnade dem? Skulle jag ta
ansvar för att de inte monterat in ett kraftigare lås medan tid var? Nej det hjälper
inte vad jag än säger. Det här kommer
dom att tråka mig för i minst femtio år,
tänkte Bellman.
Fotnot: Aren 1940-1945 undgick minst
48 000 norrmän och 18 000 danskar ett
ovisst öde genom att fly till Sverige.Vilket öde
som väntat 7 700 danska judar om de inte
lyckats fly till Sverige vet vi tyvärr alltför väl.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner