Print Friendly

Stefan Hedlund; Vad händer med OSS efter Gortbatjov

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STEFAN HEDLUND:
Vad händer med ”OSS”
efter Gorbatjov?
Efter Sovjetunionens fall är
temat för fem artiklar i detta häfte av Svensk Tidskrift.
Stefan Hedlund inleder med
en beskrivning av den katastrof
som nu utspelas några tiotals
mil från Stockholm. Katastrofen
är politisk, ekonomisk och social. Den verkliga katastrofen är
dock det utflöde av allt tyngre
vapen och annan militär utrustning som sker i spåren av den
sovjetiska försvarsmaktens
sammanbrott.
Det är nu priset skall betalas
för drygt sju decennier av förtryck och indoktrinering, av socialism och planekonomi samt
av ett veritabelt krig mot naturmiljön.
Stefan Hedlund är professor i
öststatsforskning vid Institutionen för östeuropastudier vid
Uppsala Universitet.
P
å våren 1991 förklarade finansminister Kjell-Olof Feldt att han valde att avgå från sin post, hellre än
att sitta kvar och ”administrera en sönderfallande ekonomi”. Snart därefter lät hans
efterträdare, Allan Larsson, meddela att
den svenska ekonomiska krisen nu hade
förvärrats så långt att det var ”blodigt allvar kamrater”. Efter regeringsskiftet får vi
så höra den förre statsministern Ingvar
Carlsson utropa att den borgerliga regeringen bedriver en social ”katastrofpolitik”.
Samtidigt med denna svartmålning av
Sverige kan man observera hur bevakningen av utvecklingen i östra Europa, inklusive det som var Sovjetunionen och
som numera kallas ”OSS”, präglas av raka
motsatsen, att användande av starka ord
och uttryck regelmässigt avvisas som
överdrift eller sensationsmakeri. Minns
exempelvis alla de självutnämnda experter som förklarade att det inte skulle bli
något inbördeskrig i Jugoslavien. Eller
alla dem som efter den misslyckade sovjetiska kuppen i augusti talade om hur Ryssland åter skulle resa sig till ett starkt, rikt
och mäktigt land.
Nog ligger det något ganska märkligt i
denna kontrast, en typiskt svensk självupptagenhet som systematiskt sätter de
egna problemen i fokus och förtränger
det som händer i omvärlden. Det stora
undantaget har varit vår beryktade ”solidaritet”, med folk som befunnit sig så
långt bort att den egentliga sakfrågan blivit tryggt abstrakt. När vi nu plötsligt har
fått både krig och u-landsmisär på oroväckande nära håll, inom Europas gränser, förmår det svenska samhället inte lyfta blicken från den egna naveln.
Kanske är det så, att denna verklighet

nu är alltför skrämmande för att den skall
vara möjlig att ta till sig. I centrum för varje diskussion om utvecklingen i östra Europa står nämligen Sovjetunionens sammanbrott och de tämligen fasansfulla
konsekvenser denna utveckling kan komma att få. Om så skulle vara fallet, vilar
dock ett tungt ansvar på våra massmedia:
att sticka huvudet i sanden har aldrig varit
någon särskilt klok politik.
Vi skall nedan granska fyra olika dimensioner av den katastrof som nu utspelas några tiotals mil från Stockholrn.
Gorbatjovspolitikgickgenomgående ut på att aldrig fullfölja något
som påbörjats, att alltid stå i den
politiska mitten och attalltidsnabbt
kunna byta fot.
Den politiska katastrofen
Den politiska katastrof som gjorde slut på
Sovjetunionen var i mångt och mycket en
konsekvens av Michail Gorbatjovs politik. Det är förvisso sant att det ekonomiska sönderfallet har fortgått under en längre tid, och som sådant därför knappast
kan lastas den nye partichefen, men detta
räcker inte långt som förklaring till det
bokstavliga sammanbrott som kom att
prägla i synnerhet året 1991. En tillräcklig
förklaring måste i stället sökas i den för
Gorbatjov så typiska politik som genomgående gick ut på att aldrig fullfölja något
som påbörjats, att alltid stå i den politiska
mitten och att alltid snabbt kunna byta
fot, om motståndet i någon viktig fråga
skulle hårdna.
Det var den mästerliga politiska taktiken som vann Gorbatjov ära och beröm- 91
melse utanför det egna landet, men det
var också denna politiska taktik som på
hemmaplan ställde till med ett obeskrivligt kaos, som till slut faktiskt kom att
krossa både staten och det statsbärande
kommunistpartiet.
Gorbyfeberns många västliga tillskyndare bländades så av den nymålade fasaden, att de aldrig förmådde skåda in i
landets inre utveckling. Falska analogier
gjordes därför mellan en leende, fredsälskande, demokratisk Gorbatjov i Washington, och samme Gorbatjov som på
hemmaplan upprepade gånger provocerade fram konflikter han sedan vägrade ta
ansvar för. Det mest bestickande exemplet är förvisso massakern i Vilnius, men
listan är betydligt längre än så.
När nu cirkusen väl är över, kanske det
så sakteliga skall bli möjligt att peka på
denna kontrast mellan sovjetisk in- och
utrikespolitik. Det är nämligen i just denna dimension vi måste söka en fördjupad
förståelse av det som hänt.
Redan på sommaren 1991, dvs före
augustikuppen, skriver den amerikanske
historieprofessorn Martin Malia, i tidskriften New York Review, om ”den sexåriga disintegration av kommunismen
som eufemistiskt brukar kallas ‘omstrukturering’, alltså ”perestojkd’. Han talar om
de dramatiska omvälvningar som redan
då hade timat, och menar att ”ingenting i
denna process blir begripligt om man inte
först inser att Gorbatjovs perestrojka aldrig var avsedd som annat än reformkommunism”.
Det ligger en viktig poäng i detta konstaterande, en poäng som hänför sig till
den inre motsättning som finns i själva
begreppet ”reformkommunism”. A ena
sidan var Michail Gorbatjov förvisso en
92
man som ville reformera. Få politiska ledare torde på så kort tid ha ställt till med
så stora omvälvningar som han. Att han
samtidigt också var en övertygad kommunist kom dock till slående uttryck i efterdyningarna av den misslyckade augustikuppen. Få politiska framträdande torde
kunna överträffa hans ömkliga försök att
frikänna kommunistpartiet från all skuld.
Denna kommunistiska övertygelse
skulle visa sig vara ett väsentligt hinder
för önskan om reformer. De ”reformer”
Gorbatjov kunde genomföra kom därmed att bli av huvudsakligen destruktiv
natur. Han krossade den gamla kommunistiska partiapparaten, men vägrade tilllåta flerpartisystem. Han krossade den
gamla ”kommando-administrativa” apparaten, men vägrade tillåta marknadsekonomi. Han skapade ett starkt presidentämbete, men vägrade möta det egna folket i öppna val. Han talade vitt och brett
om behovet av ”radikala” ekonomiska reformer, men förpassade genast till papperskorgen alla reformplaner som lades
på hans bord. Han talade om öppenhet
och demokratisering, men vägrade att
lyssna till förtryckta republikers och minoriteters krav på frihet och självbestämmande.
Genom att på detta vis systematiskt rasera alla de gamla strukturerna, och lika
systematiskt blockera framväxten av nya
strukturer, kastade han landet ned i den
avgrund där det inte finns någon lag, ingen ekonomi och ingen politik. Med sig i
fallet drog han omkring 290 miljoner
människor och en av världens mäktigaste
militärmaskiner. Som belöning för sitt
storverk fick han Nobels fredspris.
För att till fullo kunna förstå vidden av
det som har hänt, måste vi inse att Sovjetunionen aldrig var en stat som alla andra.
I en av den sovjetiska konstitutionens inledande paragrafer kunde man läsa att
”SSSR bygger socialismen”. Många uppfattade säkert detta som föga mera än
ideologiskt utanpåverk, men de missade
då en viktig poäng. Logiken i att ”bygga
socialismen” låg nämligen i att staten var
ett ”projekt”, vars syfte var att skapa ett
visst – gränslöst – samhällssystem.
Av detta följde till att börja med att
landets regering inte skapades ”ur folket,
för folket”, utan snarare att den konstituerades som en ”byggherre”, med ansvar för
projektet. I konstitutionens ökända paragraf sex kunde man läsa att partiet hade
en ”ledande roll” i samhällsutvecklingen,
dvs att partiet i praktiken ansåg sig ha
konstitutionell rätt att bestämma allt,över
allt.
Ur samma logik följde också att de
väpnade styrkoma hade sin lojalitet inte
till folket, ej heller till staten, utan till just
partiet. Särskilt tydligt blev detta fenomen
i den likaledes federala kommunistiska
staten Jugoslavien, då den serbiske kommunistledaren Slobodan Milosevic under
våren 1991 envist sökte provocera den federala armen (JNA) att ingripa iKroatien.
Det skulle dq_ck inte bli förrän denna federala arme i praktiken blivit en serbisk
arme som ett dylikt ingripande kom. JNA
hade sin lojalitet till ett projekt som hade
havererat, och visste inte vem man i stället
skulle ty sig till. Exakt samma situation
präglar under våren 1992 den f d sovjetiska armen, om vilken vi skall ha mer att
säga nedan.
Ur logiken om Sovjetunionen som ett
projekt snarare än en stat följer också att
någon sovjetisk nationalitet aldrig har
funnits. När svenska sportjournalister

sent omsider upptäckte att inte alla ”sovjetiska” idrottsmän var ryssar, började
man i stället använda det helt innehållslö-
sa begreppet ”sovjeter”. Någon sådan nationalitet har aldrig existerat, och kornmer
säkerligen aldrig heller att existera.
I det inrikespass alla sovjetmedborgare
varit utrustade med finns en rad för ”nationalitet”,där det uppges vad man är, och
det finns mycket att välja mellan. Man kan
vara ryss, vitryss, ukrainare, jude, grek,
tjukotk, evenk, tatar, chant, turkmen, etc
– dock aldrig ”sovjet”, I sovjetiska folkGorbatjovs perestrojka var aldrig
avsedd som annat än reformkommumsm.
räkningar fanns drygt 100 censusnationaliteter, som i takt med unionens upplösning har förökat sig medelst delning. I senare tids opinionsundersökningar räknar
man med uppåt 800 olika nationaliteter.
Det övervägande flertalet av alla dessa
förenas av att de hyser starkt negativa
känslor gentemot ryssarna, vars ”storebroderliga hjälp” enligt den officiella sovjetiska propagandan har räddat de mindre folken ur deras ”historiska efterblivenhet”. Som representanter för centralmakten får ryssarna idag klä skott för allt det
onda som har flödat ur kornmunism och
sovjetmakt
Samtidigt måste dock understrykas att
nationalitetsproblemet inte enbart är en
fråga om ryssar mot alla andra. Många av
de andra hyser också mycket starka hatkänslor sinsemellan, känslor som har en
mångfald av mönster och förklaringar till
vilka vi skall återvända nedan.
Det viktiga i sammanhanget är att det
93
redan på våren 1990 stod klart att någon
sammanhållen stat omöjligen kunde följa
efter Sovjetunionen.De centrifugala krafterna hade redan då antagit sådan styrka
att staten bara kunde bevaras med våld.
Utan militärdiktatur var ett sammanbrott
således oundvikligt. Allt tal om en förnyad Sovjetunion, om en konfederation, om
en gemensam ekonorrusk sfår, om ett
”Öst-EG” eller om ett ”Oberoende Staters Samvälde” har varit föga mer än spasmer i det gamla kommunistiska imperiets
dödskamp.
Förutsättningarna för att de f d sovjetfolken skalllyckas finna ett nytt modus vivendi, byggt på ett fungerande samarbete
mellan suveräna republiker, betingas uppenbarligen av den ekonomiska situationen. Människor som är varma, mätta och
trygga är inte lika benägna att ge sig på sina grannar som de som är hungriga, frusna och förtvivlade. I detta avseende ser
framtiden allt annat än ljus ut.
Den ekonomiska katastrofen
Den ekonomiska katastrof som nu mest
påminner om fritt fall är en uppenbar
konsekvens av den politiska katastrofen.
Redan på hösten 1989 stod landet i princip utan fungerande regeringsutövning.
Michail Gorbatjov hade med sitt allt intensivare manövrerande lyckats reducera
både sig själv och den sovjetiska ”regeringen” till ett företrädesvis störande inslag i avvecklingsprocessen. I folkmun
kallades han ”president av den inre ringvägen”, när inte värre epitet kom till användning.
Under våren 1990 utbröt det som skulle komma att kallas ”lagarnas krig”. I syfte
att stärka sin ställning gentemot ”unio- 94
nen”, började de enskilda republikerna
utfårda suveränitetsförklaringar där den
egna lagstiftningen ställdes över den allunionella. I ett andra varv följde så motsvarande förklaringar från allehanda autonoma republiker och mindre administrativa enheter, och som krona på verket började i slutändan även enskilda fö-
retag förklara sig suveräna.
Resultatet blev ett totalt konstitutionellt kaos, där ingen längre visste vilka
spelregler som gällde. Genom att bland
annat innehålla skatteuppbörd sökte republikerna sakta strypa centralmakten,
men Gorbatjovs ”regering” svarade med
att i stället låta sedeltryckerierna gå för
full fart. Under finansministern, sedermera statsministern, sedermera kuppmakaren Valentin Pavlovs absurda ledarskap
raserades de sovjetiska statsfinanserna
och därmed även förtroendet för den sovjetiska valutan. Inflationsfinansieringen
visades bland aru1at av att underskottet i
statens finanser ökade från sex procent av
BNP 1990, till omkring 25 procent under
1991.
Än idag går sedelpressarna i Moskva
för högtryck. I ett försök att undfly den
framvällande lavinen av pappersrubler talar nu allt fler republiker, däribland även
Ryssland, om att utfårda egna valutor. Nå-
gon fungerande samordning finns knappast, och att det inom ”OSS” skulle komma att växa fram något slags valutapolitiskt samarbete måste nog betraktas som
rena drömmerier. Det vi nu bevittnar är
ett förverkligande av Karl Marx gamla
drömmar, om hur penningekonomin
skulle haverera och staten vittra bort.
Denna utveckling är givetvis mycket
allvarlig. För att ett fungerande handelsutbyte mellan de f d sovjetrepublikerna
skall vara möjligt måste man, som ett
absolut minimikrav, åtminstone skapa nå-
got slags betalningsunion, men hur detta
skall går till är idag mycket svårt att se.
Liksom den politiska processen, på-
minner det ekonomiska sönderfallet
mycket om astronomins teori om ”den
stora smällen”. Samtliga republiker (utom
Ryssland) söker nu ta sig så långt bortfrån
Moskva som möjligt, samtidigt som man
naturligtvis även framgent vill köpa rysk
olja för värdelösa rubler. Längs republikgränserna byggs i ett första varv allt högre
De väpnade styrkoma hade sin lojalitet inte tillfolket, ej hellertillstaten, utan tillpartiet.
handelsmurar, vars syfte är att förhindra
utförsel av varor ur den egna republiken. I
ett andra varv kan vi så räkna med att dylika handelsmurar även kommer att uppföras mellan olika regioner inom åtminstone de större av de f d sovjetrepublikerna. Mönstret från ”lagarnas krig” geri detta avseende god anledning till oro.
Om handeln mellan republikerna tidigare hade varit någorlunda begränsad,
kunde kanske även skadeverkningarna av
denna ekonomiska krigföring blivit begränsade. Tyvärr förhåller det sig dock så,
att man till följd av socialismens perversa
tilltro till stordriftens välsignelser har skapat en ekonomi som präglas av extremt
hög koncentration i produktionen. Varje
republik har ett antal gigantiska monopol,
vars underleverantörer nu befinner sig i
”fel” republik, på fel sida om de allt högre
handelsmurarna. Vi torde i detta faktum
ha den kanske allra viktigaste enskilda

förklaringen till det ekonomiska sammanbrottets implosionsartade förlopp.
Som ett särskilt gott exempel kan vi notera att en stor del av den utrustning som
är av strategisk betydelse för oljeproduktionen tillverkas av monopolföretag i
Azerbajdzjan. För oljeföretagen i exempelvis Tjumen, i västra Sibirien, innebär
detta att livsviktiga underleverantörer nu
befinner sig i en främmande republik, på
ett område som kanske dessutom är på
väg att förvandlas till krigsskådeplats.
För att förstå just oljesektorns stora betydelse för framtiden måste vi dessutom
notera att den sovjetiska ekonomins handelsmönster genomgående var av typisk
ulandskaraktär. Man exporterade råvaror
och importerade bearbetade varor. Bland
de exporterade råvarorna stod oljan i en
klass för sig själv. Varje bedömning av i
synnerhet Rysslands framtida utveckling
måste därför utgåifrån oljeproduktionens
utveckling, och denna prognos är mycket
dålig.
Produktionen av olja sjunker nu
snabbt, från 607 miljoner ton 1989, till
570 miljoner ton 1990 och omkring 500
miljoner ton 1991. En prognos för 1992
pekar på ett ytterligare fall, till omkring
440 miljoner ton, men kanske kommer
det att bli värre än så. Anledningarna till
denna utveckling är förvisso många, men
den allvarligaste torde nog vara att man
på traditionellt sovjetiskt vis har bedrivit
rovdrift på naturen.
Medan man i väst vanligtvis använder
gaskompressorer för att skapa tryck i oljereservoaren (där det inte – som i Kuwait
– är självtryck) har man i Sovjetunionen
pumpat ned vatten under högtryck. Detta
är en snabb och billig men på lång sikt
mycket destruktiv metod. Efter några års
95
produktion börjar ju vattnet komma upp
igen, och man måste då borra ytterligare
hål för att få upp den önskade volymen olja. Idag är vatteninnehållet i den västsibiriska oljan omkring två tredjedelar – för
varje fat olja man får upp har man alltså
använt knapp borrkapacitet till att pumpa
upp två fat vatten! De som fortfarande talar om Rysslands omätliga rikedomar gör
nog klokt i att lägga de gamla läroböckerna på hyllan.
En omedelbar konsekvens av krisen
inom oljeproduktionen är att i stort sett
all export har upphört. Den sovjetiska oljeexporten föll från 144 miljoner ton
1989, till 60 miljoner ton 1990 och 30
miljoner ton 1991. Samtidigt kunde vi finna liknande mönster inom snart sagt alla
andra exportsektorer. Exporten av kol
föll från 61 miljoner ton 1989 till 20 miljoner ton 1990. Samtidigt sjönk exporten
av virke från 20 till 8 miljoner kubikmeter. På metallbörsen i London kunde man
avläsa en omfattande dumpning av samtliga sovjetiska metaller – prisindex föll
med omkring en tredjedel.
Allt detta innebär att de som har fordringar på den f d Sovjetunionen bör se
ganska dystert på möjliheterna att återfå
dessa pengar. Den sovjetiska hårdvalutaskulden ökade från 42 miljoner dollar
1988, till 50 miljarder 1989 och 54 miljarder 1990. Sedan skedde det verkliga
raset. Vid slutet av 1991 var skulden uppe
i hela 86 miljarder dollar. (Hit kan även
läggas ytterligare 17 miljarder dollar i
skulder till övriga f d socialiststater.) Samtidigt som skulden ökade, minskade (kända) sovjetiska hårdvalutatillgångar i väst,
från 16 miljarder dollar 1988, till8 miljarder 1990 och i stort sett noll1991.
Sannolikheten för att dessa skulder
96
skall komma att betalas, eller ens att räntor skall komma att betalas, måste dessutom ses mot bakgrund av dagens utbredda oenighet mellan de f d sovjetrepublikerna om hur skuldbördan skall fördelas.
Ryssland har erbjudit sig att överta hela
· skulden, men detta generösa erbjudande
har inte fallit i särskilt god jord. I synnerhet Ukraina insisterar på att själv svara
för sin del, detta trots kraftiga påtryckningar i Moskvas farvör från kreditorerna
i väst.
Men hur är det då med frågan om ekonomiska reformer? Kan man inte förvänta sig att den ryska regeringens chockterapi skall förmå vända skutan och återskapa
ett normalt samhälle? Att närmare utreda
denna fråga skulle kräva en helt egen artikel, såjag nöjer mig med att konstatera att
det här tyvärr tycks vara fråga mera om
chock än om terapi. Innan någon ljusning
kan skymtas, måste det förmodligen bli
betydligt mycket värre, och situationen är
redan idag skrämmande så det förslår.
Den sociala katastrofen
I den gamla Sovjetunionen inleddes det
nya året med en stor smäll. Plötsligt var
det marknadsekonomi. I ett slag tre- till
fyrdubblades priserna på allt sådant som
under decennier tidigare varit prisreglerat, ofta till absurt låga prisnivåer; brödpriserna hade legat fast sedan 1955, och
priserna på kött och vissa mejeriprodukter sedan 1962.
Det var en i sanning tuff nyårsgåva som
delades ut, och man kan väl förstå president Boris Jeltsins mödosamma försök
att för den egna befolkningen förklara
varför hästkuren är nödvändig. Samtidigt
måste vi dock observera att den nya ordningen -för vanligt folk – inte bara innebär ett dråpslag mot den egna ekonomin.
I kanske än högre grad är den -för åtminstone äldre människor – ett dråpslag
mot hela den gamla världsbild man vuxit
upp med. För stora delar av befolkningen
har de låga priserna varit del av den utopi
för vilken man offrat blod, svett och tårar.
Nu är alla de gamla löftena värdelösa.
En för många obegriplig ”marknadsekonomi” kräver i stället sin dystra tribut. För
att det skall kunna bli bättre måste man
Liksom den politiska processen,
påminner det ekonomiska sönderfallet mycket om astronomins teori
om ”den stora smällen”.
först genomlida arbets- och bostadslöshet, fattigdom och misär, otrygghet och
vidgade sociala klyftor. Även om chockterapin faktiskt skulle fungera, kommer utvecklingen på kort sikt att erbjuda svåra
val mellan pest och kolera. Det är knappast underligt om detta budskap orsakar
bitterhet och vrede.
Till yttermera visso är det dessutom
inte enbart fråga om att uthärda en nödvändig chockterapi. I än högre grad är det
nu en fråga om ”survival ofthe fittest”, om
den starkes överlevnad, och det är i detta
avseende som vanligt folk ligger särskilt
illa till. Överlever gör nämligen de som
bäst förmår anpassa sig till marknadens
radikalt annorlunda spelregler, och för de
allra flesta är dessa regler raka motsatsen
till vad de tidigare har betraktat som rätt
och riktigt.
De har under hela sitt vuxna liv fått hö-
ra att handel är liktydigt med ”spekulation”, att privata företagare är utsugare,

att kapital och ränta är utsugarens redskap, att banker och finansinstitut är
ondskans hemvist. Kan man verkligen
förvänta sig att dessa människor nu skall
bejaka just den kapitalism de under hela
sitt tidigare liv har lärt sig att hata?
Omställningen försvåras dessutom av
att det faktiskt finns stora grupper som är
utmärkt väl bevandrade i den råa kapitalismens regler, och som med tillfredsställelse hälsar djungelns lag. När nu hela det
gamla sovjetiska samhället bryter samVarje republik har ett antal gigantiska monopol, vars underleverantörer nu befinnersig i ”fel” republik.
man, är det nämligen bland horor och
småtjyvar, bland narkotikahandlare och
vapensmugglare, bland svartväxlare och
korrumperade partibossar, som man finner de verkligt stora vinnarna. Dessa ljusskygga figurer har förvisso alltid funnits,
men deras verksamhet har tyglats av den
apparat som haft det yttersta monopolet
på våld och utplundring, dvs det sovjetiska kommunistpartiet.
Det var säkerhetstjänsten KGB som
kontrollerade prostitution och droghandel. Det var försvarsstaben som skötte
vapenhandel och stöd till gerillarörelser.
Det var lokala partibossar som svarade
för ”beskydd”, mutor och allmän gangsterverksamhet I toppen kunde partiets
politbyrå skumma vinsterna av all denna
kriminella verksamhet. (Arkadij Vaksberg ger i sin nyligen på svenska utkomna
bok Sovjetmaffian goda inblickar i denna
verksamhet.)
Likt en jättelik bläckfisk kunde denna
97
kleptokratiska apparat suga livet ur den
sovjetiska ekonomin och den sovjetiska
befolkningen. Det kallades för ”utvecklad
socialism”, och det var mycket väl organiserat. På fasaden målade man alla de slagord som vänsterintellektuella i väst så gärna ville höra – solidaritet, arbete åt alla,
goda bostäder, fri sjukvård och ordnad
barnomsorg – men bakom fasaden ruttnade systemet inifrån. Bland ryska intellektuella talar man nu om ett ”kannibalistiskt system”.
När nu hela den gamla apparaten faller
samman, när partiet har lösts upp, KGB
splittrats, försvarsmakten satts på svältkost och lokala partibossar tvingats gå under jorden, är det emellertidjust de individer som varit verksamma inom de gamla
strukturerna som bäst förmår anpassa sig
till den nya ordningen.
Vi får nu se gamla partibossar bli privata företagare, svartabörshajar bli handelsmän, svartväxlare bli bankirer, horor bli
ägare av ”eskortfirmor”, lägervakter bli
säkerhetsvakter, KGB:s förhörsledare bli
privatdetektiver, osv, osv. Ur ett svenskt
perspektiv är det livsviktigt att denna
verklighet inte förtränges, ty det är med
denna typ av huliganer vi framgent kommer att tvingas förhandla och göra affärer.
Det är med dem vi skall skriva kontrakt,
och det är deras barn vi skall utbilda med
våra projekt för kunskapsöverföring.
Självfallet är det också i deras fickor olika
typer av ”provisioner” skall läggas. Den
traditionella svenska naiviteten kan här
bli till en stor fara.
Samtidigt som detta konstateras, är det
naturligtvis på hemmaplan som de första
konsekvenserna kommer att visa sig. Att
tvingas se hur medlemmarna av den nygamla maffian öppet berikar sig, att se
98
dem fara fram i tyska limousiner och vrä-
ka sig på nybyggda lyxhotell, kan knappast underlätta för de breda befolkningslagren att tolerera den chockterapi som
nu ordineras av den ryska regeringens utländska rådgivare. Den helt avgörande
frågan blir hur deras bitterhet kommer att
kanaliseras. Bland de spontana reaktioner som hittills noterats kan två standardtyper urskiljas.
Den ena är den klassiskt ryska, uttalad
av resignerade och kuvade undersåtar:
”Vi har klarat svåra tider förr. Vi skall nog
klara det här med.” Om denna reaktion
blir den dominerande, kommer inget dramatiskt att ske. I stället för kravaller och
folkvandringar, lamslås samhället av en
allmän apati. I stället för öppet våld, kommer en smygande död.
I utsatta grupper kommer sjuklighet
och dödlighet att öka. Närings- och vitaminbrist gör att fler barn dör under sitt
första levnadsår. Ren utmattning gör att
fler gamla dör i sina stugor. Brist på såväl
läkemedel som utbildad sjukvårdspersonal gör att fler patienter dör på sjukhusen.
Sjukdomar som relateras till gifter i mat,
luft och vatten leder till att folkhälsan i allmänhet försvagas. Typiska u-landssjukdomar, såsom tyfus och kolera, breder ut
sig. Brist på engångskanyler leder till epidemier av gulsot och HIV. Inget av detta
kommer dock att synas särskilt tydligt, annat än för dem som fingranskar statistiken.
Den motsatta typen av reaktion är
emellertid i allra högsta grad synlig. Den
representeras av ursinniga ryska babusjkor, gamla kvinnor i hucklen som
med desperation i sinnet konstaterar vad
deras ynkliga änkepensioner nu är värda,
som redan bor i fuktiga källarhål och som
nu finner att de inte längre har råd att kö-
pa annat än bröd och vitkål, om ens det.
Samtidigt som de är de verkliga förlorarna, är de också i någon mening samhällets moraliska ryggrad. De minns den blodiga tvångskollektiviseringen av jordbruket. De förlorade anhöriga i Stalins dödsläger. De offrade fäder, makar och söner i
kriget mot Hitler. De förstörde sina kroppar i vapenindustrins infernaliska tempel
av stål, rök och damm. De byggde
socialismen. De uthärdade allt, i tron på
att det till slut skulle bli bättre.
Till utländska journalister skriker de
nu ut sitt hat mot kommunismen, och sin
vrede mot de styrande bossarna: ”Skjut
dom jävlarna! Upp med dem mot väggen,
hela bunten!”
Om det i stället är denna reaktion som
blir förhärskande står vi inför en social
explosion av oanade proportioner. Då
kan vi glömma alla tankar på ekonomiska
reformer och ett demokratiskt samhällsskick. Då bör vi i stället bereda oss på att
få se diverse ”mörka krafter” träda fram;
självutnämnda folkledare av värsta sort.
Hur det faktiskt kommer att gå kan
ingen säga. Mycket talar nog för att det
ändå blir det uthärdande draget, den traditionella ryska underkastelsen, som
kommer att dominera, men kanske är detta blott önsketänkande.
Snart nog torde vi dock få se, ty det är
nu priset skall betalas, för drygt sju decennier av förtryck och indoktrinering, av socialism och planekonomi, samt av ett veritabelt krig mot naturmiljön, fört under
Stalins klassiska paroll: ”Naturen har begått vissa misstag, som vi skall rätta till.”
Det är en i sanning fasansfull räkning som
presenteras, och något uppskov med betalningen gives inte längre.

Den verkliga katastrofen
Allt som ovan sagts är förvisso både tragiskt och skrämmande. Ändå är det i en
helt annan dimension vi måste söka tecknen på det som kan komma att bli den
verkliga katastrofen. I spåren på den sovjetiska försvarsmaktens sammanbrott
sker nämligen ett betydande utflöde av
allt tyngre vapen och annan militär utrustning. Vissa militära enheter har bokstavligt talat lösts upp i tomma intet. soldaterna har farit hem, och det är fritt fram för
Kan man verkligen förvänta sig att
dessa människor nu skall bejaka
den kapitalism de under hela sitt tidigare liv har lärt sig att hata?
hugade spekulanter att ta för sig av kvarlåtenskapen. På andra håll gör militären
själv kommers, med det enda man idag
kan erbjuda: vapen och ammunition, drivmedel och livsmedel.
Denna skingring av den tidigare så
fruktade sovjetiska krigsmaktens resurser
går i två riktningar. Dels pågår, i en relativt
kontrollerad process, en uppbyggnad av
nationella/territoriella försvarsstyrkor.
Dels sker ett helt okontrollerat flöde av
vapen till olika typer av ligor och banditgäng; vissa kallar sig miliser, andra frihetskämpar, åter andra är renodlade stråtrö-
vare, huvudsakligen intresserade av att
plundra, mörda och våldta.
De nationella motsättningarna har en i
detta sammanhang uppenbar relevans,
inte bara i termer av att höja samhällets
allmänna våldspotential utan också som
en statsrätttig komplikation. Så länge vi
inte klart kan säga var gränserna går mellan legitima stater, kan vi inte heller dra
99
någon gräns mellan ”legitima” nationella
armeer och rena banditgäng.
Dagens sovjetiska gränsdragningar är
resultat av två faktorer. Dels har de bestämts av den ovan beskrivna konstitutionella logik som sade att staten var ett projekt, och att de nationella gränserna därmed var att betrakta som ett övergångsfenomen. Dels har de påverkats av att kamrat Stalin som kommissarie för befolkningsfrågan medvetet drog många gränser
på ett sådant sätt att ett stort antal människor skulle hamna på ”fel” sida.
Ett utmärkt exempel är republiken
Kazachstan, som på 1800-talet koloniserades av främst ryssar och ukrainare. När
så de sovjetiska gränserna drogs, såg Stalin till att gränsen inte drogs där den etniska gränsen gick, mellan slaver och kazacher, utan betydligt längre norrut. Som
konsekvens kom sovjetrepubliken Kazachstan att innehålla ett betydande slaviskt befolkningselement, vilket garanterade att Kazachstan aldrig skulle kunna
bli en mot Moskva fientligt inställd stat.
En variant på samma tema finner vi i
Transkaukasus, där gränserna mellan armenier och azerier drogs på ett sådant
sätt att det inuti Azerbajdzjan skapades
en autonom armenisk enklav, med namnet Nagornyj Karabach. Samtidigt skapades en motvikt, iform av en autonom azerisk enklav med namnet Nachitjevan, där
azerier fann sig inklämda i Armenien, på
gränsen till Iran. Idag ser vi resultatet av
denna politik. Nagornyj Karabach står i
brand och ett fullt krig mellan de bägge
repubikerna tycks hotande nära.
Gemensamt för allt fler av dessa konflikter är det hat och den oförsonlighet
som finns på bägge sidor. Erfarenheterna
från kriget i Kroatien ger en föraning om
100
vad som komma skall, när dagens mångfald av konflikter har utvecklats till en
mångfald av krig. De som talar för en utvidgning av ESK-processen, till att även
innefatta ”europeiska” huvudstäder som
Bisj-Kek, Asjchabad och kanske även
Krasnojarsk, bör nog betänka vad vi i så
fall kommer att få ”på köpet”.
I sitt sätt att hantera de uppblossande
nationella motsättningarna har den ryske
presidenten Boris Jeltsin knappast imponerat med någon större grad av insikt. När
den autonoma republiken Tjetjen-Ingusj
utropade sin självständighet, valde han att
förklara undantagstillstånd och att sända
inrikestrupper till huvudstaden Groznyj.
När Ukraina förklarade sin självständighet, svarade han med att förhandlingar i
så fall måste tas upp om en revision av
gränsen mellan Ryssland och Ukraina.
(Även gränsen mot Kazachstan drogs in,
med påföljd att den kazachiske presidenten Nursultan Nazarbejev hotade med att
krig mellan republikerna då skulle följa.)
Halvön Krim och den där huvudsakligen baserade Svartahavsflottan har blivit
viktiga symbolfrågor för relationerna
mellan Ryssland och Ukraina, men under
ytan finns en lång rad andra konfliktorsaker. I östra Ukraina finns en stor rysk befolkning, och på den ryska sidan om gränsen finns stora ukrainska befolkningsgrupper. Liksom serberna betraktar provinsen Kosovo som sin kulturvagga, vilken man till intet pris i världen kan tänka
sig att ge upp, ser ryssarna Kiev-staten
som sin kulturs uppkomst, och menar
därför att linjen mellan Kiev och Moskva
inte får brytas.
Idag pekar dock allt fler tecken på att
den ukrainska regeringen på allvar förbereder sig på att säga upp sitt samarbete
med ”OSS”. Brytningen mellan Kiev och
Moskva vore då oåterkallelig, och mycket
starka reaktioner från rysk sida bara att
räkna med. Hur allvarlig en sådan konfrontation skulle kunna bli kan ingen säga.
Kanske kan det gå så långt som till ett krig
i full skala mellan Ryssland och Ukraina.
Detta vore i så fall första gången två kärnvapenmakter med gemensam landgräns
råkar i krig med varandra.
Här förbleknar alla andra skräckscenarier, inklusive det ”smörgåsbord” av lokala småkrig, av svält och epidemier, av
plundrande soldatesker samt av allmän
laglöshet och anarki, som vi i vilket fall
som helst nu bör bereda oss på att leva
med.
Om inget annat, torde en insikt i dessa
problem och faror kanske göra det något
lättare för Sveriges befolkning att uthärda
den ”sociala katastrofpolitik” vi nu – enligt Ingvar Carlsson – utsättes för.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner