Stefan Hedlund; Slutet för sovjetiska Centralasien


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STEFAN HEDLUND:
Slutet för sovjetiska
Centralasien?
Miljöförstöringen i Sovjetunionen
är mycket stor. 20 % av befolkningen bor i ekologiska katastrofzoner och ytterligare
30-40 % i ekologiskt svårt skadade områden.
Värst drabbat är sovjetiska
Centralasien som kan sägas utgöra den bästa tillgängliga empiriska illustrationen av den
”sovjetiska modellens” oförmå-
ga till resurshushållning och
hänsynstagande till ekologiska
samband.
Stefan Hedlund är professor i
öststatsforskning vid Institutionen för öststatsstudier vid Uppsala Universitet.
E
kologi har plötsligt blivit till en
dominerande ingrediens i den
sovjetiska samhällsdebatten. Efter att länge ha betraktats som konsekvenser av profithungriga kapitalisters
smutsiga hantering, placeras nu miljöfrå-
gor av olika slag högt upp på listan över de
problem sovjetmedborgarna finner mycket oroväckande i sitt eget land. Hela samhällsklimatet präglas av detta uppvaknande. Oberoende ”gröna” rörelser av olika
slag har organiserat demonstrationer och
manifestationer, stora såväl som små, och
har i många fall uppnått resultat som under tiden före Gorbatjov skulle varit helt
otänkbara. På något längre sikt är det
kanske t o mmöjligt att denna gröna revolution skall kunna leda till en verklig
förnyelse av Sovjetunionens politiska liv
och system, en förnyelse som i så fall för
första gången i åtminstone Rysslands historia skulle äga rum underifrån.
Parallellt med dessa gräsrotsrörelser
har även sovjetiska intellektuella, i synnerhet författarna, börjat engagera sig i
miljöproblemen, och tonen i deras framträdanden är klart apokalyptisk. Vid det
sovjetiska författarförbundets styrelsemöte ijanuari 1989 framträdde exempelvis den rysknationalistiske författaren Valentin Rasputin med följande konstaterande: ”Att tala om ekologi är inte längre
en fråga enbart om förändrade livsvillkor.
Det är en fråga om liv och död. Jag skall
inte upprepa välkända sanningar om den
annalkande katastrofen. Den är oss inte
enbart välbekant, vi kan t o m känna den i
huden, såsom då man nalkas en öppen
eld.” I samma anda uttalar sig Sergej Zalygin, redaktör för den prestigeladdade
tidskriften Novyj Miroch en verklig nestor
bland sovjetiska intellektuella, då han vid
samma författarmöte säger att ”om vår
politiska ledning och socialismen i sin helhet inte förmår att inom de kommande
tre-fyra åren i grunden ändra sin miljö-
politik, är vår fortsatta existens i denna
värld på intet sätt garanterad”.
Ett skövlat land
Den verklighet som döljer sig bakom de
”grönas” massdemonstrationer och bakom författarnas apokalyptiska uttalanden
är i sanning inte vacker. Enligt den sovjetiske biologiprofessorn Alexej Jablokov
bor omkring 20 procent av den sovjetiska
befolkningen, motsvarande närmare 60
miljoner människor, i ”ekologiska katastrofzoner”, och ytterligare 30-40 procent i ekologiskt svårt skadade områden.
Siffror av detta slag är naturligtvis svepande och svårtolkade, men nog antyder de
att något synnerligen allvarligt är på väg
att ske. Graden av allvar understrykes
dessutom om vi betänker att Jablokov är
folkdeputerad, vice ordförande i Högsta
Sovjets ekologiska kommission och ordförande i sovjetiska Greenpeace. Det är
således knappast fråga om någon långhå-
rig sensationsmakare, utan snarare om en
allmänt respekterad och djupt oroad företrädare för landets intellektuella elit.
Särskilt symboliskt för sovjetstatens
”smutsiga” förflutna är att unionshuvudstaden Moskva, där flera generationer av
politbyråmedlemmar har haft sin bostad
och sin arbetsplats, tillhör ett av de hårdare drabbade områdena. Här finns en av
landets tyngre koncentrationer av miljö-
farlig industri, och enligt Jablokov saknar
närmare tre fjärQedelar av denna industri
varje form av reningsutrustning. Samtidigt finns här också en mycket oroväckan- 163
de hälsosituation. Enligt en av Jablokovs
kolleger, den sovjetiske ekologen och FNexperten Michail Lemesjev, har medellivslängden för Moskva-borna under de
senaste tjugo åren fallit med inte mindre
än tio år, och frekvensen av fosterskador
har stigit till en nivå som ligger 50 procent
över unionen i övrigt. Nog är det frestande att se ett samband mellan dessa bägge
dimensioner – även om ett sådant samband aldrig kan bli entydigt. Förutom då-
lig miljö, måste vi även ta hänsyn till en
hög konsumtion av alkohol och tobak,
samt till undernäring och dåliga sanitära
faciliteter, allt i kombination med ett gravt
eftersatt hälso- och sjukvårdssystem. Dessa invändningar avlägsnar dock inte
grundläggande fakta beträffande den då-
liga miljön, utan ger kanske snarare anledning att misstänka obehagliga synergieffekter.
Samtidigt som Moskva är symboliskt
för det förflutnas försyndelser, måste det
emellertid understrykas att huvudstaden
långt ifrån är det allra värsta stället att bo.
För denna utmärkelse finns en mångfald
av bättre lämpade kandidater, däribland
de fullständigt vidriga industriområdena i
ukrainska Donbass, i södra Ural och i
västsibiriska Kuzbass. I en klass alldeles
för sig själv står emellertid sovjetiska
Centralasien, där det nu framför våra
ögon håller på att spelas upp sista akten i
ett ekologiskt sammanbrott som troligen
är irreversibelt, och som i termer av sin
spektakulära omfattning och sitt snabba
förlopp, såväl som avsaknaden av effektiva motåtgärder, även torde sakna parallell
i historien.
Det som händer i Centralasien är relevant i flera avseenden. Till att börja med
är det en förvarning om vad som kan
l
l
164
komma att hända även i andra regioner,
om inga snabba och effektiva åtgärder
sättes in. I synnerhet torde Centralasien,
med sin extremt heterogena befolkning,
utgöra en illustration av faran för att dagens miljö-, energi- och livsmedelskriser
skall spilla över i våldsamma etniska motsättningar. Här är det dessutom inte på
något sätt fråga om spekulationer. Allvarliga konflikter rörande hushållningen
med allt knappare gemensamma vattentillgångar har redan noterats, mellan bl a
turkmener och uzbeker.
Förutom denna funktion, som ett slags
spegel av framtiden, torde Centralasien
också kunna sägas utgöra den bästa tillgängliga empiriska illustrationen av den
”sovjetiska modellens” oförmåga till resurshushållning och hänsynstagande till
ekologiska samband. Just genom att processen i Centralasien har gått så långt, kan
vi här kanske bättre än någon annanstans
studera samband mellan politik, ekonomi
och ekologi i det sovjetiska systemet.
Härigenom kan väsentlig ny kunskap vinnas om detta samhällssystems inre logik,
kunskap som hjälper oss att förstå inte bara hur man har kunnat hamna i dagens
synnerligen prekära situation, utan kanske i än högre grad vilka begränsningar
som kommer att läggas på varje försök att
introducera effektiva åtgärder. Inte minst
det senare torde vara viktigt för små
grannländer till det sammanfallande sovjetiska imperiet – sådana som Sverige.
Låt oss emellertid börja från början.
Den ryska erövringen
Det som i dag kallas för sovjetiska Centralasien består i snäv bemärkelse av sovjetrepubliken Uzbekistan, Turkmenistan,
Tadzjikistan och Kirgizien, med en sammanlagd befolkning på omkring 32 miljoner människor. Normalt brukar emellertid även sovjetrepubliken Kazachstan
räknas hit, i vilket fall vi rör oss med en total befolkning på omkring 48 miljoner,
eller runt en sjättedel av den totala sovjetiska befolkningen. Att tala om Centralasiens undergång är således inte en fråga
om några marginella förändringar i periferin. Snarare rör det sig här om en spektakulär katastrof, med spridningseffekter
långt bortom det omedelbara närområ-
I Moskvaområdet finns en av landets tyngre koncentrationer av miljöfarlig industri och 314 av den saknar reningsutrustning.
det. Officiella sovjetiska dekret talar redan om begrepp som ”ekologisk flykting”,
och antydningar har förekommit om att
det skulle finnas planer på evakuering av
hela folk.
För att till fullo förstå det centralasiatiska problemets komplexitet måste vi
börja med att slå fast regionens extremt
heterogena etniska sammansättning.
Långt innan världen hade hört talas om
varken ryssar eller sovjetmakt fanns här
högtstående kulturer, med egna skriftspråk och litterära traditioner. Bland de
första invandrama fanns tadzjikema, ett
indoiranskt folk med rötter i urgamla
iranska kungadömen. Därefter kom turkiska folk i flera vågor, från sydväst, och
så följde mongolstormen, under den berömde Djingis Khan, från öster. Med undantag för tadzjikema, var samtliga dessa
folk nomadiserande, och den lokala ekonomin kom därför att koncentreras på
boskapsuppfödning snarare än jordbruk.
Som ytterligare särprägel framträder
dessutom en mycket långt driven stamoch klanindelning. Bland uzbekerna kom
detta mönster redan på ett tidigt stadium
att iviss mån suddas ut genom bosättning,
men bland övriga folk finns den än i dag
mycket klart bevarad. Exempelvis finns i
Kazachstan omkring 100 olika nationaliteter, av vilka endast tio erkännes i officiella sovjetiska folkräkningar.
Det är av stor betydelse att vara medveten om denna sociala struktur, så tillvida
att den antyder vilken utmärkt grogrund
här finns för våldsamma nationalitetsmotsättningar. I Centralasien står inte bara muslimska turk-mongoliska folk emot
kristna ryssar. Här finns även komplicerade inbördes konfliktytor, som i en situation av materiella umbäranden och ekologisk kris kan komma att visa sig vara nog
så eldfängda. Till bilden hör också att
denna sociala struktur uppvisar stora likheter med den italiensk-amerikanska
maffians struktur och tradition. Betydelsen av det senare skall vi strax återkomma
till.
Ryssarna anlände till Centralasien först
mot 1800-talets slut, och då som en följd
av två storkrig. A ena sidan innebar nederlaget i Krimkriget att den ryska expansionen i Kaukasus hade hejdats, och att
man därmed måste söka nya områden för
konkurrens med de engelska och kinesiska imperierna. A den andra innebar det
amerikanska inbördeskriget ett slut för
bomullsexporten från sydstaterna, något
som drabbade den begynnande ryska textilindustrin mycket hårt. Från första början fanns det således en dubbel ambition
bakom den ryska erövringspolitiken i
Centralasien, att säkra land för militär- 165
strategiska syften och att säkra bomull för
expansion av textilindustrin.
I denna dubbla ambition kan vi spåra
rötterna till den efterföljande sovjetmaktens politik. Den ryska centralmakten hade inga större tankar på att assimilera de
lokala befolkningarna, utan nöjde sig med
underkuvande, och att den sovjetiska politiken i stort sett kan sägas ha präglats av
en total avsaknad av hänsyn till nationella
problem torde väl i dag vara ställt i blixtbelysning. Symboliskt för den koloniala
inställning Sovjetunionen har ärvt från
Tsarryssland är att man i dag låter ”exportera” i stort sett all bomull från Centralasien till de stora textilkombinaten kring
Moskva, varefter bomullstyger fraktas
tillbaka. Detta sker i en situation där
transportnätet är allvarligt överbelastat,
där det råder stor arbetskraftsbrist i västra Ryssland, och där det finns utbredd arbetslöshet i Centralasien. Någon ekonomisk förklaring till detta mönster torde
knappast kunna erbjudas.
Den sovjetiska erövringen
I politiska termer präglades sovjetmaktens upprättande i Centralasien av turbulensen kring revolution och inbördeskrig.
Sporadiska uppror mot den ryska överheten hade under slutet av 1800-talet blivit
allt vanligare. Lokalbefolkningen upprördes av de ”otrognas” sätt att tillskansa sig
jord och vatten, och religiösa ledare uppmanade till ”heligt krig”. Ar 1916 bredde
ett massivt uppror ut sig över hela regionen, och dess undertryckande bragte de
anti-ryska stämningarna till kokpunkten.
Vid tiden för revolutionen var den muslimska befolkningen således sympatiskt
inställd till bolsjevikerna, i hopp om att
166
dessa skulle störta det ryska imperiet. Inledningsvis gjordes också betydande eftergifter, men så snart bolsjevikerna började få överhanden i inbördeskriget drogs
sådana koncessioner in och nya uppror
följde.
Här etablerades det grundläggande
sick-sack mönster som alltsedan dess har
präglat sovjetstatens inställning inte bara
till islam utan även till nationalitetsproblematiken i stort. I tider av kris, såsom
det stora fosterländska kriget mot Tyskland, har man via eftergifter av olika slag
sökt mobilisera de muslimska grupperna
till fosterlandets försvar, medan man i tider av fred, eller av förmenta reformer,
har dragit tillbaka alla sådana eftergifter.
Genomgående har varit en total avsaknad
av nationalitetspolitik, eller av seriösa försök att definiera islams roll i det kommunistiska samhället.
Av särskild betydelse i denna process
är frågan om i vilken grad den sovjetiska
politiken kan sägas ha påverkat de lokala
folkens egenidentifikation. Är det egentligen möjligt att tala om en sovjetisk identitet? Är dagens fientligheter primärt riktade mot det sovjetiska systemet som så-
dant, eller kanske snarare mot ryssarna,
såsom representanter för detta system?
Är det kanske motiverat att tala om en
muslimsk identitet, som kan träda in i det
vakum som lämnas av det kollapsande
sovjetiska systemet, eller bör dagens gryende religiösa fundamentalism betraktas
som ett kulturellt snarare än ett politiskt
fenomen? Några fardiga svar på dessa
frågor finns ännu inte, men det torde vara
helt klart att det är inom dessa områden
den framtida utvecklingen i Centralasien
kommer att avgöras.
Bomullsekonomin
I ekonomiska termer var sovjetmaktens
upprättande i Centralasien intimt förknippad med Stalins vansinniga politik
för tvångskollektivisering av bönderna.
De nomadiserande folken gjorde naturligt nog ett betydande motstånd, och resultatet blev förödande förluster i såväl
människoliv som kreatur. När denna sociala omvälvning väl var avslutad, följde
den ekonomiska omvandlingen. Den sovjetiska centralmaktens kontroll över kolchozer och sovchozer användes till att
Världens fjärde största innanhav,
Aral, står i dag på gränsen till total
uttorkning.
tvinga fram en radikal förändring av produktionens ammansättning. Tidigare hade den lokala ekonomin huvudsakligen
byggt på odling av bomull i rotation med
lucern, ett gräs som både avger kväve åt
bomullen och erbjuder bete åt kreaturen.
De senare i sin tur producerade naturgödsel, och den ekologiska balansen var därmed tillgodosedd.
Med sovjetmaktens införande kom
denna balans att fullständigt åsidosättas.
Bomullsodlingen tilläts att breda ut sig på
bekostnad av all annan aktivitet. Minskade betesarealer innebar en minskad tillgång till naturgödseL Odling i monokultur
bidrog ytterligare till jordens utarmning,
och dessutom till allt större problem med
angrepp av ogräs och skadeinsekter. kravet på allt större arealer för bomullen ledde till en snabb utbyggnad av gigantiska
konstbevattningssystem, och denna verksamhet kom att falla under Vattenbyggnadsministeriet, Minvodchoz, vars planmål uttrycks i antal kilometer grävd kanal
och antal kubikmeter överfört vatten. Nå-
got särskilt intresse för att studera kostnadseffektivitet, eller möjligheter till hushållning med knappa vattentillgångar, har
detta ministerium aldrig gjort sig känt för
att hysa, och som konsekvens tycks nu
Aralsjöns öd~ vara beseglat.
Efter att en gång ha varit världens fjärde största innanhav, står Aral i dag på
gränsen till total uttorkning. Kustlinjen
har dragit sig tillbaka mellan sex och tolv
mil, och salthalten i återstående vattentillgångar har tredubblats. Drygt 2,5 miljoner hektar sjöbotten har förvandlats till
en gigantisk saltöken, varifrån vinden årligen för omkring 75 miljoner ton salt,
långt ut över kringliggande områden, som
i sin tur förstöres. Fisket har sedan länge
upphört, med utbredd arbetslöshet som
följd. Både grund- och ytvatten har försaltats och. kontaminerats med residualer
från bekämpningsmedel och konstgödsel.
Rapporter om ökande spädbarnsdödlighet och en ökad utbredning av sjukdomar
som tyfus, gulsot och strupcancer sätts i
direkt samband med den försämrade kvaliteten på detta dricksvatten. I vissa delar
av den autonoma karakalpakska republiken, belägen söder om Aralsjön, varierar
spädbarnsdödligheten mellan 9,2 och
11,8 procent, medellivslängden för män
är lokalt nere på 38 år, 94 procent av alla
kvinnor uppges lida av blodbrist och mellan var fjärde och var femte man undantas
från militärtjänst. Katastrofen är ett faktum.
Ett system för naturens förintande
Det sovjetiska ekonomiska system som av
Michail Gorbatjov har karakteriserats
167
som ”kommando-administrativa metoder”, har av en sovjetisk författare beskrivits som ”ett system för naturens förintande”. Domen är hård, men då man ser på
Centralasiens öde tycks den berättigad.
Stalin talade en gång om att naturen hade
begått vissa ”misstag”, vilka måste rättas
till. Man måste ”betvinga naturen”. I dag
ser vi facit- kommunismen har vunnit en
strålande seger.
Den ekonomiska förklaringen till denna katastrof är lika enkel som den är
skrämmande. I princip kan den härledas
från den mycket väsentliga roll som alltid
har spelats av politiska prioriteringar i
den sovjetiska ekonomin. När ordern från
maktens centrum är att uppfylla centralt
bestämda planmål för exempelvis bomullsproduktionen, blir alla andra hänsyn
av sekundär betydelse. När målet är att
maximera den kortsiktiga produktionen
av bomull, måste resultatet bli monokultur. När jorden utarmas tar man till
konstgödsel, medan man mot ogräs och
skadeinsekter sätter in kemiska bekämpningsmedel. När avkastningen fortfarande är otillräcklig, eller när den brukade
arealen blir ohjälpligt saltskadad,
konstbevattnas ytterligare arealer. När
vattnet tar slut vänder man sina blickar
mot de sibiriska flodvändningsprojekten.
Genomgående är logiken densamma.
Ett mål skall uppfyllas, oavsett kostnader
eller skadliga bieffekter. Med all sannolikhet är den centralasiatiska bomullsodlingen det bästa empiriska exemplet för att
belysa denna logik, men logiken som så-
dan är en konsekvens av och därmed typisk för den sovjetiska planeringsmodellen. Centralasiens öde blir därmed till ett
memento för hela Sovjetunionen, och för
dess grannar.
168
En särskilt viktig ingrediens i denna
planeringsmodell är att den berövar sig
själv väsentliga återkopplingsmekanismer, och därmed även sådana ekonomiska instrument som skulle kunna tjäna till
att reparera skadan. I syfte att kamouflera
verkligheten, att dölja den prioriterade
verksamhetens faktiska kostnader från
staten, från konkurrerande byråkratier
och från allmänheten, snedvrides priser,
genomsnittliga snarare än marginella
kostnader och intäkter beräknas, och begrepp som alternativ resursanvändning
undertryckes. Som konsekvens blir modellen strukturellt blind för sina egna brister. Man vet inte hur illa det står till, förmår inte konceptualisera orsakssamband
och kan därmed inte heller generera nå-
gon kur.
I dag har Vattenbyggnadsministeriets
härjningar jämställts med mongolstormen
och med Hitlers invasion, en förkastelsedom som för ryska öron torde sakna pa- . rallell. Dess chef har avsatts, och dess
forskningsinstitut har utsatts för svidande
kritik. Trots detta tycks man vara inställd
på att fortsätta sin verksamhet i stort sett
som vanligt. Ambitionen är att fördubbla
den bevattnade arealen i landet som helhet, vilket för Centralasiens del innebär
ytterligare 300 000 hektar under kommande femårsplan. Att dricksvattnet är
på väg att ta slut, och Aralsjön på väg att
försvinna tycks inte oroa. I en intervju har
ministeriets representant i Uzbekistan
sagt att man inte har för avsikt att avstå en
enda droppe vatten för att eventuellt kunna rädda Aralsjön.
Bomullspolitik
De politiskaaspekterna av dennaförintelseprocess kan bäst förstås i strukturella
termer. Givet den höga politiska prioritet
som ges åt bomullsproduktionen är det
naturligt att inblandade byråkratier tillväller sig betydande makt och inflytande.
Det mest framträdande exemplet är naturligtvis Vattenbyggnadsministeriet, som
har omkring två miljoner anställda och en
årlig budget som ligger i samma storleksordning som Sovjetunionens samlade hälso- och sjukvårdsbudget Av uppenbara
När ordern från centralt håll är att
uppfylla planmålen blir alla andra .
hänsyn av sekundär betydelse.
skäl blir dessa koloniala ministeriepyrarnider attraktiva partners för lokala eliter,
i ett spel av korruption och bedrägeri där
alla inblandade har allt att vinna på att
dölja den prioriterade aktivitetens verkliga kostnader, på att överdriva dess landvinningar och på att argumentera för att
vidare expansion är både möjlig och i det
nationella intresset.
De skandaler kring bomullsodlingen i
Uzbekistan som rullades upp under Generalsekreterare Jurij Andropovs disciplin- och anti-korruptionskampanjer vid
början av 1980-talet erbjöd intressanta
insikter i denna process. Enligt ryktet lär
exempelvis Uzbekistans partichef Sjaraf
Rasjidov en gång ha träffat Brezjnev och
personligen lovat att levererar sex miljoner ton bomull per år. För sina fiktiva bedrifter belönades han bl a två ånger med
Leninorden. Efter sin död beröv de han
samtliga utmärkelser, samtidigt om
många a hans tidigar kumpaner råkade
rejält illa ut. Många förflyttades, en del
fick långa fångelsestaff, andra berövades
livet. Under lång tid betraktades hela den
uzbekiska nationen som ett folk av skojare och bedragare.
Det analytiskt intressanta med denna
process ligger i de ständigt eskalerande
krav på lögner och bedrägerier som med
nödvändighet kommer att omge hela planeringsprocessen. För att kunna göra karriär tvingas lokala makthavare att avhålla
sig från protester mot centrums krav på
även uppenbart orimliga ·ökningar av
planmål, och bäst går det naturligtvis om
man, likt Rasjidov, spontant erbjuder
ständigt högre leveranser. När så planmå-
len för bomullsleveranser väl har skruvats
upp bortom det som ens är teoretiskt
möjligt att uppfylla, sitter samtliga aktö-
rer, från kolchozordförande upp till bomullsrninistrar, fast i spelets krav på lögn
och bedrägeri. Den som försöker tala sanning om faktiska produktionsmöjligheter,
eller om förfalskade leveransrapporter,
blir till ett hot mot hela systemet, och följaktligen är det oundvikligt att betydande
inslag av rena maffiametoder, med hotelser och våld, kommer att prägla den politiska vardagen.
Den etniska dimensionen av denna
process är av särskild betydelse. Som vi
ovan påpekat, finns det i Centralasien av
lång tradition en social struktur av klaner
och familjer som i mångt och mycket på-
minner om den italiensk-amerikanska
maffians familjestruktur. Det som i Moskva kallas ”korruption”, ses i Tasjkent och
Dusjanbe som en kulturtradition av skyldigheter att ta hand om familj och vänner.
Redan här finns således grogrund för betydande kulturkonflikter. Till detta skall
sedan läggas att det är Moskva som har
tvingat fram korruptionen, och att det
även är Moskva som bär ansvaret för da- 169
gens katastrofala ekologiska situation.
När åklagarmyndigheterna i Moskva börjar rulla upp korruptionsskandaler i
Uzbekistan, är det således inte svårt att
tänka sig att den uzbekiska nationen uppfattar detta inte bara som en nationell förödmjukelse, utan kanske t o m som ett
sätt att strö ytterligare salt i såren efter
Vattenbyggnadsministeriets härjningar.
En mörknande framtid
Att det är den gorbatjovska öppenhetspolitiken som har möjliggjort det yrvakna
sovjetiska miljömedvetandet torde vara
ställt bortom varje tvivel. Förvisso har det
sedan länge förts en viss miljödebatt
bland sovjetiska intellektuella, men nå-
gonting liknande dagens massrörelser och
massiva spontana manifestationer har
aldrig tidigare skådats. De praktiska effekterna av denna utveckling är därför
lindrigt sagt omtumlande. Aena sidan är
det naturligtvis mycket positivt att ett ekologiskt medvetande äntligen börjar sprida
sig inom det sovjetiska systemet. Kanske
kan man här, såsom ovan antytts, t o m
skönja en politisk förnyelse som sträcker
sig långt bortom de snävt ”gröna” frågorna.
Samtidigt illustrerar dock denna turbulenta utveckling att ”grön” politik inte är
kostnadsfri. Mitt i en begynnande energikris har kärn- och vattenkraftsutbyggnaden råkat i svårigheter. Mitt under en
brinnande livsmedelskris har utvinningen
av estnisk superfosfat till jordbruket lagts
på hyllan, och nya storstilade bevattningsprojekt har avbrutits. Ur ekologisk synvinkel är detta naturligtvis mycket bra,
och en miljöpolitik med ambition att åstadkomma verkliga förbättringar måste
170
oundgängligen fortsätta på denna väg.
Den sovjetiska ekonomin har nämligen
under så lång tid varit försedd med ekologiska skygglappar, att ett implicit tillstånd
att skövla och förgifta naturen i mycket
påtaglig bemärkelse kan sägas ha blivit en
viktig produktionsresurs i sig.
Att ta itu med den ekologiska katastrofen innebär.därför inte bara uppstädning
av sådan skada som redan har inträffat. I
än högre grad måste det innebära att så-
dana delar av produktionsapparaten avlägsnas vars huvudsakliga drivkraft tidigare har varit rätten att smutsa ner. Samtidigt som stora resurser måste mobiliseras för uppstädning, kommer därför ett
betydande produktionsbortfall att ske
inom de delar av industrin som avvecklas.
Kvar blir då inte något särskilt stort utrymme för alla de övriga behov som har
ackumulerats under det som i dag eufemiskt benämns ”stagnationsfasen”, så-
dant som infrastruktur, sjukvård, skolor,
mat, bostäder, etc, etc.
För fra~tiden inger denna insikt betydande oro. Att den bankrutta sovjetiska
ekonomin skulle förmå mobilisera de i
sanning enorma resurser som är nödvändiga för att samtidigt tillgodose alla dessa
behov är nämligen osannolikt på gränsen
även till det teoretiskt möjliga. Frågan blir
då vad man kommer att prioritera, och
här kan man nog på goda grunder misstänka att de materiella behoveri av ökad
konsumtion och ökade investeringar
kommer högre upp än de ”gröna” kraven
på en bättre miljö. Avgörande blir då hur
mycket resurser som blir över för miljön,
och hur långt dessa resurser förslår.
Det är av denna anledning som de bakomliggande orsakerna till den sovjetiska
miljökatastrofen är av sådan central betyVattenbyggnadsministeriets härjningar jämställs med mongolstarmen och med Hitlers invasion.
delse att studera och förstå. Om vi inte
kan avgöra i vad mån det sovjetiska systemet är kapabelt att självt lösa sina i dag
enorma problem inom energi-, miljö- och
livsmedelsområdena, kan vi inte heller på
något tillförlitligt sätt förutse hur den
framtida utvecklingen inom dessa områ-
den kommer att påverka oss. Kommer
den politiska destabiliseringen att fortsätta? Kommer exporten av föroreningar
kanske att accelerera? Måste vi kanske
förbereda oss på ”ekologiska” flyktingströmmar? Centralasiens öde inger i dessa avseenden knappast någon större optimism.