Print Friendly

Stefan Hedlund; Om glasnost och den pluralistiska ignoransen

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STEFAN HEDLUND:
Om glasnost och den
pluralistiska ignoransen
”Europa förenas av de folk som
idag delas avjärnridån. Europa
är en civilisation, framväxt ur
gemensam historia, som vi har
en plikt att påminna oss. Den
dag vi glömmer det som förenar
Europas folk trots förtrycket har
iden om det civiliserade samhället förlorat en viktig kamp mot
det politiska barbari som råder i
öst.”
Så skrev SvT i en ledare i nr
9/1984 då artikelserien ”Det
glömda Europa” inleddes. Nu
fortsätter vi debatten på detta
tema för att öka kunskapen om
länder som förnekats friheten.
Stefan Hedlund granskar reformarbetet i Sovjet. Kan glasnost i någon väsentlig grad anses ha initierat irreversibla samhälleliga processer?
Stefan Hedlund är docent i nationalekonomi.
E
fter snart fyra år av yvig retorik
om behovet av omedelbara och
genomgripande förändringar i
den sovjetiska ekonomin, och efter betydande ommöbleringar i den politiska ledningen, har Michail Gorbatjevs perestrojka fortfarande inte lyckats prestera några
påtagliga resultat. I takt med att öpenheten kring de egna bristerna fördjupas, blir
också listan över problem som pockar på
en omedelbar lösning allt längre.Föga tvivel torde råda om att tiden nu snabbt rinner undan, om att såväl Gorbatjevs egen
politiska framtid som det ekonomiska reformarbetet i stort hänger i en tråd som
blir allt tunnare och allt skörare. Maktkampen i Kreml tar sig allt öppnare uttryck, och de sovjetiska försöken att tillbakavisa spekulationer kring motsättningar i den politiska ledningen blir allt
ihåligare. Mitt i detta politiska tumult torde det nog vara både befogat och påkallat
att stanna upp och fundera något kring
vilka långsiktiga konsekvenser som kan
förväntas av de politiska och sociala förändringar som onekligen har skett. Vad
innebär egentligen den nya sovjetiska
”öppenhet” som är förenad med modeordet glasnosf! Som en allmän bakgrund till
denna fråga kan det kanske vara lämpligt
att inleda med att sammanfatta vad den
nya politiken (ännu) inte innebär.
Öppenhetens gränser
Mot bakgrund av den terror och de ibland
till folkmord gränsande rättsövergrepp
som har präglat den sovjetiska historien,
torde väl just den repressiva apparaten
framstå som ett lämpligt ställe att inleda
en undersökning av öppenhetens gränser.
På denna punkt är det förvisso sant att
434
många politiska fångar har släppts, men
det är lika sant att många fortfarande sitter kvar i läger och på mentalsjukhus, där
de för sina åsikters skull dagligen medicineras och misshandlas. Öppenheten skulle här vara betydligt mera trovärdig om
det inte vore så att det rutinmässigt är det
sovjetiska utrikesministeriets talesman
som tillkännager nyheter om frigivning av
politiska fångar; den skulle vara mera trovärdig om den sovjetiska psykiatrins politiska funktioner undersöktes och avslöjades; den skulle vara mera trovärdig om
Amnesty International erkändes som en
hedervärd försvarare av mänskliga rättigheter. Det rör sig här helt enkelt om att bedöma sannolikheten för att den politiska
repressionen, efter en kort paus av ”öppenhet”, skall kunna återupprättas i hela
sin tidigare vidd. Kan glasnosti någon vä-
sentlig grad anses ha initierat irreversibla
samhälleliga processer?
Förvisso är det sant att det på den sovjetiska extra partikonferens som avhölls i
juni 1988 upprepade gånger talades om
behovet av att förbättra rättsskyddet för
den enskilde, och att i allmänhet tillgodose de krav som ställs på en rättsstat (pravovoe gosudarstvo), men det är lika sant
att förre KGB-chefen Viktor Tjebrikov
har utsetts att leda den centralkommittekommission som skall utforma rättsreformerna. Det senare är ett faktum som i sig
borde föranleda en viss dämpning av förhoppningarna för framtiden. Härtill kommer dessutom att brutala ingripanden
mot demonstrationer i Moskva redan har
givit vissa indikationer om den officiella
synen på mötesfrihet och spontana intresseyttringar. Det verkligt avgörande testet
för de reella avsikterna bakom den nya
politiken kommer dock att bli hur man
väljer att hantera oroshärdarna i Baltikum och i Nagorno-Karabach. I bägge
dessa fall dtiver oppositionella grupper
en direkt konfrontationspolitik, ett öppet
trots som syftar till att placera Moskva i
en situation där man explicit tvingas välja
mellan att antingen göra betydande eftergifter, eller ta till brutal repression. Hoppet är naturligtvis att valet skall gå i den
förra riktningen, och hur det blir på den
punkten torde verkligheten inom en relativt snar framtid komma att utvisa.
Såväl Gorbatjevs egen politiska
framtid som det ekonomiska reformarbetet i stort hänger i en tråd
som blirallttunnare ochalltskörare.
Tryckfrihet?
En annan central ingrediens i öppenhetspolitiken rör de klassiska liberala principerna om tryck- och åsiktsfrihet. På denna punkt är det förvisso sant att förhandscensuren tycks ha skurits ned ordentligtkanske eliminerats helt – men det är lika
sant att ”ansvariga” chefredaktörers självcensur tycks fungera utmärkt som ett filter för de åsikter som ännu inte fått officiellt godkännande uppifrån; prostitution,
narkotikamissbruk, organiserad brottslighet och partielitens privilegier är alla
exempel på ämnen som för en mycket försiktig tillvaro i ”öppenhetens” avlägsna
periferi. Till saken hör även att det endast
är ett litet antal centralt placerade tidningar och tidskrifter, med ”modiga” chefredaktörer, som verkligen kämpar för att
expandera gränserna för det fria ordet.
Det är exempelvis symtomatiskt att
centrala sovjetiska media uppenbarligen
har valt att systematiskt söka tiga ihjäl den
händelseutveckling i Baltikum som för
närvarande, från en seriös politisk synvinkel, torde ha ett större nyhetsvärde än nå-
got annat enskilt händelseförlopp, Nagorno-Karabach möjligen undantaget. En lika slående illustration av de gamla mönstrens djupa rötter gavs i svenska respektive sovjetiska TV-nyheters sätt att rapportera om Gorbatjevs ”oktoberkupp”,
den konspiratoriska utrensning av ett antal övervintrade Brezjnevmän som i massmedia allmänt har presenterats som ett
stort steg framåt för perestrojkan. I svensk
1V florerar allehanda spekulationer, bakgrund tecknas och experter intervjuas. I
sovjetisk TV trakteras publiken tre kvällar i rad av en nyhetsuppläsare som, med
ett stenansikte lånat från den förre utrikesministern Gromyko, utan kommentarer läser upp den officiellt godkända
bulletin som påföljande morgon, likaledes utan kommentarer, kommer att
tryckas i samtliga sovjetiska tidningar.
Moskva har mycket lång väg kvar att gå
innan vi kan tala om en oberoende ”tredje
statsmakt”, innan ”undersökande” journalister presenterar avslöjande reportage
såsom The Kremlin Papers, eller All
Gorbachev’s Men I den rådande glasnosteuforin kan dessa tämligen simpla observationer verkligen förtjäna att understrykas.
Nya fakta?
Men är det då inte så att den nya öppenheten åtminstone har medfört att en
mängd ny information har blivit tillgänglig? Både ja och nej. Förvisso är det sant
435
att man upprepade gånger har påtalat behovet av en ärligare och mera öppen attityd till den egna historien, men det är lika
sant att detta i mycket begränsad omfattning har lett till att nya, tidigare okända
fakta har framkommit. Förvisso har en
lång rad sensationella, och för sovjetmedborgaren i gemen otvivelaktigt chockerande, avslöjanden följt i kölvattnet på
den pågående kampanjen mot korruption
och maktmissbruk. Inte minst gäller detta
undersökningarna av den uzbekistanska
bomullsmaffian och den mammutliknande rättegången mot Brezjnevs svärson
Tjurbanov. Samtliga dessa avslöjanden
förenas dock av att de kan kopplas till enskilda individer, och till Brezjneverans
moraliska sönderfall, snarare än till det
sovjetiska systemet som sådant.
På den senare punkten finns det en betydande paradox. Mycket av det som i
Väst rapporteras som sensationella avslöjanden utgör ju knappast några egentliga nyheter – i varken Öst eller Väst. Få
estländare torde exempelvis förvånas av
de hemliga tilläggen till Molotov-Ribbentroppakten, eller av att landets anslutning
till Sovjetunionen förhandlades fram under larvfötterna på rys~a stridsvagnar. Få
sovjetiska ekonomer torde förvånas av att
få höra att det en gång fanns en framstående rysk ekonom vid namn Nikolaj
Bucharin, som avrättades av Stalin, eller
att den sovjetiska statistiken i allmänhet
är i grunden förljugen och snedvriden. Få
författare torde förvånas av att få höra att
det en gång fanns en sovjetmedborgare
vid namn Alexander Solzjenitsyn, som
själv suttit i läger och som skrivit stora
böcker därom, eller att gräddan av landets kulturintelligentsia i stort under olika
omständigheter flyttat till Väst.
436
Ändå väcker det stor uppståndelse när
de verkliga omständigheterna kring Estlands annektering erkänns, när Bucharin
rehabiliteras och när det talas om att publicera verk av Solzjenitsyn. Det absurda i
denna situation kan sammanfattas i ett uttalande som för något år sedan fälldes av
politbyråmedlemmen och glasnost-arkitekten Alexander Jakovlev, vid en presskonferens med utländska korrespondenter. På enträgna frågor rörande eventuell
sovjetisk publicering av ”förbjudna” litterära verk, respektive rehabmtering av politiskt misshagliga ”icke-personer”, svarade han: ”Varför intresserar ni er så mycket
för dessa frågor? Allt det där är ju redan
publicerat och välkänt hos er i Väst.”
Paradoxen ligger i att mycket av det
som idag förefaller ”nytt”, länge har varit
välkänt även i Sovjet, och i viss mån även
därstädes publicerat, då i form av s k samizdat. Det sensationella rör den symboliska betydelsen av att ”hemligheterna” nu
ges ett officiellt erkännande och att de gö-
res tillgängliga för en bred publik. Vi närmar oss här problemets verkliga kärna.
Även om mycket få (om ens några) av de
”nya” fakta som nu kommer fram tidigare
har varit okända av alla, torde de i lika begränsad omfattning tidigare ha varit kända av alla. Sovjetmedborgarna erbjuds nu,
för första gången i den sovjetiska historien, en begynnande möjlighet att skapa
sig en helhetsbild av det egna landets
verkliga natur. Här kan betydande synergieffekter uppstå, d v s att två plus två kan
komrna att bli både fem och sex, i en eskalerande process av medvetande och indignation. Den sovjetiska regimens förmåga
att hantera de krafter som här släpps lös
kommer att ha avgörande konsekvenser
långt utanför det egna landets politiska
gränser. För att rätt kunna förstå de djupare och mera långsiktiga implikationerna av Gorbatjevs reformpolitik, måste vi
emellertid först inse att politisk repression innebär så mycket mer än att rycka ut
naglar och spruta med vattenkanoner.
Det totalitära samhället
Den regim som låter sig nöja med en primitiv och öppet brutal form av terror brukar benämnas ”auktoritär”, och må exemplifieras av latinamerikanska militärdiktaturer. Den ”totalitära” regimens ambitioner sträcker sig betydligt längre och har
därmed också betydligt mera djupgående
och långsiktiga konsekvenser. Att slå deOppenheten skulle vara mera trovärdig om den sovjetiska psykiatrins
politiska funktioner undersöktes
och avslöjades.
monstranter i huvudet med batonger, eller att krossa ben och armar på dem som
är öppet uppstudsiga, kan liknas vid att
hålla för näsan på den som är förkyld – i
bästa fall slipper man se symtomen. Under ytan fortsätter dock sjukdomen att
florera, och även om en viss individprevention kan uppnås (säkrast vid avrättning) är det tveksamt i vad mån effektiv
allmänprevention kan uppnås. Den historiska erfarenheten av brutala militärdiktaturer understryker klart sanningen i den
klassiska doktrinen ”våld föder våld”.
Den totalitära regimens strategi är att
söka blockera politisk opposition innan
den har tagit konkret form i de enskilda
individernas medvetande, och därmed
också innan den har tagit konkret organisatorisk form. Öststatemas paranoida
förföljelser av alla begynnande försök att
organisera oberoende grupper, även av de
mest oskyldiga slag, saknar parallell i t ex
latinamerikanska militärdiktaturer, och
det är slående att graden av direkt, öppet
våld i Öststatema är så förhållandevis liten. Man får söka länge för att finna sovjetiska exempel på de strejker, demonstrationer och kravaller som har blivit vardagsmat i nyhetsrapporteringen från
många områden i världen. (Polen utgör
härvidlag ett specialfall som jag nedan
skall återkomma till.) Anledningen står
knappast att finna i tortyr och dödspatruller. Den måste i stället sökas på det psykologiska planet.
Kärnan i den sovjetiska ideologins
visioner om att ”bygga socialismen” är att
man strävar efter att – aktivt såväl som
passivt – inkorporera individerna i det
sovjetiska ”projektet”. Med en massiv
propaganda trummar man in hur den ”önskade” verkligheten ser ut, och med repressiva metoder förhindras utbyte och
spridning av information rörande den
”faktiska” verkligheten. slutresultatet är
vad som brukar kallas ”pluralistisk ignorans”.Den enskilde individen må uppleva
att hans lilla del av verkligheten stämmer
illa med den verklighet som frammanas av
den officiella propagandan, men han har
ingen möjlighet att veta om detta är ett generellt problem eller om just han har
drabbats. Vidare må han uppleva att
mycket av det som står illa till är partiets
fel, men han har ingen möjlighet att utrö-
na om andra tycker lika.
Inledningsvis kan skillnaden mellan totalitära och auktoritära regimer förefalla
minimal, men i takt med att den psykologiska präglingen fördjupas framträder
437
också betydande systemskillnader. Efter
hand som den ”önskade” verkligheten
successivt tränger ut den ”faktiska” från
individernas medvetande kommer också
behovet av öppen repression att minska. I
en viss bemärkelse kan man faktiskt säga
att individerna socialiseras i, och identifierar sig med det politiska systemet och
dess grundläggande spelregler. Uppenbarligen rör vi oss här med en komplicerad process, som i sin helhet knappast kan
beskrivas på dessa sidor. Två grundläggande drag, som hänför sig till den ovan
gjorda distinktionen mellan aktiv och passiv påverkan, förtjänar dock att påpekas.
Den passiva påverkan bygger till sin natur huvudsakligen på en undermedveten
perception av de ideal och värderingar
som är förenade med den officiella parollvärldens slagord. Sovjetmedborgare må
förvisso hävda att de inte lägger märke till
eller bryr sig om de plakat och banderoller som dominerar den sovjetiska stadsbilden, eller att de finner det liturgiska
ideologiska språket frånstötande, men att
de helt skulle kunna undgå att påverkas av
budskapet förefaller svårt att tro, ungefär
som om invånarna i Västs kapitalistiska
samhällen skulle vara helt opåverkade av
den kommersiella reklamens många yttringar. Nödvändiga villkor för att denna
passiva prägling av individernas undermedvetna skall fungera är att det ideologiska utbudet uppifrån är homogent, samt
att all horisontell kommunikation rörande dess innehåll respektive överensstämmelse med verkligheten kan förhindras.
För de individer som inte ”tror” på vad de
hör, får inget alternativ finnas.
Den aktiva påverkan syftar i sin tur till
att ”hjälpa” individerna att hantera detta
informationsvakum. Genom att skapa en
438
officiell organisatorisk struktur som täcker alla potentiella kollektiva aktiviteter,
från sport till politik, möjliggöres kontroll
av och påverkan på alla åsikter och intresseyttringar som framkommer i sådana
sammanhang. Genom att alla individer
som vill klättra uppåt i denna organisatoriska struktur offentligen måste bekänna
sig till dess ideal och värderingar, tvingas
de också att i sitt dagliga värv aktivt delta i
spridande av det ideologiska budskapet.
En fullständigt cynisk individ kan förvisso
klara av att fortlöpande sprida ett budskap han vet är snedvridet eller direkt
lögnaktigt, men för de allra flesta av oss
torde här uppstå en obehaglig situation av
psykologisk splittring som brukar kallas
”kognitiv dissonans”. Man hör en sak, ser
en helt annan, och tvingas på olika sätt att
vidarebefordra det man hör. För att reducera denna dissonans, och för att hantera
eventuellt självförakt, inträder här olika
psykologiska försvarsmekanismer av rationalisering och självbedrägeri. En ”sovjetmänniska” har skapats.
Pandaras ask?
Konsekvenserna av den sociala process
som har satts igång av Gorbatjevs kombinerade strävan efter perestrojka och glasnos! är förvisso svårförutsägbara. ”Öppenheten” kan ta ett abrubt slut i princip
vilken dag som helst, alternativt kan ett
genombrott ske för de ekonomiska reformförsöken. Oavsett vad som händer i
dessa avseenden, torde det dock redan
vara ställt utom tvivel att de sociala och
ideologiska förändringar som redan har
skett är av mycket stor betydelse. Det
ideologiska utbudet är inte längre homogent, den organisatoriska strukturen är
inte längre monolitisk och den pluralistiska ignoransen är på väg att skingras. Detta kan inte undgå att få djupgående konsekvenser, både inom och utom den
egentliga Sovjetunionen. Gorbatjevs egna
uttalanden har på senare tid allt klarare
börjat antyda att man anser sig ha öppnat
locket på Pandaras ask.
Tidigare sovjetiska regimers mycket
aktiva strävan att organisatoriskt inkorporera individerna i den officiella sfåren
av samhället, och deras lika medvetna
”Ansvariga” chefredaktörers självcensur tycksfungera utmärkt.
strävan att på olika sätt framtvinga en
socialisering och identifiering med de officiella idealen och värderingarna, har på
ett mycket framgångsrikt sätt förhindrat
framväxten av en öppen opposition. Den
förbluffande grad av politisk stabilitet
som under Brezjneverans allt djupare
stagnation och sönderfall trots allt präglade det sovjetiska samhället, socialt såväl
som politiskt, var inte så mycket följden
av direkt terror från KGB. Avsaknaden av
klubbor, tårgas och pansarfordon på gatorna antyder klart att den repressiva apparaten skurit sina Jagrar i en annan dimension.
Nyckeln till dessa ”framgångar” är att
man via den psykologiska präglingen
lyckades förhindra framväxten av konkurrerande kollektiva identiteter, byggda
på ideal av en väsentligen annnorlunda
natur än den officiella. Utan kollektiv
identitet, utan gemensamt syfte, återstår
inga motiv för kollektivt handlande. Individerna blir ”atomiserade”. De ingår förvisso som ett kollektiv i den officiella
identitet som brukar kallas ”sovjetmänniskan”, men den pluralistiska ignoransen
garanterar att denna identitet inte kan tjä-
na som bas för framväxten av organiserad
politisk opposition. Man frestas här att
dra en parallell med Marx’ analys av den
franska bondeklassen som ”potatisar i en
säck”.
Just denna psykologiska prägling kan
sägas ha utgjort sovjetsystemets verkliga
grundbult, och det är denna som Gorbatjev nu med sin politik för glasnost har avDen sovjetiska statistiken är i allmänhet i grunden förljugen och
snedvriden.
lägsnat. De händelser som har präglat det
sovjetiska samhället under det senaste
året illustrerar klart att en irreversibel
process har satts igång. Individerna kan
utan fruktan kommunicera med varandra
på det horisontella planet, de kan bilda
fristående organisationer och behöver
inte längre tillhöra officiella sådana.Kontentan av detta resonomang är att man har
passerat den punkt där reformprocessen,
som så många gånger förr, bara kan rinna
ut i sanden. ”Sovjetmänniskan” har raserats. Det finns inte längre någon modell
att gå tillbaka till. Ett avbrott för reformpolitiken kan nu bara förenas med öppet
brutal repression. Avgörande för den
framtida utvecklingen blir hur den sovjetiska regimen, och dess ”allierade” regimer i ”unionens” inre och yttre periferi,
väljer att hantera de spontana krafter som
nu släpps lösa. Polen och Estland framstår i detta avseende som illustrativa
exempel.
Det speciella med Polen är att man re- 439
dan länge har befunnit sig i en kris liknande den som nu är på väg att växa fram i
Sovjetunionen. Genom sin blotta existens
har den katolska kyrkan och
fackföreningsrörelsen solidaritet skapat
grogrund för konkurrerande kollektiva
identiteter, och upprepade konfrontationer har förekommit med landets politiska
och militära makthavare.Samtidigt har ett
antal successiva regimer systematiskt vägrat att göra folkflertalets önskemål till sina
egna, och som konsekvens har man totalt
förlorat all form av legitimitet, annan än
den som kommer ur gevärspipan. Ett viktigt följdresultat av denna tiiJ synes permanenta legitimitetskris är att den politiska oppositionen drivits att presentera en
serie objektivt omöjliga krav. Själva kärnan i Polens mycket djupa ekonorruska
och politiska kris är att samhället blivit så
i grunden polariserat att ingendera sida
förefaller ha varken vilja eller förmåga att
ta det ansvar som krävs för att ena och
återbygga vad som blivit förstört. Polens
framtid ser därför mycket dyster ut.
Det slående med den process som för
närvarande pågår i Estland, är att man
valt en kurs som står i diametral motsats
till den polska. Genom att göra ”folkfrontens” krav till sina egna, har det estniska
kommunistpartiet vunnit en genuin legitimitet i den egna befolkningens ögon.
Denna legitimitet må förvisso vara ”på
kredit”, i avvaktan på att ord omsättes i
handling, men detta förändrar inte det
grundläggande fenomenet, att en grundläggande politisk restriktion mot reformarbetet har ”externaliserats”. En viktig
konsekvens av att det estniska folket står
enat är att olika ”oppositionella” grupper,
som t ex folkfronten, kan finna en mera
naturlig roll i reformprocessen än vad
440
som varit möjligt för polska solidaritet.
Under insiktsfull ledning, och utan extern
inblandning, kan en framväxande pluralitet i värden och ideal – inom den övergripande nationella identiteten- samordnas
till bestående produktiva insatser. Landets framtid ser därför potentiellt ljus ut.
Lärdomen av dessa två exempel förefaller vara mycket enkel, om än för makthavarna kanske något svårsmält. Den
”polska” vägen möjliggör ett bevarande
av den politiska strukturen, med alla dess
privilegier och möjligheter till svågerpolitik, men endast till priset av en synbarligen oundviklig process av ekonomiskt
och socialt sönderfall. Den ”estniska” vä-
gen möjliggör å sin sida en återuppbyggnad av de sociala förutsättningar som
krävs för en ekonomisk uppryckning, till
priset av att den tidigare politiska strukturen monteras ned. Mellan dessa två extremvarianter finns naturligtvis även en
tredje väg, att med brutal repression avlägsna alla yttringar av opposition eller
Den totalitära regimensstrategiäratt
söka blockerapolitiskoppositioninnan den har tagit konkretform.
möjligheter att skapa oppositionella identiteter, men som ovan sagts kan detta inte
längre ske under någon form av täckmantel. Ett stopp för glasnost skulle innebära
den ”reellt existerande” socialismens totala bankrutt. Bordet är dukat, Kamrat
Gorbatjev!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner