Print Friendly

Stefan Hedlund; En Marshallplan för miljön i Östeuropa

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

~~——–=-=—~~——————~———— –
STEFAN HEDLUND:
En Marshallplan för
miljön i Östeuropa
l öststaterna har naturresurser
under decennier betraktats som
fria och outtömliga tillgångar.
För att bemästra den oroväckande miljöförstöringen i Ost behövs det import av teknik, som
bara finns i Väst och därför kostar hårdvaluta, eller nedläggning
av produktion, som säljs till Väst
vilket indirekt kostar hårdvaluta.
En ”Marshallhjälp” förefaller
vara enda utvägen. Saneringspaket måste kopplas till åtgärder
som på sikt kan skapa en självbärande ekonomisk tillväxt, dels
måste de kopplas till konkreta
och väldefinierade projekt där
användningen av tillförda resurser fortlöpande kan kontrolleras.
Stefan Hedlund är fil dr i nationalekonomi.
M
iljöengagemang betraktades
under lång tid som en aktivitet
förbehållen individer med långt
hår, märklig klädsel och problem med den
personliga hygienen. Så icke längre. De
senaste årens allt allvarligare rapporter
om hot mot vår omgivande naturmiljö har
i grunden förändrat miljöhänsynens plats
i den allmänna debatten. Det har i långt
högre grad än tidigare blivit ”rumsrent”,
för att inte säga respektabelt, att diskutera
miljö. ”Gröna” rörelser är på väg att bryta
sig in i den etablerade politiken. Företag
börjar intressera sig för produktion av
och med miljövänlig teknile Att tala om
revolutionerande förändringar vore en
klar överdrift, men tendenserna till omvärdering är både tydliga och starka, trots
att påtagliga resultat kanske ännu saknas.
Viktigt att observera i sammanhanget
är också att miljöengagemang håller på att
bli allt svårare att placera i ett enkelt hö-
ger-vänster perspektiv. Den internationella miljöorganisationen Greenpeace är
exempelvis värd stor respekt för de resultat man lyckats nå med sina högst seriösa
om än utomparlamentariska metoder.
Om vi emellertid bortser från de organiserade intressenas program och uppfattningar är det nog två frågor som framför
andra engagerar gemene man: hur allvarlig situationen är, och om det fortfarande
går att göra något åt den. Det finns på bägge dessa punkter god anledning att skilja
ut de östeuropeiska länderna. I den nya
”öppenhetens” fotspår har följt information om miljöförstöring i Öst av en vidd
som är i sanning oroväckande, och i takt
med att bristen på konkreta resultat för
den ekonomiska reformpolitiken blir allt
tydligare, framstår också oförmågan att
på egen hand klara även miljöns krav i en
allt klarare dager. Någon form av internationeJ hjälpinsats förefaller därför motiverad.
Ett välfärdsproblem
I viss mån är det naturligtvis så att miljö-
problem är en åkomma som företrädesvis
drabbar välfärdssamhället. När man i allt
högre grad upplever sig ha fått sina grundläggande materiella behov tillfredsställda,
är det logiskt att vända blicken mot en
ökad konsumtion av renare luft, renare
vatten och en grönare natur. Det är också
I Sovjet har naturresurser under decennier betraktats som fria och outtömliga tillgångar.
typiskt att företag som fått sina produkter
klassade som miljöfarliga i västvärldens
industriländer, ofta väljer att i stället
marknadsföra dessa i tredje världens utvecklingsländer. Den enkla sanningen är
att rika länder i större utsträckning än fattiga kan förhindra att deras medborgare
skadas, förgiftas och går en för tidig död
till mötes. Detta må vara en bister sanning, men det är icke desto mindre så det
förehåller sig. Det är svårt att förespråka
nolltillväxt och biodynamiska lågavkastande jordbruksmetoder i ett land där delar av befolkningen svälter och där drägliga bostäder och tillförlitliga vägar står
högt på prioritetsordningen. Naturligtvis
finns det i dessa avseenden en gradskillnad mellan öststaterna och länderna i
tredje världen, men om vi enbart ser till
förmågan att avsätta resurser för just miljöskydd kanske skillnaden inte längre är
så stor.
115
Mot en dylik bakgrund är det naturligt
att det i västvärldens överflödssamhällen
lämnas ett växande utrymme för miljö-
engagemang. Rent strukturellt sett finns
det en allt större ”plats” för miljödebatt.
De proportioner som den faktiska miljö-
debatten har antagit under framför allt
det senaste året kan emellertid inte förklaras med enbart denna typ av abstrakta
resonemang. Snarare är det väl så att vi
plötsligt har blivit medvetna om att det
som är på väg att ske runt omkring oss inte bara är en fråga om lite uppstädning.
Kanske är det faktiskt så, som en del röster i debatten förefaller vilja antyda, att
det nu ytterst är vår överlevnad på jorden
som står på spel?
Att vi håller på att förgifta vår naturmiljö är i och för sig inget nytt. Larmrappater av olika slag har förskräckt oss under en lång rad år, alltifrån globala katastrofer som rör ozonlager, drivhuseffekter och försvinnande regnskogar, till mera
lokala problem som försurning, skogsdöd
och övergödning av sjöar och vattendrag.
Även de mellanstatliga problem som följer av att vissa länder ”exporterar” sina
föroreningar har uppmärksammats och
diskuterats. Ändå tycks det idag finnas en
ny känsla av brådska, av att miljöproblemen är på väg att accelerera i en sådan
takt att det helt enkelt snart kan komma
att bli för sent att göra något.
Miljömedvetandet tycks idag präglas
av ett betydande element av chock, understruket av den gångna sommarens
mycket tydliga reportage om säldöd och
algdöd i vår omedelbara närhet. Av central betydelse för framställningen i denna
artikel är att en liknande känsla av chock
och apokalyps snabbt håller på att breda
ut sig i sovjetiska media. I början av 1988
………….._________________________
116
bildades en statlig komrnitte för miljövård
(Goskompriroda), och detta har uppenbarligen tagits som en officiell sanktion
för att verkligen gå till botten med de
miljöproblem som tidigare har förnekats
eller förtigits. Den bild som här framtonar
är i sanning inte vacker, och det är lätt att
förstå den känsla av panik som präglar artiklar och uttalanden av sovjetiska intellektuella.
Jag har tidigare i ett par uppmärksammade artiklar på Dagens Nyheters debattsida (27 augusti och 10 oktober 1988) pekat på att miljökrisen i Öst är akut och att
förutsättningarna för att man av egen
maskin skall klara av Rtt reda ut dem är så
små att en Marshall-plan av något slag
förefaller vara den enda rimliga utvägen.
Det politiskt känsliga i detta förslag illustreras av att man från sovjetiskt håll låtit
två tämligen högt uppsatta personer gå i
svaromål (DN debatt, 17 november
1988). De argument som här framförs är
emellertid av en sådan art att man snarare
får anledning att misströsta än att känna
förhoppning beträffande den sovjetiska
beredskapen att möta de i viss mån helt
nya krav som miljökrisen nu ställer på så-
väl produktion som sanering. Dilemmat
ligger inte bara i att de centralstyrda planekonomiernas inre logik bygger på att naturen kan och bör ”mobiliseras” och ”betvingas”. Kanske än viktigare är den psykologiska prägling av beslutsfattarna som
har följt av att naturresurser under decennier har betraktats som ”fria” och outtömliga tillgångar.
Planekonomiernas dilemma
Det hävdades länge att miljöförstöringen
var ett problem som hörde den degenererade och undergångsdöma kapitalismen
till. Profitmaximerande kapitalägare exploaterade människor och natur med
samma brist på hänsyn för annat än det
egna bankkontot. Central planering av
den långsiktiga ekonomiska utvecklingen,
styrd av ett parti som representerar den
arbetande befolkningens intressen, sågs
som det enda sättet att undvika en sådan
exploatering. På denna punkt, liksom beträffande många andra tidigare ideologiska tvistefrågor, har Michail Gorbatjevs
politik för glasnost, eller öppenhet, medfört en radikal omsvängning. De tidigare
pretentionerna på socialismens överlägsenhet har ersatts av tal om gemensamma
problem.
De tidigarepretentionernapå socialismens överlägsenhet har ersatts av
tal om gemensamma problem.
I en artikel om hoten mot den sovjetiska miljön, publicerad i den viktiga tidskriften Novyj Mir ijuli 1988, skriver akademiledamoten Andrej Monin följande:
”Amerikanerna förstörde sina Stora sjöar
– Eire, Ontario, Huron, Michigan, Superior. Privata företag gjorde business. Men
nu har man även där tagit avgörande steg,
föroreningen minskar. Men hur är det hos
oss? Vem är det som gör business här?
Gosplan? Vem är betjänt av profit?
Skogsministeriet?” Monin riktar sig inte
bara mot gamla dogmer, utan i än högre
grad mot de byråkratiska strukturer som
fortfarande står i vägen för seriösa försök
att hindra ytterligare miljöförstöring.
Hans framställning är frän, men samtidigt
också typisk för det intellektuella debattklimatet i Sovjet idag.
Andra talesmän på den sovjetiska sidan besjälas emellertid av något annorlunda ambitioner. I sitt svar på mina tidigare artiklar på Dagens Nyheters debattsida, skriver Viktor Kostin, från den nybildade statliga miljökomrnitten, och Sergej Roginko, från vetenskapsakademins
likaledes nybildade institut för Europafrågor, följande: ”Skall man vara objektiv,
kan ekologiska problem uppstå både i en
centralstyrd ekonomi och i ett fritt marknadssystem. Insikten om problemet blir
inte bättre om vi bara skyller på det ena
Kålsuperiets tal om att problemen
är gemensamma bortser från att
deras rötter är väsentligen annorlunda.
systemet. Och det för oss inte närmare en
lösning. Det är dags att äntligen avstå från
ömsesidiga förebråelser och gå över till
gemensamma aktioner.”
Detta kan ju vid ett första påseende fö-
refalla nobelt, men vid ett närmare skärskådande framtonar en rad märkligheter.
Det är förvisso bra att man från sovjetiskt
håll nu erkänner att det även i socialistiska
länder kan förekomma tågurspårningar,
översvämningar och miljöföroreningar,
men detta erkännande hade varit betydligt mera klädsamt om man inte hade
kopplat det till vulgärt kålsuperi. För egen
del kan jag inte erinra mig någon i Väst
som seriöst har hävdat att miljöproblem
är något som endast hör socialismen till,
att blotta tanken på miljöbrott skulle vara
de goda kapitalisterna främmande. Snarare är det väl så att det under tämligen
lång tid har förts en skarp debatt i Väst
om just kapitalismens avigsidor. Kostins
117
och Roginkos insinuation om ”ömsesidiga förebråelser” är ett klassiskt exempel
på sovjetisk arrogans. Under sken av att ta
ett steg tillbaka, genom att erkänna tidigare förlöpelser, försöker man samtidigt ta
ett steg framåt, genom att tillskriva kapitalisterna en uppfattning som mig veterligen aldrig har framförts.
Lika klassiskt är deras försök att blanda bort korten genom att hävda att ”insikten om problemet inte blir bättre om vi
bara skyller på systemet”. Envar som avser att ta de sovjetiska propåerna om gemensamma aktioner på allvar torde väl
omedelbart inse att det endast är genom
att förstå hur respektive ”system” har skapat sina miljöproblem som vi kan hoppas
att uppnå en lösning. Kålsuperiets tal om
att problemen är gemensamma bortser
från att deras rötter är väsentligen annorlunda. Visserligen spelar det föga roll för
ett barn som drabbas av kolera om vattnet
han badat i varit förorenat av en kapitalist
eller en kommunist, men för dem som
sätts att städa upp har denna skillnad en
avgörande betydelse. Om vi inte förstår
reglerna för beslutsfattande, och vilka
grundläggande drivkrafter som styr företags och politikers agerande, kan vi inte
heller hoppas att i någon väsentlig grad
påverka detta agerande. Ett kålsuperi
som drivs så långt att man hävdar att kapitalistiska och kommunistiska företag bär
sig åt på samma vis åstadkommer föga
mer än att skölja ut barnet med badvattnet.
En central ingrediens i det sovjetiska
nytänkandet på utrikespolitikens område
är att distinktionen mellan Öst och Väst
skall ersättas av ett gemensamt ”all-europeiskt hus”. Kostin och Roginko resonerar helt i linje med dessa tankegångar då
118
de övergår till att föreslå möjliga åtgärder
för att rädda miljön: ”Det måste till en
flerskiktad struktur av förbindelser mellan organ, planer, program, konsultationer och aktioner som förenar alla länder i
Europa och tryggar alla former av säkerhet i vår världsdel, inklusive den ekologiska.” Återigen försöker man blanda bort
korten. Om det är något vi inte behöver
idag så är det väl just mera byråkrati, och
framför allt då sådan som präglas av sovjetisk byråkratisk filosofi. Att döma av
Michail Gorba~evs upprepade uttalanden om den egna byråkratins agerande i
det egna landet borde han vara helt på
min sida i denna fråga.
Egentligen är ju problemet nästan kusligt enkelt. Det kan sägas bestå av två fakta och tre slutsatser, samtliga odisputabla.
Faktum ett är att samtliga världens länder
har drabbats hårt, om än i varierande
grad, av olika slags miljöproblem. Faktum
två är att det på vissa håll via luft och vatten förekommer en oönskad ”export” av
miljöföroreningar. Slutsats ett är att miljö-
krisen nu har gått så långt att snabba och
betydande åtgärder måste till om irreversibla processer skal kunna undvikas. Slutsats två är att det krävs ett i11ternationellt
samarbete för att begränsa den oönskade
exporten av miljöföroreningar. Slutsats tre
är att de länder som inte av egen förmåga
klarar av att sanera sin egen miljö behöver
hjälp med detta.
Jag har mycket svårt att förstå vad de
sovjetiska förslagen om ett ”all-europeiskt hus” kan bidra med här. Ponera att
det inträffar en miljökatastrof i Västtyskland. Vilken roll skulle det all-europeiska
huset kunna spela i en sådan situation?
Kostin och Roginko talar om ”internationella mobila enheter” med ”toppmodern
utrustning”. Är tanken ett en polsk-bulgarisk insatsgrupp med sovjetisk spets- .
teknologi skall rycka in och städa upp tyskarnas röra? Är det inte snarare så enkelt
att varje land självt har det primära intresset av att skydda sin egen miljö, och av att
städa upp om olyckor sker? Jag har mycket svårt att förstå vad en ”flerskiktad
struktur av förbindelser” egentligen har
att skaffa i detta sammanhang. Export av
miljöföroreningar är naturligtvis ett undantag från regeln att envar ser om sitt
Miljöproblemet blir i sin förlängning även till ett säkerhetspolitiskt
problem, vilket torde bredda kretsen av intressenter i sökandet efter
en lösning.
hus, men vad internationella överenskommelser beträffar finns det redan sådana, och lämpliga kanaler för vidare diskussioner existerar.
Det är när vi kommer in på frågan om
hjälp till dem som inte klarar sina egna
miljöproblem som det uppstår svårigheter. I grunden är egentligen även denna
fråga enkel och lättfattlig. Sanering av miljön kräver reningsanläggningar, miljövänlig teknik, minskad kemikalieanvändning
inom jordbruket, total nedläggning av viss
produktion, o s v. Den systemskiljande
dimensionen är att många av dessa insatser antingen kräver import av teknik som
bara finns i Väst, och därför kostar hårdvaluta, eller nedläggning av produktion
som säljs i Väst, vilket indirekt kostar
hårdvaluta.
Det sovjetiska förslaget om bildande av
en all-europeisk ekologisk fond måste ses
mot denna bakgrund. Att man från öststaternas sida på ett konstruktivt sätt skulle
kunna bidra till att göra en sådan fond till
ett effektivt organ är trovärdigt endast om
vi betraktar förslaget ur en politisk synvinkel. Om vi nämligen genom tal om alleuropeisk samverkan kan blanda bort
korten, så att det rena inslaget av bistånd
– från Väst till Öst – kan grumlas, då
framstår saken i en helt annan dager. Frå-
gan blir då inte längre vad den reellt existerande socialismen kan göraför att bota
miljöproblemen i Väst, utan snarare i vad
Valet står inte mellan en stark och
en svag Sovjetunionen, utan mellan
en svag och aggressiv eller en stark
ochfredlig Sovjetunionen.
mån östsidans politiska blockeringar mot
att acceptera hjälp kan luckras upp, så att
folken i dessa länder kan räddas undan
sjukdom och för tidig död. Med sådana
medel löser vi emellertid endast halva
problemet. Kvar står frågan om man i
Väst faktiskt är beredd att erbjuda någon
hjälp. Finns det egentligen några seriösa
skäl som talar för att vi bör hjälpa till med
en uppstädning?
Varför hjälpa?
Det enklaste svaret på denna fråga är naturligtvis att ”vi” måste hjälpa till därför
att ”de” inte på egen hand klarar av en sanering. Ett sådant svar utgår emellertid
ifrån att vi faktiskt har ett intresse av att
Östeuropa inte skall förgås, och det är
kanske inte helt säkert att något sådant
faktiskt finns, åtminstone inte om det är
förenat med en konkret prislapp. Om vi
119
bortser från rent altruistiska hänsyn, som
väl mycket sällan brukar prägla internationell politik, finns det då några rent
egoistiska skäl till att satsa på en Marshall-plan av något slag?
Ett argument som här ligger nära till
hands går ut på att vi har ett egenintresse
av att sanera miljön även i andra länder,
helt enkelt därför att alla miljöproblem till
syvende och sist blir gemensamma för oss
alla. Tyvärr är detta ett argument med
tveksam bärkraft. Invändas kan att det
vanligen blåser från Väst till Öst, vilket
gör att det från svensk horisont sett är betydligt mera angeläget att sätta politiskt
tryck på Västtyskland och Storbritannien,
än att investera i Sovjetunionen och Polen. Om vi emellertid ser till Östersjön, fö-
refaller det vara tämligen klart att pengar
som satsas på ytterligare rening av utsläpp
från vårt eget land är direkt bortkastade
jämfört med den effekt de skulle kunna få
om de satsats på att begränsa utsläppen
från Polen och Baltikum. Genom sin speciella natur är östersjöproblemet relativt
lätt att argumentera för. Det är mycket en
fråga om internationellt samarbete, om
att befrämja dokumentation av existerande problem och om kontroll av efterlevnad av ingångna avtal.
Betydligt svårare är frågan om vi egentligen har anledning att bry oss om Centralasiens framtid, eller om förgiftningen
av floden Volga? Här finns inga direkt på-
tagliga konsekvenser för Sverige, eller för
något annat västland. Om vi emellertid
skådar in i framtiden, kommer saken i en
väsentligen annorlunda dager. Om ingenting görs, d v s om vi helt enkelt skriver
fram nuvarande utvecklingstendenser
med 10-20 år, tornar det på horisonten
upp sig en synnerligen allvarlig bild. Vi
………….._________________________
120
kan här se svält och undernäring, till följd
av att vissa jordbruksområden permanent
slås ut, epedemier och starkt ökande barnadödlighet, till följd av att dricksvattentäkter förgiftas, och kanske även folkvandringar, till följd av att vissa områden
blir permanent obeboeliga.
Det rör sig här på intet sätt om att måla
fan på väggen. situationen är precis så
allvarlig, och i vissa områden, framför allt
södra Polen och norra Uzbekistan, är det
kanske redan idag för sent. Det torde
knappast behöva påpekas vilka konsekvenser en sådan utveckling oundvikligen
måste få, i termer av social oro och politisk instabilitet. Miljöproblemet blir därmed i sin förlängning även till ett säkerhetspolitiskt problem, ett faktum som väl
torde bredda kretsen av intressenter i
sökandet efter en lösning.
Ett realistiskt paket
En grundförutsättning för att det skall vara meningsfyllt att ens argumentera för
någon form av hjälpinsatser för att rädda
miljön i Öst är att det finns rimliga utsikter för att hjälpen skall få åsyftad verkan.
Ingen torde vara intresserad av att endast
låta goda pengar följa dåliga. Härav följer
två sammanhängande men principiellt
annorlunda krav. Dels måste ett saneringspaket kopplas till åtgärder som på
sikt kan skapa en självbärande ekonomisk tillväxt, dels måste det kopplas till
konkreta och väldefinierande projekt, där
användningen av tillförda resurser fortlöpande kan kontrolleras.
Ett grundläggande dilemma för Gorbatjevs perestrojka, som har observerats i
både Öst och Väst, är att det inte finns nå-
gra materiella incitament för individerna
att anstränga sig. Så länge det inte finns
varor i butikerna är ökade rubelinkomster av föga värde, och så länge ingen
anstränger sig blir det inte heller fler varor
i butikerna. Att satsa på en betydande import av konsumtionsvaror skulle vara ett
sätt att bryta denna onda cirkel, men en
sådan politik riskerar att bli en mycket
dyrbar affär. Som ett resultat av de gångna
decenniernas politik finns det i den sovjetiska ekonomin ett betydande inflationsöverhäng, i form av ett berg av sparade
papperspengar som väntar på varor. En
betydande import av konsumtionsvaror
från Väst skulle därför de facto innebära
Man måste samtidigt lyckas mobilisera resurser i Väst och bryta ner
politiska blockeringar i Ost.
att den sovjetiska regimen tillåter en ”växling” av värdelösa pappersrubler mot
knapp hårdvaluta, en operation som man
på egen hand har dåligt råd med. Krediter
som beviljas för sådana ändamål får därmed av nödvändighet en klar karaktär av
”hjälp”, och vi återkommer därmed till
frågan om varför vi skulle lämna ett så-
dant bistånd.
Ett gammalt klassiskt a~,gument rörande förbindelserna mellan Ost och Väst är
att all form av hjälp till Sovjetunionen direkt eller indirekt kommer att stärka den
sovjetiska krigsmakten, och att vi därför
av rent säkerhetspolitiska skäl under
fredstid måste föra ”krig” mot den sovjetiska ekonomin. Bojkotter, sanktioner och
exportförbud för känslig teknologi motiveras ofta på dylika grunder. Denna argumentation bortser emellertid från att varje form av yttre hjälp som har någon på-
tagtig inverkan på den sovjetiska ekonomins funktionssätt knappast kan undgå
att samtidigt påverka det sovjetiska samhällets funktionssätt. Enligt denna linje,
vars främste förespråkare har varit Henry
Kissinger, står valet inte mellan en stark
och en svag Sovjetunion, utan mellan en
svag och aggressiv eller en stark och fredlig Sovjetunion. Resonemanget är naturligtvis starkt förenklat, men den bärande
principen har avgörande betydelse.
I detta perspektiv skulle nämligen ett
aktivt miljösamarbete, byggt på konkreta
åtgärder inom ramen för väl definierade
samarbetsprojekt, kunna få mycket positiva konsekvenser. Dylika projekt skulle
kunna leda till tekniköverföring, till kompetensuppbyggnad och till ekonomiska
spridningseffekter i form av lokal upphandling. Vidare skulle ett ökande antal
beslutsfattare exponeras för de villkor
och krav som präglar affärsumgänge i
Väst, varigenom ännu ett viktigt hinder i
vägen för en reformprocess skulle kunna
reduceras. Om vi koncentrerar oss på
Sovjetunionens periferi – i första hand
Baltikum – får miljöproblematiken dessutom en viktig politisk dimension. Ett
centralt drag i denna bild är nämligen att
de s k folkfronter som går i spetsen för de
baltiska sovjetrepublikernas pågående
försök att vinna ett större mått av oberoende från Moskva tar mycket av sitt ursprung just ur gröna rörelser. Aktiva in- 121
satser för att lösa miljöproblemen skulle
stärka de lokala makthavarnas legitimitet
och därmed bidra till att återskapa det
samhällskontrakt – mellan styrande och
styrda – som realsocialismens ”stagnationsår” så effektivt lyckades rasera.
Även ifråga om de övriga östeuropeiska staterna skulle liknande insatser kunna tänkas. I fallet Polen finns exempelvis
redan på planeringsstadiet ett konkret
projekt för sanering av floden Visla. En
grupp svenska experter arbetar här med
vad man kallar debt-for-nature-swap, ett
projekt som i korthet går ut på att man –
till kraftig rabatt- köper upp delar av Polens hårdvalutaskuld och sedan låter den
polska staten ”betala av” genom att ställa
upp med lokala resurser för miljösanering.
Den grundläggande frågan är och förblir naturligtvis om det faktiskt gåratt gö-
ra något, och här vill jag på intet sätt hävda att det finns några konkreta svar. Det
polska exemplet visar att man kan komma
långt med fantasi, men det representerar
naturligtvis ingen patentlösning. En reell
lösning på miljökrisen i Öst kräver att
man samtidigt lyckas mobilisera resurser i
Väst och bryta ner politiska blockeringar i
Öst. Uppgiften är förvisso inte enkel. Det
förmodligen enda som förefaller vara helt
säkert i detta sammanhang är dock att om
vi integör någonting så kommerdet att bli
för sent.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism