Print Friendly

Statsministerns ansvar

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

statsministerns ansvar
Ansvaret för Sveriges ansikte utåt
kommer att i hög grad vila på den nye
statsministern. Vad han gör och vad
han underlåter att göra kommer att bli
observerat och kommenterat både i öst
och väst. Vårt lands utrikespolitiska
ställning och dess anseende blir beroende av honom.
Hans uppgift är inte alldeles lätt.
Den avgående statsministern efterlämnar ett olyckligt arv. Förr var Sveriges
neutralitetsvilja klar och entydig, och
den uttrycktes i formuleringar som tillkommit i samförstånd mellan regeringen
och samtliga demokratiska partier. Den
svenska positionen var ingalunda populär, vare sig i öst eller än mindre i väst.
Särskilt när NATO bildades utsattes
den för mycken kritik, mest kanske
amerikansk. Det ville till ständiga förklaringar, att Sverige inte höll sig utanför militära pakter blott av tradition
utan därför att vi fullt öppet bedömde
att vår starkt försvarade neutralitet var
en förutsättning för Finlands fortsatta
frihet. Österut var man inte enig med
oss i den bedömningen! Men den blev
respekterad.
Under senare år, då som alla vet debatten här hemma radikaliserats, har en
glidning inträffat också på utrikespolitikens område. Det är inte så att den
svenska ståndpunkten kan karakteriseras som neutralistisk, i den meningen att
vi skulle vara likgiltiga för om vår omvärld styrs demokratiskt eller diktatoriskt. Tvärtom är vi i vår fulla rätt att
taga ställning, och det bör vara naturligt för Sverige som ett demokratiskt
land att föredraga demokratier. I stället
har regeringen Erlander på ett anmärkningsvärt sätt visat förståelse för kommunistiska diktaturer. Som väl ensamt
land i Västeuropa erkände Sverige regimen i Nordvietnam, låt vara att detta i
första hand lär ha skett för att stärka
utrikesminister Nilssons ställning inom
Stockholms arbetarekommun. Utåt var
detta senare faktum svårt att förklara.
Där konstaterade man att steget tagits
utan ens konsultationer med de övriga
nordiska länderna. Om det är sant, att
ett bemärkt statsråd i våras fick inbjudan till ett vänskapligt besök i USA och
att han efter långt betänkande avböjde,
medan samtidigt ett annat statsråd blev
bjuden till Sovjetunionen och i sommar
också har rest, då är det svårt att i utlandet tro annat än att en svängning
har skett.
Förtroendet för den traditionella
svenska neutralitetspolitiken måste återställas: behovet föreligger beklagligtvis.
Den nye statsministern skulle kunna
göra detta med en klar deklaration. Han
kan vara förvissad om att han i så fall
får den allra största delen av det svenska folket, inte bara sitt eget parti, bakom
sig. Att ord sedan också måste följas av
handling är lika uppenbart. Det är inte
i ord, men i handling som regeringen
Erlander brustit.
Det andra område, där statsministern
skulle kunna göra en omedelbar insats
för att stärka landets anseende, är försvarets. Ingen i ansvarig ställning ifrågasätter, att inte vår möjlighet att hävda
vår neutralitet i krig beror av ett tillräckligt starkt försvar. Vårt försvar är
som sådant fredsbevarande. Det är för
närvarande starkt, eller lämnar i varje
fall en god grund att bygga på. Enigheten kring försvarets behov har förskaffat oss en påfallande respekt utomlands. Denna enighet kan statsministern,
om han vill, stärka.
Det senaste försvarsbeslutet tillkom
tyvärr ej i samma enighetens tecken som
de föregående. Orsakerna härtill bör nu
ej på nytt dragas fram. Beslutet gäller
t o m 1971/72. Fortsättningen skall, enligt vad försvarsministern meddelat, förberedas av en ny försvarsutredning. Men
denna avses ej bli tillsatt förrän om ett
år. Under tiden skall arbetsgrupper inom
departementet arbeta fram underlag för
339
den parlamentariska utredningen. Arbetsgrupperna blir alltså styrda, och
själva utredningen får alldeles för kort
tid på sig för att framställa alternativ.
Förfaringssättet är att bädda för oenighet i en av vårt lands livsfrågor.
Det är obekant vilka finurliga tankegångar som ligger bakom detta beslut.
Man hade ju kunnat tillsätta den parlamentariska gruppen redan nu, givetvis
med socialdemokratisk majoritet, och
låtit den lära upp sig i försvarets svårtillgängliga problem under en hyggligt
tillmätt tid. En försvarsutrednings betänkande får inte framstå som ett hastverk. Här har statsministern möjlighet
att, oberoende av vad hans företrädare
tänkt sig, göra en insats till både försvarets och den nationella enighetens
fromma.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner