Print Friendly

Statsministerboxen: Vänbok om den gode Ingvar Carlsson

Av Roland Poirier Martinsson | 18 juni 2010

När mordet på Olof Palme tvingade Carlsson att träda fram ur anonymiteten drevs han av lojalitet med landet och partiet. På så vis personifierade Carlsson det bästa hos den svenska socialdemokratin samtidigt som hans närmast symbiotiska förhållande till rörelsen också innebar att han representerade det sämsta hos partiet. Det skriver Roland Poirier Martinsson om Rolf Gustavssons biografi över Ingvar Carlsson.

Jag tänker på George H W Bush när jag läser om Ingvar Carlsson. Båda blev sina länders högsta politiska ledare, efter långa karriärer som präglats mer av lojalitet och kompetens än av briljans och kreativitet. Deras år vid makten blev knappast succéfyllda – Bush förlorade sitt omval, Carlsson förlorade makten till Carl Bildt – men med tiden har vad som på det korta avståndet betraktades som på sin höjd genomsnittligt ledarskap vunnit allt mer i respekt. Med rutin och formellt handlag lyckades båda lotsa sina länder någorlunda tryggt genom perioder som i backspegeln framstår som omvälvande. I bådas fall berodde framgången i hög grad på att de litade på och lutade sig mot systemet, traditionella beslutsgångar och vikten av att inte spela solo.

Svenska Dagbladets mångårige medarbetare Rolf Gustavsson har i Bonniers nyutgivna bokserie skrivit en biografi över Ingvar Carlsson som ibland framstår som en vänbok. Hur skulle den kunna vara annorlunda? Bortom likheterna mellan Bush och Carlsson finns nämligen ett starkt särskiljande drag. Medan Bush i hela sitt liv trängtade efter den yttersta makten, nöjde sig Carlsson med att göra nytta bakom kulisserna. Äregirighet och makthunger tillhörde inte Carlssons egenskaper – ett beundransvärt och ovanligt drag hos statsministrar.

När mordet på Olof Palme tvingade Carlsson att träda fram ur anonymiteten drevs han av lojalitet med landet och partiet; det är hans egen version och Gustavsson bekräftar den. Det finns ingen anledning att betvivla dess trovärdighet. När nu hettan i de dagsaktuella, politiska striderna svalnat vore det orättfärdigt att skriva något annat än ett sympatiskt porträtt över personen Carlsson. Hyggligare blir ingen toppolitiker.

På så vis personifierade Carlsson det bästa hos den svenska socialdemokratin. Men eftersom socialdemokratin inte har varit en oproblematisk kraft i den svenska politiska historien innebar hans närmast symbiotiska förhållande till rörelsen också att han representerade det sämsta hos partiet. Påståendet att Ingvar Carlsson var demokratisk intill det pedantiskas gräns, nästan besatt av att förankra varje beslut, framstår i Gustavssons biografi som sant – så länge man begränsar observationen till den domän som utgörs av partiet och LO. Han var lagledaren som tog varje spelare på största allvar, lät dem glänsa, medan han själv gärna nöjde sig med att ge understöd (som när han spelade oglamorös vänsterback i Elfsborg). Samtidigt är en av de mest slående observationerna i berättelsen om makthavaren Carlsson att folket förpassades till läktaren, som en bricka bland andra i det politiska spelet.

Det blir särskilt tydligt när det gäller vägen för Sverige in i Europa. Här visste Carlsson (sent om sider) vad han ville och valmanskåren var av en annan åsikt. Till synes utan att se problemet berättar Carlsson hur ”många i Sverige” var emot medlemskap i EG, samtidigt som han företrädde samma folk ute i Europa med beskedet ”att vi fullt ut ville delta i det ekonomiska samarbetet”. I riksdagen meddelade höga partiföreträdare väljarna att Erlanders skäl att hålla Sverige utanför den europeiska gemenskapen låg fast, samtidigt som Allan Larsson och Carlsson trummade på bakom kulisserna för att säkra ett medlemskap.

Samma mentalitet skymtar när det gäller Carlssons tidiga inställning till folkomröstning i kärnkraftsfrågan. Han motsatte sig då tanken att spela ”rysk roulette” med energifrågan. Den laddade patronen bestod alltså i att folket skulle fatta fel beslut.

Det är viktigt att understryka att den här formen av maktfullkomlighet hos Carlsson inte alls tycks ha uppstått ur personliga begär – snarare välvilja. Det socialdemokratiska partiet har helt enkelt vetat folkets bästa. Olyckliga omständigheter har tid och annan inneburit att folket självt inte har förstått, likt barn som inte förstår konsekvenserna av sitt kortsiktiga agerande. Då blir det partiets ansvar att manipulera folket till de goda beslutens fromma.

Nyckeln till beteendet hittas i Carlssons och partiets syn på den representativa demokratin, som en ”blandning av inflytande och effektivitet”, där den senare ingrediensen väger mycket tyngre. Det är tveksamt om folket verkligen ansåg sig ha skrivit på det Hobbesianska kontrakt Carlsson agerade efter: att han var vald att om så krävdes styra landet också i strid med folkviljan.

Det som kan rädda en sådan demokratisyn är såklart idén om att väljarna i efterhand kan utkräva ansvar av sina ledare. Härskaren kan störtas om han inte fullgör sina plikter. Men en sådan syn på den representativa demokratin kräver öppenhet och debatt. Carlssons historia är i mångt och mycket berättelsen om hur socialdemokratin försöker undvika just den demokratiska återförsäkringen. Mycket viktigt utspelar sig bakom lyckta dörrar, för
effektivitetens skull.

Återigen, inget tyder på att det fanns illasinnade motiv bakom Carlssons ledarskap i det avseendet. Han agerade bara enligt den rätt han hade fått lära sig att partiet ägde, från Tage Erlanders spel under täcket med Nato och framåt. Rättfärdigandet bestod i den fullkomliga övertygelsen att den svenska socialdemokratin stod för den enda vägens ledarskap.

Fil dr Roland Poirier Martinsson är chef för Timbro Medieinstitut

Läs även Mats Johanssons anmälan av boken om Göran Persson här.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism