Print Friendly

Statsministerboxen: Vådlig vågmästare

Av Anders Edwardsson | 14 januari 2011

Säger man C G Ekman är det få som genast vet vem man talar om. Men lägger man till citatet ”det förbannade system, där man ena dagen är i armkrok med amiral Lindman och andra dagen i armkrok med Per Albin Hansson” om hans vågmästarpolitik på 1920-talet drabbas i alla fall vissa politiskt och historiskt intresserade ofta av en aha-upplevelse.

Carl Gustaf Ekman var en fascinerande person. Han blev den förste partiledaren och statsministern med arbetarbakgrund (både Karl Staaf och Hjalmar Branting kom från högre sociala höjder) och var en bevisligen intelligent man med stor politisk fingerfärdighet. Tyvärr är dock detta också nästan det enda positiva som finns att säga om honom. För även om Per T Ohlsson i sitt bidrag till ”statsministerboxen” gör sitt bästa för att blanka av Ekman och dennes gärningar vägrar hans stjärna att lysa. För en borgerligt sinnad framträder han tvärtom mest av allt som ett stort, svart hål.

CG Ekman blev nämligen den som cementerade den dystra utveckling som svensk liberalism genomled decennierna kring sekelskiftet 1900. Och det var ett värv som skulle få flera negativa konsekvenser, både under hans egen tid och för framtiden.

I Europa finns en gammal spänning mellan liberaler och konservativa. Denna antagonism tog dock form först under andra halvan av 1800-talet, då liberaler i många länder försökte inta en politisk mittposition ämnad att dämpa motsättningarna mellan vänster och höger. Och den rörde då främst den kontinentala typen av konservatism som – influerad av tyskt tankegods – i många länder skapade en stelbent monarkistisk, nationalistisk, antikapitalistisk och antidemokratisk höger. Den brittiska konservatismen behöll däremot en mycket mer flexibel kapitalistisk, demokratisk grundinställning.

Även i Sverige var högern ganska beskedlig. Den omfamnade förvisso protektionistiska idéer, men nästan ”bara” vad gällde jordbruket. Vad gällde industrin, den privata äganderätten, med mera anslöt sig den svenska högern däremot i princip till samma positiva linje som 1800-talsliberaler som Lars-Johan Hierta, Johan August Gripenstedt och Louis De Geer. Och det var ju högerledaren Arvid Lindman som fick se till att införa allmän (manlig) rösträtt 1907, då socialdemokrater och en grupp liberaler runt Karl Staaf in i det sista behagade obstruera i frågan av purt partitaktiska skäl.

Liksom i många andra länder kom likväl den svenska liberala rörelsen – partier kan man inte prata om förrän en bit in på 1900-talet – på sent 1800-tal att omvandlas. För klämd mellan en i grunden reforminriktad höger och en marxistisk vänster fick svenska liberaler dra långt vänsterut i både politik och (framför allt) retorik för att kunna erbjuda ett ickesocialistiskt alternativ till högern. Denna socialliberala trend förstärktes också av en framryckning för frisinnet; en frireligiöst fotad kvasiideologi som – genom att uttrycka ett enbart villkorat stöd för kapitalism och presentera ymnigt med förslag på om hur man medelst lagar och förbud borde få folk att rätta sig efter både bibel och partiprogram – påminde mycket om dagens amerikanska evangeliska tokhöger.

Det var ur denna senare mull som C G Ekman materialiserade sig. Som fundamentalistisk absolutist var han med och drev på den debatt om ett totalt alkoholförbud som ledde fram till det liberala partiets splittring i början av 1920-talet. Och då de frisinnade var fler och bättre organiserade blev ”förbudspartiet” Frisinnade Landsföreningen helt dominerande, medan kvarvarande mer liberala krafter fick anhopas i det lilla Sveriges Liberala Parti.

De frisinnade sökte sedan, med C G Ekman som partiledare, fortsätta spela samma roll som brygga och sköld gentemot vänster och höger som de gjort under Karl Staaf. På Staafs tid hade dock de liberala fått upp emot 40 procent av rösterna. Under tjugotalet parkerade resultaten långt under hälften av denna siffra. Det parlamentariska läget, dominerat av de växande socialdemokraterna och ett länge nästan lika stort högerparti, gjorde dock att Ekman kunde agera som ”vågmästare”.

Man skulle här kunna skriva en ganska lång lista på mer eller mindre obegåvade beslut som C G Ekman därmed kunde driva igenom både i riksdagen och som statsminister 1926-28 och 1930-32 (innan han till slut tvingades avgå efter att ha ertappats med fingrarna nedkörda i en av Ivar Kruegers många smutsiga pengaburkar). Det är dock i detta begränsade sammanhang ogörligt. Låt oss istället begrunda två mer långvariga skadeverkningar av hans agerande.

För det första. Då C G Ekman var helt ointresserad av att dela makten med såväl SAP som AVF blev det under 1920-talet omöjligt att bilda majoritetsregeringar, vilket ledde till en parlamentarisk villervalla med ständiga regeringskriser. Ekman tvekade nämligen inte att köra kniven i ryggen på sittande statsministrar så fort han kände minsta hopp om att själv få äntra posten. Inte ens när världsläget var som mest desperat och behovet av nationell samling därför som störst.

När depressionen utbröt i USA 1929 sköttes förvisso svensk ekonomi väl av den då sittande högerregeringen under Arvid Lindman. C G Ekman tog dock inga sentimentala hänsyn utan fällde, tillsammans med socialdemokraterna, den redan sommaren 1930. Vilket väl må ha varit hänt, då frågan rörde ett föreslaget protektionistiskt beslut om jordbruket. Så fort Ekman åter fått äntra statsministerposten vände han dock på klacken och genomförde ännu mer långtgående regleringar som på sikt förvärrade samhällsläget i form av höjda matpriser, som sedan i sin tur bidrog till att socialdemokraterna ett par år senare fick bilda regering.

För det andra. C G Ekmans idoga demonisering av högern bidrog även till att i praktiken omöjliggöra borgerlig samverkan. Och detta otyg, att beskriva och betrakta högern som ett minst lika stort problem som vänstern, blev till ett axiom i mitten av svensk politik som inte skulle börja dö ut på allvar förrän i slutet av 1900-talet. Bertil Ohlin kunde därför exempelvis angripa Högerpartiet i valrörelsen 1960 så pass hårt för ”oansvarighet” bara för att man ville sänka skatterna, att sossarna kunde fortsätta vinna val. Och ännu vid den historiska valsegern 1976 fanns det gott om folkpartister och centergubbar som, seriöst, hellre ville bilda regering med Olof Palme än med Gösta Bohman.

C G Ekman medverkade med andra ord inte bara till att ge socialdemokraterna makten, utan också till att ge dem ammunition om ”borgerlig splittring” som bidrog till att de kunde behålla den i blott alltför många, långa decennier. Per T Ohlsson gör ergo trots detta sitt bästa för att ärerädda honom. Men det går ändå inget vidare, för det är uppenbart att C G Ekman inte seriöst kan beskrivas som något annat än en borgerlig katastrof.

Anders Edwardsson är historiker och samhällsdebattör.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner