Print Friendly

Statsministerboxen: Ola Ullsten

Av Claes Arvidsson | 24 september 2010

Ola Ullsten kom in i politiken 1957. Det var mest en slump som gjorde att den 26-årige Tegpojken hamnade i folkpartiet och inte hos socialdemokraterna. Ett fp-jobb dök upp. Trevlig och välklädd, smart maktspelare men inte någon stor folklig politiker.

Det är den bild av folkpartiledaren som framträder i Mats Bergstrands biografi Ullsten i Bonniers serie om Sveriges statsministrar under 100 år.

Efter 44 långa år skrevs det svensk politisk historia 1976. Socialdemokraterna fick lämna makten och en borgerlig trepartiregering tillträdde. Vilket jubel, vilken fest! Trodde man på den borgerliga kanten. Det var dock tre politiskt disparata partier som skulle samsas under Thorbjörn Fälldins ledning och dessutom hade centern drabbats av galna-kärnkrafts-sjukan.

Så gick det som det gick.

Ola Ullsten efterträdde Per Ahlmark som partiledare i mars 1978 och i oktober samma år blev han statsminister för en ren fp-regering sedan Fälldin I spruckit på kärnkraften. Efter riksdagsvalet 1979 bildades en ny borgerlig trepartiregering med Fälldin II vid rodret. Den gick på grund 1981. Centern och folkpartiet bildade i stället en minoritetsregering (Fälldin III). Efter valet 1982 kom Olof Palme tillbaka som statsminister.

Men det hade kunnat gå annorlunda.

Inom det borgerliga lägret – och inte minst av moderatledaren Gösta Bohman – ansågs det självklart att Fälldin I skulle efterträdas av en regering bestående av fp och m med stöd i riksdagen av centern. Ullsten hade dock andra planer och förde fördolda förhandlingar med socialdemokraterna, som resulterade i att socialdemokraterna släppte fram Ullstenregeringen genom att lägga ned sina röster.
Det var ett svek som skapade en bestående misstänksamhet inom moderaterna. Går det att lita på folkpartiet? Misstron späddes på när folkpartiet spräckte Fälldin II genom att efter hemliga förhandlingar göra upp med socialdemokraterna om skatterna. Det var efter den så kallade underbara natten.

Om man vill vara välvillig kan Ullstens vägval ses som ett svar på de borgerliga partiernas dilemma, det vill säga att aldrig lyckas nå ända fram och komma till makten. Inte minst gäller det sedan Gunnar Heléns och Thorbjörn Fälldins planer på ett samgående mellan fp och c hade strandat. Men det gäller bara före 1976.

Det mest intressanta i Bergstrands biografi är att det så tydligt framgår att det fanns all anledning att misstro Ullsten och hans krets inom fp. Sakpolitiskt stod man mer till vänster (med den olycksalige Carl Tham som pådrivande kraft). Politiskt-taktiskt var målet att bryta upp blockpolitiken och ge fp inflytande genom samarbete med socialdemokraterna.

Under jämviktsriksdagen 1973-76 hade Hagaöverläggningarna om den ekonomiska politiken gett utdelning (fast politiken var förstås dålig). En koalition mellan fp och s diskuterades mellan skål och vägg.

Även Palme såg den taktiska finessen med att bryta upp blockpolitiken, men för att trygga det socialdemokratiska regeringsinnehavet inför hotet av ökad enighet inom borgligheten. Splittra och härska var mottot. Inom partiet härsknade dock många till inför välviljan mot fp och satte stopp för Ullstens förhoppningar om att få fortsätta tuvhoppandet efter valet 1979.

En sak som gör att Ullstenbiografin känns uppfriskande är att den visar att läget inom borgerligheten numera är så fundamentalt annorlunda – både i fråga om samstämmighet, gott humör och borgerlig inriktning på politiken.

Inför valet 1973 slog det ned som en politisk bomb att det tre borgerliga partiledarna lät sig fotograferas tillsammans. 1976 talade Per Ahlmark om en mittenregering med deltagande från moderaterna, alltså mer av passivt regeringsunderlag än ”comrades in arms”. Det som följde kan påminna om ett allas ”krig” mot alla.

Politikens innehåll präglades av 68 och den socialdemokratiska hegemonin. Det riktigt stora med 1976 och 1979 års valsegrar var att de utgjorde farthinder för Palmes revolutionära reformism. Och vid hans come back 1982 var den politiskt omöjlig.

Claes Arvidsson är ledarskribent på Svenska Dagbladet och författare till boken Olof Palme: Med verkligheten som fiende.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner