Print Friendly

Statsministerboxen: Lindman får ett mer rättvisande eftermäle

Av Mats Johansson | 25 juni 2010

Få kan namnge en av de ledande borgerliga statsministrarna genom tiderna – Arvid Lindman. Eftersom Lindman inte var socialdemokrat passade han inte in i den propagandabild av Sveriges historia som segrarna var intresserade av. Den officiella svenska politiska historieskrivningen inleds nämligen normalt med Per Albin Hanssons tillträde som statsminister 1932. Det skriver Mats Johansson om en av Sveriges tidiga statsministrar.

En ovetenskaplig test bland bekanta visar att få kan namnge en av de ledande borgerliga statsministrarna genom tiderna, sjöofficeren och företagsledaren Arvid Lindman. Han blev den moderna högerns skapare genom bildandet 1904 av Allmänna valmansförbundet, föregångaren till det högerparti som var en förening av fyra olika grupperingar i riksdagen, med rötter i 1800-talets lantmannaparti.

Den mest sannolika förklaringen till förträngningen av hans gärning är att den officiella svenska politiska historieskrivningen normalt inleds med Per Albin Hanssons tillträde som statsminister 1932. Eftersom Lindman inte var socialdemokrat passade han inte in i den propagandabild av Sveriges historia som segrarna var intresserade av, och så kom historieskrivarna att av ideologiska eller opportunistiska skäl anpassa sig.

Tills nu. På hundra år har det skrivits en enda bok om Arvid Lindman, av Svenska Dagbladets chefredaktör Ivar Andersson 1955 – under våren har det kommit två, statsvetarprofessorn Leif Lewins porträtt i Bonniers statsministerserie härom månaden, och historieskribenten Anders Edwardssons skrift ”En statsminister och hans tid” (Timbro) härom veckan.

Lewin tar tillfället i akt att återupprätta Lindmans anseende. ”På verkligt lång sikt och i ett större sammanhang var Lindmans politik av grundläggande betydelse för Sveriges politiska kultur…”, skriver Lewin som sammanfattning av en politisk gärning som tidigt blev föremål för hans egen forskning kring politikern som rationell aktör. Som sådan framstod Lindman för Lewin genom sin hantering av rösträttsfrågan som ”något av en hjälte”.

Det stämmer inte med bilden av den dubble statsministern (1906-11, 1928-30) som reaktionär arbetarplågare, därtill ledande antikommunist efter den framgångsrika valrörelsen 1928. ”Ju mer jag lärt känna Lindman, desto mer har jag fascinerats av hans ledaregenskaper: hans kyliga realism, hans känsla för den rätta tidpunkten, hans sociala kompetens, hans levnadsklokhet, hans humor och dräpande replikkonst som gjorde honom till en uppskattad talare i riksdagen.”

Något säger mig att ett sådant facit av Lindmans gärning inte kommer att rendera Lewin något hedersdoktorat vid Örebro universitet.

Varje politiker måste bedömas utifrån sin tids sammanhang. Lindman vann flera stora dåtida strider där ställningstagandena och utgången i dagens ljus kan te sig självklara, men då var allt annat.

Främst står att han vann rösträttsstriden mot andra grupperingar inom högern som inte ville släppa fram den allmänna och lika rösträtten (för män) av rädsla för majoritetsstyrets konsekvenser. Som realpolitiker argumenterade han därför med taktiken att valet stod mellan majoritetsval eller proportionella val, vilket till slut fick tillräckligt många av de egna i riksdagen att inse att ett fortsatt nej till rösträttsreform småningom skulle leda till utplåning av partiet. Efter visst manipulerande i riksdagens båda kamrar kunde han 1907 sjösätta den proportionalitet i valsystemet som i hundra år räddat landet från enpartivälde och ett sekel senare kan komma att resultera i att hans nutida efterträdare åter blir landets största parti med chans att överträffa toppresultatet i segervalet 1928 (29 procent).

I den lika framgångsrika striden för monarkins bevarande stod Lindman för en måttfull hållning mellan rojalisternas kamp för den personliga kungamakten och republikanernas agitation för avskaffande av en folkligt förankrad tradition, ungefär som dagens breda majoritet för status quo. Internt var han en modererande röst också när det gällde en fredlig upplösning av unionskonflikten med Norge, som tvingade de nationella krigshetsarna till besinning.

Framförallt hann han före avgången på 30-talet ställa partiet på rätt sida i uppgörelsen med den nationalsocialistiska smittan från Tyskland genom en brytning med de bruna krafterna inom partiets ungdomsförbund och bildandet av ett nytt, ungsvenskarna 1934.

Nog så viktigt för moderniseringen var också att Lindman hade känsla för att demokrati krävde nya kampanjmetoder. Politiken skulle förankras ute bland väljarna med hjälp av högtalare vid massmöten dit han flög med flygplan. Dörrknackning, valaffischer och valfilmer bidrog till att hans möten kunde samla tiotusentals deltagare i publiken. Så blev han även den förste partiledaren som delade ut valsedlar utanför en vallokal!

Sammantaget framstår Arvid Lindman som en av de mest förtalade bland 1900-talets svenska statsministrar. Leif Lewin balanserar utifrån sina rationella utgångspunkter den nidbilden. Som Per Albin Hansson skrev vid Lindmans död: ”Hans gärning är betydande… han leddes alltid av omsorg om det allmännas bästa, så som han bedömde det. Amiral Lindman var en man och en svensk som även den politiske motståndaren beredvilligt gav sin honnör.”

Redaktör Mats Johansson, riksdagsledamot (M), är styrelseordförande i Svensk Tidskrift.

Läs även Mats Johanssons anmälan av boken om Göran Persson här (21/5), och Roland Poirier Martinssons om Ingvar Carlsson (18/6) här.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism