Print Friendly

Statsministerboxen: Fälldin – fårfarmaren som erövrade Sverige

Av Emil Uddhammar | 13 augusti 2010

När den borgerliga trepartiregeringen tillträdde i oktober 1976 var det mest remarkabla att 40 års socialdemokratiskt maktinnehav bröts. Sverige upphörde att vara en enpartidominerad demokrati och de borgerliga partierna fick tillsammans ansvar för regeringsmakten. Mannen bakom framgången var Thorbjörn Fälldin, en lantbrukare från Ångermanland som gått den långa vägen genom jordbrukets och centerpartiets många olika organisationer. Fårfarmaren, som Olof Palme ofta kallade honom.

I Bonniers statsministerserie har biografin över Fälldin skrivits av Olle Svenning. Den präglas av stor sympati för mannen och i stor utsträckning även för livsgärningen. Författaren har också besökt Fälldin i hans hem för kompletterande intervjuer.

Thorbjörn Fälldin, den självägande bonden, gick alltså den långa vägen i politiken, och kontrasten mot Palmes högreståndsbakgrund på Östermalm kunde inte vara större. Faderns sjukdom satte stopp för vidare studier, då sonens arbetskraft behövdes på gården. I stället kompletterade Fälldin senare genom korrespondenskurser. Likväl förblev Fälldin bonden och praktikern i politiken, och en helt annan typ än akademiker som Palme eller senare Bildt. Hans favorit bland socialdemokraterna var Gunnar Sträng.

Fälldin var också högst medveten om denna skillnad. Tydligt framkom det i de offentliga valdebatterna mot Palme, som Fälldin ofta vann. Under valduellen 1976 i Scandinavium i Göbeborg – där Palme lätt oseriöst framträdde i vit kostym – drog han medvetet ned på tempot genom konstpauser och annat, för att bringa sin motståndare ur balans. Det fungerade.

Svenning lyfter fram den civilisationskritik som centern med Fälldin kom att företräda. Storstäder och centralisering framställdes som hot, och mot detta ställdes behovet av gemenskap och småskalighet genom idén om lokalsamhället. Miljöfrågan, naturskydd och behovet av ekologisk livssyn präglade denna ideologi. Här fanns miljörörelsens första politiska hemvist. Kärnkraftsmotståndet blev en politisk hävstång.

Flera andra viktiga frågor som centern och Fälldin drev hamnar dock något i skymundan i biografin. Själva målet att bryta vägen mot socialisering, löntagarfonder och överförmynderi, som för Fälldin var synnerligen väsentligt, får en tämligen begränsad plats. Införandet av allemansfonder, stärkt skydd för äganderätten och minskad byråkratisk planstyrning är politik som Fälldin medverkade till, men som inte tas upp.

Det personliga förhållandet mellan Palme och Fälldin var som bekant inte särdeles hjärtligt. Som det dominerande parti Socialdemokraterna var aktade man inte för rov att i kulisserna driva en egen centerkandidat – Johannes Antonsson – då en ny ledare skulle utses för partiet i början av 1970-talet. I stället valdes Fälldin, och han förde partiet till stora framgångar i valet 1973. I det skedet erbjöd Palme honom landshövdingeposten i Västernorrland. Det var ett illa kamouflerat försök att desarmera en politisk rival, och Svenning daterar Fälldins djupa motvilja mot Palme från denna händelse.

De heta känslorna var varmt besvarade. Efter ett tal i Ystad av Fälldin under valrörelsen 1976, då han associerade socialdemokratin med auktoritär, sovjetinspirerad realsocialism, frågade Palme Ingvar Carlsson hur denne tidigare kunnat beskriva Fälldin som ”en juste och bra kille”. Carlsson betraktade efter detta relationerna som djupfrysta. Efter regeringstillträdet 1976 och beslutet att ladda Barsebäcksreaktorn i strid mot Fälldins tidigare löfte, menade Palme att Fälldin var politiskt ohederlig och talade om svek mot väljarna.

Historiskt var Fälldins insats flerfaldig. Genom den politiska framgången för hans parti och den borgerliga trepartisamverkan bröts socialdemokratins långa maktinnehav, vilket ju tidigare förlängts genom bondeförbundets regeringssamverkan med Socialdemokraterna. De tre borgerliga partierna blev åter salongsfähiga.

Den som sett tv-filmerna om Ebbe Carlsson har påmints om hur märkligt och på många sätt slutet Sverige hade blivit, då det dominerats så länge av Socialdemokraterna inifrån och ut. Till och med yttervänstern blev trött på detta, inte minst efter Geijer- och IB-affärerna. Sverige var under denna tid ett land på väg ut över ett riskabelt gungfly.

Fälldins och centerns framgångar under tidigt 1970-tal tycks visa att de partier som på allvar vill göra anspråk på centrum och en dominerande ställning i Sverige – och de flesta andra länder – har svårt att göra det utan stå med ett ben fast i samhällsinstitutionernas centrum. I Sverige är det sedan länge välfärdsstaten och ”den svenska modellen”. Först om man gör det kan man långsiktigt förändra samhället i den riktning man vill, och även så endast i små steg. På motsvarande position står idag moderaterna.

Fälldins stora framgångssaga hänger ihop med hans gedigna personlighet. Han var en mycket duglig och påläst statsminister som inte tvekade att leda, ens i svåra situationer. Fälldin var också en skicklig politiker, men han var ingen Talleyrand. Hans starka hederskänsla förde honom till stora politiska framgångar i början, men efter hand också till bekymmer.

En brist med Svennings biografi är att kärnkraftsfrågan dominerar i analysen av Fälldins politiska gärning. Det är begripligt, eftersom det var den dramatiska ödesfråga där partiet egentligen inte ville kompromissa, men tvingades göra det ändå. Dock skymmer detta många andra väsentliga sakfrågor som Fälldin inom och utom regeringen drev och genomförde. Bortsett från detta föreligger här en mycket läsvärd kortbiografi över fårfarmaren som erövrade Sverige.

Emil Uddhammar är professor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner