Print Friendly

Statsministerboxen: Carl Swartz korta tid vid makten

Av Andreas Wejderstam | 16 juli 2010

I serien om Sveriges statsministrar under 100 år har professorn i historia vid Lunds universitet, Eva Helen Ulvros, skrivit den fjärde volymen om Carl Swartz (1858-1926).

Swartz var svensk statsminister endast under ett halvår, men under det stormiga året 1917. Året kan beskrivas som ett av de mer oroliga genom 1900-talets Europa. Förutom ett pågående och i liv och kraft kostsamt världskrig, var det också året för ryska revolutionen. Politiska omvälvningar förekom i hela Europa. Till följd av kriget var nöden på många håll svår, även utanför de krigförande länderna. I det krigsneutrala Sverige drabbades befolkningen hårt av ransonering och här och var förekom hungerkravaller.

Radikala delar av den politiska vänstern och arbetarrörelsen hotade med att göra revolution, inte olik den ryska. Mitt i den känsliga tiden, mars 1917, avgick regeringen Hammarsköld till följd av vad som uppfattades vara utrikespolitiska felbedömningar och omedgörlighet i ransoneringen av livsförnödenheter. Läget i landet var rörigt. En ny statsminister behövdes tämligen omgående. Kung Gustaf V stod i den prekära situationen att å ena sidan inte vilja utse någon ur den revolutionshotande vänstern, men å andra sidan inte heller kunna utse någon alltför profilerad högerman med risk just för att provocera vänstern och socialdemokratin. Därtill behövdes en välavvägd och enande person, inför det stundande valet på hösten samma år.

Valet föll på Carl Swartz. Han hade en gedigen erfarenhet från olika delar av det svenska samhällslivet. Länge var han direktör för familjens tobaksbolag i Norrköping, där han också uppburit kommunala uppdrag. I rikspolitiken hade Swartz varit statsråd och finansminister i Arvid Lindmans regering och ordförande i statsutskottet. Därutöver var han under en tid universitetskansler och styrelseordförande i Sveriges centralbank och medlem i såväl Kungliga Vetenskapsakademien som Kungliga Svenska Lantbruksakademien. Swartz ingick i det Nationella partiet, men tillhörde där de moderata krafterna inom högern. Swartz hade således en god bild av det svenska samhället då han accepterade att bli statsminister.

Eva Helen Ulvros översiktliga teckning av Carl Swartz korta tid som statsminister ger en god överblick av Sverige 1917. Inte sällan skildrar författaren politiska händelser dag för dag. Författaren ger tydliga skildringar av bakgrunden till de politiska oroligheterna och sakkunnig information och statistik om hur demonstrationerna spred sig runt om i landet och vilka som demonstrerade.

Vägen fram till parlamentarism beskriver författaren utförligt. De många demonstrationerna runt om i landet bidrog till att pressa regeringen på ökade ransoner och därtill höjdes krav från socialdemokrater och liberaler på såväl allmän som lika rösträtt för kvinnor och män. Även om regeringen var en utpräglad högerregering fanns det en del som var beredda att gå liberalerna och socialdemokraterna till mötes. Andra, framför allt utrikesminister Arvid Lindman, var hårdfört emot sådana förändringar.

Att kung Gustaf V nogsamt ville undvika socialdemokratiska och liberala reformer gjorde inte situationen enklare för regeringen. Statsminister Swartz hanterade saken med lugn och försiktighet. I samtiden uppfattade emellertid flera hans agerande som flathet, villrådighet och brist på handlingskraft. Men författaren framhåller att flera forskare visat att Swartz agerande berodde på hans samförståndssträvan och eftertänksamhet, med oro för att provocera fram ett revolutionsförsök från den radikala vänstern.

I stor försiktighet förhandlade han med socialdemokraterna och var beredd att låta saken bero fram till höstens valresultat. Därigenom blev han den förste statsministern i högern som indirekt tog ställning för att folket genom riksdagen ska utse regering, inte kungen. Därigenom var parlamentarismens genombrott i Sverige ett faktum.

Swartz avgång från statsministerposten i oktober 1917 hade flera orsaker. En var att valet inte utfallit till högerns fördel. Flera försök gjordes från olika håll, inte minst från statschefen, att behålla Swartz som regeringschef. Men när det uppdagades att Swartz son varit inblandad i svarta affärer med ransoneringskort och kuponger ansåg Swartz själv att han inte kunde vara kvar i regeringen. Han avgick och efterträddes, mot kungens egentliga vilja, av liberalen Nils Edén.

Carl Swartz har inte efterlämnat några utförliga dagboksanteckningar, endast kortare noteringar, varför framställningen främst bygger på andras utgivna dagböcker. Dagböcker från vännerna Arvid Lindman och Hugo Hamilton, talmannen Johan Widén och s-politikern Erik Palmstierna har därför utgjort huvuddelen av källmaterialet. Volymen om Carl Swartz tid som statsminister av Eva Helen Ulvros är intressant, informativ och ger ett pålitligt intryck. Hon ger inte bara en god inblick i personens liv, utan även av det svenska samhällslivet under det stormiga året 1917.


Andreas Wejderstam är teol och fil mag vid Uppsala universitet, samt tidigare medarbetare på Barometern-Oskarshamnstidningen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner