Print Friendly

Statsministerboxen: Ännu en spricka i mytbildningen

Av Anders Edwardsson | 8 oktober 2010

Det var med stort intresse man öppnade Niklas Ekdals bidrag om Per Albin Hansson i Bonniers statsministerserie. Hur skulle ”landsfadern” presenteras och hanteras?

Det tar som regel forskare decennier att nå fram till en stabil och rättvisande analys av viktiga historiska skeenden och personligheter. Detta beror på att hemligstämplat material behöver bli tillgängligt, att dagspolitiska antipatier måste hinna klinga av, etc. I USA avfärdades exempelvis både Harry Truman och Ronald Reagan länge i historieböckerna som misslyckade presidenter. Truman började dock omvärderas efter sin död 1972 och räknas nu som en historiskt viktig ledare. Och Reagan beskrivs numera sällan som en simpel ”B-skådis” utan politisk substans och ges istället av de flesta erkännande som en stor president, som lyckades med mycket, både in- och utrikespolitiskt.

(Om)värderingar av historiska personligheter mognar med andra ord ofta långsamt. Och denna sanning gäller även i Sverige. Per Albin– som han fortfarande ofta familjärt kallas även i offentliga sammanhang – beskrevs i decennier med närmast religiös vördnad. Beatificeringen av honom påbörjades direkt efter hans död 1946. Och den påföljande helgonstatusen blev redan efter några få år en central del i den moderna mytologi som skulle bidra till att underbygga det socialdemokratiska maktinnehavet i ytterligare ett halvsekel.

Den som svor i kyrkan om den sävligt skorrande skåningen utmanade länge mäktiga krafter. En viss akademisk debatt kring Per Albin Hansson och hans insatser förekom visserligen tidigt. Men det dröjde ända till 1990-talet innan en ordentlig offentlig debatt började föras kring skamfläckar som åsiktsregistrering, koncentrationsläger och tvångssteriliseringar.

Dessa debatter initierades också, när de väl utbröt, typiskt nog av kritiker från vänsterhåll; som Maria-Pia Boëthius och hennes bok Heder och samvete (1991). Borgerlig kritik av ”landsfadern” lyste däremot länge med sin frånvaro. Och är än idag fortfarande relativt ovanlig.

Genom Anders Isakssons fyrbandsbiografi Per Albin (1985-2000) började dock helgonglorian att hamna på sned. Isakssons i grunden positiva, durkdrivna men också som alltid brutalt justa porträtt visade nämligen att Hanssons liv, person och leverne var allt annat än snövitt. Istället framträdde bilden av en man som förvisso lyckats bli en av Sveriges i särklass skickligaste – för att inte säga den skickligaste – inrikespolitikern under 1900-talet, men också konturerna av en brutal maktmänniska med flera mindre behagliga personlighetsdrag och tillkortakommanden.

Av dessa är det nog framförallt två som överraskar den lagom historiskt initierade. Dels att Hansson under 1930-talet tillät en förvisso typiskt svenskt blek men ändå ledarkult kring sin person, som speglade den tidstypiska vurmen för ”starka ledare” som samtidigt grasserade ute i Europa. Dels att han som utrikespolitiker visade sig vara näst intill en idiot, i den kliniska bemärkelsen oförmågan att begripa och lära. Som den marxist Hansson i grunden var byggde han livet ut både sina läges- och personbedömningar på ideologiska postulat om att alla människors, inklusive makthungriga politikers, politiska åsikter och dito handlande avgjordes av deras klassmässiga härkomst.

Hansson missbedömde därför grovt inte minst Adolf Hitler. Våren 1933 sa han frankt att det var ”bra att Hitler fick ta ansvaret” och menade med detta att regeringsansvaret skulle göra korpralen, som den arbetargrabb han var, till en medgörlig realpolitiker. Och när detta inte hände blev Hansson istället under trettiotalets gång övertygad om att Hitler måste vara spritt språngande galen.

Ondska och galenskap är dock två vitt skilda saker och Hitlers handlande förblev ända fram till krigets två sista år fullt logiskt, givet dennes ideologiska preferenser. Detta insåg dock alltså inte Sveriges statsminister, som ända fram till 1944 istället accepterade nästan vilka inrikespolitiska frihetsinskränkningar och utrikespolitiska eftergifter som helst i tron att dessa var helt nödvändiga för att Tyskland inte skulle invadera Sverige.

Information om dessa och andra brister i Hanssons personlighet hittar man också glädjande nog i Niklas Ekdals bok. Upplyftande är exempelvis noteringen om Hanssons helt skamlösa kommentar från våren 1945 om att Sverige inte hade något att skämmas för eftersom ”vi fört kampen [mot nazismen] på vårt sätt”. Och konstaterandet att denna hutlöshet starkt bidrog till att skapa den mentala isolering från Europa som fortfarande delvis lamslår svensk politik och kultur.

Ekdal sätter också glädjande ner foten när det gäller det fortfarande vanliga påståendet att Hansson i praktiken inte kan lastas för de eugeniska och kvasirasistiska excesser som fick en så central roll i den ”nya socialpolitik” som började föras på 1930-talet. Tvärtom poängterar han att statsministern var väl medveten om vad som skedde. Och att han inte lade två strån i kors för att stoppa det. Tvärtom!

En viss beröringsskräck skymtar dock likväl fram här och var, för på några ställen faller författaren för frestelsen att undvika riktigt heta potatisar. Man letar till exempel fruktlöst efter mer direkt information om de många inte bara ekonomiskpolitiska utan också social- och kulturpolitiska likheter som ”folkhemspolitiken” uppvisade med utvecklingen i det fascistiska Italien och delvis även i Hitlertyskland. Men dithän har Sverige uppenbarligen ännu inte nått i avkanoniseringsprocessen.

Niklas Ekdals biografi får dock trots denna och vissa andra svagheter väl godkänt. För även om boken kunde ha varit tydligare när det gäller huvudpersonens många misslyckanden, missgrepp och dubiösa personlighetsdrag erbjuder den i alla fall för många läsare en kort och koncis ögonöppnare. Och det är sannerligen ett stort framsteg i jämförelse med de rena hagiografier som fram tills dags dato fyllt nästan varenda svensk historiebok.

Anders Edwardsson är historiker, frilansjournalist och bloggar på Svensk historia.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

De svarta åren

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism