Print Friendly

Statsgaranti för exportkredit

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STATSGARANTI
FÖR EXPORTKREDIT
DEN statliga exportkreditgarantien, som under mellankrigsåren
införts i alla mera betydande europeiska länder, bestämmes till
sin utformning dels av syftet med garantigivningen och dels av
omfattningen av den risk, som man anser, att staten bör ikläda
sig. Syftet kan vara exportens främjande antingen genom att befria exportören från en del av risken för förlust på grund av kreditgivning eller genom att hjälpa exportören att finansiera med
export förbunden kreditgivning. Förlust i samband med kreditgivning vid export kan förorsakas av köparens iråkade insolvens,
eller då denne, genom statligt ingripande eller annan force majeure,
hindras att fullgöra betalning, varvid olika former av valutarestriktioner komma i fråga. Förlust kan även uppstå därigenom att
den valuta, vari försäljning skett, försämras i förhållande till exportlandets valuta. Sistnämnda risk har dock endast i få undantagsfall varit föremål för statlig exportkreditgivning. Denna har
i allmänhet från början begränsats till viss del av den rent kommersiella risken. Man har därvidlag, i stort sett, följt de riktlinjer,
som äro normerande för den privata kreditförsäkringen. Den statliga garantigivningen har sålunda t. ex. i Storbritannien, där den
under förkrigsåren praktiserades i en avsevärd omfattning, som
torde bli ännu större efter kriget, fått en alltmer försäkringsmässigt betonad utformning. Utvecklingen i Storbritannien har lett
därhän att statsgarantien i regel omfattar en säljares totala export till visst land. Endast undantagsvis bevilja vederbörande
engelska myndigheter garanti vid enstaka leveranser till utlandet.
Samtidigt har den engelska garantigivningen mer och mer kommit att täcka även den icke-kommersiella risken, förlust på grund
av statliga ingripanden i destinationslandet, varigenom köparen
blir urståndsatt att fullgöra avtalad likvid. I initierade utländska
kretsar håller man för troligt, att den statliga garantigivningen
under efterkrigsåren kommer att i allt större utsträckning omfatta politiska risker.
153
<··: ‘–~
·-· .-:.~. ~- ·-··~, ………..~..:. ..;. ·-··-‘lh–.·..
..·.,-.fil_- –~– .. ~·····Jj,OJ>.~~·~·~·· —
statsgaranti för exportkredit
När i vissa utländska stater garantigivningens huvudsakliga
syfte är exportens finansiering, har statsgarantien fått en sådan
utformning, att den blivit ungefär jämförlig med en bankgaranti.
Som garantihavare inträder därvid en kreditgivande institution,
gentemot vilken garantien är ovillkorlig; i en del stater, t. ex. i
Norge, har förbehåll gjorts om regressrätt mot exportören i händelse av förlust vid garantigivningen.
Bland de utländska exportkreditgarantiSystemen har det schweiziska en alldeles speciell karaktär. Den schweiziska statsgarantien
omfattar icke förlust, som uppstår genom privata utländska köpares insolvens. statsgaranti lämnas utan bidrag (premie) från exportörens sida, och insolvensrisken inbegripes i statsgarantien endast i det fall, att köparen är en stat, en kommun eller en offentligrättslig institution. Representanter för de schweiziska exportnäringarna framhålla med allt större skärpa nödvändigheten av
att statsgarantien, i likhet med andra exportländers system, även
inbegriper enskilda utländska köpares insolvens, naturligtvis mot
att premier erlägges. Eljest har den nu gällande schweiziska lagen angående statsgaranti för exportkredit den för handelslagstiftning sällsynta egenskapen att med juridisk klarhet- en föredömligt enkel och för envar lättfattlig lagtext, åtminstone i lagens
franska version – förena en smidig anpassning efter de ständigt
skiftande förhållandena på det handelspolitiska området. Även det
politiska riskmomentet har beaktats. Föremål för statlig garanti
är ej blott förlust på grund av köparens insolvens (d. v. s. ännu så
länge utländska köpare, tillhörande kategorien »offentligrättsliga
institutioner»), utan jämväl förlust till följd av devalveringar,
moratorier och transfersvårigheter, orsakade av politiska och sociala komplikationer i destinationslandet. Garantien omfattar också
de förluster, som uppstå för exportören, då han på grund av revolutionerande politiska och sociala händelser icke kan fullgöra avtalade leveranser. Exportkreditgarantien finansieras uteslutande
med statsmedel. Garantifonden har emellertid visat sig vara otillräcklig, varför statsanslaget torde komma att avsevärt höjas till
följd av de ökade framtida riskerna, ej minst de politiska. I likhet
med andra exportländer ser Schweiz i statsgarantien för exportkredit ett effektivt medel att efter kriget stimulera exporten och
på så sätt upprätthålla en tillfredsställande sysselsättningsgrad
inom industrien.
I Storbritannien inrättades 1919 Export Credits Guarantee Departement. Utöver vad här ovan sagts om det engelska export- 154
statsgaranti för exportkredit
kreditgarantisystemet må nämnas, att högst 75 °/o av varukrediten
försäkras, och att statens ersättningsskyldighet inträder, så snart
en varuväxel protesterats, utan att köparens insolvens behöver
styrkas. Bestämmelser om viss maximitid för statsgarantiens giltighet saknas. Först 1929 beviljades exportkreditförsäkring även
vid utförsel till Sovjetunionen.
Den ännu så länge gällande tyska statsgarantien för exportkredit
saknar praktisk betydelse. Tysklands exportkreditgarantisystem
torde komma att regleras av en interallierad kommission.
Efter engelsk förebild statsgaranteras i Danmark varukrediter
till maximum 75 Ofo, och exportkredittiden må ej överstiga ett år,
såvida icke köparen är en offentligrättslig institution, i vilket fall
garantiens giltighet kan omfatta 3 a 4 år. statens ersättningsskyldighet inträder endast vid köparens insolvens, och staten har
regressrätt mot exportören intill 50 Ofo av förlusterna.
Den för norsk exportgaranti normerande principen är att hjälpa
exportören att finansiera exporten, men icke att från exportören
på staten överflytta en kommersiell kreditrisk. I vissa fall kan
staten förbehålla sig växelrättslig regress gentemot exportören,
dock ej för mer än 1/s av garantibeloppet.
Det finska systemet avser huvudsakligen exporten till Sovjetunionen och de baltiska staterna (högst 75 Ofo av försäljningsvärdet,
men utan regressrätt mot exportören). Som villkor fordras garanti av importlandets regering eller statsbank, ett villkor som före
kriget uppfyllts vid export till Sovjetunionen.•Garantien gäller
högst 9 månader.
Systemen i Belgien och Holland äro kopierade efter det engelska.
Vad beträffar Frankrike, bedrevs redan för femtio år sedan exportkreditförsäkring av vissa enskilda bolag. År 1928 utfärdades
en lag om statlig exportgaranti. staten skulle kunna påta sig en
risk intill 300 milj. francs, ett belopp som under åren före krigsutbrottet avsevärt ökades. Endast vid varukredit till myndigheter
och statskontrollerade företag i länder, med vilka Frankrike slulit handelsfördrag, kunde enligt 1928 års lag statsgaranti beviljas
(högst 60 Ofo). Numera omfattar statsgarantien även varukredit till
enskilda utländska köpare. Premietariffen är relativt hög. Garantisystemet ökade före kriget den franska exporten på vissa
»osäkra» länder och var ganska lukrativt för den institution, som
förvaltade och alltjämt förvaltar garantifonderna, la Caisse des
Depöts et Consignations. Det franska statsgarantisystemet torde
155
iii·’ t \i._
statsgaranti för exportkredit
effektiviseras för den kommande fredskampajen på världsmarknaden.
Detsamma gäller om det sovjetryska exportkreditsystemet, som
håller på att utformas. I Sovjetunionen finnas vid sidan av de
statliga industrierna och handelshusen även enskilda exportfirmor, i viss mån kontrollerade av staten.
Systemen i Belgien och Holland äro kopierade på Englands, medan det italienska systemet är baserat på ungefär samma principer
som det franska.
*
I Sverige gjordes framställningar om statlig exportkreditgaranti
1923 och 1927, men ledde då inte till någon regeringens åtgärd.
Svårigheterna att tillmötesgå utländska köpares kreditanspråk
under den ekonomiska världskrisen i början av 1930-talet föranledde Sveriges allmänna exportförening att i skrivelse till Kungl.
Maj:t av den 17 december 1932 ånyo ta upp tanken om införandet
av ett statligt exportkreditgarantisystem.
Att avhjälpa arbetslösheten var ett av de starkast understrukna
motiven. Efter proposition till 1933 års riksdag, vilken godtogs
den 26 juni 1933, utfärdades en förordning om premier, vilka sedermera kompletterats och något så när anpassats efter i utlandet
tillämpade garantisystem.
Det svenska garantisystemet lades efter mycket restriktiva linjer. Man sökte i möjligaste mån begränsa statens risk. Säväl vederbörande departementschef som riksdagen förutsatte, att exportkreditgarantien skulle upphöra, så snart de extraordinära förhållanden, som föranlett garantisystemets införande, icke längre voro
för handen. Emellertid prolongerades statsgarantien från år till
år, och motiveringen för systemets bibehållande har så småningom
förskjutits. Exportkreditgarantiens upprätthållande orsakades
framför allt. av de handelspolitiska restriktionernas skärpning
samt av det faktum att praktiskt taget alla med Sverige konkurrerande länder ej blott bibehöllo utan ytterligare effektiviserade
sina exportkreditgarantisystem. Den svenska industrien måste ha
möjlighet att erbjuda de krediter, som erfordras för exportens ökning och för utförandet av större anläggningar i utlandet.
Garantiens föremål är fordran, som grundar sig på försäljning
till utlandet av svenska alster av industri, jordbruk eller fiske.
I särskilda fall kan garanti erhållas även beträffande entreprenadarbeten, som utföras i utlandet i förening med industrileveranser,
156
·L ·_L___~ _ ____…._;,__ _ _ _ __
statsgaranti för exportkredit
ävensom för till utlandet levererade produkter av svensk teknisk
konsulterande verksamhet, särskilt då den är av betydelse för
svensk export. Undantagsvis kan även direkt kreditgivning från
statens sida ifrågakomma.
statsgarantien för exportkredit utställes till förmån för den, som
lämnar krediten, antingen denne är exportör, entreprenör, teknisk
konsult, bank eller annan kreditgivare. Garantien gives i tvenne
huvudformer: antingen omfattar den viss del av den lämnade krediten eller av den uppkommande förlusten. Garantien avser endast
sådan utebliven betalning, som beror på köparens insolvens eller
på moratorium och valutaspärr i destinationslandet. Garantien kan
omfatta endera eller båda riskerna. Den inbegriper icke risken
för kursförluster. I de fall då eventuell förlust endast kan uppstå
på grund av köparens insolvens eller valutaspärr eller annat ekonomiskt statligt hinder, kan garantien få formen av en garanti
utan förbehåll. Denna garantiform har praktiserats under kriget
beträffande dellikvider för svensk export till Finland samt för inbetalningar till Deutsche Verrechnungskasse enligt svensk-tyska
handelsavtal. Även garanti mot fabrikationsrisk kan erhållas. Exportören skyddas då för viss del av den förlust, som kan uppstå
därigenom att han ej kan leverera varan till följd av orsaker, som
inträffat efter leveranskontraktets ingående.
Beträffande industrialster utgör den försäkringsbara delen högst
75 °/o. Men i praktiken är gränsen i regel 60 °/o. Premiens storlek
determineras av kredittidens längd, köparen ekonomiska soliditet,
importlandets statsfinanser, dess penningpolitik m. m. Den statliga exportkreditgarantigivningen handhaves av exportkreditnämnden.
Först i slutet av 1930-talet fann man det önskvärt att genom
»uppmjukning» av då gällande bestämmelser om statlig exportkreditgaranti bereda exporten ett ökat stöd. Före 1939 års författning avsåg den svenska garantien, att viss del av den lämnade
krediten komme att inflyta. Man ansåg, att denna garantiform i
stället för den i utlandet i regel tillämpade principen (för viss del
av uppkommande förlust) var för garantigivaren mindre riskabel.
Det är sant, men den försatte de svenska exportörerna i en sämre
ställning än de utländska. Skillnaden mellan det svenska systemet,
i den form det hade under den skarpa konkurrensen före kriget, och
det utländska var avsevärd. Ett exempel. Om garantien uppgick
till 60 °/o vid en kredit på 10,000 kr., och det blev en förlust å 5,500
kr., belöpte sig statens ersättning, därest garantien avsåg, att
157
; , ‘
< {
. ..:;-‘
.’~ .. . -··
statsgaranti för exportkredit
60 °/o av krediten komme att inflyta, till 1,500 kr. (= 6,000- influtna 4,500). Hade däremot garantien, liksom i utländska system,
omfattat 60 °/o av förlusten, skulle garantihavarens ersättning blivit högre, nämligen 3,300 kr.= 60 °/o av 5,500.
Systemet hade även en annan brist, som ej blott var hinderlig
för svensk export, utan även ökade risken för garantigivarenstaten. Bestämmelserna voro under 1930-talet icke så elastiska, att
de medgåve en statsgaranti, som täckte en exportörs hela omsättning; systemet förutsatte en garantigivning för enstaka leveranser,
vid vilka exportören stod en viss procentuellt fixerad självrisk.
De utländska systemen ha emellertid visat, att garantigivning för
en exportörs totala försäljning innebär en relativt mindre risk för
garantigivaren än garanti vid enstaka exportaffärer, vilka gärna
tendera att avse ett urval av särskilt riskbetonade leveranser. Med
hänsyn härtill kunna de nu gällande bestämmelserna, enligt vilka
exportkreditnämnden äger att fixera kreditens omfattning, alltså
även täckande exportörens totala försäljning, icke anses medföra
en ökning av statens risk. Det är av största vikt, att svensk garantigivning även framdeles kan inbegripa en exportörs totala försäljning.
Enär de med Sverige konkurrerande europeiska industriländernas system avsevärt utbyggts under 1930-talet, var det praktiskt
att ge den svenska exportkreditgarantien en med de utländska
systemennågot så när överensstämmande karaktär. Men reformen
kom för sent- i fredens elfte timme – och ännu har det svenska
systemet icke fått sin maximaleffekt. Ett effektivt exportkreditsystem har en stor uppgift att fylla i Sverige, där industriföretagen
till följd av hemmamarknadens relativt ringa omfattning i högre
grad än stormaktsindustrierna äro beroende av statens stöd för
exportens intensifiering. De stora industriländernas exportnä-
ringar kunna i större utsträckning än de svenska företagen även
påräkna stöd från betydande finansinstitut, som sedan gammalt
bedriva exportkreditförsäkring, t. ex. i Frankrike. Praktiskt är
det att låta exportkreditnämnden i varje särskilt fall avgöra, i
vilken form exportkreditgarantien skall lämnas: antingen avseende
viss del av krediten eller av uppkommande förlust eller en kombination av de båda garantiformerna.
Exportkreditnämnden har i regel tillämpat följande principer.
Då ansökan avsett risken för köparens insolvens, har garanti beviljats, om krediten ansetts vara överensstämmande med normal
affärskutym. Vad kredittiden beträffar, har givetvis den utländska
158
~· .
statsgaranti för exportkredit
konkurrensen beaktats. Ansökan om garanti mot risk för utebliven
betalning på grund av valutarestriktioner i destinationslandet har
bifallits, därest risken befunnits vara någorlunda rimlig. Då svå-
righeter i importlandet för köpeskillingens transferering kunnat
befaras, har det förekommit, att garantigivning tills vidare avböjts.
Huruvida den statliga garantigivningen i Sverige kommer att
i större utsträckning omfatta även rent politiska risker – det är
tendensen i utlandet – återstår att se. Det politiska riskmomentet torde komma att accentueras i den häxkittel, som Europa av
allt att döma blir efter kriget. Utvidga de stora industriländerna
den politiska riskrayonen, torde Sverige knappast kunna underlåta att öka den politiska riskförsäkringen. De svenska exportö-
rerna böra icke komma i en sämre ställning än de utländska konkurrenterna.
En ökning av den nu gällande garantiprocentsatsen-som förut
nämnts, är procenten beträffande industriprodukter 75 °/o, i fråga
om gat- och kantsten samt produkter av lantbruk och fiske är procenten fixerad till 85 °/o- har hittills icke ifrågasatts. Som ovan
påpekats, är en garantigivning, avseende uppkommande förlust,
i regel mera effektiv än en garanti, som avser lämnad- kredit. Då
den förstnämnda garantiformen i allt större utsträckning. tillämpas i utlandet, bör så ske även i Sverige.
I det föregående nämndes, att det svenska garantisystemet även
omfattar entreprenadarbeten, som utföras i utlandet i förening med
leveranser från svenska industriföretag, ävensom till utlandet levererade produkter av svensk teknisk konsulterande verksamhet,
av betydelse för svensk export. Trots att entreprenadverksamhet
utomlands är till gagn för Sveriges export, ha endast ett fåtal
svenska företag i större omfattning ägnat sig åt dylik verksamhet.
Efter kriget, då återuppbyggnadsarbetet börjar, torde denna form
av svensk företagsamhet bli lönsam och i hög grad främja annan
svensk export. Dessutom skapas genom dylika entreprenadarbeten värdefulla industriella och kommersiella förbindelser och en
goodwill, som knappast kan överskattas. Men för att ett svenskt
företag skall kunna hävda sig i konkurrensen med utländska
entreprenadfirmor, är arbetets praktiska finansiering ett oeftergivligt villkor. Möjlighet att kunna erbjuda beställaren långfristiga krediter torde efter kriget, i långt högre grad än tidigare,
bli en utslagsgivande faktor. För garantigivning i samband med
entreprenadarbeten i utlandet har exportkreditnämnden hittills
tillämpat den principen, att den i statsgaratien inbegripna delen av
159
-•,
~,.-”:S-·;.:ztm.–_.”.o;eAiii·ii;JoWoi;·…_……Yiii’f’…..;…;…;……….;……;’::.;.·….:’~~A.A::· _j._.,j… _. ‘
_..,;:.;~”””‘~–: ·-.l(i_…;}’
. ,
f !
~.
,-. –:·
statsgaranti för exportkredit
krediten begränsats till att avse så stort belopp, som motsvarar värdet av i entreprenaden ingående svenska produkter, kostnaden för
deras transport och försäkring i svenska bolag samt arbetslöner
till svenskar i Sverige och utlandet jämte andra av entreprenaden
föranledda utgifter i Sverige. Visserligen harmonierar denna princip med riktlinjerna för den· statliga exportkreditgarantien, men då
entreprenadarbeten i utlandet effektivt överlag främja svensk export, böra statsmakterna gå in för en mera liberal praxis.
Då exportkreditnämnden utbetalar ersättning till garantitagare,
är denne skyldig att på nämnden överlåta hela fordringsbeloppet,
alltså icke endast den garanterade delen. Så är det också i de flesta
utländska system. Nämnden har sedan rätt att efter gottfinnande
förfoga över fordringen. Härvid kan dock ackord beviljas. Har
garantien avsett, att en viss procent av krediten skall inflyta, är
nämnden redovisningsskyldig gentemot garantitagaren endast i
den mån det belopp, som nämnden kan indriva, överstiger summan
av den utbetalade ersättningen plus indrivningskostnaderna~ Enär
statsgarantiens syfte även är att underlätta finansiering av med
exporten förbunden kreditgivning, vore det önskvärt, att garantien
– i likhet med utländska garantier – avfattades så, att den får
största möjliga säkerhetsvärde vid belåning av den kreditförsäkrade fordringen.
Resultatet av det statliga exportkreditsystemet i Sverige~ Under
åren 1933-43 lämnade exportkreditnämnden garantier på inalles
430 milj. kr., avseende exportkrediter å 670 milj. kr. På dessa garantier förlorade staten cirka 10 milj. kr. – en del av förlusterna
anses dock ej vara definitiva. Garantier ha utställts för export
till nästan alla länder, de flesta för utförsel till Finland, Sovjetunionen, Sydamerika och Tyskland. Förluster ha uppkommit särskilt vid export till Lettland och Polen. Under de första tio åren
av sin verksamhet har exportkreditnämnden endast i ett fall blivit
fast för insolvens hos köparen. F. n. gälla garantierna i regel endast risk för likvidens transferering och få tills vidare icke utställas för ett högre totalbelopp än 300 milj. kr.
I en proposition till1944 års riksdag återgavs en skrivelse från
exportföreningen, som framhöll nödvändigheten av att exportkreditnämnden bemyndigades lämna statsgarantier för exportkredit
under en period, ej understigande två budgetår. Föreningen underströk behovet av en smidig avvägning av garantigivningen i
olika fall; inga principiella betänkligheter borde få stå i vägen för
garantiens höjning till maximum 75 Ofo (industriprodukter). Med
160
– ,
‘ -.
4’ ·_~L_-~~–……_.i..-_ _ _ _ _ _ __
Sta{sgaranti för exportkredit
en i sådan riktning ändrad praxis skulle garantisystemet troligen
komma att i ökad omfattning anlitas av exportnäringarna. Föreningen hemställde, att garantiernas maximibelopp, med tanke på
efterkrigstidens behov, skulle höjas till 500 milj. kr.
Handelsminister Herman Eriksson ansåg, att tidsläget (våren
1944) ej lämnade någon bestämd ledning för bedömandet av frågan
om vilka krav som vid krigets slut böra ställas på nämndens verksamhet. Han hemställde, utan ändring av bestämmelserna, att garantiernas maximibelopp skulle fixeras till 300 milj. kr. under budgetåret l juli 1944-30 juni 1945. Det blev också riksdagens beslut.
I år har regeringen intagit en avvaktande politik och uppskjutit
att ta ställning till Exportföreningens önskelista.
Europa är fattigt. Det behöver allt, men på kredit. Fredsoasen
Sverige bör kunna erbjuda generösa betalningsvillkor.
161
. ,-. ._.:
~. ”> -~;-‘~’~:liiii!I-……~…………..,C;l;o·””‘-”””-””‘””•”ioii+•.;….;-.;……-‘-…:….~-~\-‘j,.,j.___

• l
f ;”
”,
‘··Jl!II’;Y.;.t;,, ~ …

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner