Statsfinanserna och skatterna
1961
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STATSFINANSERNA OCH SKATTERNA
DEN NYLIGEN framlagda propositionen angående komplettering av
riksstaten för budgetåret 1961/62
är av intresse, inte minst i de delar
som avser utfallet a’\7 det nu lö-
pande årets stat. Under 1960J61
har nåmUgen den nya omsättningsskatten för första gången uttagits
under helt budgetår, och man får
därför en uppfattning om dess
statsfinansiella betydelse.
Omsättningsskatten beslöts j u
under hösten 1959 efter en häftig
politisk debatt om de åtgärder, som
borde vidtagas med hänsyn till den
kris som ansågs hota i statsfinansiellt hänseende. Borgerliga förslag
om begränsning av de svällande
statsutgifterna avvisades av den
socialdemokratiska majoriteten i
riksdagen, vilken i stället krävde
en betydande ökning av skattetrycket i vårt land. Ett visst stöd ansåg
sig väl regeringen också ha inom
stora delar av näringslivet, där
man sedan länge haft sympatier för
planerna på en allmän omsättningsskatt. Sedan denna blivit antagen
av riksdagen, beräknade finansministern i januari 1960, att driftbudgeten under nu löpande budgetår
skulle inte bara åstadkomma balans
i driftbudgeten utan till och med
lämna ett mindre överskott på 175
milj. kronor. Ett år senare, dvs. i
statsverkspropositionen 1961, hade
siffran stigit till 469 milj. kronor
och nu, endast fyra månader
efteråt, visar det sig, att överskottet blir inte mindre än l 197 milj.
kronor. Därtill kommer, att medelsbehovet på kapitalbudgeten
hållit sig inom ramen för beräkningarna i riksstaten 1960/61 och
till och med blivit något lägre än
de utvisade. Medelsbehovet på totalbudgeten, som ursprungligen uppskattades till ca l 560 milj. kronor,
har stannat vid 230 milj. Utfallet
av årets budget blir således väsentligt mycket bättre än som beräknats, och det vore inte underligt,
om skattebetalarna ställer sig frå-
gan, huruvida den höjning av det
totala skattetrycket som genomfördes med införandet av omsättningsskatten verkligen behövdes.
Att finansministern vid framläggande av riksstaten 1960J61 såg
alltför pessimistiskt på statsinkomsternas utveckling under innevarande budgetår är uppenbart,
men hans bedömanden accepterades praktiskt taget från alla håll.
Endast inom folkpartiet uttalades
vissa tvivel på riktigheten av kalkylerna och beräkningen av skatteunderlagets tillväxt. Vad som därefter skett är att inkomsterna i
samhället under 1960 stigit betydligt hastigare än som förutsetts.
Fysiska personers inkomster har
ökat med 10% mot 5,2 och 4,8%
under 1958 respektive 1959 och bolagens inkomster med inte mindre
än 20% mot minskningar med
respektive 9,8 och 3,5 % under de
två närmast föregående åren.
Denna betydande ökning av skatte- .underlaget har automatiskt tillfört
statskassan avsevärt mycket större
intäkter från inkomst- och förmö-
genhetsskatterna samt vissa andra
skatter än som beräknats. Det anmärkningsvärda är, att denna allmänna inkomststegring uppenbarligen varit nödvändig för att omsättningsskatten skulle ge det belopp som upptogs i riksstaten. Intäkten av denna skatt visar sig
nämligen bara obetydligt högre än
som förutsatts i kalkylerna.
Budgetläget aktualiserar emellertid kravet på skattesänkningar,
detta så mycket mera som finansministern i staten för 1961f62 räknar med att få ett överskott på
driftbudgeten av 728 milj. kronor.
Även om denna siffra -·vilket
ingalunda är säkert – skulle bli
något lägre till följd av anslagsöverskridanden och ytterligare anslag på tilläggsstater, torde det finnas ett utrymme på ca 500 milj.
kronor för lättnader av beskattningen. Eftersom de direkta skatterna otvivelaktigt har ogynnsamma verkningar på sparande och
företagsamhet, anses på många håll
189
en sänkning av skattetrycket böra
avse i första hand inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Att detta
illa stämmer med regeringens intentioner, vilka är att i alla lägen ;)bevara restriktiviteb i budgetpolitiken, är uppenbart. Finansministern
vill också medge endast vissa
smärre lättnader i beskattningen
av kapitalinkomster samt höja avdragen för försäkringsavgifter. Däremot avvisar han tills vidare de borgerliga partiernas förslag om höjning av det skattefria ortsavdraget,
vilket, enligt hans förmenande,
inte kan medgivas utan »kompenserande åtgärder i skattesystemet i
övrigb. Han vill med andra ord i
stort sett bibehålla det nuvarande
totala skattetrycket.
Det såg ett tag ut som om de borgerliga partierna skulle kunna förena sina skattesänkningsförslag och
i denna viktiga fråga komma på
samma linje. Det stupade emellertid främst på centerpartiets hållning, vilken, enligt vad som försports i pressdebatten, närmast såg
ut som ett antichambrerande i regeringens väntrum. Efter all den
diskussion som förts om den borgerliga splittringen kan det ifrågasättas om inte inbördes motsättningar även denna gång ytterligare
rubbar förtroendet i vida kretsar, i
all synnerhet som de tre partierna
föreföll vara överens om huvudinriktningen för den politik som bör
föras.
Vi skall här inte gå in på de problem som onekligen är förenade
190
med en generell höjning av det nuvarande ortsavdraget vid inkomstbeskattningen, i all synnerhet om
denna åtgärd, som på vissa håll är
tänkt, vidtages även med avseende
på kommunalbeskattningen och
därigenom reser krav på kompensation ur statsmedel för den kommunala verksamheten. Emellertid är
det skäl att framhålla, att en av de
viktigaste skattefrågorna i nuvarande läge uppenbarligen gäller
familjebeskattningen. Det var ett
misstag när man 1947 frångick
principen att bördorna av de direkta skatterna bör mellan hushållen vara fördelade med hänsyn till
familjernas försörjningsbörda. Mot
bakgrunden av vårt lands kritiska
befolkningsläge, vilket karakteriseras av att siffrorna för nativitetsutvecklingen numera understiger
tidigare bottenrekord och att vårt
land i detta hänseende intar en fullkomligt unik ställning i förhållande
till alla andra länder utgör för närvarande befolkningsfrågan ett av
våra allra allvarligaste problem. Den
kan givetvis inte lösas bara genom
lättnader i barnfamiljernas beskattning, men att en realistisk och
framsynt skattepolitik fyller en.
viktig funktion i nu berörda sammanhang torde vara obestridligt.
Det bör inte förglömmas att omsättningsskatten starkt ökat barnfamiljernas försörjningsbörda vilket ger en särskild aspekt på de redovisade utfallen på riksstaten.
DEN NYLIGEN framlagda propositionen angående komplettering av
riksstaten för budgetåret 1961/62
är av intresse, inte minst i de delar
som avser utfallet a’\7 det nu lö-
pande årets stat. Under 1960J61
har nåmUgen den nya omsättningsskatten för första gången uttagits
under helt budgetår, och man får
därför en uppfattning om dess
statsfinansiella betydelse.
Omsättningsskatten beslöts j u
under hösten 1959 efter en häftig
politisk debatt om de åtgärder, som
borde vidtagas med hänsyn till den
kris som ansågs hota i statsfinansiellt hänseende. Borgerliga förslag
om begränsning av de svällande
statsutgifterna avvisades av den
socialdemokratiska majoriteten i
riksdagen, vilken i stället krävde
en betydande ökning av skattetrycket i vårt land. Ett visst stöd ansåg
sig väl regeringen också ha inom
stora delar av näringslivet, där
man sedan länge haft sympatier för
planerna på en allmän omsättningsskatt. Sedan denna blivit antagen
av riksdagen, beräknade finansministern i januari 1960, att driftbudgeten under nu löpande budgetår
skulle inte bara åstadkomma balans
i driftbudgeten utan till och med
lämna ett mindre överskott på 175
milj. kronor. Ett år senare, dvs. i
statsverkspropositionen 1961, hade
siffran stigit till 469 milj. kronor
och nu, endast fyra månader
efteråt, visar det sig, att överskottet blir inte mindre än l 197 milj.
kronor. Därtill kommer, att medelsbehovet på kapitalbudgeten
hållit sig inom ramen för beräkningarna i riksstaten 1960/61 och
till och med blivit något lägre än
de utvisade. Medelsbehovet på totalbudgeten, som ursprungligen uppskattades till ca l 560 milj. kronor,
har stannat vid 230 milj. Utfallet
av årets budget blir således väsentligt mycket bättre än som beräknats, och det vore inte underligt,
om skattebetalarna ställer sig frå-
gan, huruvida den höjning av det
totala skattetrycket som genomfördes med införandet av omsättningsskatten verkligen behövdes.
Att finansministern vid framläggande av riksstaten 1960J61 såg
alltför pessimistiskt på statsinkomsternas utveckling under innevarande budgetår är uppenbart,
men hans bedömanden accepterades praktiskt taget från alla håll.
Endast inom folkpartiet uttalades
vissa tvivel på riktigheten av kalkylerna och beräkningen av skatteunderlagets tillväxt. Vad som därefter skett är att inkomsterna i
samhället under 1960 stigit betydligt hastigare än som förutsetts.
Fysiska personers inkomster har
ökat med 10% mot 5,2 och 4,8%
under 1958 respektive 1959 och bolagens inkomster med inte mindre
än 20% mot minskningar med
respektive 9,8 och 3,5 % under de
två närmast föregående åren.
Denna betydande ökning av skatte- .underlaget har automatiskt tillfört
statskassan avsevärt mycket större
intäkter från inkomst- och förmö-
genhetsskatterna samt vissa andra
skatter än som beräknats. Det anmärkningsvärda är, att denna allmänna inkomststegring uppenbarligen varit nödvändig för att omsättningsskatten skulle ge det belopp som upptogs i riksstaten. Intäkten av denna skatt visar sig
nämligen bara obetydligt högre än
som förutsatts i kalkylerna.
Budgetläget aktualiserar emellertid kravet på skattesänkningar,
detta så mycket mera som finansministern i staten för 1961f62 räknar med att få ett överskott på
driftbudgeten av 728 milj. kronor.
Även om denna siffra -·vilket
ingalunda är säkert – skulle bli
något lägre till följd av anslagsöverskridanden och ytterligare anslag på tilläggsstater, torde det finnas ett utrymme på ca 500 milj.
kronor för lättnader av beskattningen. Eftersom de direkta skatterna otvivelaktigt har ogynnsamma verkningar på sparande och
företagsamhet, anses på många håll
189
en sänkning av skattetrycket böra
avse i första hand inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Att detta
illa stämmer med regeringens intentioner, vilka är att i alla lägen ;)bevara restriktiviteb i budgetpolitiken, är uppenbart. Finansministern
vill också medge endast vissa
smärre lättnader i beskattningen
av kapitalinkomster samt höja avdragen för försäkringsavgifter. Däremot avvisar han tills vidare de borgerliga partiernas förslag om höjning av det skattefria ortsavdraget,
vilket, enligt hans förmenande,
inte kan medgivas utan »kompenserande åtgärder i skattesystemet i
övrigb. Han vill med andra ord i
stort sett bibehålla det nuvarande
totala skattetrycket.
Det såg ett tag ut som om de borgerliga partierna skulle kunna förena sina skattesänkningsförslag och
i denna viktiga fråga komma på
samma linje. Det stupade emellertid främst på centerpartiets hållning, vilken, enligt vad som försports i pressdebatten, närmast såg
ut som ett antichambrerande i regeringens väntrum. Efter all den
diskussion som förts om den borgerliga splittringen kan det ifrågasättas om inte inbördes motsättningar även denna gång ytterligare
rubbar förtroendet i vida kretsar, i
all synnerhet som de tre partierna
föreföll vara överens om huvudinriktningen för den politik som bör
föras.
Vi skall här inte gå in på de problem som onekligen är förenade
190
med en generell höjning av det nuvarande ortsavdraget vid inkomstbeskattningen, i all synnerhet om
denna åtgärd, som på vissa håll är
tänkt, vidtages även med avseende
på kommunalbeskattningen och
därigenom reser krav på kompensation ur statsmedel för den kommunala verksamheten. Emellertid är
det skäl att framhålla, att en av de
viktigaste skattefrågorna i nuvarande läge uppenbarligen gäller
familjebeskattningen. Det var ett
misstag när man 1947 frångick
principen att bördorna av de direkta skatterna bör mellan hushållen vara fördelade med hänsyn till
familjernas försörjningsbörda. Mot
bakgrunden av vårt lands kritiska
befolkningsläge, vilket karakteriseras av att siffrorna för nativitetsutvecklingen numera understiger
tidigare bottenrekord och att vårt
land i detta hänseende intar en fullkomligt unik ställning i förhållande
till alla andra länder utgör för närvarande befolkningsfrågan ett av
våra allra allvarligaste problem. Den
kan givetvis inte lösas bara genom
lättnader i barnfamiljernas beskattning, men att en realistisk och
framsynt skattepolitik fyller en.
viktig funktion i nu berörda sammanhang torde vara obestridligt.
Det bör inte förglömmas att omsättningsskatten starkt ökat barnfamiljernas försörjningsbörda vilket ger en särskild aspekt på de redovisade utfallen på riksstaten.