Print Friendly

Statlig eller enskild kapitalbildning

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STATLIG ELLER ENSKILD KAPITALBILDNING
JTAKT MED DET ekonomiska framåtskridandet stiger inte bara konsumtionsstandarden för alla folkgrupper i vårt land utan ökas
också samhällets kapitaltillgångar.
Carl Leissner har i sin i detta nummer publicerade artikel bland annat försökt visa, vilka möjligheter
som faktiskt borde föreligga för enskilda medborgare att i vida större
omfattning än nu bli ägare av kapital av en enligt nutida betraktelsesätt betydande storleksordning,
därest de kunde och ville spara.
Hans tanke är, att förmögenhetsägandet skulle kunna bli inte bara
vanligt utan allmänt. Vi skulle få
en »egendomsägande demokrati».
Detta är en utveckling, som uppenbarligen strider mot målsättningarna för den socialdemokratiska regim vi haft sedan ett par
decennier tillbaka. Genom skatter
på inkomster och förmögenheter
»intill gränserna för det tolerabla»
(St. T.) lägger staten beslag på en
väsentlig del av medborgarnas intäkter av lön och kapital, för att
inte tala om de fall, då större förmögenheter rent av reduceras genom beskattningen och denna så-
ledes har konfiskatorisk verkan.
Socialdemokratien kan endast motvilligt finna sig i att enskilda människor bildar och förfogar över förmögenhet av nämnvärd betydenhet.
Därför har skattelagstiftningen
också fått prohibitiva verkningar
med avseende på sparandet.
Den rådande situationen har
dessutom – vilket är en naturlig
följd av den stegvisa socialisering
skattevägen som skett – skapat en
privilegierad klass av dem som genom företagsamhet och arv redan
förmått bilda förmögenheter. Denna
kategori människor befinner sig
otvivelaktigt i en gynnad position i
förhållande till de grupper, som genom sparande också skulle kunna
successivt bygga upp ett kapital
men förhindras därifrån till följd
av den hårda skattebelastningen på
inkomsterna.
Enligt socialistisk samhällssyn
skall på längre sikt sett kapitalbildningen i samhället ske genom
staten och kommunerna via en
hård skattebelastning på medborgarna. Det enskilda sparandet skall
ersättas av tvångssparande. Vilken
väg vi kommer att gå blir av avgö-
rande betydelse för relationerna
mellan individen och staten i framtidens samhälle.
Kritiken mot denna socialdemokratiens politik bemöts ofta med
påståendet, att den tekniska och
130
ekonomiska utvecklingen ställer anspråk på så betydande kapitaltillgångar att man inte kan räkna med
att de erforderliga medlen kan stälIas till förfogande annorledes än
genom »kollektivt» sparande, dvs.
tvångssparande. Särskilt övertygande är denna argumentering inte,
eftersom hittills statens egna skatteåtgärder varit det avgörande
hindret för den enskilda kapitalbildningen. I själva verket är det i
främsta rummet på denna punkt
som reformer bör genomföras, innan man nedvärderar de enskilda
människornas förmåga att genom
frivilligt sparande ställa kapitalmedel till produktionslivets förfogande. Från borgerligt håll har
också vid flerfaldiga tillfällen föreslagits skatteändringar och anordningar i sådant syfte.
På senare tid har diskussionen
om dessa frågor berört den nuvarande företagsbeskattningen och de
hinder den anses lägga i vägen för
nyemissioner av aktier. Problemet
är viktigt då just aktieemissioner
får anses vara en naturlig väg för
företagen att anskaffa kapital för
sina investeringar. Eftersom så-
dana åtgärder under nuvarande
fiskaliska förhållanden med dubbelbeskattning av företagsvinster
etc. blir orimligt kostsamma har fö-
retagen tvingats att i stället gå
självfinansieringens väg, dvs. genomföra ett slags :.tvångssparande»
gentemot aktieägarna. Endast en
mindre del av vinsten delas ut och
återstoden behålles hos företaget.
Vi har även på denna väg fått en
koncentration av kapitalbildningen
och kapitalägandet, som principiellt strider mot den fria marknadshushållningens principer och bland
annat gjort det till ett allvarligt
problem hur kapitalförsörjningen
skall kunna ordnas för den utomordentligt betydelsefulla mindre
och medelstora företagsamheten
och hur nybildningen av företag
skall kunna upprätthållas i önskvärd grad.
Det kan ifrågasättas om inte
dessa självfinansieringens konsekvenser i själva verket ses med välbehag ur socialistisk synpunkt, eftersom denna kapitalkoncentration
bereder marken för socialiseringsåtgärder gentemot de större konsoliderade företagen. Ernst Wigforss
förefaller nämligen i sin skrift
»Kan dödläget brytas?» vilja dra
därmed besläktade slutsatser av
detta läge. De större företagen skall
enligt hans mening omvandlas till
»Samhällsföretag» eller »stiftelser
utan ägare, med en ledning, som
självklart och uttryckligen har till
uppgift att förvalta en del av landets produktiva tillgångar». Självfinansieringen skulle bestå, sannolikt ännu mera prononcerat än hittills, eftersom aktieägarnas utdelningar skulle begränsas och överskotten till väsentlig del fördelas
mellan löntagarna och investeringsutgifterna. Därmed skulle också
:.löntagarnas betänkligheter mot
att dela ansvaret för ledningen undanröjas».
Wigforss’ reflektioner om löntagarnas deltagande i ansvaret för
företagsledningen ger en tydlig bild
av hans framtidsvisioner. Det
»skulle ju närmast bestå i att vara
med och utse den styrelse som i
första hand hade till uppgift att ge
företaget en effektiv ledning. Hur
olika löntagargruppers medverkan
eventuellt skulle behöva avvägas,
kan inte här tagas upp till diskussion. Att de tillsammans skulle
kornrna att ifråga om förvaltningen
utöva ett väsentligt fastän individuellt inflytande, kan väl inte betvivlas, även om aktieägarna vore
representerade och statsmakten
både som företrädare för konsumenterna och som utövare av insyn
och kontroll hade andel i ledningen.»
Det är egentligen ganska märkligt med vilken trohet Ernst Wigforss alltjämt håller fast vid ungdornsårens utopier! Är det verkligen till gagn för framåtskridandet
att kapitalförsörjningen i samhället fördelas och bestäms av ett begränsat antal politikers dispositioner av intäkterna från en hård inkomst- och förmögenhetsbeskattning, eller av företagsbeskattningens konstruktion? Hur skall de anställda i ett företag, av vilka stora
grupper endast under begränsad tid
ägnar sina tjänster åt detsamma,
avväga sina löneanspråk mot företagets investeringsbehov? På vad
sätt skall medinflytandet mellan
skilda löntagargrupper avvägas?
Vad får aktieägarna och aktieägan- 131
det för faktisk funktion i Wigforss’
tänkta bolagsform? Och vad skulle
den statliga insynen och kontrollen
fylla för uppgift och på vad sätt
skulle den formas? Detta är ju
dock de väsentliga problemen. Dem
går Wigforss förbi. Och till slut
»företrädaren för konsumenterna»!
Skall bolagets kunder sitta med vid
styrelsesammanträdena och vilken
funktion skall de därvid fullgöra?
Eller är det någon representant för
materialprovningsanstalten eller
kanske för den beskäftiga och svårdefinierade gruppen av »företrä-
dare för konsumentintressena»
som uppträder i alla diskussioner
med den självpåtagna uppgiften
att för oss alla avgöra vad vi skall
köpa och hur det bör se ut.
Kapitalbildningen, helt eller till
största delen lagd i händerna på
staten, skulle på avgörande punkter ge vårt samhälle en prägel som
liknar det sovjetryska, sådant det
nu utvecklats till mera decentraliserade former. Vi skulle få ett kollektiv behärskat av statliga funktionärer. Den enskilde medborgaren skulle till äventyrs få behålla
sin allmänna rösträtt och därutöver
bara sin anställning och sin egenskap av organisationsrnedlern. För
honom skulle inte återstå annat än
att själv bli funktionär eller att
passivt anpassa sig efter funktionärernas direktiv. De demokratiska
korrektiven mot en oduglig eller
alltför maktfullkomlig statsledning
skulle i grunden försvagas.
Alternativet till detta är ett sam- 132
hälle, där de enskilda människorna
genom sina individuella äganderättspositioner har en andel i kapitalbildningen, där de har möjlighet att bilda personliga förmögenheter, dvs. ett samhälle där medborgarna i största möjliga utsträckning har en ekonomiskt
grundad självständighet gentemot
de styrande. Det är svårt att förstä
dem, som från sina politiska utgångspunkter klandrar ojämnheten
i förmögenhetsfördelningen, men
vill accentuera denna ojämnhet
därhän att en större del av kapitalet i samhället läggs i en enda hand,
nämligen hos den som är den styrande. Att förena den ekonomiska
och politiska makten är detsamma
som att upphäva förutsättningarna
för demokratien. Uppgiften bör i
stället vara att begagna alla medel
för att underlätta en spridning av
äganderätten och kapitaldispositionen, att understödja de krafter,
som i den moderna ekonomiska
processen och under det ekonomiska framåtskridandet verkar
just i sådan riktning. Därmed bygger vi också vidare på uråldriga
traditioner, som obestridligen haft
psykologiska verkningar av grundläggande betydelse för hela vårt
samhällsskick.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner