Print Friendly

Statens försvar och Nordens

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVERIGES FÖRSVAR
OCH NORDENS
])ISKUSSIONEN i försvarsfrågan har under de senaste dagarna
nästan uteslutande sysslat med statsministerns invit till de borgerliga partierna, vari han helt övergivit regeringsförslaget och
mot kohandel i pensions- och skattefrågor erbjudit samling kring
det heliga talet H8 milj. statsministern har gjort regeringens
kvarstannande beroende av de medgivanden, som hans propos kan
utlösa i det borgerliga lägret; när detta skrives, synas dock regeringens utsikter till framgång för den nya sammankopplingen
relativt små och därmed ökas utsikterna till regeringsskifte.
De borgerliga partiledarnas svar på statsministerns skrivelse liksom samarbetet i försvarsutskottet mellan de borgerliga partierna
måste ha gjort det för statsministern tydligt, att en lösning efter
148-miljonerslinjen vore möjlig utan socialdemokraternas medverkan, varför hr Hansson ej borde vara mannen att kunna uppställa villkor för ernåendet av samma lösning, låt vara på bredaste bas. Hur glädjande socialdemokraternas växande försvarsvillighet än måste te sig, har dock statsministerns inblandning
av en sådan försvaret fullkomligt ovidkommande fråga som dyrortspensioneringen förtagit det mesta av det goda intryck, som
hans samförståndsvilja eljest framkallat. Bland alla de försvarskompromisser, som träffats i vårt land under de sista sextio åren,
har man ej upplevt någon, som i ohöljd politisk spekulation att
slå mynt av försvarsviljan kan mäta sig med hr Hanssons framstöt. Genom att regeringsförslaget i utskottet redan fallit under
bordet, är dess öde beseglat. Det brukar icke vara de slagna, som
få diktera kapitulationsvillkoren. Avviker man nu från denna
regel, kan detta endast förklaras av villrådigheten i mellanpartiernas läger och den länge förmärkta rädslan särskilt hos bondeförbundet att utbyta den hittillsvarande vågmästarställningens
behag mot regeringsställningens ansvar. Regeringens kohandels- 375
Sveriges försvar och Nordens
försök ha förstärkt intryeket, att det varit allt för liten fasthet
oeh allt för royeket listigt schackrande eller obemantlad politisk
taktik i regeringens stegrade försvarslust.
I avvaktan på försvarsfrågans slutliga avgörande i kamrarna
och resultatet av regeringens förhandlingar med de borgerliga
partierna spinner den utrikespolitiska debatten efter folkförbundets debacle i den abessinska frågan vidare. Utrikeslägets förändringar till det sämre måste ställa andra och större anspråk
på vårt försvar än dem, som vi ända tills för några månader sedan voro benägna att uppställa. Europa står .inför en »Dämmerung», och föga hopp finnes att en fastare, betryggande ordning skulle kunna växa upp ur spillrorna. Pessi:Jnismen har börjat gripa omkring sig; känslan av att alla orosämnen en gång
måste urladda sig har blivit så allmän, att det ges fog för att
tala om en ny katastrofteori. De små staternas möjligheter i
denna ödesstämning att kunna påverka utvecklingen i världen
kunna ej taxeras högt. De ha blivit mer än varnade av stormakternas vanmakt inför Italiens trotsiga djärvhet och lära icke
längre förlita sig uppå kollektivitet och pakter. A andra sidan
lmnna de i sitt eget och kulturens intresse icke- för att följa professor Bagges tankegång i interpellationen om folkförbundet –
släppa kontakten med de rättsvårdande krafterna i världen. Så
små som förhoppningarna att genom solidaritetssystem kunna
vinna önskvärd säkerhet numera äro, återstår dock kanske allenast utvägen för de nordiska staterna att ty sig närmare till varandra. Nordens problem ha under de senaste månaderna fått en
aktualitet större än på länge.
När man nu diskuterar den nordiska frågan med hänsyn till
försvarets intressen, kan tanken på ett försvarsförbund ej anses
tillhöra realiteternas värld. Icke i någon av de fyra nordiska
staterna är en allmän folkmening vunnen för ett så långt gående
samarbete. Ännu ha vi ett alltför friskt minne av den snöpliga
utgång, som den monarkiska aktiva skandinavismen under 1840-
och 1860-talen fick, och förvisso kvarlever alltsedan dess en stark
misstro mot en skrytsam löftespolitik, som i allvarets stund skulle
visa sig ej hållbar. Den ökade osäkerheten ute i världen liksom
en växande inbördes förståelse mellan de fyra länderna kunna
376
Sveriges försvar och Nordens
dock måhända fortare än vi nu ana frampressa en sådan fastare,
organiserad nordisk samverkan, som f. n. endast framstår som ett
ovisst framtidsmål. Framför allt saknas ännu den elementära
förutsättningen för ett realiserande av planerna på ett försvarsförbund, nämligen en verklig vilja i samtliga nordiska länder, i
detta fall Norge och Danmark, att organisera ett sådant starkt
försvar, som göra förpliktelser och fördelar likvärdiga. Sannolikt blir väl insikten härom i nämnda länder mera levande, när
folkförbundets bräcklighet som skyddsgarant nu blivit allom
uppenbar.
Endast en sådan nordisk samverkan kan få en reell betydelse,
vilken liksom organiskt växer fram ur gemensamina behov och
begränsar sig till uppgifter, som ej gå utöver gemensamma intressen eller de enskilda staternas resurser. Ett sådant gemensamt
intresse har hittills kunnt vara ett samfällt nordiskt uppträdande
i händelse av en stormaktskonflikt i och för tillämpning av folkförbundets sanktionsbestämmelser. Skulle dessa nu förlora all
betydelse, blir den allt annat överskuggande uppgiften att hävda
Nordens neutralitet i framtida krigiska konflikter. Otvivelaktigt
har denna uppgift till följd av krigsteknikens nuvarande utveckling och krigförande staters eventuella önskan att utnyttja nordiskt territorium för baseringar blivit svårare än förr. Just därför kräver den även omsorgsfullare förberedelser än hittills.
I sin nyss utkomna, genom sin öppna och djärva problemdiskussion synnerligen suggererande bok »Sverige och Östersjön» har
kommendörkaptenen Helge Strömbäck behandlat ett par av de
mest aktuella nordiska frågorna, dels om tilloppen till Östersjön
genom Bälten och Öresund och dels om Åland. I bägge fallen har
han med styrka påvisat behovet av att de nordiska staterna eller
åtminstone de närmast berörda av dem göra sig beredda att förena sina krafter till försvar för gemensamma intressen.
I fråga om Östersjöns tillopp vill det synas, som om författaren
även förutsatte en samverkan mellan Sveriges och Danmarks
lantmilitära styrkor för att försvara det danska området, utan
att han dock utvecklar när och huru. I fråga om det sjömilitära
läget preciserar han dock några av de situationer, då ett gemensamt svenskt-danskt uppträdande borde framstå som en vital
svensk angelägenhet. Härvid synes författaren ej blott åsyfta
spärrarrdet av Öresund, där en samverkan mellan de båda strandägande staterna ligger nära till hands, utan även spärrarrdet av
377
Sveriges försvar och Nordens
passagerna genom Bälten. Vare sig minspärren lägges utanför
eller innanför de nämnda sunden, är det enligt S:s mening
i vissa fall nödvändigt att de nordiska staterna vid en stormaktskonflikt, vari västmakterna indragits, icke minst med hänsyn till
sin sjöburna handel söka hålla utombaltiska flottor utanför Östersjöns vatten och »med kraft sätta sig emot varje försök till kränkning av de länder, naturen satt till väktare över Östersjöns
inlopp».
Ålandsöarna- denna »länk av porslin i den kedja av stål och
granit, som på land och vatten måste sträckas från landfäste till
landfäste över Bottniska vikens mynning» -utgör en annan lika
oeftergivlig faktor i en västeuropeisk stormaktskonflikt. För att
ögruppen ej skall kunna utnyttjas antingen i ett krig mellan stormakter mot varandra eller till att någon stormakt, väl i besittning av densamma, skall kunna pressa Sverige och Finland,
måste den till varje pris försvaras. Kommendörkapten Strömbäck
förfäktar den meningen – f. ö. i strid mot uttalanden från andra
håll – att det borde vara Sveriges och Finlands samverkande
flottor möjligt genom mineringar och tack vare navigationssvå-
righeterna för främmande flottor att hålla en inkräktande fiende
på avstånd utan att 1921 års Ålandskonvention med dess förbud
mot försvarsanläggningar på ögruppen fördenskull behövde upphävas. Vi vilja ej i detta samanhang ingå i någon detaljdebatt
utan åtnöja oss med att på detta summariska sätt omnämna denna
sjömilitära uppfattning.
Vi ha hänvisat till kommendörkapten Strömbäcks »Sverige och
Östersjön», därför att detta talangfulla sjömilitära inlägg – alldeles bortsett från de motsägelser, som det vid avvägningen av
vårt lands försvarsbehov enligt sakens natur måste egga till –
hos läsarna väcker till livs känslan av hurusom utomordentligt
viktiga gemensamma nordiska försvarsproblem hittills lättvindigt
avfärdats i den offentliga diskussionen, till synes ofta endast emedan blotta tanken på någon form av nordisk samverkan förskräcker. Det är icke heller vår mening att här ta ståndpunkt
till de uppställda teserna i annan mån än för att understryka att
en svensk utrikesledning, som vill handla framsynt och målmedvetet, ej kan komma förbi allvaret i att noggrant förbereda vårt
lands handlande i tänkbara, i tid till synes ej avlägsna konfliktssituationer i och kring Östersjön. Den ögonblickliga operation,
som särskilt flygvapnet kan utveckla, göra planmässiga förbere- 378
Sveriges försvar och Nordens
delser nuförtiden oundgängligen trängande och förbjuda oss att
längre lita till improvisationer och en mild försyn. Bristande
framsynthet och förberedelse till resolut handlande vid konfliktens öppnande kunna leda till långvariga förvecklingar, och mer
än vanligt tillämplig kan satsen bli, att långa år få sona vad
stunden brutit.
Med de Strömhäckska exemplen för ögonen måste det framstå
naturligt, att de nordiska ländernas statsledningar ej dröja att
uppta till ingående prövning sådana spörsmål, som beröra gemensamma vitala intressen till integritetens skyddande eller Östersjöns spärrande i vissa fall för utombaltiska flottor. Sannolikt ha
väl liknande problem redan inofficiellt ibland ventilerats mellan
olika fackmän, men erforderligt synes nu vara att dessa förhandlingar inledas och föras officiellt och gärna så att det kommer till
stormakternas kännedom. Aven om uttrycket generalstabsförhandlingar kanske fått dålig klang i andra länder, särskilt då i
England på grund av dess och Frankrikes gemensamma operativa
överläggningar, synas situationen nu fordra, att just de ledande
militära myndigheterna beredas tillfällen att gemensamt dryfta
vissa problem, beträffande vilka ett gemensamt nordiskt handlande kan bli en aktuell fordran och inför vilka regeringarna då
ej böra stå handfallna. En svensk insats vid dylika överläggningar borde bli desto lättare, om riksdagen nu beslutar upprätta
den stora för alla försvarsgrenar gemensamma, strategiska staben.
Dylika förhandlingar borde kunna förtroendefullt föras utan att
några alliansförpliktelser fastställas eller något kontrakterat försvarsförbund bildas. De kunde begränsas till att gälla eventuella
försvarsplaner för de fall, då vederbörande regeringar funno
situationen påfordra ömsesidigt bistånd och utan att förbinda
Sverige till undsättning åt någon stat, som läte locka sig in i en
stormaktskonflikt; icke under några omständigheter borde vårt
land kunna påräknas för ett militärt ingripande, som icke stode
i proportion till våra resurser eller som ensidigt övervältrade försvarsbördan på oss. Detta organiserade ehuru blott förberedande
och »konsultativa» allmänna nordiska militära samarbete borde
ej längre stöta på motstånd bland dem, som ej tillsluta ögonen för det uppkomna världslägets hotfulla faror för de små
staterna. Inför detta världsläge borde dylikt samråd utgöra ett
nordiskt minimiprogram. Men med hänsyn till försvarsbördornas
och försvarskrafternas olika styrka i olika länder måste det också
379
Sveriges försvar och Nordens
f. n. betecknas som ett maximiprogram och överhuvud göras beroende av viljan i andra nordiska länder att sörja för sitt försvar.
Kommendörkapten Strömbäck avslutar sin bok med följande
satser: »Bjuda oss icke stormvarningarna uti den nordiska odelbara fredens intresse skjuta andra, mindre viktiga frågor åt sidan
och koncentrera oss på en, den nämligen att skapa makU Makt
för att giva bättre klang åt vår stämma i Nationernas förbund,
makt för att med eller mot folkförbundet, eller om detta upplöses,
stormaktskoalitioners vilja förebygga att ett krig utsträckes över
det nordiska intresseområdet, och makt slutligen för att mot våld
försvara Nordens urgamla frihet.»
Därför att rätt ej längre tycks kunna garanteras småstater utan
att dessa kunna sätta makt bakom sina ord, kunna de nordiska
staterna ej släppa ur sikte att styrkan av den samlade kraft, som
de kunna prestera, blir avgörande för den respekt, som stormakterna komma att visa ett fredsälskande men också frihetsälskande
Norden. Det nystartade Balkanförbundet, i viss mån även Lilla
ententen, äro typiska produkter, framvuxna ur känslan av närbelägna småstaters behov att sluta sig till varandra. Ett Norden,
där alla de fyra staterna sörjt för sitt försvar i en utsträckning,
som motsvarar det internationella lägets försämring, skulle tillsammans kunna prestera en militär kraft, som alla måste ta hänsyn till. Sålunda blir den bombplansstyrka, som riksdagen nu
torde stanna för, trots beskärningen av myndigheternas fordringar med tiden så ansenlig, att den ej kan lämnas utanför räkningen. Bibringas stormakterna den insikten, att en kränkning
av Nordens integritet medför risk för att fyra till försvar väl
rustade stater gemensamt insätta alla krafter att avvisa fridstö-
raren och inkräktaren, skulle de helt visst betänka sig mer än en
gång. Ånnu äro de nordiska ländernas försvar ej nog starka
och ännu torde stormakterna ej frukta att behöva möta en gemensam nordisk försvarsfront Norden utgör ännu icke den makt,
vartill förutsättningar finnas. Men möjligheter saknas ej att med
eftertryck kunna föra och hävda en nordisk neutralitetspolitik.
Framtidens väg borde, vare sig inom eller utom folkförbundet,
bli ett intimare nordiskt samarbete för att kunna ersätta, vad
folkförbundet synes urståndsatt att skapa – ett värn för den
okränkbara nationella friheten.
380

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner