Print Friendly

Staten, pressen och informationen

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STATEN, PRESSEN
OCH INFORMATIONEN
} –
Av redaktör RAGNAR EKMAN, Stockholm
FöRHALLANDET mellan staten och pressen har under senare
år blivit ett problem i alla länder, även i stater med demokratisk styrelse. Många samverkande omständigheter ha bidragit
härtill, och det skulle förvisso ur allmän synpunkt vara värt en
djupgående undersökning vad som skett i det som förefaller att
ske. Här kan det endast bli fråga om några randanteckningar.
En tungt bidragande orsak till den förändrade uppfattningen
.om statens och pressens inbördes ställning utgör de auktoritärt
styrda staternas politik på denna punkt. Den har inte kunnat
undgå att sträcka sina verkningar även utanför dessa staters
gränser. I totalitära länder betraktas pressen såsom en funktion
av staten, och man försöker göra denna tolkning gällande även
i fråga om länder och deras press, där den liberalistiska åsikten
om tryckfriheten alltjämt är gällande. Det är naturligt, att man
i sin tur på dessa håll värjer sig mot en sådan uppfattning och
vill upprätthålla boskillnaden mellan statsmakten och pressen.
Det är emellertid icke den utrikespolitiska aspekten på pressen
från statens sida, som ensam inverkat. Inrikespolitiskt har statens alltmera vidgade verksamhet på alla områden inneburit, att
pressens betydelse stigit. staten måste skaffa offentlighet åt sina
åtgä~der. Medborgarna måste hållas underrättade om statsingripandena. Denna utveckling begynte långt före krigsutbrottet,
men vårt lands krigs- och krisförvaltning med dess omfattande
.QCh varje individ inbegripande ransoneringar o. s. v. påskyndade
myndigheternas beroende av de allmänna kommunikationsmedlen.
Huru mycket radion därvidlag än uppskattas såsom upplysningsfaktor, är det uppenbart, att pressen allt fortfarande är det viktigaste medlet för förbindelse med den stora allmänheten.
Ur principiell synpunkt måste det hävdas, att denna utveckling
.är synnerligen betydelsefull. En folkstyrelse, som bygger på medborgarnas medvetenhet om rikets styrelse, måste kunna hålla folket underrättat, den måste tillse. att vilseledande framställningar
korrigeras och att kunskaper om statens åtgöranden över huvud
237
..
Ragnar Ekman
taget meddelas. Kan man i dessa dagar med alla dess komplicerade statsingripanden påstå, att den enskilde medborgaren äger
tillbörliga kunskaper om statsmakternas ekonomiska, sociala, kulturella och andra åtgärder? Frågan kan säkerligen utan vidare
besvaras med nej.
statsmakterna och myndigheterna ha varit medvetna om dessa
brister. Man har sökt sig l’ram på olika vägar. De militära staberna ha inrättat sina presstjänstavdelningar, statens järnvägar
ha tillsatt en pressombudsman, personalkonsulenter förekomma i
olika sammanhang, i riksdagen föreligger motion om en social
upplysningsbyrå etc. Såsom en av de utomordentliga förhållandena betingad institution inrättades statens informationsstyrelse,
vars verksamhet, sedan den nu pågått några år, kan vara ganska
lärorik att betrakta och eventuellt granska.
Det skulle vara en överdrift att säga, att statens informationsstyrelse blivit en populär inrättning, men det är uppenbart, att
den blivit mera förståelsefullt uppfattad både av pressen och
allmänheten, ju längre den hunnit verka. Om den från början
tilldelats en självständigare ställning, en starkare personell utrustning och friare direktiv, skulle den säkerligen ha kunnat göra
än bättre insatser. Mycket av det klander, som under dessa år
kommit informationsstyrelsen till del, beror på att styrelsen i en
hel del betydelsefulla fall kommit att fungera såsom en expeditionsapparat. Det har med andra ord varit fråga om »ställföreträdande lidande». Kritiken borde i realiteten ha drabbat andra
organ, men informationsstyrelsen har med sitt namn fått kläda
skott.
Detta kan bero på att den varit alltför passiv såväl inåt som
utåt. Vad passiviteten inåt beträffar undandrar sig denna närmare bedömande, men det torde inte vara alltför felaktigt att
hänföra även densamma i stora stycken till konstitutionella fel i
styrelsens uppbyggnad. Passiviteten utåt torde sammanhänga
med att myndigheter, som styrelsen har att företräda, icke velat
lämna behövliga informationer, förrän tvånget från den allmänna opinionen blivit för starkt. Informationsstyrelsens »mörkläggningsuppgifter» ha självfallet starkt bidragit till impopulariteten och bristen på förståelse. Då styrelsen i åtskilliga fall äntligen haft kommunikeer att komma med, ha dessa vid upprepade
tillfällen varit så formulerade, att ytterligare kommunikeer på-
fordrats. Över huvud taget kan man utan överdrift säga, att statens informationsverksamhet till allmänheten varit valhänt skött.
238
Staten, pressen och informationen
Det kan här inte vara fråga om att vidlyftigare gå in på den
kritik, som informationsstyrelsen beståtts i en under riksdagens
behandling varande motion. Det kan räcka med att fästa uppmärksamheten på att informationsstyrelsens tidskrift »Från departement och nämnder» fyllt en väsentlig uppgift och att likaså
de för cirkulation inom ämbetsverk m. m. verkställda pressklippen ur utrikes- och inrikesdebatten i svensk press varit av stort
·värde. Folkberedskapen synes också ha fungerat tämligen väl
och den »aktiva hushållningen» lär säkerligen inte vara utan sina
förtjänster. En del av denna information, som tillkommit under
krisförhållandenas nödvändigheter, torde vara behövlig även sedan normalare förhållanden inträtt; det mesta kan nog saklöst
undvaras.
Det har också hänt åtskilligt med pressen under senaste decennium. En stor stockholmstidning, som för tio år sedan distribuerade i runt tal 45 milj. exemplar årligen, utgår nu i 65 milj.
distribuerade exemplar. Denna väldiga ökning av kvantiteten
har delvis skett på bekostnad av kvaliteten. Den väldiga läsekretsen har andra intressen än den mera begränsade. Tidningarna
ha måst akta sig för att bli »tråkiga». Innehållet har därför lättats upp. Den tyngre texten – och dit hör riksdagsreferat, debatt om sakkunnigebetänkanden etc.- har fått maka åt sig. Nu
tillkommer sedan några år tillbaka ett mäktigt utrikesmaterial,
som med nödvändighet måste beredas sitt stora utrymme. Det
paradoxala förhållande har inträtt, att ju mera statsverksamheten kommit att lägga sig i den enskilde medborgarens handel och
vandel, desto sparsammare har dagspressen blivit att informera
och upplysa allmänheten om dessa ting.
Ersättningen har måst sökas i en tidskriftsflora av enormt omfång. Det finns inte någon statistik över antalet facktidningar
och fack- eller organisationstidskrifter i detta land, men det utgör
varje månad en imponerande hög. Varje yrkesgrupp har sitt organ, varje liten tjänstemannagrupp sitt. I stort sett äro de för
sina ändamål hyggligt skötta. Men vilka informationer lämna
deT Det är naturligt, att de i främsta rummet företräda särintressena och kämpa för dessa med näbbar och klor. Läsprocenten torde inte vara över hövan stor. Många av dessa facktidskrifter bli knappast öppnade av sina adressater, vilka däremot som
regel studera sina dagstidningar tämligen flitigt.
Man· kan beklaga, att statsverksamheten brett ut sig så mycket, att den enskilde medborgaren inte medhinner att få ett grepp
239
·.
Ragnar Ekman
om vad som händer. Det inträder emellertid ett både för staten
och medborgaren ohållbart tillstånd, om de i längden skola arbeta
utan erforderlig kontakt med varandra. Denna kontakt må ta
formen av förtroende eller opposition – den måste likväl finnas.
I en motion vid årets riksdag har professor Herlitz på tal om den
statliga bidragskontrollen framhävt allmänna opinionens betydelse såsom kontrollorgan. Om denna kontroll skall kunna fungera, är det ett ofrånkomligt villkor, att allmänna opinionen förmår reagera, d. v. s. är underrättad om vad som sker. Det finns
all anledning förvänta, att statens ingripanden efter fredsutbrottet eller krigsslutet icke bli färre än vad de för närvarande äro,
åtminstone under den första tiden. Att så mycket som möjligt
av kristidsförvaltningen måste bringas att försvinna så snart som
möjligt måste likväl vara en ledande princip för våra statsmakter.
Den saken skall såsom axiomatisk inte beröras här.
Den tankegång och den utveckling, som ovan skisserats, leder
emellertid till den slutsatsen, att det både från statens och allmänhetens sida måste kvarstå ett informationsbehov även efter
den kristid, som nu råder. De .nyss nämnda pressklippen från
informationsstyrelsen och »Från departement och nämnder» torde
kunna betecknas såsom åtgärder, som ådagalagt sitt fortsatta
existensberättigande. Problemet är dock större. Det kan behövas
ett dubbelsidigt verkande informationsorgan med möjligheter och
resurser att upplysa såväl de styrande som de styrda. Schematiskt
skulle detta kunna karakteriseras såsom en den allmänna opinionens ombudsman till tjänst både för institutioner och enskilda.
Justitie- och militieombudsmännen fylla var och en på sina poster betydelsefulla funktioner. Utanför deras kompetensområden
existerar det emellertid ett stort fält av icke-politisk karaktär,
som för närvarande är lämnat utan tillsyn av liknande slag. Jämförelsen får emellertid icke pressas. Det bör kanske också inpassas, att ett dylikt informationsorgan icke bör tänkas såsom en
åskledare för myndigheter och allmänhet. Det är fullt tillräckligt
med ett smidigt, självständigt och aktivt informationsorgan, som
kan meddela och förmedla behövliga upplysningar åt olika håll
och som håller en vaken utsyn över den allmänna debatten. Därigenom skulle man kanske kunna reducera det behov av pressoch propagandatjänster, som gjort sig gällande inom olika myndigheter och ämbetsverk och som på ett och annat håll redan
börjat fyllas.
240

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner