Stat och kyrka


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Biskop BO GIERTZ:
Stat och kyrka
skilsmässa eller inte? frågar biskop
Bo Giertz i denna artikel, där han ger
sin syn på förhållandet stat-kyrka.
Han var ordförande i det särskilda
utskott vid årets kyrkomöte, vilket
behandlade frågan. Han påpekar att
diskussionen kommit att bli fastlåst vid
de olika alternativ som framlagts angående kyrkans ekonomiska samband
med staten. Men kyrkomötet vände
problemet genom att hävda, att kyrkan
bör vara ett trossamfund, som bereds
möjlighet att fungera i det moderna
samhället.
Diskussionen om det framtida förhållandet mellan kyrka och stat i vårt land
har råkat bli fastlåst vid de fyra hypotetiska lägen: A, B, C och D, som den
offentliga kyrka-statutredningen ställt
upp för att hyfsa problemet. När man
frågar partier eller enskilda om deras
inställning, vill man gärna ha ett svar
som består rätt och slätt i någon av
dessa fyra bokstäver. Man talar om Alägesanhängare och C-lägesanhängare.
Det låter enkelt och klart. Men så enkelt är i själva verket inte problemet.
Dessa fyra lägen är nämligen konstruerade utifrån fyra olika möjligheter
att behandla kyrkans egendom (jorden,
skogarna och kyrkofonden) och dess
avgiftssystem. I A-läget blir egendomens ställning och avgiftssystemet oförändrade. I B-läget får kyrkan ensam
förvalta och disponera sina nuvarande
egendomar. Kyrkan lösgörs från förbindelsen med staten men får alltjämt
statens biträde med uppbörden av de
kyrkliga avgifterna. I C-läget behåller
kyrkan också sin egendom men får
klara uppbörden själv, och i D-läget
konfiskeras egendomen, frånsett kyrkor
och eventuellt prästgårdar.
Dessa fyra lägen karakteriseras alltså,
av att stat och kyrka på olika sätt tar
befattning med egendomen och avgifterna. Man kan emellertid också karakterisera kyrkans förhållande till staten utifrån kyrkans organ och deras
självständighet i förhållande till statsorganen. Vad förbindelsen med staten
betyder för en kyrka avgörs nämligen
först och främst av den roll, som staten spelar i den kyrkliga förvaltningen
och vid regleringen av kyrkans inre förhållanden. Det finns kyrkor som är hårt
statsbundna, så att staten suveränt tillsätter alla kyrkans ledare, medan de har
mycket liten hjälp av staten när det
gäller ekonomien. Som exempel kan
man nämna Church of England. Det
har funnits andra kyrkor, som betraktats som rena statskyrkor men som haft
egna kyrkliga organ, som fungerat självständigt. Det var fallet med landskyrkorna i det kejserliga Tyskland. Landsfursten var kyrkans överhuvud, men
kyrkan styrdes genom konsistorier och
andra rent kyrkliga organ. De tyska
landskyrkorna var så självständiga, att
när skilsmässan genomfördes 1918 ingen
annan ändring behövde vidtagas, än att
vissa utnämningar m.m., som legat i
landsfurstens hand, överflyttades till nå-
gon redan existerande kyrklig instans. I
övrigt var kyrkan redan självständig
och förfogade över förvaltande och dö-
mande organ ända upp på högsta nivå.
På kyrkligt håll har man all anledning att hävda – och har också med
eftertryck hävdat- att det avgörande
i diskussionen måste vara, hur kyrkan
i framtiden skall fungera, vilka organ
som skall stå till dess förfogande och
vilka möjligheter den skall äga till en
rimlig rörelsefrihet när det gäller att
anpassa sig efter tidsförhållandena och
fungera på ett effektivt sätt. Det är här,
som vi för närvarande haft de allvarli- 521
gaste bristerna. Församlingar har kunnat växa till en orimlig storleksordning
utan att bli delade, och det råder fortfarande en allvarlig underorganisation
i de växande tätorterna.
När frågan om förhållandet mellan
kyrka och stat nu blivit brännande aktuell, har man från kyrkans sida haft
anledning att fråga sig, hur man egentligen vill att den kyrka skall se ut, som
skall kunna fungera någorlunda tillfredsställande i framtiden. Redan 1965
framlade en kyrklig utredning, den s.k.
kyrkoorganisationskommitten, ett ”Betänkande med förslag till organisation
av Svenska Kyrkan efter en eventuell
skilsmässa från staten”. Här tecknades
grundlinjerna till en kyrkoorganisation,
som kan fungera utan statligt stöd. Dessa tankar har närmare genomarbetats
och utförts av en studiegrupp för kyrkaorganisatoriska frågor, tillsatt bl.a. av
biskopsmötet, som i april i år framlade
ett reformprogram i skriften ”Folkkyrkans organisation”.
Kyrkans organisation
Vilka är nu problemen? På vilka punkter saknar den svenska kyrkan egna
funktionsdugliga organ?
I korthet kan man svara: På församlingsplanet är den svenska kyrkan av
gammalt en fri kyrka. Församlingarna
har styrt sig själva och själva betalt
sina utgifter ända sedan medeltiden.
Under stormaktstiden skapades- utan
statens erkännande och ofta i dragkamp
522
med enväldet – en kyrklig kommunal
självförvaltning, som under 1800-talet
blev lagfäst. Ur denna kyrkliga självförvaltning framgick den nuvarande
kommunalförvaltningen, när man 1862
skilde på kyrklig och borgerlig kommun. Det beslutande organet i en
svensk församling är kyrkofullmäktige,
valt genom direkta val. Endast i mindre församlingar har man i dess ställe
alltjämt den gamla kyrkostämman. Det
styrande och verkställande organet i
församlingen är kyrkorådet.
Kommer vi sedan till stiftsplanet, så
finns inga motsvarande organ i kyrkans
officiella organisation. Däremot har de
bildats på frivillig väg i form av stiftsting och stiftsråd. stiftstingen är ett
slags frivilliga kyrkliga landsting, där
valda ombud från församlingarna fattar beslut om det gemensamma arbetet. Sin ekonomi baserar de på bidrag
från församlingarna, vilka brukar motsvara ungefär ett öre per skattekrona.
Som förberedande och verkställande organ fungerar stiftsråden. Dessutom har
vi i stiften domkapitlen, som närmast
är ett slags kollegiala ämbetsverk, som
har hand om en del av den kyrkliga
förvaltningen: uppsikten över prästernas arbete, prästvalen, församlingslivet
m.m. Egentligen skulle domkapitlen leda och organisera sådana arbetsgrenar
som ungdomsarbete och studiearbete,
men då de saknar alla ekonomiska resurser för sådant, har det arbetet övertagits av stiftsråd, studieförbund och
andra ’frivilliga” organisationer. Domkapitlen har vid sin sida stiftsnämnderna, som har viktiga uppgifter när det
gäller förvaltningen av kyrkans skogar
och jordegendomar.
På riksplanet har vi kyrkomötet, ett
lagstiftande organ, men däremot icke
någon central instans för den högsta
kyrkliga förvaltningen. Den är i stället
uppdelad på olika statsorgan: departementen, regeringsrätten, kammarkollegium, stadskontoret m.m. Det har
framstått som en alltmera kännbar
brist, att kyrkan alltså icke har något
centralt planerande och ledande organ.
På frivillig eller halvofficiell väg har vi
fått en viss ersättning i de centrala
kyrkliga styrelserna. De har av Kungl.
Maj:t fastställda stadgar och några av
dem får bidrag till sin lönestat från
kyrkofonden. Till alldeles övervägande del lever de på insamlade medel. Vi
har också helt frivilliga organ: Lutherhjälpen, Svenska kyrkans studieförbund, Riksförbundet Kyrklig Ungdom
m.m.
Bristerna i den nuvarande organisationen kan alltså sammanfattas så: På
stiftsplanet finns icke något beslutande
eller verkställande organ, som representerar församlingarna och kan ge dem
en möjlighet till samverkan. På riksplanet har vi det ganska otympliga och
sällan sammanträdande kyrkomötet,
vars sammansättning brukar kritiseras
såsom icke tillräckligt representativ.
Däremot finns ingen central kyrkostyrelse.
Reformprogrammet
Den inomkyrkliga debatten har lett
fram till en ganska stor enighet om vad
som i första hand behöver ändras. Vid
årets kyrkomöte kunde det läggas fram
ett stort reformprogram i en motion,
undertecknad av samtliga biskopar (ärkebiskopen undantagen, eftersom han
var ordförande; han lät sig representeras av en av ärkestiftets präster) och lika många lekmän. Detta reformprogram blev, sedan det fått en grundlig
och helt positiv behandling i Särskilda
utskottet, antaget av kyrkornötet med
så stor enighet, att beslutet kunde fattas med acklamation.
Reformprogrammet kan betraktas
som ett bud från kyrkans sida inför den
förestående regleringen av dess förhållande till staten. Kyrkan har här preciserat vad som från dess synpunkt är
verkligt betydelsefullt.
Reformprogrammet går i korthet ut
på att kyrkan även på stifts- och riksplanen skall erhålla de beslutande och
styrande organ, som vi redan länge haft
i församlingarna. På stiftsplanet skulle
vi alltså få lagfästa stiftsting och stiftsråd, i vilka dornkapitlen skulle integreras. Stiftstingen skulle väljas av elektorer från församlingarna, utan någon viss
uppdelning mellan präster och lekmän.
Ingen självskrivenhet skulle förekomrna.
På riksplanet skulle vi få ett ur demokratisk synpunkt representativt kyrkomöte, valt av stiftstingen. Inte heller
här skulle någon uppdelning mellan
523
präster och lekmän förekomma, icke
heller någon självskrivenhet. Dessutom
skulle en central kyrkostyrelse inrättas,
till vilken en del av de förvaltande uppgifter, som nu handhas av statsorgan,
skulle överföras.
Reformprogrammet innebär vidare,
att Svenska kyrkan konsekvent utformas som ett trossamfund. Man bör så-
lunda inte längre kunna födas in i kyrkan, vilket f.n. är fallet med barn till
kyrkornedlernrnar. I stället blir – så-
som den kristna tron förutsätter – dopet den handling, genom vilken man
inträder i kyrkan. Vidare skall det på
alla punkter klart markeras, att kyrkatillhörigheten är av personlig art. Kyrkornötet har begärt, att de former av
kyrkaavgifter eller bidrag till kyrkan,
som f.n. delvis (om också bara till några procent) kornmer från personer, som
icke är kyrkornedlernrnar, skall omprö-
vas och avskaffas eller förvandlas så, att
det i fortsättningen endast blir kyrkans egna medlemmar som bidrar till
kyrkans verksamhet.
Detta reformprogram kan tänkas genomfört i olika lägen. Man kan välja A,
B, C eller D, grundstrukturen av kyrkan blir alldeles densamma. såtillvida
betyder detta reformprogram en nyhet
i debatten. Det tar upp hela problemet
från en ny utgångspunkt. Men man kan
naturligtvis fråga, i vilket läge det bäst
låter sig genomföras. Kyrkornötet har
– fast med mindre majoritet än i förra fallet; här var den 75 °/o – uttalat
sig för att reformprogrammet bör ge- 524
nomföras under ett fortsatt samband
mellan stat och kyrka.
Detta innebär inte att kyrkan ”accepterat A-läget”. Det innebär snarare,
att kyrkomötet hyfsat detta mycket
diffusa begrepp och preciserat det. Aläget kan nämligen innebära väsentligt
olika saker. Det kan betyda, att kyrkan
blir hårdare bunden vid staten än den
är. Det föreligger ett förslag om att
församlingarnas självstyrelse skulle slopas, kyrkofullmäktige avskaffas och
kyrkoråden bli nämnder under kommunalfullmäktige. Författningsutredningen har föreslagit, att kyrkomötets
rätt att delta i lagstiftningen skulle
bortfalla, vilket sannolikt skulle betyda
att kyrkomötet så småningom avskaffas. Det torde finnas en långt gående
enighet inom kyrkan, att en sådan förbindelse med staten skulle innebära en
stor olycka för kyrkan och dess arbete.
A-läget kan också innebära status
quo. Så brukar det vanligen definieras.
Det är emellertid ganska ovisst, om ett
oförändrat läge blir möjligt, sedan den
nya grundlagen genomförts. I varje fall
är man i vissa riksdagskretsar enligt
uppgift mycket ohågad att låta kyrkan
deltaga i någon form av lagstiftning,
när konungen icke längre får göra det.
Kyrkan skulle därmed förlora den självständiga representation på riksplanet,
som den nu haft i 100 år.
Men A-läget kan också innebära ett
”A-läge med reformer”. Om det är den
saken man menar och om dessa reformer i huvudsak blir sådana, som kyrkomötet nu begärt, så är det enligt kyrkomötets mening önskvärt, att en organisatorisk förbindelse består mellan
stat och kyrka. Den skulle i huvudsak
innebära, att Kungl. Maj:t behåller rätten till utnämning av vissa kyrkliga
tjänster och att riksdagen alltjämt medverkar på ena eller andra sättet i kyrkolagstiftningen. I ekonomiskt avseende betyder ett sådant bevarat samband
självfallet, att de kyrkliga avgifterna
alltjämt upptas tillsammans med den
statliga och kommunala skatten. Kyrkomötet har emellertid begärt, att det
alltid på skattsedeln skulle markeras,
vad som är avgifter till kyrkan.
Kritik mot programmet
Kritiken kommer nu från två håll. Å
ena sidan är det fråga om en inomkyrklig kritik. Det finns en falang, som redan nu önskar en skilsmässa mellan stat
och kyrka. Man anser att staten så missskött sina förpliktelser mot kyrkan och
att kyrkan icke får verkliga arbetsmöjligheter, med mindre den själv får tillsätta alla kyrkliga ämbeten, svara för
den kyrkliga indelningen, inrättandet
av prästtjänster osv.
På denna kritik måste man utifrån
kyrkomötets ståndpunkt svara, att det
självfallet inte är uteslutet, att vi kan
komma i en situation, där en skilsmässa ter sig som det enda riktiga. Men i så
fall kan man i dagens läge knappast gö-
ra något klokare än att yrka på de reformer, som kyrkomötet nu begärt.
Om de nämligen genomförs, blir det
möjligt att utan några genomgripande
organisatoriska förändringar skilja staten från kyrkan. skulle man däremot
önska ta det steget redan nu, blir det
nödvändigt att genomföra just de reformer som kyrkomötet begärt. Åtskilliga av dem behövs redan före skilsmässan. Kyrkan kommer att behöva en
förhandlingsduglig organisation. Det innebär bl.a. ett demokratisk representativt kyrkomöte och en permanent kyrkostyrelse. Därför har kyrkomötet begärt, att dessa reformer skall genomfö-
ras med förtur, så snabbt som det är
möjligt, så att redan nästa kyrkomöte
kan taga ställning till mera konkreta
förslag.
Det torde bli på den punkten som det
kommer att visa sig, om regeringen är
villig att tillmötesgå de önskemål som
kyrkomötet framfört. Det är av stor
vikt för kyrkan att det skapas klarhet
på den punkten. skulle statsmakterna
ställa sig helt oförstående till de ur
kyrklig synpunkt mycket rimliga önskemål om en funktionsduglig organisation, som kyrkan framfört, så måste hela frågan om det framtida förhållandet
mellan kyrka och stat omprövas. Man
torde kunna utgå ifrån att många av
dem, som röstat för reformprogrammet
plus ett bevarat samband, kommer att
rösta för skilsmässa, om det blir nej till
dessa angelägna reformer. Enda möjligheten blir då att försöka få en kyrka,
som är tillräckligt fri för att kunna
skaffa sig rimliga arbetsmöjligheter.
Kritiken mot reformprogrammet har
525
också kommit ifrån dem, som notoriskt
är kyrkans fiender. I det lägret önskar
man sig ju först och främst en lösning
av förhållandet mellan stat och kyrka,
som beskär kyrkans arbetsmöjligheter.
Man säger det visserligen icke i klartext,
men det framgår med all önskvärd tydlighet av reaktionen på olika förslag
från kyrkans sida. Kan de tänkas minska den stelbenthet och bristande initiativförmåga, som vidlåder det nuvarande
systemet, så talar man om kyrklig
maktsträvan, fast det i själva verket endast är fråga om att skapa en rationell
och funktionsduglig organisation av det
slag, som inom alla andra sektorer av
samhället anses vara ett självfallet mål
att sträva efter.
Avgifterna till kyrkan
fi.·ån religionsfrihetens synpunkt bör
man rimligtvis icke kunna ha något att
anmärka mot att kyrkans utgifter konsekvent skall bekostas av kyrkans egna
medlemmar. Däremot brukar man anmärka på att det utgör ett ”privilegium” för kyrkan att dess medlemsavgifter får upptas som utdebitering och
insamlas av uppbördsverket. Därigenom
skulle staten på ett otillbörligt sätt gynna ett visst trossamfund. Argumentet är
knappast hållbart. Från kyrkans sida
har det ständigt på nytt framhållits, att
vi ingenting har att erinra emot att
andras trossamfund eller föreningar
med livsåskådningsmässig basis – även
ateistförbund – får samma rättighet.
Man svarar att detta blir för krångligt.
526
Svaret är ett exempel p1 den obotfärdiges förhinder. I Tyskland har man
nämligen ända sedan 1918 haft denna
ordning. Den är smidig och uppskattad
av allmänheten.
Över huvud 11ter det misstänkt, när
man som ett ”privilegium” betecknar
det som annars skulle kallas ”service”.
Att det här är fr1ga om en service, som
det stora flertalet medborgare vill ha,
kan man lära av utvecklingen i Finland. Här hade kyrkan ända fram till
1960 sitt eget uppbördsverk. Människor tyckte emellertid att det var
kr1ngligt och besvärligt att sköta dessa
inbetalningar och därför genomfördes
– med endräktigt stöd av samtliga partier utom kommunisterna – en reform
som lät de kyrkliga avgifterna komma
med i den allmänna uppbörden.
Exemplet fr1n Finland visar 1 andra
sidan, att kyrkan kan ordna en egen
uppbörd. Det uppkommer d1 emellertid ett problem, som vi är helt obekanta med här i landet. Om man hos
oss inte vill erlägga n1gra avgifter till
kyrkan, s1 kan man utträda, och därmed är saken ordnad. Har kyrkan egen
uppbörd, f1r man emellertid en ny kategori av medlemmar, nämligen s1dana
som slarvat med sina inbetalningar eller
helt upphört med dem. Det visar sig
vara ett ganska besvärligt problem, hur
man skall behandla s1dana kyrkomedlemmar. I början brukar man vara benägen för generositet. .Aven de som inte betalat sina avgifter får tillg1ng till
kyrkans tjänster vid dop, konfirmation,
vigsel och jordfästning. Erfarenheten
från utlandet visar emellertid, att det
snart uppst1r en reaktion bland kyrkans lojala medlemmar. De säger inte
utan skäl, att det ju p1 detta vis blir
de som f1r betala den service, som andra tillgodogör sig utan att solidariskt
bära sin del av kostnaderna. Resultatet
brukar bli ett sanktionssystem. Den som
icke betalar förlorar först sin rösträtt,
sedan sitt medlemskap. Han blir också
skyldig att betala för de tjänster, han
utnyttjar. Därmed får man ett system
med kontanta avgifter – tämligen hö-
ga – för de kyrkliga förrättningarna,
vilket av begripliga skäl inte brukar vara populärt, varken bland allmänheten
eller bland de kyrkans funktionärer,
som skall övervaka att det hela fungerar. Det är något långt mera demokra- .
tiskt med vårt nuvarande system, där
alla kyrkans medlemmar betalar en
mycket m1ttlig årlig avgift och därmed
säkerställer, att kyrkans tjänster kan erbjudas alla dess medlemmar utan särskilda kostnader.
Jag har här hela tiden talat om kyrk- ·
liga avgifter. Det är en vanlig missuppfattning, att en fri kyrka lever av gå-
vor och kollekter. Så är emellertid icke
fallet med fria nationalkyrkor, som omfattar en större del av befolkningen i ett
land. De tillämpar i regel samma system,
som hos oss av gammalt har varit brukligt, nämligen fasta medlemsavgifter. En .
fri svensk kyrka skulle med säkerhet .
göra på samma sätt.
Aven i övrigt skall man icke vänta
sig alltför stora förändringar genom en
skilsmässa mellan stat och kyrka. All
erfarenhet från de länder, där den har
genomförts i lagliga former och med
respekterande av gällande rätt, visar att
kyrkan efter skilsmässan fungerar och
framträder på ungefär samma sätt som
tidigare. Kyrkorna är desamma, gudstjänsterna firas på samma sätt, ungefär
samma människor kommer dit och ungefär samma förtroendemän sitter i de
beslutande organen. Annorlunda blir
förhållandet först om skilsmässan får
karaktären av en våldsakt, åtföljd av
konfiskation och åtgärder som mer eller mindre innebär kyrkoförföljelse.
Men ingen räknar med en sådan utveckling i vårt land.
Kyrkomötets svar på frågan om den
framtida regleringen av förhållandet
527
mellan kyrka och stat är alltså detta:
Vi vill få en kyrka som kan fungera i
det moderna samhället, en kyrka som
klart framstår som ett trossamfund,
som underhålles av sina egna medlemmar och samtidigt en kyrka, vars självstyrelse fungerar inte bara inom församlingarna utan också i stiften och i
rimlig utsträckning på riksplanet. En
sådan kyrka kan och bör enligt vår mening alltjämt äga ett organisatoriskt
samband med den svenska staten.
Har statsmakterna en annan mening?
I så fall tvekar jag inte om konsekvenserna: statsmakterna får säga, vilket förhållande till staten en sådan kyrka
lämpligen bör ha. Förhållandet till staten kan vi tänka oss annorlunda, men
funktionsdugligheten kan vi inte avstå
ifrån.