Print Friendly

Stat och kyrka

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STAT OCH KYRKA
SÅ LÄNGE kristendomen har existerat i vårt land, har kyrkan varit
förenad med staten. Naturligtvis
har under århundradenas lopp den
inbördes relationen mellan stat och
kyrka förändrats och bestämts av
utvecklingen inom samhället och i
kyrkan. överblickar man denna
komplicerade del av den svenska
historien, finner man att tider av
relativ harmoni har avlösts av tider
med en mycket markerad spänning.
Kyrkan är äldre än varje existerande europeisk statsbildning, och
man kan utan överdrift påstå, att
den har haft stort inflytande vid
uppbyggandet av den svenska staten. I tidig medeltid framträdde
kyrkan i Sverige som landskapseller provinskyrka. Kyrkans ärenden sköttes på samma sätt som
andra offentliga angelägenheter. Senare under medeltiden blev kyrkans självständighet och egenart i
förhållande till statsmakten visserligen mera markerad, bl. a. genom
att det slutliga avgörandet i väsentliga kyrkliga frågor fälldes i Rom,
men den nära förbindelsen mellan
kyrka och statsmakt bestod likväl.
Den blev ytterligare markerad under reformationstiden, då en utAv docent RUBEN JOSEFSON
veckling inleddes, som förde till ett
tillstånd, då kyrka och stat uppfattades som en organisk enhet. Kristendomen i dess evangelisk-lutherska form blev statsreligion. Kyrkliga organ betroddes med allmänt
samhälleliga uppgifter. skolväsendet har vuxit fram i kyrkans hägn.
Kyrkobokföringen är vår första
folkbokföring. Domkapitlen handlade äktenskapsmåL Samtidigt hade
statsmakten en omfattande kontroll
över kyrkans verksamhet, naturligtvis särskilt utvecklad under det
kungliga enväldets tid.
För ett modernt tänkande, som
söker att principiellt och praktiskt
draga gränsen mellan kyrka och
stat, kan denna förbindelse te sig
svårförklarlig och väsensfrämmande för såväl kyrka som stat.
För den dåtida uppfattningen framstod emellertid kyrka och stat primärt inte som två olika organisationer, som hade ingått en på visst
sätt beskaffad förbindelse med varandra, utan som två skilda funktioner eller verksamheter, genom
vilka Guds andliga och världsliga
regemente utövades. överheten med
sitt svärd ansågs vara Guds tjänare
med uppgift att värna rätten och
skydda mänsklig samlevnad, varigenom den bidrog till kampen mot
det onda. Kyrkan utförde även ett
gudomligt verk, då den förkunnade
frälsningens evangelium. För denna
principiella grundsyn ter sig alliansen mellan kyrka och stat ingalunda ohelig utan självklar, om de
politiska förutsättningarna för en
sådan allians över huvud taget föreligger. Trots förbindelsen på det
rättsliga, organisatoriska och ekonomiska planet förutsatte emellertid distinktionen mellan andligt och
världsligt regemente dock en bestämd åtskillnad mellan verksamheterna. Därför hävdades principiellt kyrkans frihet gentemot staten i frågor som rörde lära, förkunnelse, sakramentsförvaltning och
själavård, även om principen ofta
endast mycket bristfälligt kunde genomföras i praktiken. Genom att
biskopsämbetet och domkapitelsinstitutionen bevarades i den svenska
kyrkan gavs dock en yttre organisatorisk garanti för denna självständighet. Likaledes har under långa
tider prästeståndet i riksdagen fungerat, inte blott som en borgerlig
representation, utan även som ett
betydelsefullt kyrkligt organ med
möjlighet att bevaka den kyrkliga
självständigheten på de områden,
där denna ansågs nödvändig.
Under denna tid, då förbindelsen
mellan kyrka och stat bäst karakteriseras som organisk enhet,
grundlades emellertid inom den
statliga förvaltningsapparaten en
tradition, som har vållat mycken
247
förvirring i diskussionen om förhållandet mellan stat och kyrka och
som gynnat tillkomsten av författningar och förvaltningsåtgärder,
vilka allvarligt har inkräktat på den
kyrkliga friheten och självständigheten. Enligt denna tradition framstår kyrkan som statens organ för
folkets religiösa omvårdnad. Detta
konsekventa statskyrkotänkande
förstärktes under förra århundradet genom inflytande från Chr. J.
Boströms filosofiska åskådning.
Denna i den svenska ämbetsmannavärlden mycket inflytelserik~ filosof hävdade, att kyrkan ingenting
annat är än staten själv, sedd från
en viss synpunkt, staten :.såsom
förnuftigt eller religiöst väsende:..
Detta statskyrkotänkande har även
i mycket sen tid haft politiskt inflytelserika förespråkare (Artur
Engberg) och synes ännu icke sällan vara utgångspunkten för åtgärder och förslag från de kamerala
organen. Man behöver blott hänvisa
till hur kammarkollegiet i sitt yttrande över dissenterlagkommittens
betänkande vände sig mot rätten till
utträde ur svenska kyrkan under
hänvisning till att församling och
kommun vore identiska och att ett
utträde principiellt vore omöjligt
ur ett statligt förvaltningsområde.
Det skall i detta sammanhang
från början framhållas, att denna
statskyrkliga uppfattning såväl av
principiella som av historiska skäl
måste anses ohållbar och därför bör
avvisas från diskussionen om stat
och kyrka, som är tillräckligt kom- 248
plicerad redan utan denna verklighetsfrämmande föreställning. Kyrkan har inte upprättats av staten.
Den existerar oberoende av staten
som realitet, vilken har erkänts av
staten som en integrerande del i
samhällsorganisationen. Det skeende, genom vilket kyrkan på detta
sätt förenas med staten, innebär
icke att kyrlmn underordnas statsmakten som yttersta auktoritet och
livskälla. Kyrkan har uppgifter,
som går långt utanför gränserna för
det område, inom vilket statens
uppgifter faller. Det statsinflytande
på kyrkoärenden, som den evangelisk-lutherska kyrkouppfattningen
räknar med som normalt i en stat,
där evangelisk..:kristen tro är förhärskande, innebär ej att staten är
överordnad kyrkan och antyder ej
heller att målet för utvecklingen av
förhållandet mellan kyrka och stat
skulle vara, att kyrkan uppgår i
staten och upphör som självständig
organisation, vilket understundom
har gjorts gällande. statens uppgift
är inte att förkunna evangelium.
Däremot kart den i ett visst läge ge
de organ, som gör detta, rättsligt erkännande och skydd och ekonomiskt stöd.
Frågan om förhållandet mellan
stat och kyrka blev ett aktuellt problem i vårt land först under förra
århundradet. Det dittills okända begreppet statskyrka började då användas, av några som ett hedersnamn, av många som ett smädesnamn. Inom vissa pietistiska kretsar under 1700-talet hade visserligen kritik riktats mot kyrkans
pakt med världsmakten, men det är
den framväxande frikyrkligheten i
samband med 1800-talets stora folkväckelser, som gör frågan påträngande. Den frikyrkliga uppfattningen
erbjuder många varianter. Här är
blott möjligt att antyda några allmänna karakteristiska drag i frikyrkorörelsen, som är ägnade att
belysa det nuvarande diskussionsläget. Avgörande är i allmänhet
den vikt man lägger vid det s. k.
nytestamentliga församlingsidealet
De urkristna församlingarna var
troendeförsamlingar, sammanslutningar av människor med gemertsam trosövertygelse eller likartade
andliga upplevelser. Denna urkristna församlingsorganisation anses vara normerande, och en kyrka,
som inte följer denna norm, befinner sig på avvägar. Församlingen
såsom sådan är också skild från
världen och kan därför principiellt
inte vara förenad med statsmakten,
även om naturligtvis kristna människor kan och skall påverka staten,
så att ett kristligt samhällsliv möjliggöres.
Den kyrkliga uppfattningen kan
inte acceptera den frikyrkliga tolkningen av den nytestamentliga kyrkotankens innebörd. Den hävdar,
att den faktiska utgestaltningen av
det kristna samfundet i en viss tid
inte kan vara normerande för kommande tider. Bibeln är inte en lagbok och innehåller inga förbindande
föreskrifter beträffande den kristna
kyrkans organisation. Den process,
= ‘
som ledde fram till att kristendomen erkändes som statsreligion och
att kyrkan nära förenades med staten, kan inte i och för sig betraktas
som ett avsteg från evangeliet. Det
betydelsefulla kyrkomötet i Nicea
och de efterföljande stora ekumeniska koncilierna, vilkas dogmatiska resultat har uppfattats som
ett förpliktande arv även av den
svenska kyrkan, är uttryck för det
då rådande statskyrkosystemet. Bibeln själv samlades till en enhet och
upphöjdes till kanonisk skrift av en
kyrka, som organisatoriskt och
rättsligt ganska mycket avviker
från den kyrkotyp, vilken i allmänhet har ansetts som nytestamentlig.
Inom den svenska kyrkan har
kyrkotaoken med allt större klarhet utformats från den evangelisklutherska bekännelsens centrala
trossats, läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena. Denna lära
innebär, att människan själv inte
kan kvalificera sig för saligheten
eller frälsningen genom goda gärningar utan är hänvisad till tron på
gudomlig nåd och förlåtelse. Evangeliet om denna gudomliga kärlek
vänder sig till alla människor, oberoende av deras etiska eller religiösa kvalifikationer, och kyrkan
bör därför, om förhållandena det
medgiver, i själva sin organisation
uttrycka Guds nåd, som utan åtskillnad söker alla. Den kyrkliga
organisationen skall synligt åskådliggöra den kristna kärlekens syftning och därför helst inte draga
några gränser i folket. Det har nå-
249
gon gång sagts, att den svenska kyrkan som folkkyrka har geografiska
gränser. Uttrycket är tillspetsat. Det
framhåller emellertid den religiöst
motiverade folkkyrkans ide. Det avskiljer även alla frågor om tillhö-
righet, då det gäller att bestämma
kyrkans väsen. Enligt den evangelisk-lutherska uppfattningen bör
ingen mänsklig instans falla den
högste domaren i ämbetet. När numera, på grund av den utveckling
som religionsfrihetslagstiftningen
har medfört, i vissa sammanhang
frågan om medlemskapet i svenska
kyrkan måste ställas, har denna
fråga primärt inte religiös innebörd.
Det är utomordentligt viktigt, att
man i diskussionen om förhållandet
mellan svenska kyrkan och staten
tar tillbörlig hänsyn till den uppfattning av sig själv, sitt väsen och
sin uppgift, som kyrkan i trohet
mot den evangelisk-lutherska bekännelsen anser vara vägledande för
sin verksamhet. Tanken att kyrkan
är en korporation eller sammanslutning har genom de frikyrkliga ideeroas makt och vissa naturrättsliga
åskådningars inflytande blivit aktuell och kommit att tillämpas även
på svenska kyrkan. Diskussionen
skulle förenklas, om man i detta
sammanhang avstode från att
bruka korporationstanken och utginge från vad svenska kyrkan till
sin struktur enligt sin bekännelse
i verkligheten är som religiös storhet.
En folkkyrka av evangeliskluthersk typ behöver givetvis inte
250
med nödvändighet vara förenad
med staten. Den lutherska kristenheten kan uppvisa många skilda
organisationsformer, och förhållandet till statsmakten har gestaltats
på många olika sätt. Historiska och
politiska förhållanden har därvid
varit avgörande. Det ligger emellertid i sakens natur, att en folkkyrka
är beredd att samarbeta med statsmakten.. Då kyrkan träder in i en
sådan förbindelse, lämnar den inte
ett avskilt heligt rum för att träda
in på ett profant område. Som förut
har framhållits drager kyrkan inte
på detta sätt gränsen mellan heligt
och profant. Även staten är uttryck
för en gudomlig verksamhet. Naturligtvis förbiser inte denna åskådning, att onda makter driver sitt
spel i »världen», men den är medveten om att icke blott staten utan
även kyrkan rymmer ett stycke av
den »värld», som skall bekämpas
med det kristna budskapet.
Ett argument, som ofta framföres
mot en förbindelse mellan stat och
kyrka, bör i detta sammanhang behandlas. Det kan sägas, att genom
en sådan förbindelse, kyrkliga frå-
gor kan komma att beredas och avgöras av personer, som själva inte
genom en personlig trosövertygelse
är bundna vid kyrkan, även om de
formellt-juridiskt tillhör densamma.
Naturligtvis innehåller detta argument vissa sanningsmoment, och
naturligtvis är det ett kyrkligt
önskemål, att de personer, som har
avgörande inflytande i kyrkliga angelägenheter, ställer sig solidariska
i förhållande till kyrkans uppgift i
folket. När uppgifter, som angår
kyrkan, har anförtrotts statliga organ som regering och riksdag, har
man givetvis förutsatt en sådan solidaritet. Det bör emellertid framhållas, att kyrkan i sista hand inte
bygger sin verksamhet på en tro på
människor eller på deras personliga
övertygelser utan på Gud, som inte
arbetar blott genom de kristna personligheterna. Om en rättsfråga,
som berör kyrkan, överlämnas till
en världslig domstol för avgörande,
så är kyrkans första fråga inte om
de jurister, som skall handlägga
ärendet, är personligt övertygade
kristna eller har förståelse för kyrkans gärning, utan om de känner
gällande rätt och utför sin domargärning med oväld och sakkunskap.
Arbetare till ett kyrkobygge väljes
inte efter trosövertygelse utan efter
yrkeskunnighet. En helt annan sak
är, om de som i samhället har att
besluta i kyrkliga frågor och handlägga kyrkliga ärenden har en vilja
att bryta ned kyrkan och dess verksamhet eller vidtager åtgärder, som
uppenbart leder till skada. När så-
dant missbruk av statliga maktpositioner förekommer, inträder givetvis en kris i förhållandet mellan
kyrka och stat.
Det närmast föregående har endast velat framhålla, att för en
evangelisk-luthersk kyrkosyn förbindelsen med staten kan religiöst
motiveras. Det har också velat avvisa ett konsekvent statskyrkotänkande. Likaledes har det velat vrida
den aktuella diskussionen rätt genom att avvisa tendensen att betrakta svenska kyrkan som trossamfund i betydelsen av personsammanslutning. Däremot har det
inte velat utgöra ett försvar på alla
punkter för den nuvarande förbindelsen mellan stat och kyrka i vårt
land. Att en förening med staten ur
kyrklig synpunkt kan te sig naturlig, innebär givetvis inte, att kyrkan
kan finna det med sina intressen
förenligt att i varje situation befrämja en sådan förening. Kyrkan
måste fråga, hur den stat är beskaffad, med vilken den är förenad, och
om den fyller sina förpliktelser på
ett sådant sätt, att kyrkans gärning
därigenom gagnas.
Sedan det klassiska statskyrkosystemets tid, då som förut framhållits stat och kyrka uppfattades
som en organisk enhet, har viktiga
förändringar skett på statslivets
område. Det religionstvång, som då
utövades, kan endast till en del förklaras genom en hänvisning till
kristen ofördragsamhet och religiös
fanatism, även om dessa de flesta
livsåskådningars ständiga följeslagare naturligtvis har spelat en betydande roll och hindrat den evangeliska samvetsfrihetens princip att
helt och fullt göra sig gällande. Avgörande för äldre tiders religiösa
tvångslagstiftning var emellertid
den dåtida uppfattningen av statens
väsen och uppgifter. Inte enbart
kyrkans önskemål utan även statens intressen förde fram till en
ordning, som förutsatte att den
251
statliga tvångsmakten användes på
religionens och trons områden. statens väl fordrade enhet i religionen.
När under förra århundradet vissa
kyrkliga kretsar kunde försvara det
religiösa tvånget, berodde det
mindre på den kristna åskådning,
som de företrädde, än på den lära
om staten, som de hade övertagit
från ett tidigare skede i vår historia.
Denna lära blev på 1800-talet hårt
antastad och har i sin traditionella
form förlorat all aktualitet. Den liberala statsuppfattningen sekulariserade staten. Religionen ansågs
inte ligga inom statens egentliga intressesfär utan överläts till de enskilda medborgarnas fria avgö-
rande. Samhällslivets sekularisering
betraktas inte sällan uteslutande
som ett led i avkristningen. Många
gånger ingick också kampen för religionsfrihet och för den religionsindifferenta staten i kampen mot
kristendomen. Utvecklingen i
Frankrike bestämdes exempelvis av
en stark antiklerikalism, som ledde
fram till kyrkans skiljande från
staten i början av detta sekel. Utvecklingen måste emellertid också
ses som ett led i en önskvärd differentiering av samhällslivet, genom vilken för människans liv och
verksamhet viktiga områden gjordes självständiga och befriades från
statlig och kyrklig kontroll. Dit hör
exempelvis vetenskapen.
I vårt land fastslogs samvetsfrihetens princip i grundlag år 1809.
Denna princip innebar emellertid
‘•\:
252
inte allmän religionsfrihet utan
närmast frihet från religiöst tvång
inom svenska kyrkan. Det dröjde
nära 150 år, innan rätten till fritt
utträde ur svenska kyrkan var tillförsäkrad alla svenska medborgare.
Denna utveckling från tvång till frihet i vårt land skall icke här följas.
Det förtjänar emellertid att framhållas, att friheten inom svenska
kyrkan under denna tid hade blivit
så allmänt erkänd och tillämpad,
att den lag om religionsfrihet, som
trädde i kraft den l januari 1952,
inte kunde upplevas som en befrielse från ett tidigare existerande religiöst tvång. Till de mest energiska
förkämparna för den vidgade rätten
till utträde hörde f. ö. svenska kyrkans biskopar.
Avser man med religionsfrihet
inte en abstrakt princip utan frihet
från religiöst tvång, kan man utan
överdrift säga, att den är förverkligad i vårt land. Kyrkan påtvingar
inte någon sina tjänster. Det torde
inte heller kunna påstås, att samvetsfrihetens princip är mindre erkänd och respekterad inom svenska
kyrkan än i de kristna samfunden i
vårt land. Till bilden av det nuvarande läget hör, att den starka motsättningen mellan kyrka och frikyrka numera är betydligt reducerad. Det är ingalunda ovanligt, att
människor, som tillhör den frikyrkliga rörelsen och omfattar dess
ideal, dock anser svenska kyrkans
förbindelse med staten i nuvarande
situation vara av ett sådant värde
för den kristna kulturen och moralen i vårt land, att de icke anser sig
kunna biträda kraven på en skilsmässa mellan kyrka och stat. Flertalet av frikyrkosamfundens medlemmar har även trots möjligheten
till utträde kvarstannat i svenska
kyrkan och därigenom givit om inte
denna så dock dess värde för den
kristna odlingen sitt erkännande.
En väsentlig del av kyrkans arbete
faller numera även utanför det område, som är reglerat genom allmän
lagstiftning. Det krav på engagemang från lekmännens sida, som
frikyrkoröreisen tillgodoser, har erkänts av kyrkan genom en frivilligorganisation av sådan omfattning,
att ett renodlat statskyrkotänkande
inte längre är möjligt.
Man kan i ett sådant läge ändock
fråga, om inte tiden är mogen för
kyrkans skiljande från staten. Kyrkan har besinnat sig på sin egenart.
Den fungerar i väsentliga avseenden som en fri folkkyrka, uppbyggd
på personliga och ekonomiska insatser från en mycket stor grupp av
dess medlemmar. Samtidigt har
statsmakten alltmer sekulariserats.
Vore det inte för båda parter bäst,
om en hederlig skilsmässa kunde
komma till stånd, varefter det
gamla slagordet om en fri kyrka i
en fri stat skulle vara förverkligat?
I riksdagen har också under detta
sekel flera motioner väckts i syfte
att få till stånd en upplösning av
bandet mellan kyrkan och staten.
De har givit anledning till livliga
debatter men avvisats med stor majoritet. Förra årets riksdag beslöt
emellertid att begära en utredning
i ärendet. Den motion, som hade givit anledning till beslutet, hade begärt en utredning angående upplösningen av det organisatoriska sambandet mellan stat och kyrka. Riksdagens beslut gick dock i en annan
riktning. Den tilltänkta utredningen
skall vara förutsättningslös och
skall inte arbeta med skilsmässan
som mål. Konstitutionsutskottet
framhöll även i sitt utlåtande, som
utan protester godtogs av riksdagen,
att frågan skulle behandlas från
den översta synpunkten, att kristendomens omistliga värden inte går
förlorade för det svenska samhället.
Riksdagsdebatt och beslut markerar
således en anmärkningsvärt positiv
inställning till kristendomen, varför man har anledning att antaga
att de kritiska eller negativa stämmorna delvis av taktiska skäl inte
kom till tals. Därest direktiven för
en kommande utredning skrives i
enlighet med konstitutionsutskottets yttrande, kommer en kunglig
kommitte att få arbeta med problem av så intrikat natur som förhållandet mellan religiös tro, livsåskådning och folkmoraL Man
frågar sig hur den önskade förutsättningslösheten på detta område
skall kunna vinnas. Dessutom är
det påfallande att frågan om svenska kyrkans ställning och möjligheter att arbeta efter sin egenart
även efter en eventuell skilsmässa
inte aktualiserades i detta sammanhang. Det förefaller rimligt att en
utredning om förhållandet mellan
253
stat och kyrka även bör omfatta
denna både för kyrkan och för det
svenska samhället väsentliga fråga.
Hyser man den uppfattningen,
att kristendomen är satt på avskrivning i vårt folk och att samhällslivets sekularisering är en nödvändig och önskvärd process, är det
rimligt, att man önskar en skilsmässa mellan kyrka och stat. Anser
man däremot inte att sekulariseringen är slutgiltig och menar man,
att det är angeläget att den hejdas,
kan man fråga om ändå inte förbindelsen mellan stat och kyrka är
av ett betydande värde för den
kristna verksamheten i folket. Den
religionslösa staten förefaller i närvarande läge inte vara ett ideal att
eftersträva. De traditionella konkurrenssynpunkterna, som länge
har fått bestämma förhållandet
mellan kyrka och frikyrka, är inte
så dominerande som förr. Alla
kristna samfund står i en gemensam kamp och under ett gemensamt
ansvar för den kristna trons och
moralens framtid i vårt folk. Man
kan fråga, om inte den fria och frivilliga kristna verksamheten, vare
sig den bedrives i kyrkliga eller frikyrkliga former, gynnas av ett system, som dock innebär ett visst erkännande från samhällets sida av
kristendomens grundvärden och
som är ägnat att bevara kristen sed
och tradition. Det torde vara ett gemensamt kristet intresse, att en vederhäftig kristen undervisning och
fostran bjudes i de svenska skolorna samt att möjlighet till teolo- 254
gisk forskning gives i de övriga vetenskapernas sammanhang. All erfarenhet från utvecklingen i de länder, där kyrka och stat skilts åt,
säger att på dessa områden ytterligt svårlösta problem har uppträtt.
Man kan möjligen hänvisa till
förhållandena i USA, där kristendomen faktiskt fungerar som statsreligion trots att ingen kyrka där är
förenad med staten. Jämförelsen
säger emellertid inte mycket, då de
kyrkliga förhållandena där har utvecklats från helt andra förutsättningar än i vårt eget land, där
det gäller att ta ställning till en
niohundraårig förbindelse mellan
kyrka och statsmakt. Under den
långa gemensamma historien har
kyrka och stat så sammantvinnats,
att det är svårt att klargöra, vad en
skilsmässa i realiteten skulle innebära. En upplösning av förbundet
kan endast tänkas som en långvarig, smärtsam process, som sannolikt inte skulle gagna kristendomens ställning i vårt folk.
Det framhålles ofta att en kyrka,
som genom en skilsmässa förlorar
sin privilegierade ställning, dock genom sin frihet och obundenhet gör
sådana vinster, att förlusten mer än
väl uppväges. skilsmässan skulle
medföra en ny intensitet i det kyrkliga arbetet, då detta helt uppbäres
av frivilliga krafter. Resonemanget
är riktigt såtillvida, som föreningen
med staten pålägger kyrkan vissa
band, vilka hämmar rörelsefriheten
och understundom gör önskvärda
insatser omöjliga. Som förut framhållits bör man emellertid beakta
det mycket omfattande frivilliga arbete, som bedrives inom kyrkan och
som alltjämt är under utbyggnad..
Mission och diakoni, ungdoms- och
bildningsarbete, folkhögskolor och
stiftsgårdar ingår numera i det
kyrkliga arbetet som normala företeelser. Förbindelsen med staten
har icke utgjort ett hinder för dessa
nya verksamhetsformer, genom
vilka några av kyrkans väsentligaste insatser i samhällslivet sker.
Enligt den nuvarande ordningen
för förbindelsen mellan stat och
kyrka åvilar en betydande del av
folkbokföringen det svenska prästerskapet. Denna uppgift har också
ansetts vara av ett visst värde för
det rent kyrkliga arbetet, då den
har möjliggjort en naturlig kontakt
mellan präst och församlingsbor.
Naturligtvis kan, särskilt då församlingarna tillåtes bli oformligt
stora, arbetet med folkbokföringen
så engagera den prästerliga arbetskraften, att väsentliga kyrkliga uppgifter blir försummade eller eftersatta. Detta problem kan lösas utan
en skilsmässa mellan stat och
kyrka, enklast genom att pastorsexpeditionerna förses med ett tillräckligt antal skrivbiträden. Självklart är att frågan om förhållandet
mellan stat och kyrka inte är beroende av hur folkbokföringen är ordnad. Den kan givetvis överlåtas på
andra organ utan att därför kyrkans förhållande till staten behöver
rubbas. Ä ven en från staten fri,
folkomspännande kyrka skulle f. ö.
nödgas uppehålla en mycket omfattande folkbokföring.
Det säges ibland att, om en skils- .mässa är nödvändig eller önskvärd,
tiden nu skulle vara inne, då en
uppgörelse skulle kunna komma till
stånd på för kyrkan gynnsamma
villkor. Det är ovisst, om en sådan
bedömning av läget är riktig. Man
kan fråga, om inte kyrkans egendom är av sådan storleksordning,
att de politiska makthavarna i nuvarande läge ha ett betydande intresse att ha denna under kontroll. Bortsett härifrån torde dylika
taktiska beräkningar vara ganska
främmande för den kyrkliga verksamheten. De för kyrkan avgörande
synpunkterna på förhållandet till
staten är sådana, att kyrkopolitisk
taktik endast äger ett underordnat
intresse.
Det kan givetvis inte förnekas, att
förbindelsen med staten innebär, att
kyrkan i förhållande till andra
samfund intager en ur vissa synpunkter privilegierad ställning.
Denna torde dock kunna motiveras
därmed, att kyrkan omfattar folkets flertal, som också gärna mottager hennes tjänster. De fria samfunden har därtill intagit en principståndpunkt, som inte medgiver
statligt beroende. Skulle den rätt
till fritt utträde ur svenska kyrkan,
som den från 1952 gällande religionsfrihetslagen medgiver, små-
ningom leda till att kyrkan endast
kommer att omfatta en minoritet i
folket, bör naturligtvis frågan om
kyrkans förhållande till staten bli
255
föremål för ingående prövning.
Ännu kan inga tecken skönjas till
att den nya religionsfrihetslagen
har inlett en sådan utveckling.
Vad som ur en synpunkt kan te
sig som ett privilegium, framträder
ur andra synpunkter som ett offer,
som kyrkan gör för att kunna tjäna
hela folket med evangeliet. Kyrkan
har eller bör inte ha någon yttre
maktposition att försvara. Frestelsen att bli en med staten konkurrerande maktfaktor i samhällslivet
synes inte vara mindre för en av
staten oberoende kyrka. Om man
gör tankeexperimentet, att svenska
kyrkan med bevarad egendom och
eventuellt med statligt stöd för underhåll av de kyrkobyggnader, som
har karaktären av kulturminnesmärken, och för den teologiska
forskningen lösgöres från staten,
skulle denna tänkta fria folkkyrka
inte stå utanför den statliga intressesfären eller undslippa statlig
kontroll. Det skulle inte vara lättare för en sådan fri nationalkyrka
att uppföra kyrkobyggnader i storstädernas ytterområden än för en
med staten förbunden kyrka. Utvecklingen inom statslivet går f. n.
i en sådan riktning, att skillnaden
mellan en med staten förbunden
kyrka och en fri kyrka inte föreligger på samma sätt som förr,
framför allt inte om kyrkan omspänner större delen av folket och
representerar en betydande ekonomisk maktfaktor.
Det är här allvaret i den nutida
problematiken framför allt möter.
256
Den moderna staten ingriper kontrollerande och reglerande på livets
skilda områden. Det är självfallet,
att även kyrkan har tvingats in under denna allmänna statliga maktkoncentration. När man inom kyrkan upplever den moderna staten
som en tryckande och hindrande
makt, är det i stor utsträckning
fråga om samma upplevelse, som
kan göras inom andra samhällsområden. Den moderna staten framträder som välfärdsstat. Det behö-
ver inte tolkas som uttryck för
fiendskap, när man inom den statliga förvaltningen numera synes
anse det som nästan självklart, att
kyrkans yttre angelägenheter helt
skola handhas av allmänna organ.
Även representanter för det parti,
som har upptagit kyrkans skiljande
från staten som en politisk programpunkt, företräder ofta denna
uppfattning. Denna tendens inom
statslivet möter man givetvis inte
genom att· resa kravet på en skilsmässa, som kanske blott skulle leda
till en hårdare bundenhet, utan genom att energiskt uppställa en
gräns för statsmaktens kontrollerande och reglerande verksamhet.
statens grepp om kyrkan har
otvivelaktigt hårdnat. Denna utveckling, som ledes och biträdes av
människor, vilka ofta inte avser
något annat än kyrkans bästa, är
icke utan sina allvarliga risker. Det
är exempelvis utomordentligt betydelsefullt, att den kyrkliga organisationen anpassas efter de faktiska befolkningsförhållandena, att
systemet med oformliga mammutförsamlingar i storstäderna upphör
samt att tätorter med snabb befolkningstillväxt förses med tillräckligt
antal prästerliga tjänster. När kyrkan nu har vaknat till insikt om
nödvändigheten att anpassa sig ef..,
ter det nuvarande samhället och befolkningsstrukturen, visar det sig,
att den statsmakt, som har påtagit
sig förpliktelsen att uppträda till
kyrkans vård, skydd och försvar,
förhåller sig anmärkningsvärt ointresserad, i vissa fall direkt negativ.
då det gäller att tillgodose för kyrkans arbete väsentliga intressen.
Kyrkans frihet att förkunna evangeliet och göra sin insats i folklivet
blir i själva verket kraftigt beskuren, när statsmakten gör motstånd
mot en välmotiverad utveckling av
organisationen och därmed indirekt
lämnar sitt stöd åt en fortskridande
sekularisering. I nuvarande läge utsättes av denna anledning bandet
mellan stat och kyrka för stora på-
frestningar. Det är förståeligt, att
statsmakten måste väga kyrkliga
önskemål mot andra legitima samhällsintressen. Betydelsefulla kyrkliga frågor riskerar därvid emellertid att bli bedömda från allmänna
synpunkter utan hänsynstagande
till kyrkans särskilda uppgift. Prästens insats kan bli bedömd enbart
från dess värde för en ytligt fattad
samhällsnytta utan förståelse för
dess centralt religiösa innebörd.
Inom den borgerliga politiken har
man speciellt på det ekonomiska
området uppmärksammat och bekämpat tendensen till statlig maktkoncentration. Det kanske inte alltid har framstått lika klart, att
denna utveckling också innebär ett
allvarligt kyrkopolitiskt problem
och att denna kamp, kampen om
kyrkan, utspelas på ett betydelsefullt frontavsnitt i den pågående
uppgörelsen mellan skilda samhällsuppfattningar. Uppgiften är
inte att till varje pris försvara den
rådande förbindelsen mellan kyrka
och stat. Ingen vet, hur framtiden
kommer att te sig och i vilka former kristendomen då kommer att
framträda. Men i nuvarande läge
med ökade statliga anspråk på
makt över kyrkan synes ett naturligt mål för konservativ politik vara
att arbeta för större kyrklig självständighet inom ramen för den nuvarande förbindelsen mellan kyrka
och stat.
I detta sammanhang skall och
bör inte ett mera detaljerat kyrkopolitiskt program utformas. Avsikten har endast varit att ganska allmänt ange en framkomlig väg som
ett alternativ till kravet på kyrkans
skiljande från staten. En fråga är
dock av sådan betydelse, att den
förtjänar att särskilt omnämnas.
Den berör kyrkomötets ställning
och kompetens. Kyrkans relativa
självständighet i förhållande till
staten är ju uttryckligen markerad
redan genom existensen av ett
kyrkomöte, som enligt kyrkomötesförordningen omfattar svenska kyrkans valda ombud. Kyrkomötet har
tillerkänts kompetensen att med- 257
verka vid tillkomsten av kyrkolag
på så sätt, att dess samtycke erfordras, då det gäller att stifta, förändra eller upphäva kyrkolag. Det
har rått en viss diskussion om vad
begreppet kyrkolag i regeringsformen åsyftar. Fram till år 1936 har
emellertid begreppet ansetts omfatta även den kyrkligt-ekonomiska
lagstiftningen. Då ändrades praxis,
och därefter har i regel kyrkomö-
tets medverkan vid den kyrkligtekonomiska lagstiftningen ej begärts på annat sätt än att dess yttrande har inhämtats. Kyrkomötet
har alltså i dessa frågor behandlats
som en remissinstans, och de avgörande besluten har fattats av Konung och riksdag.
Här är icke platsen att diskutera,
om denna senare praxis har konstitutionellt stöd eller inte. Kyrkomötet har vid upprepade tillfällen
framhållit, att dess kompetens i
dessa frågor är sådan, att dess samtycke borde ha inhämtats. Huru
därmed än må förhålla sig, synes
det vara ett rimligt kyrkligt önskemål, att kyrkomötet på ett avgö-
rande sätt får deltaga i beslut, som
rör den kyrkliga ekonomien. Den
kyrkliga egendomen är klart ändamålsbestämd. Den skall tjäna kyrkans arbete i folket. Det går inte
att här draga gränsen mellan yttre
och inre, ty just det yttre, dispositionen av den kyrkliga egendomen,
är av väsentlig betydelse för det
inre, för den religiösa och moraliska
verksamhet, som egendomen skall
tjäna. Kyrkomötets kompetens bör
””
258
i detta avseende erkännas och sä-
kerställas. Någon ekonomisk maktställning, som skulle kunna äventyra samhällets intressen, skulle
kyrkan förvisso inte uppnå genom
en återgång till en tidigare praxis.
Att kyrkomötet på detta sätt har
skjutits tillbaka och inte tillåtits
lämna annan medverkan än ett yttrande vid den kyrkligt-ekonomiska
lagstiftningen är otvivelaktigt ett
uttryck för det statskyrkotänkande,
som i det föregående har visats vara
främmande för den bärande traditionen i vår historia och inte svarar
mot det sätt, på vilket stat och
kyrka faktiskt är förenade med varandra.
Man kan därtill fråga, om inte
större trygghet för kyrkan skulle
vinnas, därest rollerna vid kyrkolagstiftning bleve omkastade, så att
det ankomme på kyrkomötet att antaga kyrkolag och statsmakten att
godtaga eller förkasta. En sådan
ordning råder i Finland med resultat att många onödiga friktioner
mellan kyrka och stat har kunnat
undvikas. över huvud taget uppvisar Finland en i många avseenden
föredömlig lösning av det problem,
som nu är aktuellt i vårt land. Kyrkan är förenad med staten men har
tillerkänts en väsentlig andlig och
ekonomisk självständighet. Utom
till kyrkomötets ställning kan man
hänvisa till det förstärkta biskopsmötet och kyrkostyrelsen, som
handhaver den kyrkliga ekonomien.
I vårt land har då och då förslaget
om central kyrkostyrelse väckts. I
allmänhet har man emellertid mött
detta förslag med en viss inte oberättigad fruktan för att en sådan
centralstyrelse endast skulle bli ett
organ för ökad statlig kontroll och
reglering av kyrkan och hennes angelägenheter. Därest en allmän
reglering av förhållandet mellan
kyrka och stat skulle kunna åstadkommas, som innebure en större
självständighet för kyrkan, vore
emellertid en central kyrklig styrelse en tillgång.
Ett kyrkopolitiskt program som
det här mycket löst skisserade kan
naturligtvis inte utges vara konservativt i någon annan mening än att
det för närvarande avvisar tanken
på en skilsmässa mellan stat och
kyrka och således inte söker åstadkomma ett radikalt brott i utvecklingen. I och för sig skulle det
kunna accepteras av människor
från skilda politiska läger och inte
behöva göras till en politisk partifråga. Det skulle säkerligen kunna
påräkna ett betydande stöd från den
sansade kyrkliga opinionen i landet. Kanske kan man också förvänta, att kyrkans ledning och de
kyrkligt aktiva krafterna ägnar
denna fråga en ingående uppmärksamhet. Svårigheten för kyrkan
själv att taga initiativ i dessa frågor
ligger närmast däri, att konkreta
förslag förutsätter ingående utredningar och att utredningsapparaten
ligger i statsmaktens händer. Ett
kyrkligt utredningsinstitut, tillkommet utan statsmaktens medverkan,
med tillgång till expertis och ekonomiska medel, skulle i nuvarande
läge kunna göra inte blott kyrkan
utan även indirekt samhället och
staten betydande tjänster.
Det är angeläget att framhålla,
att kyrkliga önskemål om större
självständighet och frihet även då
det gäller den kyrkliga ekonomien
inte är uttryck för en strävan att
hävda kyrkans makt i samhället.
Kyrkan kräver inte självständighet
för dess egen skull ntan endast därför att den därigenom i nuvarande
situation synes kunna vinna större
möjligheter att fylla sin uppgift.
Det är svårt att se annat än att om
denna tjänst utföres på ett rätt sätt,
detta måste vara till gagn för samhället och att ett tillgodoseende av
de framförda önskemålen därför
är ett allmänt samhälleligt intresse.
Att möjligheterna gives kyrkan
att genom sina egna organ i större
utsträckning än hittills avgöra frå-
gor, som berör kyrkans verksamhet, innebär naturligtvis i och för
sig inte att kyrkan tillföres ny andlig kraft. Förhållandet mellan
kyrka och stat i vårt land beror i
sista hand därpå, om kyrkan i sin
gärning förmår visa sig oumbärlig.
Förslag, som syftar till att ge kyrkan bättre möjligheter till kristen
insats i folklivet, måste utgå från
tron, att kyrkan har tillgångar, som
inte beror av lagstiftnings- eller förvaltningsåtgärder, tillgångar som
är nödvändiga för ett sunt samhällsliv. Är kyrkan rustad så att
hon kan förmedla dessa tillgångar
till människan i det moderna sam- 18- .H3H4 St’ensk Tidskrift H. 4 1957
259
häUet, som mitt i ökad materiell
trygghet ganska ofta förnimmer
inre otrygghet? Har kyrkan möjlighet att hjälpa samhället att lösa
dess kanske största problem och
s.om det moderna samhället trots en
utvecklad socialvård inte har kunnat lösa, gemenskapsproblemet?
Kan kyrkan ge människan i teknikens tidsålder vad denna bäst behöver, inspiration och normer? Är
kyrkan och dess tjänare beredda
att uppge tidsbundna former och i
kristen medmänsklighet vandra nutidsmänniskans väg?
Frågor av denna typ, som här
har formulerats, blir i nutiden allt
‘i’anligare. Läget inbjuder till allvarlig l<yrklig självbesinning, så att ett
tillfälle till insats inte går förbi. De
som arbetar i svenska kyrkans
tjänst är i allmänhet teoretiskt väl
Fustade. Kravet på en fullgod vetenskaplig utbildning av det svenska
prästerskapet kan inte släppas. Den
praktiska utbildningen synes emellertid i nuvarande situation inte
vara tillräcklig eller tillfredsställande. Flertalet svenska barn deltager i kyrkans konfirmationsundervisning, men prästernas pedagogiska och psykologiska utbildning
är ingalunda fullgod. På denna
punkt behöver den praktiska utbildningen otvivelaktigt förstärkas.
Man kan även fråga, om samhällsorientering och kunskapen om
människan i det moderna samhället
är så djup och så omfattande, som
de borde vara hos dem som skall
göra tjänst i samhället åt män- 260
niskan där. Det finns många tecken, som tyder på att en av kyrkans
väsentligaste insatser i nutiden
kommer att falla på den enskilda
själavårdens område. Kunskaper
om kristna kultbruk är förvisso
nyttiga och nödvändiga, men blott
under den förutsättningen att de
förenas med en ingående kännedom
om människan, om de makter, som
bestämmer hennes liv och värderingar, och om den nöd och de svå-
righeter, som hon står inför. Såväl
inom teologien som i det praktiska
kyrkolivet kan många löftesrika
tecken skönjas till en ny förståelse
för kyrkans läge och uppgift i
dagens svenska samhälle och till en
ny vilja att lösgöra sig från schablon och slentrian. Dessa strävanden bör stödjas och underbyggas
genom en ändamålsenligt praktisk
utbildning av de blivande prästerna
och genom att i större utsträckning
än hittills sakkunnig lekmannaassistans anlitas. Dessa och andra
härmed sammanhängande frågor
om kyrkans ställning i det moderna
samhället faller emellertid utanför
den problemkrets, som i detta kapitel närmast skulle behandlas.
Resultatet av dessa överväganden
om förhållandet mellan kyrka och
stat, kombinerad med den tolkning
av dagens läge, som har framlagts
vid den föregående behandlingen av
sekulariseringens problem, skulle
möjligen kunna summeras på följande sätt. Med tanke på samhällets
sekularisering och statens ökade
maktanspråk synes man på allvar
böra räkna med möjligheten av en
skilsmässa mellan stat och kyrka.
Ett angeläget kyrkligt handlingsprogram är därför att inom kyrkan
skapa beredskap för en sådan eventualitet. Ett kyrkopolitiskt mål, värt
att stödjas även av konservativ politik, är emellertid arbetet för en
ökad självständighet åt kyrkan
inom ramen för den bestående förbindelsen mellan kyrka och stat.
Ett sådant kyrkopolitiskt program
kan visa sig i längden hållbart endast om kyrkan i ökad utsträckning
blir en källa till religiös och moralisk inspiration i vårt folk.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism