Print Friendly

Staffan Ivarsson; Den nya arbetsmarknadspolitiken

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN NYA ARBETSMARKNADSPOLITIKEN
AV STAFFAN IVARSSON
Sverige kommer att möta konkurrensfrån nya lågprisregionerpå andra sidan Östersjön. Skall
Sverigekunna hävda sig iden konkurrensen iframtiden måste arbetsmarknadspolitiken istörre
utsträckning inriktas på utbildning i ställetför sysselsättning.
S
verige hade underperioden 1945
till1970 en i stort sett unikt stabil
och positiv ekonomisk tillväxt.
Därigenom befåstes attityderna
tillarbetsmarknadensstrukturer. Detgällde
arbetslöshetens omfåttning, arbetsmarknadspolitikens inriktning, lönebildningen
m m. Trots en sedan dess sämre fungerande ekonomi, har uppfattningen att
en naturlig arbetslöshetsnivå är ca två
procent varit ofårändrad. När borgerliga
och socialdemokratiska regeringar utarbetat de senaste decenniernas finanspolitik har den statliga budgetens utgiftssida
därfår dimensionerats får två procent
öppen arbetslöshet och två procent dold i
form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder
som t ex beredskapsarbeten.
STAFFAN IVARSSON ärfi”a”spolitisk
sekreterare vid moderata sam/i,gspartiets
riksdagska,sli.
Under de senaste tre åren har Sverige
börjat avvika kraftigt från andra liknande OECD-länder. Det gäller främst
den ekonomiska tillväxten. 1989 och
1990 var två symptomrika år: tillväxten
avtog och stagnationen blev ett faktum
samtidigt som inflationen ökade till internationellt sett mycket höga nivåer.
Under socialdemokraternas sista år i
regeringen fårdubblades arbetslösheten. Aldrig tidigare i modern tid har den
ökat så snabbt.
Det visade sig sedan utomordentligt
svårt att bromsa den utslagningsprocess
som satts igång i svenskt näringsliv. Arbetslösheten har fortsatt att öka kraftigt.
Resultatet har blivit att svensk ekonomi kommit att belastas med allt högre
utgifter får arbetsmarknadspolitiska insatser. Efter att ha spenderat 2 procent av
BNP till arbetsmarknadspolitiska åtgärder ökade utgifterna under socialdemo- 172 SV EN SK TtOSKRIFT
kraternas sista regeringsår till 4 procent
av BNP. Nu har utgifterna skenat iväg
ytterligare.
Problemet är trefaldigt: För det forsta
råder en fundamental obalans i de offentliga finanserna. Budgetunderskott
och statsskuld skjuter i höjden. För det
andra kan vi inte räkna med att tillväxten
automatiskt infinner sig som forr. Den
ekonomiska tillväxten avtog i Sverige
långt tidigare än i omvärlden. Redan
1988, mitt i den internationella
högkonjukturen, började orderingången
till svenskindustri att vika nedåt. Fundamentala mekanismer i svensk ekonomi
hade skadats. För det tredje råder det ett
inte uppmärksammat samband mellan
arbetsmarknadspolitiken och den ekonomiska tillväxten.
Obalans
Staten spenderar nu 70 miljarder kronor varje år for att ”sysselsätta” dem
som hamnat utanfor den ordinarie arbetsmarknaden. Dessa utgifter kan
komma att öka till åtminstone 100 Mdr
kronor. Den totala kostnaden (inklusive det skattebortfall som arbetslösheten ger upphov till) uppgår emellertid
redan idag till ca 100 miljarder kronor.
statsbudgeten underbalanseras nu
med 200 miljarder kronor per år, eller
14 procent av BNP. De årliga underskotten kan komma att minska långsamt i takt med att ekonomin börjar
växa. Men problemet är att om detta ska
ske i den takt som tidigare antagits
kommer balans att råda forst om ett
decennium. Sverige kommer då, givet
att vi åter har 2-3 procent årlig tillväxt,
att dras med en statsskuld som överstiger 100 procent av BNP.
Det kommer inte att vara möjligt att
under det närmaste decenniet väsentligt öka de arbetsmarknadspolitiska satsningarna ikronor räknat. Målsättningen
måste istället vara att minska dem, dels
genom ökad tillväxt, dels genom att
ändra innehållet i arbetsmarknads- och
utbildningspolitiken.
Tillväxten inte given
När produktionsfaktorerna arbete och
kapital i allt högre utsträckning blir
geografiskt rörliga minskar möjligheterna att driva en politik i en region som
påtagligt avviker negativt från andra
närliggande regioner. Detta innebär nya
krav på politiken.
Förenta Staternas arbetsmarknadsminister Robert B Reich menade nyligen att USA offensivt måste möta de
nya krav som ställs då foretagen börjat
agera mer gränslöst. Företagen gör affä-
rer därdet är mest lönsamt; deras ägande
och produktionsanläggningarna placeras nu rutinmässigt i olika länder, globala nätverk byggs inom och mellan
foretag. I denna globala värld är det
främst väl utbildade arbetare och tjänsSvENsK TJOsKRIFT 173
temän som efterfrågas. Detta ställer enligt Reich ökade krav på amerikanska
utbildningsinstitutioner.
Sverige är liksom USA ett industriland där arbetskraften traditionellt varit
välutbildad och kompetent. De nya
krav som de allt merinternationaliserade
fåretagen ställer gäller inte bara USA
och andra OECD-länder, de gäller även
Sverige.
Sverige kommer att möta konkurrens från nya lågprisregioner på andra
sidan Östersjön. När de baltiska staterna
tar ordning på sina civila samhällen
kommer en ny konkurrens att växa
fram. Inte får det svenska företaget,
utan får den svenske arbetaren. Företagen har alltid möjlighet att fårlägga
sammansättningen i dessa regioner.
Transporterna ökar visserligen men arbetskraften kostar bara en bråkdel av
vad den kostar i Sverige. Det vore ett
mindre problem om den svenska arbetskraften hade en avsevärt högre kompetensnivå. Men det är inte alls säkert
att det är så.
Samband mellan tillväxt och
utbildning
Ett antal utredningar visar nu att Sveriges genomsnittliga utbildningsnivå understiger den som gäller i våra viktigaste
konkurrentländer. Utbildningsnivån är
alltså lägre än den som skulle behövas
får att fortsätta tillverka konkurrenskraftiga produkter avsedda får internationella marknader. Under de senaste
decennierna har utbildningsstandarden
stigit i vår omvärld samtidigt som vårt
relativa kostnadsläge successivt försämrats. Trots att fåretagen nu upplever
kraftiga konkurrenskraftsfårbättringar
fortsätter därfårde svenska positionerna
att fårsvagas i utlandet. Vår traditionella
bas får välfården tycks vara på väg att
erodera.
Fel utbildningar prioriteras
En rad olika faktorer samverkar. Ekonomen Magnus Henreksson skriver i
en rapport ”Drivkrafterfår kompetensutveckling och tillväxt” (oktober 1992)
att det främst är humankapitalets successivt avtagande produktivitet som är
det stora poblemet får Sverige.
”För att kunna fårklara varfår den
tekniska utvecklingen fortgått i så varierande takt i olika länder – och inte
minst varfår den blivit så låg i Sverige
under de senaste decennierna – är det
nödvändigt att fokusera på skillnader i
individuella beslut att tillämpa och utveckla ny teknik (nya produktionsmetoder). Både får att kunna tillämpa
och utveckla ny teknik krävs kompetens, som i hög grad fårvärvas av enskilda individer. Den typ av kompetens
som enskilda individer forvärvat brukar
kallas humankapital. När det gäller utvecklande och utnyttjande av denna
174 SV ENSK T!DSKRIFT
produktionsfaktor blev betingelserna i
Sverige efter hand ogynnsamma.”
Det gick att tidigt se dessa tendenser.
Utbildningsindustrin kom successivt
under 1970-talet att ställas om från
industrirelaterade studier till mer huinget riktigt arbete som kan bedrivas under en längre tid. Ju längre tid som går
desto större är risken att vi tvingas ompröva såväl bidragsnivå som innehållet i
”sysselsättningen”. Samtidigt minskar
chanserna att ett liknande arbete som
manistiskt orienterade områden. Eller personen hade tidigare ska dyka upp igen
annorlunda uttryckt: Socionomen blev på arbetsmarknaden.
på 1970-talet intressantare än teknologen.
Samtidigtforvanskades den allmänna
bilden av roretagandet i media och skolor. Det for välfården helt avgörande
näringsklimatet fOrsärnr;ldes dramatiskt
under loppet av bara tio år.
Vi står därfor nu med flera generationer, som inte är utbildade for att
bidra till ekonomisk tillväxt och som
inte heller har någon insikt om vad
tillväxt kräver.
Vi befinner oss i en brytningstid, där
utbildningssystemets svagheter blottats
samtidigt som det finns indikationer på
att näraliggande regioner kan kornrna
att utgöra faktiska hot mot Sverige som
plats for investeringar och produktion.
I detta läge måste vi se över hur de
statliga resurser som styrs till arbetsmarknadspolitiken kommer till användning. Om vi inriktar politiken på att
”sysselsätta” de 500 000 personer som
står utanfor den vanliga arbetsmarknaden begår vi två misstag:
1. För det forsta invaggar vi individen i en fålsk trygghet. Det är nämligen
2. För det andra kommer, om inget
görs åt den genomsnittliga utbildningsnivån, enalltstörre del avbefolkningen att
tvingas lämna den ordinarie arbetsmarknaden. Detta kommer att ställa allt högre
krav på statsbudgetens utgiftssida. När
samtidigt räntebetalningarna tar allt större
del av statsbudgetens utgifter i anspråk
inser var och en att situationen snart blir
ohållbar.
OmSverigeskakunnavända recession
till tillväxt måste vi fundera över inom
vilkaområdensomdesvenskakomparativa
fordelarna finns. Allt tyder på att enklare
sammansättning inom verkstadsindustrin
är aktiviteter som kan utforas till lägre
kostnader i andra länder, medan däremot
projektering, design, högteknologiskproduktutveckling, forskning m m är områ-
den som bättre passar for Sverige.
Visserligenkanvi egentligen utforadet
arbete som sker i lågpriskonkurrerande
länderlika bra eller bättre, men kostnadsskillnadengårimångafallaldrigattkomma
forbi. Det betyder i klartext att om den
svenske arbetaren ska fortsätta med den
typ av produktion som han/hon gjort
SVENSK TtDSKRIFT 175
. l
tidigare korruner frågan om ersättningsnivåer forr eller senare att aktualiseras.
Geografisk rörlighetfor företagärplötsligt en påtaglig realitet. Strejker ellerandra
protestyttringar kan inte hindra denna
process. Tvärtom skulle de påskynda utflyttningen av enklare industriproduktion. Den offensiva politiken bör därfor
inriktas på att, genom kompetensutveckling, säkerställa svenskamas roll
bland industriländerna i framtiden.
Svensken vill se ökad ekonomisk
tillväxt
I anständighetens namn måste va~e individ nu informeras om vilka nya krav som
framtiden korruner att ställa på oss alla.
Om vi vill behålla och kanske rent av
utveckla vår välfård måste de flesta av oss
fOrbättra vår kompetens.
Eftersom 12 procent av arbetskraften
står utanfor den ordinarie arbetsmarknaden är det rimligt att bö~a med denna
grupp.
Målsättningen måste vara att va~e individ ska forbättra sina möjligheter att på
egen hand svara for sin egen forsö~ning i
framtiden.
Utgångspunktema är att:
– Individen ges möjlighet att i Sverige
utbilda sig for framtidens arbetsmarknad.
– Offentligt finansierade arbetsmarknadspolitiska insatser inte ska skapa
snedvridningar på arbetsmarknaden.
– Offentligt finansierade ersättningar till
individer inte ska motverka andra syften inom arbetsmarknads- samt den
ekonorruska politiken.
Förändringarna av arbetsmarknadspolitiken måste innebära att:
– Beredskapsarbeten som inte leder till
individuell kompetensutveckling slopas i framtiden.
– Beredskapsarbeten eller andra sysselsättningsskapande åtgärdersominnebär
att konkurrensen snedvrids i en bransch
inom det privata näringslivet successivt
slopas.
– Ersättningsreglerna for arbetslösa som
studerar inom ordinarie utbildningar
harmonieras med de regler som gäller
fOr vanliga studenter.
– Traditionell upphandling av arbetsmarknadsutbildning inriktas mot program inom den privata och konkurrensutsatta sektorn.
-Utbildningsverksamheten expanderar.
Lärare lockas hit från udandet.
– Nya ersättningsregler skapas.
En ny arbetsmarknadspolitik måste
bö~a sända allvarets signaler till medborgaren. Samtidigt måste de offentliga satsningarna leda till att Sveriges konkurrenskraft blirsåbra attden räcker for att skapa
en välfård i framtiden som motsvarar
våra förväntningar.
176 SVE NSK TI DS KR.IFT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism