Print Friendly

Staffan Burenstam Linder; Välfärdssamhälle – inte välfärdsstat

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STAFFAN BURENSTAM LINDER:
Välfärdssamhälle – inte välfärdsstat
J Sverige har vi en välfärdsstat och inte
ett välfärdssamhälle. Den är uppbyggd
p(/ föreställningen att välfärd är liktydigt
med vad stat och kommun gör för att
bistå människor, skriver riksdagsman
Staffan Burenstam Linder. De
alternativa skyddsnäten harfått förfalla.
Men när de offentliga sociala utgifterna
går över en viss gräns blir
välfärdskostnaderna större än
fördelarna och det blir svårt att klara
ambitionerna. Välfärdsstaten blir ivrigt
sysselsatt med att försöka hantera
sociala störningar som den själv givit
upphov till. Burenstam Linder visar ett
alternativ till den socialdemokratiska
välfärdsstatens likgiltighet inför annat
än statliga och kommunala insatser.
Mitt i välfärdsstaten med dess enorma
satsningar på offentliga utgifter och program för den sociala tryggheten råder
social misär. Detta kan tyckas förvånande med tanke på förvissningen om socialpolitikens förtjänster och möjlighe·
ter.
I själva verket är en förklaring till
missförhållandena just denna politik och
det enkelspåriga och överdrivna synsätt,
som präglat den och som dominerat efterkrigstidens sociala strävanden. Avsikterna har varit goda, men medlen har
varit dåliga. Insatserna har ensidigt inriktats på statliga och kommunala åtgärder, med en underskattning av andra
skyddsnät. Det har varit en social ingenjörskonst som bortsett från de enskilda
människorna, en övertro till vad ”det
starka samhället” kan åstadkomma med
de svaga människorna. Ett nytt bidrag,
en ny reglering, en ny lag, ett nytt förbud, en ny proklamation om ”fördelningspolitik”, några nya offentliga tjänster är välfärdsstatens otillräckliga arsenal. Med indignation bör man betrakta
den doktrinära socialistiska kallsinnighet
som fått breda ut sig till människors skada.
Välfärdsstaten har fördelar men den
har också svagheter, och dessa har i alldeles för liten utsträckning blivit uppmärksammade i politikers självhävdelse
av det offentligas möjligheter. Ju längre
de offentliga sociala utgifterna drivs,
desto mindre ursprungliga är de problem, som härnäst finns att tackla. Samtidigt ökar kostnaderna för de snedvridningar, som allt högre skatter och bidra&
och allt vidlyftigare regleringar ger upphov till och därmed försvagas de faktiska
möjligheterna att finna resurser för sociala satsningar. Vidare gör sig vissa icke
förutsedda, negativa återverkningar på
den sociala standarden gällande, när välfärdsstaten allt mer expanderas. När välfärdsstaten utvidgas förbi en viss gräns,
överstiger kostnaderna fördelarna. I ett
sent stadium ägnar sig välfärdsstaten åt
att utan framgång försöka rätta till sociala störningar, som den själv förorsakat.
Men vad som än givit upphov till dem
så är sociala problem sociala problem.
Alternativet till att låta välfärdsstaten
hamna i excesser är inte att handfallet
eller kyligt konstatera att det saknas
möjlighet att göra något åt dem. Det gäller att finna ett alternativ överlägset välfärdsstaten och dess ofärd.
Välfärdssamhälle contra välfärdsstat
Det alternativet är välfärdssamhället.
Begreppen ”stat” och ”samhälle”
sammanblandas ofta i debatten. Socialdemokraterna gör det medvetet för att få
kollektivistiska, statliga lösningar mer
gångbara. Men denna metod är dålig.
Det finns och måste finnas en skillnad
mellan stat och samhälle. Som Svensk
Uppslagsbok upplyser oss om är det endast utifrån totalitära synsätt som staten
”identifierar sig själv med ett begrepp,
varav staten vanligen anses vara en underart, samhället”.
En följd av att blanda ihop ”stat” och
”samhälle” är att man inte ser den viktiga skillnaden mellan en välfärdsstat och
ett välfärdssamhälle.
I ett välfärdssamhälle finns många olika skyddsnät för att bistå dem som har
ett ekonomiskt utsatt läge eller råkat i
nöd. Det nät som spänns upp av stat och
kommun är betydelsefullt men är endast
181
ett bland flera. I ett välfärdssamhälle lägger man stor vikt vid att utveckla alternativen. Dessa kan byggas upp på många
olika nivåer: (l) Ett rimligt skattetryck
låter individerna behålla en större förmå-
ga att klara egna utgifter. (2) Individens
ekonomiska resurser att tillgripas inför
påfrestningar kan förstärkas genom enskilt sparande. (3) Privata pensionsförsäkringar och andra enskilda försäkringar kan öka oberoende och trygghet. (4)
Familjen har en oersättlig uppgift att skapa mänskliga band, kärlek och trygghet.
(5) Sammanhållningen mellan flera generationer inom en släkt medför, liksom
den gamla bygemenskapen, att personer
som statistiskt kanske räknas som ensamstående inte är det mänskligt sett. (6)
En hög kvalitet i utbildningen ger frihet
och oberoende. (7) Människornas vana
att ta ansvar liksom en själslig styrka
utvecklad genom moral, normer och religion ger säkerhet i livets olika skeden
och utvecklar hänsynen till andra människor. (8) Frivilligt socialt arbete och välgörenhet ger kontakt och mening. (9)
Stabila företag och fackföreningar kan
ha egna, viktiga sociala uppgifter.
I en välfärdsstat råder likgiltighet inför
dessa alternativa skyddsnät. Där ersätter
det offentliga andra skyddsnät snarare
än kompletterar dem och utvecklar dem.
I sin extrema form finns det i välfärdsstaten medvetna ansträngningar att demontera alternativa skyddsåtgärder. Staten
ges allt vidare funktioner. Det enskilda
ansvaret nedvärderas.
Skatter och rundgång
Välfärdsstatens problem yttrar sig på olika sätt. Man kan indela dem i tre huvudgrupper:
182
l) Individerna har sämre möjligheter att
på egen hand klara påfrestningar efter
att ha betalt välfärdsstatens skatter.
2) Ekonomiska snedvridningar minskar
nationalinkomsten och därmed de totala resurserna tillgängliga bl a, och
inte minst, för sociala ändamål.
3) Sociala program har vissa negativa
sociala återverkningar.
Det är en självklarhet, men ändå på
något sätt en förbisedd självklarhet, att
de enskilda människorna, efter att ha betalt de stora skattepengar som välfärdsstaten kräver, har starkt begränsade
möjligheter att kunna täcka egna kostnader. De höga skatterna minskar individernas egna möjligheter att hantera lö-
pande utgifter och olika påfrestningar.
De får också mindre utrymme att bygga
upp ett sparande att ta till i kris. De
behöver i större utsträckning offentlig
hjälp.
När skattetrycket är lågt kan det utformas så att det väsentligen är fråga om en
omfördelning från rik till fattig. Men de
rika är så få att den beskattningen, även
om den når höga höjder, inte förslår
långt. En utbyggnad av välfärdsstaten
fordrar skärpningar i skattetrycket, som
då oundvikligen går ut över vanliga medborgare. Det kan dock fortfarande vara
fråga om en omfördelning, men av ett
annat slag. Det är nu en omfördelning,
inte mellan olika individer utan mellan
olika tidsperioder under vars och ens liv.
Man betalar hög skatt när man är frisk
och står på toppen av sin förtjänstförmåga och får bidrag när man är studerande, arbetslös, gammal eller sjuk.
Men välfärdsstaten har inte stannat
här. skattetrycket har därmed drivits ytterligare ett steg och vi har då kommit in
i en tredje skattehöjarfas. l denna drabbas inte bara vanliga inkomsttagare utan
även låginkomsttagare av ansenliga skat·
ter.
Höjningar av skatter och välfärdsprogram i denna fas innebär inte någon
överskådlig inkomstfördelning mellan
olika inkomstgrupper. Inte heller är det
nu fråga om en omfördelning mellan olika tidsperioder under vars och ens liv.
Det är för varje individ fråga om att betala högre skatter i nuet och få tillbaka
högre bidrag i samma period. Dessa
skatter och bidrag innebär uppenbarligen
någon form av inkomstfördelning, men
vad nettoresultatet egentligen är kan
knappast kartläggas ens med omfattande
utredningar. Vem matsubventioner och
hyresstöd till sist gynnar när man också
väger in finansieringen är ytterst oklart.
Endast i den enklaste politiska retoriken
framställs det som självklart att olika utsatta grupper netto tjänar på de olika
programmen.
Välfärdsstatens ingenjörer, medvetna
om problematiken men likväl i nervös
verksamhet för att inte stå utan uppgift,
talar i denna fas med än högre röst –
men mer aggressivt än innerligt – om
”fördelningspolitik”. Likväl är det rundgång.
Rundgången innebär inte att det offentliga betalar tillbaka lika mycket som
de enskilda människorna betalat in.
Rundgången går inte runt därför att administrationen av pengavandringen kostar. Det är också sannolikt att rundgången, när välfärdssystemen och skatterna
görs alltmer långtgående och invecklade,
resulterar i att pengarna hamnar i sämre
fickor än om de i större utsträckning fån
vara där de var. Inkomstfördelningen
blir allt sämre när allt mer skall fördelas
efter byråkratiska normer; när de skickliga, för att inte säga smarta, kan lättare
hantera bestämmelserna än de svaga;
och när alltmer underskottsfinansieras
med inflationens makabra inkomstomfördelning. Egentligen är beteckningen
”rundgång” en förskönande beskrivning, eftersom den antyder att det finns
något systematiskt i systemet, när i
själva verket processen innebär en ”må-
fafördelning”.
De enorma skatterna innebär ofrånkomligen att allt fler inte kan klara sig på
sin inkomst efter skatt och på sitt sparande. Det blir allt fler bidragsbehövande.
Det kan, när rundgångens förluster blir
för stora, stå långt fler bidragsbehövande
kvar, även sedan de tillgängliga bidragen
distribuerats. Den långt drivna välfärdsstaten skapar bidragsbehov som den endast illa och otillräckligt kan hantera.
Marknaderna har satts ur spel
Utöver dessa problem kommer så förhållandet att nationalprodukten inte ar opå-
verkad av välfärdsstatens skatter, bidrag
och regleringar. Inkomstomfördelningen
eller rundgången sker inte inom ramen
av en given nationalprodukt. ·
Under en första fas , då olika sociala
satsningar avhjälper grava missförhållanden, som inte skapats av välfärdsstaten själv, överstiger fördelarna kostnaderna. Men när välfärdsstatens ingrepp
blir allomfattande utvecklas ekonomin
sämre.
Höga skatter och bidrag innebär att
det blir mindre lockande att arbeta, utbilda sig, ta risker, ägna sig åt företagande
och spara. De kostnader som en felaktig
183
incitamentsstruktur ger upphov till är väl
kända, ehuru inte tillräckligt ofta erkända. När nationalinkomsten utvecklas
illa har individerna minskade förutsättningar att klara sin ekonomi och staterna
mindre pengar för sociala ändamål.
Mycket av välfärdsstatens verksamheter har monopoliserats inom den offentliga sektorn. Här råder en mycket
begränsad konkurrens. Detta leder till
ineffektivitet, dvs det blir dyrare än det
skulle behöva vara. Vidare blir valfriheten begränsad, vilket ytterligare minskar
utbytet av de skattefinansierade satsningarna för alla dem som skulle vilja ha
tillgång till alternativ. Köer i stället för
priser får utjämna utbud och efterfrågan.
Byråkratiska regler måste till i mängd för
att reglera vad som skall göras av vem
för vem. I köerna och bland reglerna
kommer fingerfärdighet och förbindelser
att ge utbyte. Välfärdsstaten når inte in i
hörnen där nöden kan vara som störst.
Dessa är välbekanta nackdelar av att
förstöra marknader. Verkliga eller inbillade fel i marknadernas sätt att fungera
utbyts mot långt allvarligare imperfektioner, som följer av det politiska systemets sätt att fungera eller inte fungera.
Om och om igen demonstreras hur dessa
”political failures” överstiger de ”market failures”, vilkas existens eller förmenta existens blivit föremål för sådan
uppmärksamhet. Det fordras ideologisk
förblindelse för att ej se de politiska styrningarnas dominerande avigsidor. Ineffektiviteten innebär att sociala problem
dels skapas alldeles i onödan, dels ej
avhjälps i den utsträckning som resursinsatsen i sig skulle kunna motivera.
Välfärdsstaten påverkar sparaodet
och då inte bara genom de snedvridning- 184
ar som skatter och bidrag till äventyrs
har på resursallokeringen. Individernas
sparmotiv försvagas, när välfärdsstaten
tar över ansvaret. Inför man ett stort,
offentligt pensionssystem, minskar de
enskilda individernas önskan att på egen
hand bygga upp reserver för ålderdomen. Men om det totala sparandel minskar, försämras också tillväxten och därmed resurserna – privata och offentliga
– för sociala ändamål för framtiden. En
ambition finns därför inom välfärdsstaten att ersätta privat sparande med offentligt sparande. Dessa strävanden har
dock ofta misslyckats. Detta gäller alldeles särskilt när välfärdsstaten drivits
mycket långt och statsmakterna med de
olika ekonomiska påfrestningar, som då
gör sig gällande, inte klarar ens att vidmakthålla balans i statens affärer och än
mindre att ha några överskott.
Välfärdsstatens politiker delar ut politiska gåvor för att skaffa sig röster. De
offentliga budgetarna underbalanseras.
När samtidigt hushållens sparbenägenhet minskat, blir det ett totalt sparandeunderskott. När kravmaskinerna snurrar vidare och tillväxttakten på grund av
sviktande investeringar gått ned, uppstår
allvarliga rubbningar i den ekonomiska
balansen. Det blir stagflation.
Välfärdsstaten kan också ge upphov
till stabiliseringspolitiska problem på
andra vägar. För att skydda individerna
försöker välfärdsstaten isolera dem från
förändringar. Detta har sina fördelar, om
statsmakterna verkligen har resurser att
genomföra sina avsikter. Det typiska är
att statsmakterna alltmer överskattat
sina möjligheter härvidlag.
I en dynamisk ekonomi fordras ofrånkomligen anpassningar. Försöker vi eliminera behovet av dem genom olika socialt inspirerade strävanden ger vi oss på
det omöjliga.
I vissa fall vill ju faktiskt staten själv
påverka genom att driva stabiliseringspolitik för att motverka stora konjunkturrörelser. Men har man brutit sönder
marknaderna är detta inte så lätt. Att
driva stabiliseringspolitik är att med
hjälp av olika ekonomiskt politiska medel sända ut olika signaler, t ex genom
ränte- eller skatteändringar. Dessa olika
signaler måste arbeta sig igenom ett otal
marknader innan det kan bli någon makroekonomisk effekt. Fungerar inte marknaderna – genom att välfärdsstaten i
sina välmenande syften satt dem ur spel
– blir de stabiliseringspolitiska åtgärderna till intet. Olika prioriteringar, t ex på
kreditmarknaderna eller indexeringar i
bidragsfloran, leder till att staten i full
välmening gör sina egna stabiliseringspolitiska ingrepp mindre verkningsfulla.
I välfärdsstaten tränger många signaler
aldrig fram, eftersom staten förhindrar
dem från att göra det. Därmed blir det
mindre stabilitet till skada även för dem
– och kanske mest för dem – som skulle
skyddas.
Industripolitiken – subventionspolitiken – ger goda exempel på hur välfärdsstaten till stor skada för välfärden försöker skydda mer än den kan skydda.
Välfärdsstaten har försökt centralisera
ansvaret för omställningsprocesserna i
det i och för sig vällovliga syftet att försöka förhindra att individer råkar i svå-
righeter. Men syftet är en sak och de
verkliga verkningarna en annan. Genom
att bromsa omställningarna och utan au
själv ha förmått skapa några alternativ
har staten gjort strukturkriserna mer
djupgående. Till sist har de enskilda
människorna drabbats av omställningskraven och då hårdare, eftersom en välmenande välfärdsstat slösat resurser
som kunnat sättas in i framtidens sysselättning.
Välfärdsstaten har övertagit ansvaret
för den fulla sysselsättningen. Den har
också i tor utsträckning övertagit anvaret för arbetslöshetskassorna och för
företagens överlevnad. Den har härigenom fritagit arbetsgivare och fackföreningar från en stor del av ansvaret att
träffa överenskommelser på arbetsmarknaden, som är förenliga med ekonomisk
balans. Avtal, som driver upp kostnadsnivåerna, driver också statsmakterna till
åtgärder för att ackommodera de orealistiska avtalen. Penningmängden tillåts
öka. Försämrad internationell konkurrenskraft genom oansvariga löneavtal
som tenderar att ge arbetslöshet devalveras bort. En sådan politik underminerar emellertid den ekonomiska stabiliteten. Statens medel att driva ekonomisk
politik är mindre än statens ambitioner
att göra det. I längden drabbas sysselältning och välfärd.
Välfärdsstatens svagheter
Vi har så den tredje gruppen av välfärdsstatliga problem. Denna omfattar olika
negativa sociala verkningar av de sociala
programmen och avser alltså inte – som
den andra gruppen – ekonomiska begränsningar i möjligheterna att vidmakthälla de ocialpolitiska ambitionerna.
En svaghet i välfärdsstaten är att den
vilseleder de enskilda människorna att
fatta beslut genom att utlova mer än den
i längden kan hålla. Beslut på falska preIX5
misser försämrar individernas sociala
standard.
Välfärdsstatens arkitekter har inte varit särskilt intresserade av hållfasthetslära. Sådana överväganden har betraktats som tråkiga och besvärliga teknikaliteter frambesvurna av politiska meningsmoståndare och bakåtsträvare. Påpekanden om svårigheter att klara alla åtaganden har välkomnats endast för det utrymme de givit till attack på de ovilliga.
De negativa verkningarna på ekonomin som vi diskuterat gör sig gällande
med en tidsmässig eftersläpning och välfärdsstatens politiker bortser därför gärna från dem. Många program i välfärdsstaten och framför allt pen ionssystemen
är dessutom så utformade att förpliktelserna endast gradvis inträder och först
på mycket lång sikt får full omfattning.
Politikerna kan då i väljarkonkurrensen
ta den politiska fördelen av programmet
omedelbart men undvika belastningen av
orealistiska löften till långt senare. Till
sist kommer dock den överdrivna välfärdsstaten i en situation där besparingar
och nedskärningar blir nödvändiga.
Ytterligare en anledning att välfärdsstatens ambitioner kan vara svåra att
klara på lång sikt är att dess verksamheter i så stor utsträckning består av produktion av olika lags tjänster, t ex vård i
olika former. Sådan service är mycket
arbetskraftskrävande. Åtminstone om
reallönerna stiger, blir tjänster relativt
sett dyrare och dyrare. Att upprätthålla
en viss omfattning på servicen kommer
att kosta växande belopp. I ett system
med begränsad konkurrens och därav
följande ineffektivitet blir de~sa ko~t?-
nadsstegringar särskilt omfattande och
utfästelserna svåra att fullfölja.
186
Om nu människorna inte räknat med
några besparingar och nedskärningar
kan de unde~: lång tid ha fattat beslut på
en falsk grund. De, som i politiken allra
oftast brukar tala om ”planering”, kan
komma att ge de enskilda människorna
ett dåligt underlag för planering. Allra
allvarligast blir detta om pensionssystemets förmåner inte kan infrias. Att rätt
fördela sin konsumtion över en livsålder
fordrar en livsålders beslut. Hållfastheten i välfärdsåtagandena är därför en del
av välfärden.
När besparingar i välfärdsstaten skall
göras, sker det ofta efter det att alternativa system och skyddsnät förstörts eller
skadats och leder därför till extra stora
påfrestningar.
En helt annan svaghet i välfärdsstaten
är att det till sist inte är lätt att köpa ihop
medmänsklighet. Omsorgens professionalisering leder till ett samhälle, som
saknar omistliga kvaliteter.
Hur snäll vårdpersonal än är och hur
många kuratorer som än anställs och hur
generösa bidrag som än ges, går det inte
att ersätta medmänniskor. Människor,
besjälade av en önskan att obetalt och
självuppoffrande och utan medbestämmandebyråkrati och arbetstidslagar vara
till varandras stöd, har mer att ge. Det
socialistiska förringaodet av familjen är
farligt. Likaså den nedvärderande inställningen tiJI välgörenhet. En välfärdsstat som tar ifrån oss förmågan till omsorg om varandra och ansvar inför varandra blir till ofärd i stället för välfärd.
VälHirdsstatens hjälpande och förebyggande roll försvagas av att många anpassar sig till skatte- och bidragsregler.
l den försäkringsteoretiska litteraturen
resonerar man om vad som kallas ” moral hazard”. Med det avses de icke önskade verkningar på beteenden som försäkringar är förenade med. Den, som har
en bilförsäkring, kör något slarvigare, än
han annars skulle göra. Den, som har en
stöldförsäkring, är något ovarsammare,
än han annars skulle vara osv. Försäkringarna har en tendens att framkalla försäkringsfall. Direkta bedrägerier ökar i
sin tur denna tendens. Inom välfärdsstaten finns liknande symtom. Skatte- och
bidragsvillkoren för gifta respektive ensamstående har – för att ta bara ett exempel – lett till en familjesplittring utöver vad som annars skulle råda. Denna
splittring och andra sådana anpassningar
och utnyttjaoden har i sin tur skadliga
sociala verkningar.
Skatter och bidrag inbjuder till fusk.
Sådana förfaranden sänker kvaliteten i
samhället och får vidsträckta bieffekter.
När staten sedan skall beivra missbruk
– t ex av bostadsbidrag eller sjukskrivningar – leder detta i sin tur till en minskad integritet för de enskilda människorna och en uttunning av rättssäkerheten.
En känsla av att inte kunna göra rätt för
sig och ofta inte kunna klara sig utan
bidrag och ibland t o m behöva. anhålla
om bidrag, trots att man betalar höga
skatter, försämrar också integritet och
självkänsla.
Poängen med denna förteckning på
välfärdsstatens svagheter är inte att förneka att de offentliga socialpolitiska
satsningarna kan bidraga till att lösa omfattande sociala problem. Syftet är all
visa att dessa satsningar är förenade med
vissa kostnader. Dessa kostnader måste
observeras därför att de ökar, när välfärdsstaten expanderar samtidigt som
denna då ägnar sig åt uppgifter av fallande angelägenhetsgrad.
Kostnaderna överstiger fördelarna
YäJfardsstatens inverkan på väJfärden
kan illustreras i vidstående diagram. På
den vågräta axeln mäter vi de offentliga,
sociala utgifterna som andel av nationalinkomsten. På lodaxeln mäter vi graden
avsocial välfärd. Det finns här inte något
enkelt mått att tillgå, men det går att
konstruera ett sådant. I detta index skulle då sammanvägas mått på olika komponenter såsom familjesplittring, brottslighet, alkoholism, narkotikamissbruk och
långvarig arbetslöshet. Ju färre sådana
tragedier, desto bättre är den sociala välfården och desto högre upp på lodaxeln
befinner vi oss.
Kurvan i diagrammet väljer jag att kalla ”Linder-kurvan”. Till att börja med
stiger den. När de sociala utgifterna är
små, ökar den sociala välfården, om ytterligare satsningar sker på offentliga,
sociala program. Men så småningom når
vi ett maximum. Högre än så i välfård –
och det behöver inte innebära så högt –
kan man inte nå i en välfärdsstat med
dess ensidiga inriktning på offentliga sociala insatser. När de offentliga sociala
utgifterna drivs förbi denna gräns blir
välHirdskostnaderna större än fördelarna. Kurvan pekar nedåt.
Under en lång föjd av decennier har
man vidtagit åtgärder, som i detta diagram sett inneburit, att man rört sig utåt
längs den horisontella axeln. Välfårdsstaten har byggts ut. Det har hela tiden
funnits stora sociala problem att försöka
bemästra och den allmänt vedertagna
Välfårdsnivå
·’Linder-kurvan’·
187
Sociala utgifter
som andel av
nationalinkomsten
metoden att hantera sådana utmaningar
har varit att vidga de offentliga sociala
programmen. Ytterligare en drivkraft,
som fört oss utåt till höger i diagrammet,
har varit den attraktionskraft, som olika
sociala reformer haft såsom ”politiska
gåvor” när partierna konkurrerat om
väljamas gunst.
Men denna rörelse utåt, längs den vågräta axeln, kan komma att – eller har
redan kommit att – fortsätta längs
Linder-kurvan förbi dess maximum. Socialpolitikens kostnadssida är inte tillräckligt observerad och det är därför lätt
att förbise att det alls finns ett maximum.
Eftersom det fortfarande, när man närmar sig detta maximum och även i detta
maximum, finns stora sociala problem,
tränger sig kraven på nya socialpolitiska
satsningar på och leder till nya offentliga
åtgärder. Det är de enda åtgärder man
tycker finns till förfogande . Politiker i
välfärdsstaten har tappat ur sikte, eller
”””””‘— —
188
tycker sig inte ha anledning fundera på
alternativa metoder att hantera sociala
problem. Ytterligare insatser av sedvanligt offentligt slag innebär att kurvans
maximum passeras. Utan att politikerna
ser orsakssambanden ökar de sociala
problemen nu och processen tenderar att
föda sig själv. Välfärdsstaten blir ivrigt
sysselsatt med att försöka hantera sociala störningar, som den själv givit upphov till.
Vad jag alltså sammanfattningsvis vill
framhålla är tre saker: l) Linder-kurvan
har ett maximum och 2) detta maximum
finns det avsevärd risk att man passerar
och 3) inom ett välfärdssamhälle kan
man nå utanför denna välfärdsstatens
begränsningar vilka illustreras i Linderkurvan .
Det moderata alternativet
Välfärdsstatens brister och svårigheter
kommer av dess ensidighet. För att ta
oss till högre välfärdsnivåer än dem, som
välfärdsstaten är förenliga med enligt
Linder-kurvan, fordras andra medel än
bara offentliga sociala utgifter och program. Vi kan i ett välfärdssamhälle ta oss
till en högre nivå t ex till punkten B i
diagrammet. Denna punkt är projicerad i
ett tredimensionellt diagram där på den
tredje axeln är inlagda de olika alternativa trygghetsnät som hör välfärdssamhället till.
För att andligen och materiellt hjälpa
de svaga och nödlidande måste vi vårda
och utveckla de alternativa skyddsnät,
som tillsammans skapar ett välfärdssamhälle. Både ekonomiska och sociala skäl
talar till förmån för detta alternativ till
välfärdsstaten. l besparingstider blir det
särskilt betydelsefullt att där finns alternativ. Nedskärningar blir lätt till tragedier om det bara är nedskärningar utan
alternativa lösningar att förlita sig på.
Välfärdssamhällets skyddsnät har också
förebyggande krafter. De kan förhindra
vad som annars måste förvärras innan
det kommer under välfärdsstatens öga.
Moderat socialpolitik är att låta stat
och kommun ha omfattande uppgifter
men att samtidigt förstärka de andra
skyddsnäten. Detta betingar vår syn pä
familjen som samhällets grundsten; på
behovet av valfrihet i barnomsorg; på
skolans fostrande roll och dess uppgift
att ge kvalitet i kunskap så att individen
kan reda sig; på religionens och kyrkan
och det frivilliga arbetets betydelse; på
enskilt ägande, individuellt sparande och
lönsamma företag som första försvarslinjer och på kravet att skatterna skall
sänkas så att man inte blir till bidragstagare därför att man inte klarar sig efter
skatt.
Även om de ekonomiska motiven för
en omorientering av socialpolitiken ofta
framhävs och framtvingar omprövningar, är de rent sociala hänsynen ännu viktigare. Sinnets välbefinnande skapas genom välfärdssamhället med mänsklighet
och ansvar och inte så lätt endast med
välfärdsstatens kronor.
Kontakterna mellan generationerna
måste stärkas och inte som nu tunnas ut
framför allt genom den systematiska kollektiviseringen av barnomsorgen. Förringandel av familjen är farligt. Fostran
fordrar gemenskap och goda föredömen
för att ej bli till gnat och tjat. De äldre
kommer att bli ensammare när barnen
lär sig att allt skall institutionaliseras.
Vissa (socialistiska) ledare för handikapporganisationerna attackerar välgö-
renhet. Tanken är att staten har ansvaret
och att ingen skall behöva känna sig i
skuld genom andras medömkan. Men
välgörenhet, ”att göra väl”, är en vacker
ide som inte kan fördömas. Vi är alla
handikappade i den bemärkelsen att vi
alla behöver varandras stöd.
Men vi måste då också få ge. Den dag
man känner att man inte bör hjälpa en
blind över gatan därför att det skall staten göra. den dagen har vi utformat en
inställning som ej har med civilisation att
göra. Och den dagen kommer inte heller
staten att fungera. Vi behöver ett samvete för att staten skall ha något samvete.
Det finns anledning reflektera över
vad olidaritet är och hur solidaritet befrämjas. Välfärdsstatens solidaritet går
över skattsedeln. Dess innehåll är pengar. Frågan är vilken kvalitet och hållbarhet denna den socialistiska solidariteten
egentligen har.
För att fungera måste solidariteten ha
sitt ursprung i en önskan och en möjlighet i vars och ens egen gärning att hjälpa,
vara hänsynsfull, ordna väl för sina egna
och andra. Denna känsla utvecklas naturligen inom familjen och kan där växa
sig så stark att den räcker även till generositet långt utöver dessa gränser. Detta
är den djupare innebörden i det engelska
ordspråket ”charity begins at home”.
Det går inte att älska vilt främmande
människor, om inte själen först värmts
av kärlek och ansvar inför anhöriga och
vänner. Det är här den attityd grundas
som humaniserar allt liv.
Den solidaritet som kollektivisterna
skriker ut är rank. Den söker inte sitt
fäste i ansvaret för de närmaste. När socialister kallar familjen för en inåtvänd
189
och egoistisk institution blir detta till sist
till ett likgiltighetens budskap i samhällslivet som helhet. solidaritetskänslor får
ej den näring som behövs för att bära
upp ett vidare kärleksarbete och praktiskt engagemang. Kyla och hänsynslöshet finns det därför alltför mycket av.
Den socialistiska solidariteten blir en
falskskyltning. Hur skall man med gott
hjärta betala skatt, när man lärts att man
inte behöver ett gott hjärta eftersom staten svarar för hjärtverksamheten?
Välfärdssamhällets solidaritet är medmänsklighet. Välfärdsstatens solidaritet
är budgetpolitik. Politik är lättare: ett anslag, ett beslut. Men solidaritet för att
vara äkta är nog ofrånkomligen svå'”. Där
finns inte några genvägar utan att målet
försvinner. Den äkta solidariteten är nå-
got gott som finns där endast därför att vi
strävar efter den i det privata och inte
därför att vi överlåter den till det offentliga.
solidaritetens teori behöver vi begrunda efter att länge ha gjort den till ett
slagord.
l Sverige har vi en välfärdsstat och
inte ett välfärdssamhälle. Den är uppbyggd på föreställningen att välfärd är
liktydigt med vad stat och kommun gör
för att bistå människor. l kollektivistiskt
nit har man låtit andra skyddsnät förfalla. När vi bedömer välfärdsnivåer i andra länder ser vi blott hur mycket det offentliga spenderar på sociala ändamål.
Japan t ex, som har låga utgiftsandelar på
det sociala, uppfattas som ett hårdhänt
land. Men där finns långt mera välutvecklade alternativa skyddsnät än vi har
i Sverige.
Under hösten 1981 annonserade staten
livligt för att sprida information om den
190
nya s k socialtjänstlagen: ”När sociala
problem dyker upp .. . Socialtjänsten.
Ett nytt begrepp, en ny lag som ser till
hela din situation”. Denna korta annonstext återspeglar välfärdsstatens attityd
att staten och en lag kan se till hela din
situation.
Välfärdsstatens nedvärdering av stöd,
som härrör ur andra källor än staten, är
farlig. Särskilt i sin extrema form, där de
alternativa skyddsnäten medvetet försvagas blir välfärdsstaten själv till ett socialt problem. Den resulterar i ett hjälplöst för att inte säga hjärtlöst samhälle.
Det är nu nödvändigt att formulera en
socialpolitik överlägsen socialdemokraternas och dessutom förenlig med ekonomisk balans. Välfärdssamhället svarar
mot de kraven. Moderata samlingspartiet har här ett gott utgångsläge. Byggstenarna i välfärdssamhället låter sig formas
med moderata ideologiska verktyg.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner