Print Friendly

Stabiliseringspolitiken

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STABILISERINGSPOLITIKEN
DET var en fullt naturlig och förståelig önskan hos svenska folket, att, när kriget var över, få återgå till förkrigstidens levnadsförhållanden och fortsätta arbetet på att höja standarden. När
avspänningen västerut hävts, måste det ju strömma in en massa
varor, som antingen varit helt försvunna eller mycket knappa
under krigsåren. Flera armar skulle också komma att sysselsättas i varuframställningens tjänst, när beredskapen upphört. En
minskning av varutillförseln från den europeiska kontinenten
främst Tyskland var visserligen väntad men borde mer än uppvägas av tillskottet västerifrån. En bättre försörjning skulle det
bli, därom kunde det inte råda någon tvekan, men om standarden
från 1939 skulle återvinnas snart eller efter en något längre tid,
var man vid krigsslutet okunnig om.
]’rågan var också den: Skulle den större varumängden köpas
av en oförändrad penninginkomst, eller skulle inkomsterna ökas
så, att det större antalet varor fann avsättning på så sätU I förra
fallet måste priserna sänkas, i det senare var detta icke nödvändigt.
1944 års penningpolitiska program uttalade sig för en viss prissänkning, finansminister Wigforss i 1944 års valkampanj för en
inkomsthöjning. De valutasakkunniga, som utformat programmet,
anförde som motiv, att sparare, pensionärer m. fl. genom krigsårens penningvärdeförsämring förlorat en betydande del av sitt
kapital eller sina subsistensmedel, varför en viss penningvärdefi:irbättring endast vore en gärd av rättvisa. Tjugofem procents
penningvärdeförsämring sedan 1939 kunde dock godtagas enligt
deras mening. Hr Wigforss ansåg, att de sämst ställda grupperna
först skulle få 1939 års standard tillbaka och efter hand de andra,
och detta kunde enligt hans mening nås genom höjning av deras
penninginkomster. Han framhöll också som stöd för sin åsikt, att
importvarornas priser inte kunde tvingas ned, då dessa bestämdes av utlandet. Ett är visst, nämligen att varuförsörjningen icke
varit sämre, om den första metoden följts än den andra. Kvar
står, att hr Wigforss drev igenom sin vilja. Spararna skulle de- 7
~~
f
stabiliseri ngspolitiken
finitivt lämnas utanför. Det låg i sakens egen natur. Hr Wigforss
uttryckte sin syn på den frågan i ett annat sammanhang, när han
sade, att arbetsinkomsten borde vara så hög som möjligt och utdelningsinkomsten, d. v. s. räntan så låg som möjligt.
Förloppet under de följande åren fram till nu är känt. Det blev
varje år en justering uppåt av inkomsterna, där än den ena gruppen än den andra kom före eller ansågs ha kommit före. Varje
år medförde en stegring av över tio procent av de sammanlagda
penninginkomsterna året dessförinnan. I fyra år har detta pågått,
och ett tag verkade det t. o. m., som om systemets upphovsman
började undra, hur det skulle gå, ty i finansplanen till 1947 års
riksdag fällde hr Wigforss yttrandet: »Ingenting kan hindra ett
helt folk att bevilja sig själv ökade inkomster i pengar. Ingenting
utom insikten att därmed intet vinnes för en höjning av den reala
levnadsstandarden.» Detta har dock på intet sätt hittills dämpat
takten i den fortsatta inkomststegringen och förefaller inte heller
för framtiden att nämnvärt göra det. I sin kalkyl av statsinkomsterna förutsätter riksräkenskapsverket, ehuru detta icke tydligt
utsäges, en fortsatt stegring av penninginkomsterna med åtminstone en milliard kronor under budgetåret 1949/50 även med hänsyn tagen till den s. k. inkomststabiliseringen.
Kan inkomststegringen då fortsätta hur länge som helst, även
om takten skulle avtaga något och detta trots minskad varutiilgångT Finns det någon gräns, och var går i så fall denna! Finansministern lämnar på detta två svar. När man funnit »en av alla
erkänd norm för en rättvis fördelning av nationalinkomsten» bortfaller uppenbarligen anledningen till stegring av penninginkomsterna, och därmed är ju gränsen nådd. Att finna en av alla erkänd norm för inkomstfördelningen torde dock vara uteslutet i
nuvarande tid. Den enda princip, som någonsin i historien vunnit
någon anslutning alls, torde väl ha varit den ståndsmässiga bärgningens princip.
Om man inte kan finna en sådan norm, ja, då får en förbättring av levnadsstandarden för en samhällsgrupp med all sannolikhet vinnas genom bidrag från de övriga, så ungefär falla hans
ord. Man följer alltså minsta motståndets lag, men det är alldeles oriktigt att i detta samband tala om inkomstutjämning, ty
den starka gruppen förser sig helt enkelt på de svagares bekostnad,
oavsett om den redan förut låg högre i inkomstavseende.
Ur politisk-ekonomisk synpunkt är med hr Wigforss’ utgångspunkter den senare grupp- eller klasskampsbetonade uppfattningen
8
stabiliseringspolitiken
för närvarande den enda möjliga, men den lämnar i praktiken
ingen anvisning om var gränsen för inkomststegringen går. Den
säger endast, att, om denna inte skall flyttas, måste utrymme beredas genom att någon eller några grupper maka åt sig. Problemet blir under rådande förhållanden, att söka finna sådana politiskt svaga grupper i samhället, som kunna tvingas att taga på
sig inskränkningar i sin försörjning.
I någon utsträckning har detta också hittills lyckats med hjälp
av de progressiva skatterna i förening med de olika formerna av
förmögenhetsskatter på de tidigare välsituerade men numerärt få-
taliga grupperna. Genom en sänkning av realvärdet av alla former av sparade medel, t. ex. pensioner, försäkringar m. m. har ett
visst utrymme också skapats. Men i huvudsak är det andra källor,
som tagits i anspråk, t. ex. guld- och valutareserverna, d. v. s. landets sparmedel, som insamlats under tidigare år.
Det nya i dagens situation är, att det inte går att krama ut mer
ur nyssnämnda samhällsgrupper utan att proletarisera dem, och
att det inte finns några reserver, som kunna tillgripas för att bereda utrymme för kollektiva penninginkomstförbättringar. Något
verkligt sådant har heller inte tidigare varit för handen, vilket
bäst bevisas av en icke så obetydlig penningvärdeförsämring under de senaste åren. Dessutom borde guld- och valutareserverna
icke ha offrats. Även om dessa, som hr Wigforss hävdat, varit till
för att tagas i anspråk, är i alla händelser den möjligheten
att bereda utrymme nu ur världen. Är därmed också sagt, att
gränsen är nådd för inkomststegringen – förutsatt att en proletarisering av vissa grupper inte eftersträvas med politiska meden
Uppenbarligen inte, ty statens egna myndigheter kalkylera med
en ytterligare ökning som en faktisk realitet.
Är det då över huvud taget någon mening i att fråga efter en
objektivt given gräns för den samlade inkomstsumman i samhälleU Den kan ju aldrig vara helt konstant för någon längre tid,
ens om man räknar i månader. A andra sidan torde det väl vara
uppenbart, att det har vissa konsekvenser av olika natur, om inkomstsumman ökas med femtio, tre eller noll procent under ett
år i stället för de dryga tio om året, den faktiskt ökat med sedan
krigets slut. En ganska likartad frågeställning har varit aktuell
i ett annat sammanhang, när det från oppositionens sida frågades
efter gränsen för den svenska kreditgivningen till utlandet. De
svar, som erhöllos, voro minst sagt svävande, men att frågan var
berättigad, torde man väl nu svårligen kunna förneka.
9
Stabiliseringspoli.tiken
Varför man i dagens läge från oppositionens sida ställer frågan
om gränsen för inkomstökningarna, är konkret uttryckt, att importplanen räknar med en minskad varatillförsel utifrån om 600
milj. kronor, regeringens s. k. fyraårsplan med en produktionsökning, som inte går upp till 500 milj. kronor, men riksräkenskapsverket med en ökning av skatteunderlaget för fysiska personer
med minst 1,000 milj. kronor under 1949, d. v. s. i praktiken en
samlad inkomstökning med lägst detta belopp.
Vilka kunna skälen vara till att man på regeringssidan godtager en fortsatt stigande inkomstsumma, samtidigt som man konstaterar en beräknad minskning av varatillgången~ Förmodligen
är ett av de viktigaste, att man betraktar som ofrånkomlig förutsättning för att kunna upprätthålla den fulla sysselsättningen,
att den köpkraftiga efterfrågan ständigt får nya tillskott. I olika
sammanhang har finansministern nämligen hävdat, att en borgerlig ekonomisk politik icke skulle kunna upprätthålla en »hög
och jämn sysselsättning» vid en lägre inkomstnivå, ty fackföreningarna skulle i så fall hellre framtvinga höjda lönesatser och
taga en ganska stor arbetslöshet. Ett annat skäl skulle därför
vara, att fackföreningarna för att visa sitt berättigande mot sina
egna måste kunna peka på vunna resultat i form av höjda lönesatser. Enda sättet att motverka denna inställning skulle då vara
att ge efter för kraven på höjda penninginkomster och låta den
samlade inkomstsumman gå i höjden. Systemets företriidare äro
naturligtvis medvetna om de stora riskerna för penningvärdet,
om inkomstsumman ökas alltför kraftigt. Men man är nöjd, om
blott detta inte sker så hastigt, att detsamma direkt rutschar utför.
Inkomststegringarna, som således både få forsätta och få begagnas i den ekonomiska klasskampen, borde emellertid hålla sig
inom ramen för det penningpolitiska program, som enligt uttalanden av finansministern går ut på en stabilisering av kronans värde
i konsumenternas händer. En svaghet med denna uppläggning av
problemet är, att man först i efterhand kan få kännedom om resultatet för prisutvecklingens del. Ser man tillbaka på de tre efterkrigsåren 1946, 1947 och 1948, visar det sig, att den genomsnittliga
prisnivån för konsumtionsvaror i runt tal stigit med 3 Ofo 1946, l 0/o
1947 och 7 Ofo 1948. Sammanlagt är alltså den officiellt erkända
penningvärdeförsämringen under efterkrigstiden ungefär 11 procent. Även med mycket måttliga anspråk på stabilitet måste man
säga, att en politik med en prisstegring, som mer än ätit upp den
officiella ränteavkastningen under samma tid, varit dålig som stalO
stabiliseringspolitiken
biliseringspolitik betraktad. Särskilt oroväckande är naturligtvis
den starka penningvärdeförsämringen förra året. Den kan inte
avvisas som en engångsföreteelse med en hänvisning till de indirekta skattehöjningarnas inverkan våren 1948, utan att man också
framhåller den direkta betydelsen av omsättningsskattens borttagande, vilket föranledde, att prisstegringen år 1947 blott blev
l 0/o i stället för 3 1/2 Ofo.
Den förlängning av de gällande kollektivavtalen, som nu avses,
är givetvis en åtgärd, som är ägnad att dämpa takten i den fortgående penninginkomststegringen. Det förtjänar emellertid framhållas, att de största ökningarna av penninginkomsterna under de
gångna efterkrigsåren kommit till stånd vid sidan av de gällande
avtalen, och att ingenting i och för sig hindrar en liknande utveckling under innevarande år.
stabiliseringspolitikens ansträngningar ha därför i än högre
grad inriktats på att förhindra levnadskostnadsindex från att
stiga, så att det inte i fortsättningen skall kunna sägas, att kronans köpkraft i konsumenternas händer- så som hittills- faktiskt sjunker. Hjälpmedlen härför äro skärpt priskontroll, hyreskontroll, subventioner o. s. v. Så snart någon annan åtgärd skulle
påverka dessa, avvisas de. En förändring av växelkurserna möts
av argumentet, att importvarornas priser skulle stiga, en räntehöjning, att hyrorna skulle höjas. Hur sant detta än må vara, äro
verkningarna av dessa åtgärder inte uttömmande redovisade med
sådana förenklade argument. En räntehöjning kan ju genom att
minska anspråken på kredit och locka till insättningar på sparbanksböckerna dämpa ruschen efter varor och därigenom framkalla prissänkningar över ett vitt fält. Den har gjort det förr.
Kanske kan den göra det nu också. I huru hög grad vårt ekonomiska liv redan hunnit stelna till genom stabiliseringspolitiken, ser
man bäst av att man utan närmare reflexioner kanske avstår från
de välgörande verkningarna av en lång rad prissänkningar enbart för att undvika en tämligen obetydlig hyreshöjning.
Det senaste utslaget av regleringssträvandena, nämligen att göra
den bankmässiga kreditgivningen till föremål för kvantitativ statskontroll och centraldirigering, är också ett led i stabiliseringspolitiken. Kreditgivningen skall visserligen med hänsyn till inflationsriskerna begränsas, men detta är inte huvudsyftet, ty då
skulle man kunna gå vidare på den redan beträdda vägen med
samarbete mellan riksbanken och kreditinstituten om att hålla tillbaka den samlade kreditsumman. Därutöver syftar man nämligen
11
Stabiliserin.qspolitiken
med dirigeringen till att inom ramen för den begränsade volymen
få bestämma icke blott låneräntans höjd för den statsreglerade
byggnadsverksamheten utan även omfattningen av dennas krediter. Med det som sedan återstår, skulle industriens och handelns
behov få nöja sig. stabiliseringspolitiken, sådan som den i praktiken utformats och verkställts, står i mindre god överensstämmelse med de syften vår ekonomiska politik i nuvarande läge bör
främja. Dessa äro i första hand en allmän ökning av produktionen och exporten samt återställande av sundheten i penningväsendet.
Detta kan nås, om man ville begagna räntan som ett medel för
att hålla penningväsendet sunt och få människorna »att vända på
slanten en gång» innan den ges ut, om man ville göra om skattesystemet, så att produktionen kan få spela ut för fullt igen utan
att behöva stoppas upp i skattelagstiftningens irrgångar, om man
ville avskaffa eller lätta på det reglerings- och kvoteringssystem,
som snedvrider tillverkningen och skapar en underlig konkurrens
om kvoter och licenser i stället för om konsumenternas ynnest genom goda varor, om man ville ordna med ekonomiska incitament
av något slag för exporten, så att den kan draga till sig produktivkrafter och utvidga. Varför inte göra ett försök7
12

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner