Print Friendly

St Petersburg hösten 1888

Av Redaktionen | 31 december 1954


1954


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

E
S:T PETERSBURG HÖSTEN 1888
UTDRAG UR EFTERLÄMNADE DAGBOKSANTECKNINGAR
Av CARL R. A. G:SON FLEETWOOD
FöRFATTAREN till dessa anteckningar•, friherre Carl Reinhold
Axel Georgsson Fleetwood var född 1859 och son till översten och
chefen för Bohusläns regemente, kabinettskammarherre frih. Georg
Wilhelm Fleetwood, och hans maka, friherrinnan Juliana Sofia
Albertina Rudbeck. Han blev 1879 student i Uppsala och ingick
1883 efter avslutade studier i utrikesdepartementet. Efter några
månader som attache i vardera av städerna Köpenhamn, Paris
och London blev han redan följande år utnämnd till andre sekreterare. Månaderna oktober-november 1888 vistades han som tf.
legationssekreterare i S:t Petersburg under greve Arvid Fredrik
Taubes tjänstledighet. Ansedd som en av kabinettets skickligaste
ämbetsmän befordrades han 1889 i februari till förste sekreterare
i utrikesdepartementet och i september s. å. till kansliråd och chef
för dess politiska avdelning, varvid han under greve Gyldenstolpes
ledighet tjänstgjorde som tf. kabinettssekreterare. »Med allt fog»,
skrevs det om honom vid hans bortgång, »såg man i frih. Fleetwooden av dem som stod departementets ledning närmast och en
av dem av vilken vår diplomati kunde vänta mycket.»
Alltsedan sin studietid i Uppsala och intill sin död d. 9 jan. 1892
förde frih. Fleetwood mycket utförliga dagboksanteckningar, avbrutna endast vid tiden för hans förlovning 1885 och giftermål1886
samt under några kortare perioder.
Ur dessa dagböcker, som nog kunna sägas äga mycket av inrikespolitiskt och personhistoriskt intresse – i synnerhet gäller detta
de sista åren av förf:s korta levnad – har hittills endast en del
utdrag publicerats i samband med en vid hans död redan färdigredigerad artikel över den norske statsmannen Sibbern (Historisk
* De ha ställts till redaktionens förfogande av hans dotter, f. d. e. o. bibliotekarie
Gwendolen Fleetwood.
327
.· . J ., .~-
Carl R. A. G:son Fleetwood
tidsskrift, Oslo, 36. bd, 4. levering, 1953). Dessutom har en längre
artikel över »Corps diplomatique i Stockholm för femtio år sedan» -även den färdigredigerad vid författarens bortgång- influtit i Ord och bild 1939.
Frih. Fleetwood, som sedan 1890 var kammarherre, åtnjöt Oscar
II:s särskilda förtroende. Han åtföljde honom sålunda två gånger
på hans resor till Norge, 1888 och 1891, och ansågs särdeles väl
insatt i de dåvarande unionsfrågorna, åt vilka han alltid ägnade
sitt speciella intresse.
26 september
Erbjuden att på sex veckor resa till Petersburg såsom legationssekreterare under Taubes1 tjänstledighet. Årstiden gör icke en resa till
Ryssland frestande, och flyttningen kommer samtidigt med att avresan skall äga rum. Clara kan jag icke taga med i betraktande såväl
av den vid denna årstid svåra överresan och Petersburgs dåliga klimat som ock för barnens skull. Alla dess orsaker- oavsett den ringa
håg jag själv har för resan, vore visserligen i och för sig tillräckliga
anledningar att avböja anbudet, men å andra sidan måste jag för min
framtids skull icke försumma att begagna ett tillfälle, som kan vara
instruktivt. Det är möjligt och troligt t. o. m., att jag bedrager mig i
de kombinationer jag uppgör för mitt avancemang under den närmaste framtiden, men skulle de gå i uppfyllelse, vore det av vikt för
mig att hava gjort denna resa.
Sak samma- vad som gör mig mera ont än min egen ledsnad att
ånyo lämna hustru och barn är medvetandet, att Clara, vars liv är
resor, icke kan följa med mig. I Petersburg väntar mig icke mycket
nöje, men skulle jag händelsevis finna något, skulle jag känna det
nästan som en samvetsförebråelse.
2oktober
Dagen för avresan till Ryssland. Flyttningsbesvärligheter plus allt
annat ledsamt, som är oåtskiljaktigt från att lämna hus och hem,
hustru och barn. Ciaras högsta önskan hade varit att resa med till
Petersburg- för hennes egen och för barnens skull – synnerligast
Gwendolens, kan det icke låta sig göra, men jag känner mig i alla
fall ungefär som om jag berett mig en fördel på hennes bekostnad.
Det är likväl icke med nöje jag anträder denna resa. För min framtids skull har jag icke kunnat annat än säga ja, då anbudet gjordes
mig, men Gud skall veta att kunde jag än i denna stund slippa undan,
skulle jag icke bättre begära.
Som vår nya våning alls icke är iordningsställd hava vi i dag ätit
middag hos mina Föräldrar. Clara och föräldrarna följde mig därefter till ångbåten, som skulle avgå kl. 1/212 på natten. Sedan de åter- 1 1’aube, Arvid Fredrik (1853-1916), greve, t. f. eharge d’affaires, sedermera
utrikesminister.
328
S:t Petersburg hösten 1888
vänt kommo mina kamrater i andre sekreterarerummet för att säga
farväl, varefter jag med tungt hjärta embarkerade.
3oktober
På morgonen befann jag mig ombord på ångfartyget Abo, som för
resten är en skräpbåt liggande vid Mariehamn. Natten hade varit tämligen lugn. Om den dag som följde finns icke mycket att säga. Åländska och finska skärgårdarna äro icke mycket att tala om en kall,
blåsig, sollös höstdag. Tillbragte dagen under fåfänga ansträngningar
att hålla mig varm. Anlände till Abo emellan kl. 6 och 7 på aftonen.
Drev omkring en stund på gatorna, vilket var förspilld tid, och styrde
därefter kosan till hotell Phenix, vilket var onödigt ty jag hade icke
fått sämre supe på ångbåten.•
I trots av de 80 år som gått har
man svårt att glömma att Finland
en gång var vårt. Ens eftertanke
säger en visserligen att det är
bäst – under nuvarande förhållanden åtminstone – att svenskar
och finnar gå var sin väg, men
historiska minnen och skolpojksdrömmarna om Finlands återerövring hava likväl svårt att dö
helt och hållet.
Finlands kultur är visserligen
än i dag svensk, de bildade klassernas språk är svenska, ehuru
också den börjar att skilja sig
från den på vår sida av Östersjön talade, men mot den ärvda
kulturen av svenskt ursprung
kämpa det fennomanska och det
ryska inflytandet. Det ena har sin
rot och sin styrka i massan av
folket; det andra i den politiska
övermakten, och det synes mig
under sådana omständigheter,
helst de historiska traditioner på
vilka den svenska kulturen vilar
mer och mer måste försvagas,
icke kunna vara tvivelaktigt, att
den förr eller senare måste giva
vika. Den närmaste segern blir
l oktober
På vägen till Abo sade mig kaptenen, att vi skulle resa därifrån
kl. 12 på natten. Vaknade emellertid kl. 6 i den goda staden Åbos
hamn. Som jag lovat vara i Petersburg den 5 på morgonen gavs
det ingen annan råd än att lämna
ångbåten. De timmar jag hade på
mig till tågets avgång kl. 12.35,
använde jag till att bese staden.
Det var ingenting märkvärdigt
-en Per Brahestaty i maskeradkostym och domkyrkan, som
borde varit vacker, om den icke
varit vanställd av den protestantiska vitrappningen. Karin Månsdotters grav var vacker. övriga
gravkor skäligen förfallna. stålhandskes silverkista var ett konstverk. – Tågombyten i Toijala och
Riihimäki, på vilket sistnämnda
ställe jag tillbragte ett par förfärligt långa timmar i avvaktan
på Helsingforståget.
Det landskap man från vagongfönstren kunde se erbjöd intet av
egentligt intresse – gamla Tavastehus möjligen undantaget.
Det såg ofruktbart och fattigt ut,
men åkerbruket tycktes dessutom
* Härefter följer text i två spalter, varav den vänstra spalten avser miljöskildringar och den högra återger kronologiska dagboksanteckningar.
329
Carl R. A. G:son Fleetwood
väl fennomaniens, den slutliga
russifieringens. – Man kan icke
taga två steg på finsk jord utan
att påminnas om att Finland är
ett land, som på rysk nåd framsläpar en halv nationell tillvaro.
Det första intryck man får av
Petersburg är känslan av något
kolossalt. Varken Paris eller London ingåvo mig den känslan i så
hög grad. Men bredvid denna
känsla av det kolossala går en
annan av tomhet. Människorna
bliva små i jämförelse med sin
omgivning och detta oaktat Petersburg är en lika livlig stad
som någon av de andra stora
världsstäderna. Denna känsla av
tomhet förvånade mig så mycket
mer som det gatuliv man ser i
Petersburg är så olikt det i Västeuropa, att ens uppmärksamhet
att börja med alldeles fängslas
därav. Det heter att Asien skall
börja i Ryssland, och emedan man
hört uttrycket så ofta väntar man
sig för mycket och tycker hela
staden ser banalt europeisk ut.
Får man det intrycket, varar det
åtminstone icke länge, ty man behöver icke se länge eller se mycket av Petersburg för att märka,
att under den tvungna europeiska
formen döljer sig ett innehåll,
som i tidernas längd kanhända
blir mäktigt att omskapa själva
formen. Ryssland är mer än tillräckligt stort att vara en världsdel, och jag vill icke så gott som
i första timmen jag satt min fot
330
stå mer än lågt. Inga diken, de
mest primitiva redskap. Icke en
åker från vilken man gjort sig
mödan undanskaffa stenarna. Tå-
get var överfullt av ryska officerare och soldater, cigarrettrö-
kande och illaluktande. Lägger
jag därtill, att värmeledningen
tycktes vara ämnad till att ena
stunden torka och andra stelfrysa
en stackars passagerare, kan det
vara nog om den minst angenäma
resa jag i mina dagar gjort.
5 oktober
Den vackra delen av Finland
passerade jag i natt, då allting
var insvept i mörker. Började dagas i Viborg. Ändå mer ryssar
– alla naturligtvis i uniform. I
Petersburg strax efter 11. Tack
vare teckenspråket lyckades jag
reda mig med tullen och göra begripligt, att jag ämnade mig till
hotell d’Angleterre.
6 oktober
Ingenting att omförmäla. På legationen, promenad, sen middag
på hotell de France vid stora
Morskajan och därefter tillbaka
till hotellet.
7 oktober
Ett av det diplomatiska livets
obehag är tvånget att alltid göra
nya bekantskaper. I dag har jag
varit nödd att begiva mig till
danske ministern för att se en del
av det diplomatiska menageriet.
Som Kejsarinnan icke glömt att
hon är danska – en prinsessa kan
få behålla sin nationalitet, då hon
flyttar från ett litet till ett stort
land men icke annars – spelar
danska ministerhuset en stor roll
i Petersburg. Hade hört därom
och såg det, ty i salongen träng- -J
,’:’i
A
på rysk botten försöka mig på
frågan, om det är asiatiskt eller
ej, men det vill jag påstå, att Europa slutar där.
Petersburg är byggt genom ett
kejserligt självhärskarord – det
är väl därför staden är så kolossal, och det är nog fördenskull
och därför att den icke är ett verk
av generationers långsamma arbete, som den är så tom. Var det
verkliga förhållandet eller minnet
av gammal läsning, som gjorde
mig intrycket, att innevånarna
voro till för staden och icke
tvärtomT
Due2 är Sibberns systerson och
släkttycket är omisskännligt. Sibbern hade emellertid en viss värdighet, som Due alldeles saknar.
Han har det yttre mot sig; det är
något och icke så litet av polichinelle i hans yttre och framförallt
i hans uppträdande. Gott huvud
har han väl näppeligen, men munvig är han som få. T. o. m. om
han hade all världens esprit,
kunde den icke räcka hela dagen
om, men det är hans pretention.
Egentligen en rätt snäll och beskedlig människa. Undantag gjort
för mat, konstsaker och musik tror
jag icke, att han begriper mycket
annat här i världen. Som så
många andra diplomater har han
aldrig förstått att taga sitt yrke
på allvar men stannat vid det
myckna formella därinom. -Fru
S:t Petersburg hösten 1888
des människor, vilka bra litet
brydde sig om Kirers men så mycket mer hoppades att genom dem
bereda sig en kanal till Majestä-
tet. Gubben Kirer3, som bär generals titel, lär för sin framkomst i
världen hava att tacka sin nära
släktskap med Oldenburgska huset. Gumman och de halvgamla
döttrarna voro hyggliga bourgeoise’s. österrikiske ambassadö-
ren greve W olkenstein gjorde ett
litet grand småfjaniigt intryck
på mig. Bland de många jag såg,
nämner jag för övrigt endast en
mrs Helyar, en mycket vacker och
mycket kokett engelska, som på
sin tid i Washington tycktes ha
gjort ett mycket varaktigt intryck på August Gyldenstolpe.4
Middag hos Dues tillsammans
med en av fröknarna Kirer. Generalkonsul Sterky5, en 80-årig
vert galant bjöd därefter på loge
på Operan. Premiere av en balett
»Katharina».8 Baletter äro egentligen icke numer min genre; de
böra ju ses ändå mera bakom kulisserna än framför ridån. Emellertid var den jag i afton såg i
sitt slag ypperlig; dansen och de
dansande voro vackra – uppsättningen luxuriös. Operasalongen
‘— i vitt och guld – är vacker. I
en av de kejserliga logerna storfursten Wladimir Alexandrovitch
• Due, Fredrik Georg Knut (1833-1906), de förenade rikenas minister.
• KillJr, Frederik (Fritz) Fredriksen v. (1825-1893), generalmajor, kammarherre, dansk minister.
• Gyldenstolpe, August Louis Fersen (1849-1928), greve, envoye, g. m. Norah
Isabel Mary Plunkett från England.
5 Sterky, Gustaf Ludwig (1808-1892), de förenade rikenas generalkonsul.
• :.Catarina ou la fille du bandit.:. Balett i 3 akter och 5 scener. Koreografi:
Jules Perrot, musik: Cesare Pugni. Gavs f. f. g. den 3 mars 1846 på :.His Majesty’s
theatre:., London, och den 16 nov. 1849 i S :t Petersburg. Nyinstudering 1888.
331
·. ·r.
Carl R. A. G:son Fleetwood
Due ser ut att vara en hygglig
människa, kanhända något för
praktisk.- Taubes voro sig tämligen lika och förvånade mig som
vanligt med att hava råd till allting.
Gubben Sterky är en gammal
hedersman, 80-årig men vid full
kroppslig och andlig vigör. Välvillig som få har han för mig fattat den livligaste vänskap. Talar
en högst pittoresk svenska, där
orden i hans mun icke alltid ha
samma betydelse som i det vanliga språket. Tror sig vara en stor
fruntimmerskarl och pratar ständigt – gubben kan icke tiga ~
om fruntimmer av alla slag. År
mycket rik och åtnjuter på börsen anseendet att vara en av Petersburgs förnämsta affärsmän.
Ånnu icke hunnit vanJa mig
vid klimatet. Om dagarna feberaktig och om nätterna fullkomligt sjuk. År mig åtminstone en
332
~ ._..
och gemål Maria Paulovna. Hon
är omtalad för sin skönhet och
förtjänar det.
8 oktober
Ånyo Operan, tack vare gubben
Sterky, som till min disposition
ställt en parkettplats. Orkestern
är bland de bästa jag någonsin
hört; iscensättning och dekorationer sådana att man ser det ekonomien icke spelar huvudrollen
vid ryska operan. I Paris såg jag
aldrig något liknande. Det stycke
som uppfördes var Verdis Othello.
Huvudpartiet sjöngs av Fiegner,
som har en utomordentligt vacker röst, men som väl mycket
spar den. I de kraftiga ögonblicken, då han sjunger helt ut, är
han bäst. Desdemona återgavs av
hans kvasifru Medea Mey, som
hon också har en präktig röst.
Birollerna sköttes gott och kö-
rerna voro utmärkta. Mitt omdöme i musik är visserligen icke
mycket värt, men det föreföll mig
som hade Verdi i Othello litet
grand gått i Wagners skola.
Othellos aria i andra och Ave
Maria i fjärde akten voro i min
tanke styckets vackraste delar.
Angående spelet endast det – att
strypningsscenen var obehagligt
realistisk.
Bland åskådarna än en gång
storfurstinnan Maria Paulovna,
som är briljant. Som alltid här i
staden överflöd på uniformer,
men oaktat det var abonnemangsspektakel få vackra toiletter och
ändå färre vackra ansikten.
9 oktober
På middag hos Dues; kapten
Brändström, militärattachen, kapten Svedelius, disponent för Uddeholmsverken, en den sistnämnde
tröst att vara här ensam, ty Clara
hade antagligen insjuknat. Själv
håller jag mig uppe endast genom
viljan att icke duka under.
Som min dagbok icke är ämnad
att bliva en omskrivning av resehandböckernas innehåll förbigår
jag beskrivningarna på allt vad
jag beser. Det är för resten
mindre kyrkor och kloster, museer och palats än människorna,
deras levnadssätt och levnadsvillkor, som intressera mig. Ryssarna
äro ett intressant folk, som gör
intryck på mig att vara ett ypperligt material, vars användning
ännu ingen funnit. Det står lågt
i bildningsgrad men det är arbetsamt, tålmodigt och ihärdigt. Ryssen gör intryck av att vara den
förkroppsligade passiviteten, men
som alla verkligt passiva människor på samma gång orubbligt
envis. Folkets styrka är, något
som revolutionärerna glömma,
dess vis inertiae.
Reuterskiöld utnämndes den
9de till minister i KonstantinopeL
Efter vad mina underrättelser på-
stå, skall det nu vara fråga om
S :t Petersburg hösten 1888
följaktlig grosshandlare Boman,
hr Nobel, son till den i vintras avlidne Nobel, en doktor Lagervall.
grosshandlare, slutligen en Adlersparre, som är skulptör.
10 oktober
Presenterats för Giers.7 Såg honom för flyktigt för att kunna
göra mig någon uppfattning om
honom. Det karakteristiska i hans
utseende var den framskjutande
underkäken. För resten en lång,
smal, framåtböjd gestalt. Ögonen
gröngrå. – Därefter hos hans närmaste män Vlangali och baron
von der Osten-Sacken.
11 oktober
Besett Alexander-Newsky-klostret. Livet måtte icke vara obehagligt i ett sådant ryskt kloster. Var
en kolossal byggnad, som alls icke
var vacker, men som i stället alls
icke såg klosterlik ut. Kyrkan innehöll oerhörda rikedomar och var
dessutom dekorerad med en otrolig
lyx. De ryska kyrkorna i allmänhet utmärka sig icke för sin arkitektoniska skönhet men genom
sin bländande halvbarbariska
prakt. Det är med dem som med
så mycket annat i det här landet
en blandning av asiatiska och byzantiska traditioner med en lätt
europeisk fernissa. – Hörde en
del av en mässa. Ryssarna buga
sig till jorden och korsa sig utan
all återvändo under gudstjänsten.
Att döma efter deras åthävor i
kyrkorna eller på gatorna, då de
passera kyrkor och helgonabilder,
borde ryssarna vara ett religiöst
eller åtminstone fetischdyrkande
folk. Någon verklig religiositet i
7 Giers, Nilcolaj Karlovitj von (1820-1895), rysk diplomat, härstammande från
en ursprungligen svensk släkt, minister i Stockholm 1872, rysk utrikesminister 1882.
333
‘f –
Carl R. .A. G:son Fleetwood
att göra De la Gardie till utrikesminister, men han är förståndig
nog att icke vilja.
Stoetwegens hava föga förändrat sig sedan den tiden de voro i
Stockholm. Varken han eller hon
har blivit finare än då och vad
angår fru Stoetwegen är det nästan onödigt att säga, att hennes
näsa fortfar att spela samma
proeminenta roll som förr i hennes ansikte. Den enda förändringen bestod kanhända däri, att
hennes lilla mustasch accentuerats.
När man hör vilka svårigheter
det möter att besätta utrikesministerposten kunde man bliva frestad tro, att platsen vore en av
rikets mest svårskötta. Att De la
Gardie icke velat taga den, förvånar mig icke, men att Lagerheim avböjt väcker däremot all
min undran. Dagens Nyheter sö-
ker anledningen däri, att platsen
i Berlin icke skulle kunna hållas
öppen åt honom. Det lär väl näppeligen vara skälet, men snarare
det, att han icke vill uppträda
som ren protektionist, ehuru han
tyckes hava övergivit det ortodoxa
djupare mening lär väl icke vara
möjlig i ett folk, som står på så
låg bildningsgrad och som har ett
sådant prästerskap som det ryska.
Det synes mig nästan gjort för
att väcka leda vid allt vad religion är och heter.
17 oktober
Försummat mina anteckningar,
men jag har varit och är väl
fortfarande sjuk. När jag en gång
kommit så långt, att jag kan uthärda klimatet, måste jag väl
giva mig av härifrån, och den
dagen skall jag icke med ledsnad
se randas.
12, 13 tillbragte jag ensam; den
14 var jag till middagen hos Dues
på tremanhand. Den 15 på Operan »Roussalka» av Dragomiro:li8
– musiken förstod jag mig icke
på, det erkänner jag villigt.
Själva stycket hör efter vad man
sagt mig till den nationella favoritrepertoiren, och det frenetiska
bifall varmed det hälsades motsade icke påståendet.
Den 16 med Dues och holländske ministern Stoetwegens9 på
Michelteatern (fransk). Efter ett
par odrägliga förpjäser en mindre
anständig, kanhända t. o. m. icke
spirituell men under alla omständigheter skrattretande bagatell
– le docteur Jojo.10 stycket härstammar från theatre de Cluny,
vare det nog sagt om dess be- 8 Dargomy’zjslcij, Alexander Sergejevitj, rysk tonsättare och pianist (1813-69).
(Namnet troligen felstavat i dagboken.) »Rusalka», en opera i 4 akter, var hans
bästa arbete med text av kompositören efter A. Pusjkins dramatiska poem. D. var
vid sidan av Glinka den mest betydande föregångaren till den nationella nyryska
skolan och en av de tidigaste företrädarna för de högromantiska operaströmningarna i Ryssland.
• Stoetwegen, Edmond Willem Ferdinand Wittewaal van, nederländsk minister.
Tidigare minister i Stockholm 1882-83.
10 »Le Docteur Jojo. Comedie bouffe en 3 actes.» Av Albert Carre. Uppförd
f. f. g. på Theatre de Cluny den 16 mars 1888.
334
frihandelslägret. Det är obegripligt att en person, vilken besitter
så mycken slughet som Lagerheim
icke inser att under häftiga partistrider ges det blott en möjlighet,
nämligen den att öppet ställa sig
på ena eller andra sidan. Det politiska vingleriet är aldrig så farligt som då, därför att förhållandena aldrig äro så oberäkneliga
som då. Slutet blir nog Akerhielm.
Wurts fått sin förmögenhet genom sin hustru, som dog kort
efter bröllopet, men dessförinnan
testamenterat honom den – på
villkor att han icke gifte om sig.
Han har ett av Roms präktigaste
palats.
S:t Petersburg hösten 1888
skaffenhet. Vad spelet angår tror
jag icke, att aktörerna skulle
väckt uppseende i Paris, men
franska skådespelare ha alltid nå-
got av le diable au corps, som
saknas i Norden och alltid gör
effekt där.
17. Middag hos Dues. Danske
ministern Kirer med fru och två
döttrar plus en son »kammerjunker» och arkitekt, en annan dansk,
kapten v. Hedeman, representant
för »det store Nordiske Telegrafbolag» samt österrikiske militärattachen, överste Klepsch.
18 oktober
På middag hos Brändströms.
Det var helt enkelt men ganska
trevligt. Brändström är hygglig
– det hade jag icke upptäckt förr
– möjligen litet docerande, litet
magister. Hans hustru är vad man
kallar söt, egentligen t. o. m. en
skönhet. Har knappast sett henne
sedan den tid hon var grevinna
Piper och då som änka föremål
för sin kusin Wilhelm Flachs
nästan religiösa tillbedjan. stackars Wilhelm Flach i stället för
att nå all den härlighet, vartill
han trodde sig predestinerad,
framsläpar han nu, sedan han
måst avbryta studierna och dessutom blivit krympling, ett elän~
digt liv på sin fars egendom i
Östergötland.
19 oktober
Spelparti hos amerikanske
charge d’affaires Wurts, som tyckes spela en betydande roll inom
Petersburgs diplomatiska värld.
Wurts är mycket litet yankee;
icke i något avseende ett lejon
men en älskvärd och välvillig
människa. Lär vara kolossalt rik
och, att döma av hans installa- 335
-[·.·· wu·:~ ·’
Carl R. A. G:son Fleetwood
Brändströms mor avlidit, så att
han hals över huvud måst begiva
sig till Stockholm.
Det första jag brukar göra, då
jag kommer till ett främmande
land är att genom flitig tidningsläsning söka skaffa mig en slags
föreställning om frågorna för dagen i det land, varest jag uppehåller mig. Ehuru jag på förhand
tämligen kände fruktlösheten av
ett sådant studium i Ryssland,
måste jag medgiva, att i det fallet verkligheten understeg t. o. m.
de minsta förväntningarna. Öppnar man en av de på franska och
tyska författade ryska tidningarna, får man veta vad Kejsaren
och den kejserliga familjen gjort,
vilka personer som mottagits i
audiens; att N. N. utnämnts till
det eller det; att Kejsaren förklarat sin höga belåtenhet med ett
eller annat. Man kan dessutom få
läsa några officiella rapporter,
därav det tydligen framgår, att
allt är så bra som möjligt i Ryssland – men aldrig får man se
tillstymmelsen av någon kritik.
Vänder man sig till den utländska avdelningen- tämligen fullständiga upplysningar angående
främmande makters förhållanden
till andra makter än Ryssland –
men med avseende å förhållandet
till Ryssland är också allting pour
le mieux. De utländska tidningarna presentera sig esomoftast
.. ·-~·
tion, får man höga tankar om antalet av de dollars-stycken han.
förfogar över. – Spelade whist a
10 kopek. Medspelande voro engelske militärattachen Herbert, en
typ, en österrikare Dumba och en
holländare greve Bylandt, som
var i min smak. Började vid lOtiden och slutade efter 2.
20 oktober
Lämnade i god tid Legationen
och begav mig ut på strövtåg i
staden. Vad man ser under en så-
dan vandring är intressant och
egendomligt, men det är i allmänhet icke vackert. Det är märkvärdigt, därför att jag har svårt
att förklara det, men det är
tvenne intryck jag vid mina iakttagelser av massan av ryska folket alltid får stärkta, – det ena
en alltjämt växande sympati för
detta egna folk, som liknar intet
annat jag sett, – det andra en
känsla av en slumrande naturkraft därinom.
För att se det originellaste av
Petersburgs folkliv skall man gå
till bazarerna, och jag tröttnar
icke att vandra i dem.
21 oktober
I afton varit hos Castenskjold11,
som numera är dansk legationssekreterare i Petersburg. Han,
som på sin jakt efter miljoner begärde att bli flyttad till Rom, där
han trodde sig säker på att finna
sin guldhöna, slutade i stället med
att gifta sig med franska ambassadörens dotter – Mlle de Moniz,
en skönhet men sans le sous. Så
fort en herre kan »posera» får han
alltid en hustru, som egentligen
varit ett bättre öde värd. Castenu Grevenkop-Castenskjold, Johan Vilhelnt (1855-1915), kammarjunkare, legationssekreterare, sedermera ministerresident.
336
försedda med censurens trycksvärta mitt i en artikel.
Det är dödstyst i Ryssland. Vad
som sker, sker i all tysthet antingen på ärohetsbyråerna eller
bland konspiratörerna. Ibland en
krasch, som just i följd av tystnaden giver så mycket mera genljud, men snart återfaller allt igen
i den apati, som tyckes utmärka
ryska förhållanden. Vi europeer,
som dagligen hava för ögonen
frihetens olägenheter, lära oss i
Ryssland inse dess nödvändighet
– för oss om också icke för detta
landet, på vilket det kanhända
skulle ha ett sprängskotts verkan.
Utan att på något vis vilja
innestå för sanningen av vad
Bariko:li berättade, anför jag icke
dessmindre, vad han hade att säga
om inrikesministern greve Tolsto1.12 Tolstoi lär vara så sjuk –
han lider av astma – att han icke
kan sköta sin tjänst; hans adjointer befria honom t. o. m. från besväret att underteckna, men hans
namn representerar ett system,
vid vilket Kejsaren hänger fast.
Hans årliga inkomster lära uppgå
S:t Petersburg hösten 1888
skjold är den beskedligaste människa jag känner, men han saknar fullkomligt förmågan att utveckla sig; och på andra sidan
30-talet går det icke riktigt bra
att blott vara Cherubin. Hans
hustru är, som jag sade, en verklig skönhet; herrar som säga
henne det, lära nog icke komma
att fattas – och sedan får man
se slutet. Hertiginnan d’Abrantes
esprit tyckes hon emellertid icke
ha ärvt. – Sällskapet utgjordes
av en av fröknarna Kirer, brodern
kammarjunkaren, spanjoren Las
Llanas, Bylandt.
Från Castenskjolds begav jag
mig till Bylandt, hos vilken jag
kom att stanna ända till kl. 3.
Bylandt är ‘– skulle jag stanna
här- den ende jag hittills råkat,
med vilken jag skulle vilja umgås på förtroligt vis.
22 oktober
På middag hos gubben Sterky
– därefter med honom på Operan
och hört Aida. Orkestern och kö-
rerna förträffliga; sångarna i allmänhet rätt bra, men ingenting
särskilt. Uppsättningsprakten var
som alltid bländande.
23 oktober
Gick i afton till Dues, hos vilka
jag råkade en gammal rysk senator Bariko:li, som berättade anekdoter om det närvarande och förflutna ryska levnadssättet och administrationen. Man tror knappt
sina öron, när man hör vad som
hänt och händer i detta landet.
Harikoffs sätt att yttra sig om
personer och förhållanden var
karakteristiskt för den sans-gene,
som jag hört sägas skola utmärka
Petersburgersocieteten och som
u Tolstoj, Dimitri Andrejevitj (1823-1889), greve, rysk inrikesminister.
337
·f·.·· -·· ·~·~
Carl R. .A. G:son Fleetwood
till omkr. 120 000 rubel, varjämte
han till sin disposition har kolossala hemliga medel, vilka han,
efter Harikoffs påstående, icke generar sig för att använda. För att
betrygga hans säkerhet omgivas
parkerna på hans egendomar av
höga murar, som byggas på
statens bekostnad. T. o. m. hans
tjänstefolk betalas av staten, då
Tolsto1 som chef för polisen låtit
inrollera dem däri såsom väktare
över hans personliga säkerhet.
En annan historia- furst Wolkonsky, adjoint i undervisningsministeriet bytte sig till av staten
präktiga jordbruksegendomar mot
en del s. k. skogsegendomar i
Norra Ryssland, sedan han likväl
först samvetsgrant avverkat dem.
Giers i dag firat sitt 50-årsjubileum som ämbetsman. Av Kejsaren13 fick han ett telegram och ett
Alexander Newskyband lär vara
i antågande, men ingen Andreas
och ingen titel. Å ena sidan lär
13 Alexander III, rysk tsar 1881-94.
står i besynnerlig motsats till det
munkorgsystem här råder. Baken
är väl den att vad som icke kan
sägas offentligt, säges så mycket
giftigare man och man emellan.
Harikoff lär höra till oppositionen – det finnes en sådan t. o. m.
i Ryssland – hörde till den LorisMelikovska14 klicken och skall nu
betraktas som litet misstänkt för
sina politiska åsikters skull.
24 oktober
På middag hos Dues en famille.
För övrigt sjuk tack vare ett
halvt glas av den otäcka vätska,
som hedras med namnet vatten.
25 oktober
Promenerat litet varstädes,
ehuru väderleken icke var sådan
att göra pro!Jlenaden angenäm –
läst (min nuvarande lektyr rör
sig kring Ryssland och ryska förhållanden) -ätit middag hos Cubat vid stora Morskajan dvs. stadens förnämsta restaurang- sökt
Hylandt och sedan slut.
Det levnadssätt jag nu för är
icke angenämt, när det icke längre
är nytt. Det var annat i den goda
tiden, då jag kom direkt från
Upsala och Stockholm till Paris
och London. Kan väl vara att jag
u Lo’ris-Me’likov, Michail Tarielovitj (1826-1888), greve, rysk general och
statsman. 1879 utnämndes han till general-guvernör i Charkov, och efter den bekanta dynamitexplosionen i Vinterpalatset i Petersburg i febr. 1880 ställdes han
med snart sagt oinskränkt myndighet i spetsen för ~högsta exekutivkommissionen».
Han ansåg emellertid icke endast våldsåtgärder utan även reformer nödiga för att
kväva nihilismen. Bl. a. genomdrev han, att den för sin maktfullkomlighet beryktade
polisinstitutionen, som benämndes »Tredje avdelningen» och dittills lytt omedelbart
under kejsaren, kom att sortera under inrikesministeriet, för vilket han 1880 ställdes
i spetsen. Tsar Alexander II föll den 13 mars 1881 offer för ett nihilistiskt attentat
och L.-M. nödgades taga avsked 16 maj 1881.
338
rJ
, icke Giers vara tillräckligt framfusig, å andra sidan har han som
person och som politiker farliga
fiender – det ena som det andra
gör hans ställning osäker. Av
»chefs de mission» fick han som
hedersgåva ett bläckhorn, till vilket Due gjort ritningen. För sin
andel i gåvan har Due haft det
moraliska modet att begära och
naturligtvis fått ersättning av
»hemliga medel».
Från Stockholm ingenting –
fortfarande ministerkris utan lösning. Fredrik v. Essen har på sista
tiden varit allvarligt ifrågasatt.
Varför icke då hellre taga Loven,
som visserligen är skral i franskan men icke nyckfull som andra
chefer vi haft och havaTDet enda
‘ höga vederbörande tyckas veta är,
att de icke vilja ha Akerhielm,
och under sådana förhållanden
kommer sannolikt Ehrensvärd att
stanna på sin plats.
S:t Petersburg hösten 1888
icke mycket missbrukade min frihet, men det var i alla fall skönt
att känna sig äga den. Sedan dess
hava emellertid några år gått –
i själva verket icke mer än fyra
-men de hava alldeles förändrat
mig. Det är mig ibland nästan
svårt att i mitt nuvarande jag
känna igen den tidens, som hoppades, nej var säker på allt. Livets allvar tog hårt i mig, så hårt
att jag knappast förstår det icke
bröt mig. Vad det kostade mig,
hör till de hemligheter man tar
med sig i graven, men livets vår
var skövlad på sin blomsterprakt,
och solen lyser aldrig mer som
förr.
26 oktober
Med Due gjort en rond eller
snarare en razzia i åtskilliga brocanteurbodar. Middag hos Cubat
tillsammans med Bylandt hos vilken jag sedan tillbragte aftonen.
– Diplomater åtnjuta ännu till
en viss grad på grund av förhållanden, som nästan alldeles
upphört att existera, anseendet
att vara »bättre folk», men i
själva verket är det endast ett få-
tal, som är verkligen gentlemän.
Efter den kännedom jag har av
diplomater är den diplomatiska
karaktären så litet en anbefallning, att den snarare är ett »cave
canem». Den gamla distinktionen,
den gamla belevenheten försvinna
mer och mer, och det vore obilligt begära annat, så som diplomatien nu för tiden rekryteras.
Av den gamla diplomatiens elegans har den nya icke stort mera
kvar än det oklanderliga snittet
på rocken. Det vore orättvist förneka, att diplomatien vunnit i
sakkunskap vad den förlorat i
form, men det retar mig att se
dessa herrar, som kommit, man
339
Carl R. A. G:son Fleetwood
I Ryssland finnes det icke mer
än en människa, och det är ‘l’saren. Vad som t. o. m. för Ludvig
XIV var en fiktion, eller att sta·
ten var han, det är i slutet av
nittonde århundradet det enda
säkra i Ryssland. Tsaren är självhärskaren i verkligheten som till
namnet. Det är Alexander III,
som personligen regerar. En
främling har svårt att fatta möjligheten därav, helst då han vart
han vänder sig, hör blott ett omdöme om mannen, det, att han har
de bästa avsikter, men att han är
bornerad. Det nästan ohyggliga i
situationen är emellertid att för
att sammanhålla den ryska kolossen ges intet annat medel än autokratien, utövad av så gott som
vem som helst.- Järnhand utan
sammetshandske är det ryska regeringssystemet. Man frågar sig
förgäves vad slutet skall bliva.
Som ryss tyckes man icke hava
någon annan utväg än att resignera sig och, för att rädda rikets
integritet, upprätthålla en regim,
som hos folket förkväver all frihetskänsla, allt oberoende, allt initiativ.
340
vet icke varifrån, uppträda som
voro de någon slags aristokrati
inom aristokratien. En typ i den
vägen har jag råkat på här i staden, en fransman nomine Deschamps, son till ett stort magasin i Paris. Tror icke att han
älskar mig och det undrar jag
icke på. J ag är god demokrat,
men när parvenyerna vilja vara
mina jämlikar, då vaknar aristokraten. -Efter denna digression
fortsätter jag; – om det är obestridligt, att den allmänna nivån
sänkt sig, har den lyckligtvis icke
sänkts i samma grad för alla länders diplomati. Engelska diplomater äro i regeln de bästa, men
deras insulära egenheter göra
dem som oftast omöjliga; österrikarna bruka vara distinguerade,
när de icke äro judar; fransmännen nästan endast sådant folk,
som kan tjäna tredje republiken
på dess dekadans – och det vill
icke mycket säga; tyskarna i allmänhet bra men icke mycket angenämt folk, ibland litet för sabelskramlande; ryssarna, som i
de flesta fall ryssar av de högre
klasserna, föga förtroendeingivande. Vad beträffar italienare,
spanjorer, portugiser och annat
folk av romaniskt ursprung äro
de, på ett eller annat undantag
när, folk, man gör rättast att undvika. Bylandt är en av de få diplomater jag råkat på, som äro
efter mitt sinne. Han är »homme
de qualite» genom börd och uppfostran; allvarsam utan pedanteri och världsman utan snobberi.
Vår tid, som är ledsamt nivellerande, har gjort till en slags
trosats, att begåvningen kan ersätta uppfostran. Jag förstår
tämligen, att de som själva brutit
sin väg kunna omfatta en sådan
teori rakt i strid mot naturens
I dag i de finska tidningarna
sett ett telegram från Stockholm
om att ministeren skulle stanna
kvar på sin plats.
Konversationen hos Wurts
gällde huvudsakligen den järn- 26- 543447 Svensk Tidskrift 1954
S:t Petersburg hösten 1888
ordning, men att någon annan
gör det är mig ofattligt. Lika litet som man från i dag till i morgon kan förädla en växt eller omskapa en nation, lika litet går det
att i en handvändning skapa ett
förfinat exemplar av släktet människa. Också därtill behöves generationers arbete.
27 oktober
Yrväder som mitt i vintern.
Middag hos Dues. Sällskapet utgjordes av major von Haartman,
finne, med fru född Pinello, en
gammal mäklare, Gisiko, som lå-
nat penningar och varit rummelkamrat åt allt fint i Petersburg,
en rysk-tysk doktor Bode och en
av gubben Sterkys söner, den
hyggligaste av dem, men döv som
en mur. Kuriositeten var fru v.
Haartman, liten, vacker, elegant
och bara onatur, någonting som
ett lösryckt blad ur en roman om
la grande nevrose.
29 oktober
Operaafton med gubben Sterky.
Rysk musik och jag erkänner, att
jag i trots av mina försök icke
kan lära mig fatta den. Förgäves
väntade jag på en melodi, som
kunde smeka mitt öra, och hörde
jag ibland några strofer, som
slogo an på mig, dränktes de genast i något, som för mina öron
var blott ljud och ingen musik.
Men jag slutar, ty min musikkritik är ändå underhaltigare än all
annan jag kan våga mig på. Det
enda, som tröstar mig i min oförmåga att förstå rysk musik är det
faktum, att den så gott som icke
lyckats tränga utom Rysslands
gränser.
30 oktober
Nytt spelparti hos Wurts tillsammans med Herbert, Dumba,
341
·-·.·····.,.~-””‘! ______________________…..__ _……:..;L_…….__.;.________
Carl R. A. G:son Fleetwood
vägsolycka kejserliga familjen i
går på väg till Oharkow varit utsatt för. Om det är en olyckshändelse, vilket är det troligaste, och
icke ett attentat, faller skulden
på Kejsaren, som befallde att tå-
gets hastighet skulle ökas och
därnäst på järnvägstjänstemännen, som icke hade mod att säga
honom vilken risk man löpte på
en så illa byggd bana. Av tidningarna får man veta så gott
som ingenting; det är endast av
berättelserna man och man emellan man kan få reda på något.
Ryssland är det övriga Europas
antites. Vad som fattas de västeuropeiska förhållandena är stabilitet, här är felet det motsatta.
Hos oss är det majoriteten –
den relativa och icke ens den
absoluta- som är självhärskare;
här finnes blott Kejsaren utan
alla konstitutionella fiktioner.
Hos oss slukar den lagstiftande
och beskattande makten den verkställande; har finnes blott den senare. Vore icke självhärskardö-
met så brutalt som det är, skulle
den ryska statsförfattningen vara
idealet för adertonde seklets »upplysta despotism». Ruttenheten i
det ryska statsskicket och omöjligheten att råda bot därför bliva
med var dag tydligare, men med
den riktning utvecklingen tagit i
Europa tyckes den ryska korruptionen i sitt slag icke vara värre
än den som florerar i Occidenten
med alla tecken på en tillväxande
epidemi. Det ryska statsskicket
är allt utom avundsvärt och, så
starkt och varaktigt det än kan
förefalla, lär det väl icke in statu
quo kunna trotsa tiden. Vari förändringen kan komma att bestå
är mer än någon nu kan säga.
Den sakernas ordning varåt de
342
Oastenskjold och Harford, engelsk
legationssekreterare, en vacker
pojke.
31 oktober
Hos Oastenskjolds på tre man
hand. Lilla frun tycker jag om,
ty hon är vacker att se på och
naturlig i sitt sätt. Det enda jag
har att anmärka hos henne är en
fullkomlig brist på smak; det är
som om en blomma saknade vällukten.
2 november
Spelparti hos Herbert. Klepsch,
Wurts, Bylandt, Dumba, Elliot,
Peel Herbert – för resten Herbert of Llanerth – är en typisk
engelsman, som talar så litet som
möjligt, men som tiger intelligent.
Stel och nästan frånstötande, när
man gör hans bekantskap, blir
han helt annorlunda, sedan han
hunnit komma underfund med
vad man är för sorts folk. Nu
som det är så modernt att se folk
encanaillera sig, är det allramest
en glädje att se några personer,
som i stället markera, att de icke
ämna följa med den riktningen.
4 november
Kejsaren, Kejsarinnan, storfursten-tronföljaren och storfursten Alexander i dag på morgonen
gjort sitt intåg i staden. Hela familjen såg blek och medtagen ut,
vilket icke är att undra på efter
sinnesrörelserna vid Borki. De
kejserliga passerade genom en
häck av flerdubbla led soldater,
bakom vilka höllos en öppen gata
och först bakom denna samt en
kordong av gendarmer stod folkmassan. Under sådana omständigheter är det mindre märkvärdigt
europeiska samhällena tendera
synes mig icke så inbjudande att,
vore jag ryss, jag skulle vilja utbyta den mot vad som består, så
eländigt det än är. Europa går
mot anarkien och, mänskligt att
se, genom den till cesarismen –
är Ryssland framtidstavlan1 Vad
jag skulle vilja vore utopien: en
stor administrativ monark, som
administrerade så litet som möjligt.
Enda möjligheten att undgå
anarkien vore om de ekonomiska
förhållandena i sig ägde en vis
medicatrix, som man ännu olyckligtvis icke sett skymten av.
Konungen avgav, enligt Post
Tidningen för den 30 oktober, den
12 en diktamen till statsrådsprotokollet, däri han roar sig med
att predika den tyska statssocialismen. Resultatet blir antagligen
endast en »utredning», som förmodligen kommer att leda till
ingenting. Verkan av den kongliga diktamen blir, fruktar jag,
icke den åsyftade. Folk kommer
att rycka på axlarna och säga
l>popularitetsjakt», – allrahelst
inom de klasser, vilka frågan närmast gäller. Det mest förvånande
i saken, om man med den närvarande regeringen kan förvåna sig
över något – är att den gått in
på avgivarrdet av en sådan diktamen, ty – må så vara, att
skyddstullarna skola vara programmets förutsättning – programmet är icke dess mindre ett
proklamerande av deras obillighet.
S:t Petersburg hösten 1888
att, åtminstone där jag stod, de
jubelrop, som höjdes nästan uteslutande voro soldaternas reglementerade.
Vägen kejserliga familjen tog
var präktigt dekorerad och på
kvällen icke mindre storartat illuminerad. Hur mycket därav var
polisens förtjänsU
Luncheon hos Wurts. En rumän,
charge d’affaires och ohygglig
pratmakare, halvciviliserad som
nästan alltid den sortens folk;
gamla Las Llanas, Bylandt, tyske
navalattachen baron von Plessen
och jag utgjorde sällskapet. Från
Wurts begav jag mig på visit till
Kimrs, vilket jag ibland måste
göra, och råkade där den nye belgiske ministern, baron Pittens.
vilken jag icke sett, sedan han
från Stockholm flyttades till Rom
(Vatikanen). -Middag och afton
hos Dues.
5 november
Måndag och till följd därav,
tack vare min gamle vän Sterky,
ny Operaafton. Eugi’me Oneghine,
bearbetning av Pouchkines poem.
Som vanligt måste jag erkänna
min oförmåga att förstå den
ryska musikens skönhet
Åtminstone på teatern har jag
icke sett många vackra ansikten;
på gatan knappast heller -men
så många fler besynnerliga. Masc
sor av uniformer, i synnerhet militära, men deras bärare uppträda
icke med den i Tyskland så vanliga retsamma överlägsenheten,
Ryska officerare tyckas, undantag gjort för de unga herrarna vid
rangregementena, vara tämligen
anspråkslösa och beskedliga, men
de göra i stället intryck av att
icke hava någon egentlig social
ställning.
343
.··
Carl R. A. G:son Fleetwood
Hos Dues hålles konsthandel –
med thy åtföljande schackrande,
vilket icke är värdigt och icke
heller ägnat att öka den svensknorske ministerns anseende på en
plats, där lättsinne i affärer är
bevis på att vara bättre folk. Så
stor konstsamlare än Due är, är
det likväl endast hans egenskap
nr 2; nr l är gastronom; nr 3
kvickhuvud och nr 4 diplomat.
Fru Due smickrar sig med att
veta vad allting kostar, vilket
ibland leder till den överdriften,
att hon tror allting hava ett pris.
I trots av min antipati för idealister är hon litet för mycket materialistisk för mig. Deras dotter
kommer visst att se bra ut; är
ganska snäll men förfärande munvig och försigkommen.
Det är synd med Taubes, men
det tyckes vara dem omöjligt att
var de än komma göra sig en
ställning eller att väcka sympatier. Diplomaterna klaga över att
de aldrig göra något för att bliva
bekanta med dem och särskilt
över Taubes föga förekommande
sätt. Wurts, som spelar en stor
roll bland diplomaterna på orten
har en speciell ovilja mot Taube,
sedan den tid då han var i Rom
och skulle gifta sig med en amerikanska. Ehuru jag gärna skulle
vilja känna denna historia –
mystisk som alla i vilka Taube
är inblandad – har jag begripligtvis avhållit mig från att
fråga; Wurts skulle icke bättre
344
. -~-
7 november
Varit med Due hos fru von
Giers. Gumman såg ut att i sina
dagar hava varit rätt vacker, men
nu var det icke mycket kvar.
Därefter landsmansmiddag hos
Dues. Gubben Sterky med son,
f. d. vicekonsuln, en norsk grosshandlare Serk med två söner,
vilka påstodo sig vara norrmän
men icke kunde språket, en konsul
Holmboe från Hammerfest, norrman, som tripoterar med ryssarna, Boukharow, vilken skall
resa till Stockholm såsom Mollerius’ efterträdare, Ostrowsky,
rysk konsul i Hammerfest, ung
och stor bråkmakare, slutligen en
tysk-rysk doktor Bode, som föreföll att vara den intelligentaste i
sällskapet.
Dues – hyggligt folk kan det
visst vara, men fint folk är det
bestämt icke.
På natten spelparti hos Wurts.
Bylandt, Herbert, Dumba och jag.
Förlorade a lot of money.
8 november
I Finans Ministeriet för att tala
om den ryska margarinlagstiftningen. Vad som förvånade mig
där alldeles som i Utrikesministeriet är den oerhört stora personal,
som är om icke sysselsatt så åtminstone använd i administrationen. När man gör ett sådant besök i ett ämbetsverk, bjudes man
på en cigarrett och först sedan
den blivit tänd, börjar man andraga sitt ärende. Vet icke om
det var typiskt men jag iakttog
med förvåning med vilken oerhörd försiktighet den direktör jag
talade med yttrade sig i ett ämne,
som efter mitt begrepp icke utgjorde någon hemlighet.
På aftonen hos Bylandt, till villE_
begära än att få berätta. Vad han
icke kan berätta för mig, generar
han sig antagligen icke att beskriva för andra.
Taubes, Dues och Brändströms
äro icke goda vänner med varandra, och de ena spara icke de
andra. Vad Dues angår har jag
bland diplomaterna iakttagit,
att de omtalas med ett hälften
vänligt, hälften medlidsamt små-
leende.
I skolorna får man lära sig att
Ryssland grundlades av Rurik,
men påståendet torde vara sant
endast om man talar om landets
och icke om folkets historia. Är
det åter fråga om den moderna
ryska staten, är den av mongoliskt ursprung, och det är någonstädes i Tibet man har att söka
dess vagga. Rurik tillhör nästan
mera svenska än ryska folkets historia. Peter den store – det är
på en gång hans storhet och hans
svaghet – bröt våldsamt traditionerna, som förenade Ryssland
med Orienten och kastade det,
okänt och oförberett, in i Occidentens liv och strider. Så fullständigt som han önskat lyckades
det väl honom ej att bryta de ena
och knyta de andra banden, och
hans lands historia har under 200
år utgjort den om kampen mellan
Asien och Europa. Det är emellertid egendomligt att nu, då det
ryska samhället fått sig en antagligen outplånlig europeisk stämpel påtryckt, reaktionen mot det
västerländska allt trotsigare hö-
S:t Petersburg hösten 1888
ken jag tagit mig för vana att gå,
när jag icke har annat att göra.
10 november
Ätit middag hos Castenskjold
på tre man hand. Hans hustru låg
till sängs, vu un accident qui peut
arriver dans le mariage. En karl
är nu lille Castenskjold en gång
för alla icke och blir det nog
aldrig. Fruktar också, att han icke
har stor framtid som diplomat.
Själv har han rörande illusioner
i motsatt avseende. Det är ett fullvuxet barn. Skulle man icke vid
danska hovet behöva en ceremonimästare!
11 november
Brändström för ett par dagar
sedan återkommit till Petersburg.
I dag på middag hos dem.
12 november
På Operan. Le Demon av Rubinstein. En av de få aftnar på
ryska Operan, då jag verkligen
förstått och njutit av den musik
jag hört. Iscensättningen var som
vanligt över all beskrivning präktig.
Mrawina, som sjöng huvudpartiet, är en sångerska och aktris
av första ordningen och därtill en
verklig skönhet. Förvånar mig
icke över den entusiasm hon väcker. Slutade aftonen hos Wurts.
Däri hade jag orätt, ty korten
voro bestämt mot mig. Bylandt,
Herbert, Harford, captain Taylor, Queen’s messenger. Icke
hemma förrän 1/2 4 på morgonen.
13 november
Middag med Bylandt hos Cubat,
ett ställe där det roar mig att
göra mina iakttagelser över »la
345
Carl R. A. G:son Fleetwood
jer. huvudet. I Ryssland anser man
Asien såsom en blivande provins,
och hurudan utgången än må
bliva, mot det målet strävar den
ryska politiken. Sedan jag kommit hit, har jag fått ett helt annat
intresse än förr för den världsdel Ryssland och England än så
länge strida om. Frågan är: skola
Asiens folk endast bliva spelets
insatser eller gömmer framtiden
åt dem en egen självständig rollT
I Ryssland tyckes man frukta
Kina. Så svagt det än är för tillfället är det dock endast en tidsfråga, då det· kommer att tvingas
in på reformernas väg, och den
dagen blir Kina farligt icke blott
för sin ryske granne men för hela
den västerländska kulturen. I vår
världsdel ges det sorgligt många
tecken som tyda .på, att vår kultur
arbetar sig socialt och ekonomiskt
in i en återvändsgränd. Asien däremot är i somliga avseenden redan och blir småningom i alla
Europa en konkurrent, det kanhända icke kommer att vara
vuxet. Lägges det kanhända upp
ett nytt kapitel i världshistorien
och skall det begynna med skildringen av Europas ruin~ I så fall,
blir Ryssland förmedlaren eller
det första offrett Skänkes mig ett
vanligt människolivs längd bör
jag i min levnads afton kunna ana
svaret på de frågor jag uppkastat.
Den 13 gjort ett besök i finska
ministerstatssekretariatet. General Ehrnrooth, som blivit baron
Brunns efterträdare, är en liten
undersätsig karl med ett egentligen fint något rödbrusigt ansikte, omgivet av ett kortklippt
grått skägg. Begriper han icke
annat mer än den lilla extradiHonsaffär jag hade att tala med
346
jeunesse doree russe». Det är förvånande hur genomgående mongoltypen är. Bekymmerslöshet
tyckes vara det karakteristiska
för den; något i den vägen som
Napoleons mor sade om hans kejsardöme: c;a durera tant que c;a
pourra. Ofta nog när jag ser
dessa unga ryska herrar, kommer
jag ovillkorligen att tänka på
franska aristokratien före 1789.
Spelparti hos Dues: Klepsch,
Wurts, Bylandt, hos vilken sistnämnde jag sedan satt och pratade till kl. 3 på morgonen.
U november
Diplomatmiddag hos Dues.
Stoetwegens, baron J omini, baron
Pitteurs, Chakir Pacha, turkisk
ambassadör, greve Pourtalas och
baron Plessen, tyskar, markis
Bisio, italienare och Las Llanas,
spanjor. För Stoetwegens har jag
alltid haft avsmak; det ges män”
niskor, för vilka man rent fysiskt
har en känsla av antipati. Han är
åtminstone rent ut råbarkare, men
hon har, i trots av sin simpelhet,
anspråk på att vara någonting.
Anspråk man icke kan bära upp
äro oförlåtligare än en rätt man
tar sig utan att äga. Chakir var
en tjock, godmodig äldre herre,
som jag skulle velat se göra sin
entre, fez på huvudet, vid någon
melodi ur Fatinitja. J oroini såg
sjuklig och retlig ut; älskade att
uttrycka sig i sentenser och att
monopolisera konversationen.
15 november
Antecknar att jag med anledning av Christian IX:s regeringsjubileum avlagt en lyckönskningsvisit hos fru Kirer – hr
Kirer är i Köpenhamn. Till midhonom om, måtte hans underordnade komma att få behagliga dagar. Mycket förekommande och
som det tyckes med den bästa mening att göra folk tillags kanhända han reder sig på en plats,
där han står mitt emellan ett envist släkte som hans landsmän
och en självhärskare som Kejsaren. Emellertid tyckes hans krigsministerskap i Bulgarien icke
vara beviset på någon stor diplomatisk talang.
Ryssarna av »de djupa leden»
förefalla att vara ett märkvärdigt
tyst och tåligt folk, som icke klagar, icke revolterar – knappast
reflekterar. Det är så nyss livegenskapen upphävdes, att den
jämlikhetskänsla, som utvecklat
sig hos Occidentens folk, saknar
motsvarighet här. På öppen gata
ser man vem som helst med nå-
got så när snyggt överplagg utan
vidare ge en ishvosnik en örfil.
Polisen härskar brutalt, och det
ser nästan ut som funne man det
vara den naturligaste sak i världen. Det är ett folk, vars stora
flertal ännu icke hunnit till kritiken. De måtte vara en försvinnande minoritet som sagt sig, att
saker och ting borde vara annorlunda. Nihilismen villlära folket
detta, men det är visst ännu för
tidigt. J ordmånen är icke färdig.
Då man vet hur järnhård autokratien vilar över Ryssland, undrar man över folkets tålamod,
men tänker man sig närmare in
i förhållandet, upphör man att
undra, ty ännu har nationen som
helhet icke nått den kulturgrad,
att den inser sin rätt till något
annat. När jag tänker på ryska
folket är det alltid under formen
av en tam björn, men – hur tam
den än må vara – den dag komS:t Petersburg hösten 1888
dagen hos Brändströms, till vilka
det alltid är mig ett nöje att gå.
16 november
Middag hos Dues. Utrikesministern von Giers med fru, franske
ambassadören Laboulaye med fru,
fröken Regitze Kirer, spanske ministern marquis de Campo Sagrado, baron Aerenthal, österrikare, Castenskjold och jag
Laboulaye föreföll mig att vara
en rätt hygglig människa. Hans
hustru däremot var vad man vill
utom det hon blivit eller ambassadrice; hon borde egentligen
sitta vid kontoret i något parisermagasin. Campo Sagrado såg ut
att vara vad hanär-en bonvivant; för resten ett ansikte av
det något bestialiska men karakteristiska slag, som återfinnes på
en del holländska målares dukar.
Aerenthal är bestämt en mycket
intelligent karl, men hans yttre är
typen för diplomaten i Storhertiginnan av Gerolstein.
Den intressantaste i sällskapet
var Giers. Mycket lång, mycket
smal, mycket krokig, så att han
förefaller att nästan vara puckelryggig. En egendomlig fysionomi,
till vilken man har svårt finna
ordet till gåtan. Mycken finesse,
mycken slughet, alltunder det att
ögonen, som hava en mycket intelligent blick, tyda på välvilja
och godhet. I sitt uppträdande
som i sin politik söker han att
effacera sig, men jag tror, att
denna tillbakadragenhet i hans
väsende som i hans handlingar
icke skall tagas alldeles för vad
den förefaller. Det långsamma och
litet bullersamma sätt, varpå han
förstått att svinga sig upp på den
höjd han intar, och den förmåga
han visar att hålla sig kvar, giva
vittnesbörd om att han är mer än
347
.. ~ ‘•···· c~;r~~·>V• .,__ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _iii:::.;.;:….JL.:.,;___~:.___,___:~_ __:_____________
Carl R. A. G:son Fleetwood
mer nästan alltid, då björnen,
trött av slag och misshandel, reser sig upp och slår omkull sin
s. k. herre. Ånnu har icke björnen
känt sin styrka eller tröttnat, och
därför går den beskedligt med
ring i nosen.
I Ryssland existerar endast en
människa och det är Tsaren. För
en västeurope är tanken så ofattlig, att man måste upprepa den
gång på gång för att tänka sig
dess möjlighet. Under Tsaren finnas blott två slags folk – ämbetsmän och styrda. Det märkvärdigaste man kan säga om en person
tillhörande de högre samhällsklasserna är: »il n’a pas servi»
– och vad som är ändå märkvärdigare, framförallt sällsyntare: »il est incorruptible».
Det tragiska i en ryss’ ställning
är att han inser, vilka oerhörda
offer av individuell intelligens och
initiativ så gott som dagligen
bringas autokratiens Moloch och
omöjligheten att ersätta självhärskardömet med något annat.
Krafter, som ej kunna finna
plats eller ej kunna böja sig efter
administrationens regler, äro bortkastade. Vill en sådan människa
icke gå i landsflykt eller slå sig
på onyttiga konspirationer, återstår henne endast en utväg ‘- nö-
jet. I det 19:e århundradet spelar
nöjet i Ryssland samma roll av
livsuppgift som i de glada dagarna före Revolutionen.
När man tänker på vilken roll
Sverige och Ryssland fordom spelat i varandras historia, har man
svårt att föreställa sig, huru se- 348
vad många inbilla sig. I Europa
vet man ej eller glömmer, att det
är icke blott klokhet men t. o. m.
en nödvändighet att på den plats
som blivit hans iakttaga den hållning han valt. En rysk minister,
som vill vara representativ, riskerar alltför mycket. Har man en
gång sett Giers glömmer man honom icke, vilket – efter min mening – tyder på att det hos honom finnes något, som höjer honom över majoriteten. Som jag
under middagen hade min plats
alldeles bredvid honom, hade jag
ett ypperligt tillfälle att iakttaga
honom, och som han gav sig in i
ett långvarigt samtal med mig,
hade jag en så mycket bättre anledning att studera honom. Giers
ser mig ut att vara en man, som
aldrig sätter något på ett kort,
och som vet att för den, som kan
vänta, kommer alltid rätta ögonblicket. Faran är blott, att man
ibland väntar för länge.
Efteråt hos Bylandt med vilken
jag alldeles kommit på intim fot.
De äro icke många, med vilka det
hänt mig.
17 november
Spelparti hos standards korrespondent mr Badley. När man
ser vilket slags folk de stora kontinentala tidningarna använda
som korrespondenter, förstår man,
huru de kunna vara så väl underrättade och vilket inflytande de
utöva samt genom dem kan utövas. Sällskapet utgjordes av Bylandt, Wurts, Harford och jag.
18 november
På middag hos Brändströms.
Därefter på Operan i gubben
Sterkys loge tillsammans med
Dues och en av »flickorna» Kirer.
dan 1809-1815 en alldeles ny sakernas ordning kunnat inträda.
Politiskt äro vi numera nästan
främmande för varandra, och Gud
give att det måtte fortfara. Endast till följd av en stor europeisk
konflikt skulle förhållandet för
någon tid kunna ändra sig. Den
enda punkten där våra och ryska
intressen för närvarande korsas
är i Finland, men faran är där
icke heller en för ögonblicket. I
framtiden blir det kanhända en
annan sak. Mig är det ofattligt
hur man både i Sverige och Norge
med lugn ser på, hur ryssarna
alltmer tränga sig in i trakterna
därborta vid Ishavet. Frågans lösning blir möjligen förenklad, om
vi en vacker dag komma att stå
inför ett ryskt »fullbordat faktum».
Vad som gäller det politiska
förhållandet gäller också det kommersiella. Så grannländer vi än
äro hava icke handelsförbindelserna tagit den utveckling grannskapet tyckes kunna lova. En
icke ringa orsak därtill är som
vanligt vårt handelsstånds bristande initiativ och energi – jag
har i den vägen hört märkliga
ting – men i främsta rummet den
att de produkter vi kunna exportera finnas i Ryssland ändå rikligare än hos oss. Så outvecklad
som den ryska industrien ännu är
skulle vi kunna göra oss en viss
marknad för vår hos jättegrannen, men där som överallt låta vi
överflygla oss. Som bevis anför
jag blott, att i ett land där man
S :t Petersburg hösten 1888
Balettafton Fiametta.15 Det kan
icke nekas, att baletten i Petersburg är ett feeri, men kostnaden
är ju också bifrågan. Huvudsasaken är att på tiljorna samla
skönhet och grace, och det ändamålet har uppnåtts.
19 november
Antagligen för sista gången på
Operan. Spelades Don Juan –
icke Mozarts, men en baron
Scheels. Scheel lär vara en kurländare, som säges stå väl hos
Kejsaren. Högst densamme lär
också hava befallt, att man skulle
göra allt för att försäkra operans
framgång. Blev det ändå ingen
succes, är det varken regissörens,
dekoratörens eller aktörers fel.
För att söka göra om Mozarts
mästerverk skall man vara antingen mer än ett geni eller
mindre än ett pundhuvud. Musiken föreföll mig tung och tråkig
och jämförelsen med Mozarts berövade den all den förtjänst den
möjligen kunde hava. Rättvisan
kräver emellertid att jag erkänner det en duett mellan Don Juan
och Donna Anna slog an på mig.
Kanhända Mrawinas sång och
vackra ansikte hade sin del däri.
Som bevis på hur litet baron
Scheels tyska tröga hjärna fattat
Don Juan blott att han gjort Leporello till en vanlig betjänt.
20 november
Middag hos fru von Haartman.
Säger fru eftersom det egentligen är henne jag känner, men för
”‘ »Fiammetta.» Balett i 4 akter. Koreografi och text: Arthur Saint-Leon, musik:
Leon Minkus. Uppförd f. f. g. i S:t Petersburg den 25 februari 1864 på Bolsjojteatern med Martha Muravjeva i titelrollen. Framgången var så stor, att hon inbjöds
dansa på Operan i Paris s. å. i en bearbetning av baletten i 2 akter av Halt~vy och
Meilhac med titeln »Nemee ou l’amant venge». Nyinstudering i S:t Petersburg 1888.
349
Carl R. A. G:son Fleetwood
kunnat vänta att finna många
svenska handelshus etablerade,
finner man endast ett fåtal. J ag
har talat med cheferna för ett par
sådana hus, och de hava sagt, att
det är omöjligt få svenska producenter att sätta sig in i den
ryska marknadens behov och vanorna i de ryska förhållandena.
De tillade betecknande nog, att de
alldeles uppgivit hoppet om att
kunna inleda handel häremellan
och Sverige.
En gång från Petersburg har
jag ingen lust att återvända dit,
och ändock är det en stad, som
har sitt fängslande. Det är en
stad, som bör ses om vintern; den
har då en karaktär den visst är
ensam om. Det är kallt, bitande
kallt, och snön knarrar under ens
fötter, men den är vit – som snö.
över snötäcket, som inhöljer staden, rör sig en brokig skara, i
vilken människor från två världsdelar sammanblandas; soldater i
de mera egendomliga än vackra
ryska uniformerna; snaskiga poper, moujiker, armenier, tartarer,
för att blott nämna de pittoreska
elementen. Slädar av alla slag, enoch tvåspännare, ofta nog trespännare. Inga bjällror, och kuskarnas rop till varandra och de
förbigående äro nästan de enda
ljud som höras. Det köres icke
annorstädes som man kör i Petersburg; hästarna flyga utefter
marken. Vinter och lyx i pälsverk
höra samman i Petersburg. Man
beundrar pälsen, ser ibland skymten av ett vackert ansikte gömt i
kragen; föreställer sig t. o. m. en
vacker figur under de många
kapporna.
Det är i solnedgången längs
kajerna, som skådespelet är vackrast. Slädarna ila förbi med
350
–……………
mannens karaktär har jag all den
aktning jag knappast vet, om jag
har för hans hustru. Hur kommer
det sig att nästan alltid män med
viljan och förmågan bliva gifta
med kvinnor, vilkas hysteri och
nervösa otillräknelighet göra dem
livet så tungU Och därnäst –
hur kommer det sig, att dessa
män, vilka böja världen efter sin
vilja, alltid sluta med att bliva
slavar~ Är det icke därför, att de
gentemot svagheten skämmas att
bruka sin styrka och överlägsen·
heU Psykologiskt kunna fruntimmer av fru v. Haartmans slag
vara intressanta nog; sympatiska
äro de däremot sällan – åtminstone för mig. Kvinnan, sådanhon
skildras i franska romaner och
sådan man alltför ofta råkar på
henne i verkligheten, går upp i
längtan efter »sensations» av vad
slag som helst – kärlekens, religionens eller morfinens. Sak
samma vad det är, blott det icke
är livets allvar och livets plikter.
J ag skulle endast beklaga dessa
snedvridna varelser, vore de icke
på samma gång mödrar.
Bland gästerna general OkerBlom, som i Finland spelar en
roll, doktor Bode och en ung rysk
fru Hauk, Hauke eller något i
den vägen. Var för resten charmant i den alltmera sällsynta
friska genren. Fröken Lavonius
från Stockholm – systerdotter till
värden – hade jag så när glömt.
Dessutom några ryssar.
Hos Haartmans spelade jag baccara med förlust och därför hos
Bylandt whist med vinst. Medspelande voro Aerenthal, Pourtales och Plessen.
21 november
Avskedsmiddag hos Dues. Tillsammans med Brändströms och
svindlande fart och som där blott
bor folk, som är eller vill låtsas
vara rikt, äro hästar och slädar
präktiga. Det går som en virvelvind. Nevan är tillfrusen och
tvärs över den ser man öarna och
fästningen med sin förgyllda
tornspira, som strålar i solljuset.
Himlen är blå, mattblå, som alltid vinterhimmeln, och solen lyser upp tavlan med sin bleka vinterglans. Palatsen längs stranden
antaga i solnedgången en egendomlig varm färg, som kontrasterar mot kylan och luftens bleka
blå. Kupolerna blänka, klockorna
ringa, som de alltid ringa i Petersburg. Men solen sjunker, aftonglansen försvinner och den
långa mörka vinternatten börjar.
Det är bara kylan, som biter i ens
ansikte och blåsten från Ladogan
kvar. Nevan är som en frusen
havsvik, stor, bred, öde. Vinterpalatset, som en stund förr såg
nästan italienskt ut, blir ödsligt,
och man fryser icke för skyltvakterna, som med uppslagna kragar
gå där på vakt men för figurerna
på taket i deras lätta sydländska
dräkter. De enda levande varelser
man ser äro skyltvakterna, som
gå och gå kring Kejsarpalatset.
S :t Petersburg hösten 1888
fröken Maggie Adlercreutz, vilken jag bör hava omnämnt nå-
gon gång i mina anteckningar
från Upsala-tiden. Hon ger sjukgymnastik.
22 november
Packning, språng, avskedsvisiter. Gubben Sterky grät. Dues
komplimenterade och jag tror menade, emedan vänskapen med
Taubes icke tyckes vara så särdeles stor. För 6 veckor och ensam
stod jag utan svårighet ut med
dem, men för längre tid och med
Clara skulle det bliva betydligt
svårare.
Middag hos Cubat tillsammans
med Bylandt, hos vilken jag därefter som vanligt på sista tiden
pratat bort halva natten. Han hör
till den sortens folk, som man
icke ångrar att hava blivit vän
med.
23 november
Lämnade Petersburg kl. 9 på
morgonen; fullt yrväder, som
följde med en bit in i Finland.
Därefter regn och slask. Lika lång
som tråkig dag. Kom till Hyvinge
kl. 8.34 och där sitter jag nu. För
att döda dagen sov jag, när jag
icke orkade läsa, och nu när natten börjar, har jag icke ens den
resursen.
24 november
Fortsatt resan. Kl. 11.15 från
Hyvinge och kl. 1/z 6 i Hangö efter
en oändlig resa genom ett av de
351
Carl R. A. G:son Fleetwood
352
mest tröstlöst enformiga landskap jag någonsin sett. Kanhända.
det om sommaren är förtjusande;
i november var det tryckande.
mjältsjukt.
25 november
Hemma och funnit hustru och
barn friska och glada. Gud vare
lov, att denna resan är lyckligen
överstånden utan alla obehag! –
Resan till Stockholm var icke av
de behagligaste. stark kyla och
stickande storm så att Express
rullade som ett nötskal, så fort
man lämnat Hangö redd. Lyckligtvis för mig blev jag icke sjuk
och märkvärdigt nog icke heller
förkyld, ehuru jag tillbragte nära.
nog ett par timmar på däcket.
som spolades av störtsjöar. Eländet lär hava varit obeskrivligt
bland flertalet passagerare. Först
när man nalkades Stockholm började de synas till, och deras gröngrå ansikten buro spår av nattens
lidanden. I Stockholm kl. strax
efter 2.
26 november
Aterinträtt i tjänstgöring.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner