Print Friendly

SSU och den socialistiska demokratin

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

40
SSU OCH DEN SOCIALISTISKA DEMOKRATIN
Bakom socialisternas krav på
socialisering ligger en syn på
demokratin som vitt skiljer
sig från den som omfattas av
konservativa och liberala kretsar, skriver förbundssekreteraren i Högerns Ungdomsförbund, fil. kand. Anders Arfwedson, i denna artikel, där
han utgår från SSU:s nyligen
framlagda vittgående socialiseringskrav. ”Den demokratiska socialismen”, blir författarens slutsats, ”är lika mycket som någonsin den klassiska marxismen en frälsarlära.
Termer som ‘demokrati’ tolkas formalistiskt och används
för att ge formell legalitet åt
politiska krav som i sig strider mot den anda av generositet och valfrihet, som vi på
konservativt håll anser att ett
demokratiskt samhälle bör
präglas av.”
Av fil. kand. ANDERS ARFWEDSON
Att läsa SSU :s programutkast ”Utblick inför 70-talet” är i sanning
ingen örtagärdsvandring, ty sällan
har ett så andefattigt dokument
framlagts med pretentioner att uppställa nya djärva mäl. I dessa tider, då socialdemokraterna på allvar tycks vilja aktualisera de principiella samhällsekonomiska frågeställningarna och öppet skärpa den
politiska striden på detta det klassiska stridsfältet, hade man väntat
sig något annat än en handledning
i socialism för arbetarrörelsens fotfolk. Men en sådan har det blivit,
därtill behäftad med uppseendeväckande lakuner på viktiga politiska
områden. Till raden av politiska
program har lagts ännu en önskelista, som såtillvida skiljer sig från
dem barnen brukar uppställa inför julen, som där inte ens finns
ett försök till prioritering av önskemålen. De unga socialdemokraterna vill ha resurser till allt, förbättra och förstärka allt, ta krafttag överallt och – förstatliga nästan allt. Det finns nästan inga principiella resonemang i programmet.
Det nämns ingenting om de stora
avvägningarna mellan olika resurskrävande önskemål. Det finns
egentligen inga blickar framåt i tiden, ingen viston av de problem
och frågeställningar som vi kommer att konfronteras med inom
kanske bara några få år. Hela vårdproblematiken har t. ex. fallit bort.
Ändå är de flesta insiktsfulla bedömare överens om att detta (vid
sidan av världssvälten) blir framtidens allt överskuggande politiska
problem.
Att på sedvanligt sätt nagelfara
de olika kapitlen i SSU :s program
och slå ned på alla egendomligheter vare mig fjärran. Därtill är det
alltför ointressant, de flesta invändningarna alltför självklara.
Men eftersom hela programmet andas klarare socialistiska tongångar
än man är van vid, kan det ha sitt
intressi att ta de samhällsekonomiska avsnitten till utgångspunkt
för vissa reflektioner.
Låt mig först sammanfatta SSU :s
krav vad gäller samhällsekonomin:
De avgörande produktionsfaktorerna ställs under samhällets inflytande. Den s. k. blandekonomin ersätts successivt av en socialistisk
ekonomi, vars huvudkomponenter
är ekonomisk demokrati och företagsdemokrati. All mark övergår i
samhällets ägo, liksom alla övriga
naturtillgångar förstatligas. Kreditväsendet förstatligas. AP-fonderna
används för socialisering. Oljehandeln och -distributionen förstatligas. Byggnadsämnesindustrin, lä-
kemedelsindustrin och apoteken
förstatligas, m. m. Kvar blir som
synes tydligen bara en del mindre
41
företagsamhet utan större betydelse.
Socialiseringens finansiering
Den första fråga som uppställer sig
är: hur skall denna omfattande socialisering finansieras? Ty även om
den skall ske successivt, måste det
ju bli ansenliga helopp som varje
år skall hetalas ut. Man får nämligen utgå från att socialiseringen
inte sker genom ren konfiskation.
T. o. m. kommunisterna förklarar
sig numera beredda att betala ut
skälig ersättning vid förstatligande
av företag, så man får utgå från att
socialdemokraterna härvidlag inte
gärna kan vara extremare än kommunisterna.
Det måste naturligtvis bli skattehetalarna som betalar. Nå, vilken
glädje har den vanlige skattehetalaren av att Cellulosabolagets skogar och Skånes jord överförs i samhällets ägo? Naturligtvis en ytterst
begränsad glädje. Ingen medborgare blir personligen rikare genom
detta. Den omedelbara effekten för
skattebetalaren blir, att han ovanpå sin nuvarande skatt får betala
en extra skatt för att möjliggöra
statens inlösningar av privat egendom, och sålunda tillsammans med
flera miljoner andra svenska skattebetalare årligen överlämnar stora
kontanta penningsummor till
ägarna.
Och vad gör sedan de forna ägarna? Vart skall de ta vägen med alla
dessa pengar? Utomlands? Det får
man hoppas att de inte gör, med
42
tanke på betalningsbalansen. Konsumera dem? Vi skulle alltså få en
ny grupp människor med enormt
stor köpkraft, där pengarna antagligen lades på ren lyxkonsumtion.
Är det detta som avses? Knappast.
De ekonomiska skillnaderna mellan olika grupper i samhället skulle bli mera iögonfallande än nå-
gonsin. Skall pengarna skatta<;
bort? J a, säkert till en del, men
det kan inte få karaktären av ren
konfiskation, ty i så fall hade det
varit lika bra att konfiskera egendomen direkt. Binda pengarna i
statliga obligationer? Det blir nästan detsamma.
J ag är inte säker på att de unga
socialdemokraterna alls funderat
över detta. Att förstatliga en
bransch, en begränsad del av nä-
ringslivet kan låta sig göra uthn
alltför allvarliga följdverkningar.
Men om man har ambitionen att
socialisera nästan hela näringslivet, och därtill alla naturtillgångar
inklusive all mark, då bör man
kunna redovisa hur man tänkt sig
förfarandet. Det har gått bra i kommunistländerna, nåväl, men där har
ju heller ingen regelrätt ersättning
utgått.
Annan syn på demokratin
Bakom denna heta önskan att engagera ”samhället” på samhällslivets alla områden, ligger – fast
detta knappast finns utvecklat i
texten – en från konservatismen
och liberalismen skiljaktig syn på
vad demokrati egentligen är. Det
kan ha sitt intresse att närmare
penetrera just denna sida av problematiken, eftersom man vanligtvis endast talar om hur ”effektivt”
ett socialistiskt respektive ett blandekonomiskt system är. Från borgerligt håll brukar vi vanligtvis
nöja oss med att hänvisa till den
bristande effektiviteten i ett planhushållningssystem, och nöja oss
med detta som invändning mot socialismen.
Men socialismen, sådan den numera utvecklats av socialdemokrater på vänsterkanten, hämtar sina
motiv i ett resonemang om demokratin. Enligt socialisterna är närnIigen ett land med blandekonomi
inte helt demokratiskt, eftersom
vissa delar av samhällslivet är undandragna samhällets, folkets kontroll. Det är ”Wallenberg” och inte
folket som bestämmer, om L. M.
Ericsson skall investera i Norrland
eller i Sydamerika. Det är bankerna som avgör, om byggnadskreditiv skall lämnas till en privat eller ett kooperativt byggnadsföretag.
osv. Det finns sålunda en stor del
av samhällslivet – och tillika en
del av vital betydelse för medborgarna – som de inte har något inflytande över, där majoriteten inte
fäller utslaget. För att demokratin
skall bli fullvärdig, menar de, måste folket ha det avgörande inflytandet över alla viktiga delar av
samhällslivet. På denna punkt skiljer sig socialdemokraternas syn på
demokratin från vår. Det föreligger nämligen inga skiljaktigheter
i synen på den politiska demokratin, på organisationsdemokratin
osv., men uppfattningen att alla delar av samhällslivet skall göras beroende av politiska beslut i demokratisk ordning, är inte en konservativ uppfattning. Vägledande för
den konservativa synen är istället,
att i stor utsträckning undvika politisering (”demokratisering”, med
[s] -terminologi) på de områden
där så är möjligt.
Inre maktbalans
På samhällsekonomins område innebär detta, att konservatismen slår
vakt om den enskilda äganderätten
till produktionsmedlen, inte enbart
och främst för att värna om äganderätten som sådan, utan för att
vidmakthålla den ”inre maktbalans” som enligt konservativ uppfattning måste upprätthållas i samhället. Med denna inre maktbalans
avses, att det i samhället, som motvikt mot den starka statsmakten
bör finnas en eller flera faktorer
av verklig betydelse, som icke har
sitt ursprung i samma vilja, som
den makthavande politiska riktningen i landet företräder. I vårt
land fylles denna funktion av det
fria, privatägda näringslivet, men
också av t. ex. de fristående organisationerna. Dessa styrs inte i sitt
handlande av den regerande majoritetens politiska vilja, utan av helt
andra, icke-politiska motiv såsom
(för näringslivets del) allmänhetens efterfrågan på varor och tjäns- 43
ter, vinstintresse, enskilda personers framtidsbedömningar, forskningens och teknikens utveckling
m. m. Att det fria näringslivet inte
följer en politisk linje, utan att
dess uppträdande tvärtom är summan av en mängd olika människors önskningar och bedömningar,
gör att den fria marknaden kan
tillfredsställa en mångfald behov,
inte endast den politiska majoritetens.
En politisering av den fria sektorn genom dess socialisering, så-
som de unga socialdemokraterna
vill ha det i demokratins namn,
skulle lägga alla delar av samhällslivet under den regerande politiska
riktningens maktområde. Detta
skulle från strikt demokratisk utgångspunkt kunna göras oantastligt, men det skulle leda till att majoritetens vilja komme att genomsyra hela samhällslivet, inte bara
de områden där renodlat politiska
avgöranden är ofrånkomliga.
Detta skulle, för klarhetens skull,
kunna belysas av ett exempel, och
jag väljer för ändamålet det svenska skolsystemet. I demokratisk ordning har den politiska majoriteten
genomdrivit en skolordning, som
i praktiken inte lämnar utrymme
för några skolformer med andra
pedagogiska metoder än den obligatoriska skolans. Någon valfrihet
utom det sanktionerade systemet
finns inte. Meningen med grundskolan är också den, att alla skall
ha samma uppfostran.
44
Minoritetsförtryck
Jag skall här ej diskutera frågan
om skolreformen i Sverige varit
riktig eller ej. Det finns många
aspekter på denna fråga. J ag bara
tar detta som exempel på vad som
händer då en sektor som tidigare
varit ”fri” övergår till att styras
helt av politiska beslut. Det är
ofrånkomligt, att det i detta land
finns många föräldrar och elever
som gärna skulle se en valfrihet
mellan olika skolsystem, så som
man har i de flesta andra västerländska länder. De kan inte få det,
ty skolområdet har ”demokratiserats”. Det är den härskande majoritetens ideer som helt slår igenom
i skolväsendet.
Vid en socialisering av näringslivet skulle liknande fenomen uppträda. För den politiska minoriteten skulle samhället framstå som
mera svåruthärdligt än tidigare, då
dock vissa delar av samhällslivet
styrdes på annan väg än politisk.
Det är också detta de unga socialdemokraterna eftersträvar, fast
det i SSU-programmet endast kommer till torftigt uttryck. Den härskande majoritetens vilja skall inte
behöva göra halt någonstans i samhället, den skall tränga igenom
överallt och sätta sin prägel på allt,
ty detta uppges ”demokratin”
kräva.
”Den demokratiska socialismen”
som det ofta talas om från vänsterhåll, och som SSU arbetar för, är
därför inte bara en politik med ett
annat samhällsekonomiskt system,
det är en politisk riktning med radikalt annorlunda syn på valfriheten och demokratin i samhället.
Den demokratiska socialismen är
lika mycket som någonsin den klassiska marxismen en frälsarlära.
Termer som”demokrati” tolkas formalistiskt och används för att ge
formell legalitet åt politiska krav
som i sig strider mot den anda av
generositet och valfrihet, som vi på
konservativt håll anser att ett demokratiskt samhälle bör präglas av.
Det är detta som gör, att Erlanders tal om ”valfrihetens samhälle” kommer att klinga än mer hånfullt, om SSU :s och den övriga vänsterns socialiseringssignaler
skulle komma att prägla socialdemokratins politik i framtiden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner