Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Spridningsrisken är betydande

Av Peter J Olsson | 9 september 2016

Just när man trodde fildelningsdebatten var död och begraven kommer filmbranschen inbrakandes som en tjur i en porslinsaffär. Vore det inte vettigare att utveckla nya affärsmodeller istället för att försöka försörja sig på bluffakturor, undrar Peter J Olsson.

Hört om fildelning på sistone? Eller debatterat den själv? Eller för den delen fildelat själv på sistone?

Betydligt färre svarar säkert ja på detta än för sju, åtta år sedan. Då diskuterades fildelning lite varstans, och de försök att kontrollera såväl fildelningen som internetanvändandet i övrigt väckte stora protester. Demonstrationståg böljade fram i flera städer.

Riksdagsledamöter i Alliansen pressades in i ledet med hårdhänta metoder, Socialdemokraterna levde upp till att vara opposition – väl i maktställning nu är det en annan politik som gäller.
Och det mesta slutade med det egendomliga att en i rättsmedvetandet mindre förseelse som dessutom ”en hel ungdomsgeneration” ägnade sig åt fick ganska drakoniska lagar där nedladdning av en film kunde ge 50 dagsböter och några fler dagars fängelse.

I Europavalet stormade Piratpartiet i med sju procent och två mandat. Jag minns att jag talade för två teleteknikklasser i Landskrona inför den valrörelsen – av dem var det ingen som inte samlade på sig stor mängder piratkopierad musik.

I dag är det helt annorlunda. Fildelning har minskat, lagliga – och några mindre lagliga – streamingtjänster är det som gäller. Musikbranschen har i stor utsträckning gjort läxan och anpassat sig till verkligheten. Nu tycks det som om film och TV borde få bakläxa. Nu introducerar de utpressningsbrev till privatpersoner som laddar ner. Tusen brev sänds redan ut där mottagarna erbjuds ”förlikning” mot att betala 2000 kronor.

Det hela går under namnet Spridningskollen och bakom finns ett inkassobolag med uppdrag från rättighetsinnehavarna till i dag drygt 300 filmer och TV-serier. Metoden är att de identifierar att fildelning sker från en IP-adress, med hjälp av domstol får de sedan ut vilken person som haft det numret tilldelat sitt abonnemang vid den tidpunkten, och därefter skickas ett kravbrev.

Metoden innebär flera felkällor. Det kan bli fel helt enkelt. Och det kan vara någon annan än innehavaren av internetuppkopplingen som fildelat. Kanske ibland ett barn. IP-adresser är inte ett personnummer, det är mer att likna vid att man sett en förövare gå in i en viss trappuppgång där flera bor.

Men då är det bara att bestrida, kanske någon säger. Det beror allt lite på det. Det finns alltid en risk med civilmål. Beviskraven är lägre än i brottsmål och man riskerar att få betala inte bara skadestånd utan även motpartens rättsliga kostnader. Om så beror lite på vad stämningen kan tänkas ligga på, är det 2000 kronor så går det under småmålslagen, men om stämningen blir på ett mycket högre belopp kan det framstå som riskabelt att gå in i en process även om man tror sig ha 95 procents chans att vinna. Förutom pengarna tar det tid, och kan kännas nesligt.

Man får också se framåt. Det finns en spridningsrisk. En stor del av det som fortfarande fildelas är pornografi. Vem vill hamna i offentlig tvist om nedladdning av Leather girls I, II och III? Eller för den delen bara pornografi om ens make eller maka inte känner till saken. Ju ovanligare preferenser, desto troligare att den krävda betalar.

Långsökt? Knappast, vi har sett denna metod med telefonsexnummer, och i mildare form med andra gråa och halvskumma företag som lever på att kräva in förseningsavgifter.

Är verkligen filmbranschen villiga att öppna ett helt nytt fält för tvivelaktiga kravbrev och bluffakturor? Ska de inte hellre hitta nya sätt att ta och få betalt?

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Omslaget

webshop_banner

samvetsfrihetsmockup pocket