Print Friendly

Spärrar mot småpartier

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

231
SPÅRRAR MOT SMÅPARTIER
l denna debattartikel tar redaktör Bertil Falk upp frågan
om spärrar i valsystemet mot
småpartier. Den enda spärr
som förefaller tillräckligt välmotiverad är, enligt hans uppfattning, kravet på ett visst
medlemsunderlag för att få
ställa upp i ett val. Han illustrerar sina teser med att
ingående diskutera ett av de
mest splittrade valen i modern
parlamentarisk historia, de
lettiska saimavalen 1931.
I den valsystemdebatt som har
förts har man både från författningsutredningens och de författningsaktiva politikernas sida, liksom även från partiernas- i varje
fall de fyra stora – varit ense om
en rad olika spärrar mot småpartier. Det viktigaste argumentet härvidlag har varit det att många små-
partier åstadkommer en partisplittring, som försvagar demokratins
funktionsduglighet. Denna uppfattning har av agitatorer – vilka torde falla tillbaka på slutsatser som
andra dragit av på 20-talet gjorda
iakttagelser- förmedlats till andra
opinionsspridare, dock utan ordentlig redovisning av det material som
ligger till grund för spärrtanken.
Man har sagt ungefär så här:
»Många partier – särskilt småpar- .4v redaktör BERTIL FAL/1.
tier – är farliga för demokratin.
Det blir för stor partisplittring. Därför måste vi ha spärr mot småpartier inom valsystemet.» Utan att ha
kunskap om grundmaterialet har
sedan opinionsförmedlarna papegojaktigt upprepat påståendet, som
om det vore ett från ovan givet, gudomligt, demokratiskt axiom.
Jag har roat mig med att leta
fram ett av de mest talande exemplen på en för västerländska förhållanden otroligt väl utvecklad korporativistisk partisplittring.
De baltiska staterna, i första hand
Estland, men även Lettland, hade
på sin tid toppmoderna, utomordentligt radikala på demokratiskideologiska grunduppfattningar baserade författningar. De fungerade
inte tillfredsställande.
I Lettland hade man ett system,
där det räckte med att ett litet antal
personer ställde sig bakom en kandidat för att han eller hon skulle ha
rätt att ställa upp som saimakandidat. Vid valet till den 4 :e Saiman år
1931 ställde inte mindre än 44 partier och grupper upp. Av dessa erhöll 27 mandat i Saiman och 17 fick
– i likhet med KDS vid riksdagsvalet 1964 i Sverige- inte in någon
representant. Det lettiska parlamentet – Saiman – hade endast 100
platser och på dessa 100 platser delade således 27 partier och grupper. För att få en bild av den intressanta starkt korporativistiskt
präglade splittringen i den 4 :e Sai- 232
man redovisas här de 27 partierna
och grupperna. Uppgifterna är tagna från Arveds Svabes Latvju Enciklopedija, tredje delen, Sthlm
1955.
Den skarpögde upptäcker säkerligen några egendomligheter i dessa
siffror. Så har till exempel Nybyggarnas och småbrukarnas parti på
mindre antal röster fått fler mandat än det kommunistiska Arbetarnas och de arbetande böndernas
vänster och Demokratiska centern.
En annan egendomlighet är att en
rad partier fått mandat i Saiman
på under 9.000 röster, trots att det
i övrigt krävts mellan 9.000 och
10.000 röster för ett mandat. Här
bör man emellertid veta att antalet
avlagda röster vid valet var hela
974.822, men det fanns ju partier
som inte kom med i Saiman. Däremot har en hel del kandidater sä-
kerligen kommit in på delsiffror,
måhända i form av utjämningsmandat eller genom karteller, fler listor
etc. Hur det än ligger till med dessa
saker, så kan man konstatera att
detta system tillhör de rättvisaste
valsystem man kan leta fram. Resultatet förefaller emellertid något
nedslående.
Å andra sidan ska man akta sig
för att dra för långt gående slutsatser av detta valresultat. Valsystemet är i sig självt inte ansvarigt för
den otroliga partisplittringen. Hade
bestämmelserna för rätt att gå fram
med listor varit hårdare, så hade en
lång rad av de småpartier som nu
kom att ställa upp i valet redan
från början varit eliminerade. Nu
var kraven emellertid så liberala,
att en person som ville göra karriär
och komma fram här i livet bara
behövde skaffa fram en grabbnäve
namn, så var saken klar. Mot den
bakgrunden måste givetvis ett rättvist proportionellt valsystem vara
ett relativt lätt hinder för även
mycket små grupper.
Kulturella minoriteter
Man får inte heller glömma de
speciella förhållandena i landet. Där
fanns i Lettland många kulturella
minoriteter, judar, tyskar, ryssar
polacker etc. Ca 30-35 av de 44
partierna var inte »lettiska». Av de
partier som fick mandat i Saiman
ser vi att t. ex. judarna hade två egna partier, dels Judarnas Agndas
Jisrael och dels Sionisternas Misrachi. Vi finner flera ryska partier,
två tyska etc. Tar man bort dessa
minoriteter, så finner vi att partisplittringen i Lettland inte var större än vad den i dag t. ex. är i Danmark, där det vid senaste valet
fanns tio partier att tala om. Då är
Slesvigska minoritetspartiet och de
färöiska representanterna borträknade. På samma sätt fanns det i
Lettland 10-11 lettiska partier av
vilka några av lettisk minoritetskaraktär. Framförallt i det katolska
landskapet Lettgallen (där det talades en särpräglad dialekt dessutom) uppträdde sådana minoritetspartier.
Det stora missgreppet i det lettiska valsystemet var inte det at~
det var ovanligt rättvisande, utan
missgreppet låg i de överdrivet liberala bestämmelserna – för rätt att
ställa upp i val – som fanns utanför valsystemet. Malbone \V. Graham Jr. har i New Governments of
Eastern Europe (Henry Holt and
Company, New York, 1927) menat
att det proportionella valsystemet i
Lettland »brutit ned känslan av nationell solidaritet» samt »introducerat, kanoniserat och helgonförklarat lantlig provinsialism och oupphörligt lett till parlamentariska tvister mellan smågrupperna». Valsystemet har, heter det vidare »tillåtit
233
Partier och grupper Antal röster Antalmandat
l. Socialdemokraterna 186.000 21
2. Bondeförbundet 118.443 14
3. Kristna bönder och katoliker 78.881 8
(Parti i landskapet Lettgallen)
4. Arbetarnas och de arbetande böndernas
vänster (Kommunister) 61.272 6
5. Demokratiska centern 60.397 6
6. Nybyggarnas och småbrukarnas parti 56.021 7
7. Lettgallens Progressiva Bondeförbund 48.795 5
8. Tyska Balternas Parti 38.805 5
9. Progressiva Förbundet 21.929 3
10. Kristna förbundet och arbetarna 21.208 3
11. Ryska gammaltroende 20.528 2
12. De (av inflationen) drabbade spararna 20.528 2
13. Det nya bondeförbundet 18.981 2
14. Judarnas Agudas Israel 17.845 2
15. Polackernas parti 16.928 2
16. Fredens, ordningens och produktionens
grupp 15.192 l
17. De ortodoxa och samverkande ryska
organisationerna 12.107 l
18. Sionisternas Misrachi 11.761 l
19. De självständiga ryska anställda 10.556 l
20. Ortodoxa väljare 10.166 l
21. Arbetets förbund 8.851 l
22. Arbetarnas och de fattiga böndernas
förbund (Kommunister)
23. De ryska bönderna
24. Rigatyskarnas lista
25. Järnvägsanställda
26. Lettgallens lettiska förbund och
jordbrukarna (Ryskt parti)
27. De kristna arbetarnas förbund
Den 4:e Saiman
latenta religiösa och nationella
känslor att tränga in i det parlamentariska liveb.
De iakttagelser som ligger bakom
tanken på valsystemspärrar mot
småpartier bland politikerna är riktiga i och för sig, men slutsatserna
som Malbone \V. Graham m. fl. har
dragit av det man sett är ytterst
diskutabla. Varken letterna själva,
8.378 l
8.298 l
6.138 l
5.976 l
5.882 l
4.840 l
894.706 100
Graham eller de svenska spärr-fantasterna har förstått att lösningen
på det uppenbara problemet inte
behöver ligga i valsystemspärrar
mot småpartier, en metod som
medför andra nackdelar av suspekt
art, utan att lösningen lika väl, ja,
ännu hellre, kan förläggas utanför
valsystemet i form av förpliktelser
– lika för alla – vilka fungerar
234
som spärrar, men utan att samtidigt innebära röstfiffel, röstfiffel i
den bemärkelsen att valsystemets
konstruktion inte tillförsäkrar varje röst lika värde så långt det är
matematiskt möjligt i ett representativt system.
Spärr utanför valsystemet
Under rubriken Minoriteten som
styr har Herbert Söderström på ledarplats i örebro-Kuriren (18/9 –
65) anslutit sig till tanken att förlägga spärrarna utanför valsystemet. Han skriver: »Därvidlag finns
det många olika alternativ – t. ex.
krav på ett stort antal medlemmar
av ett parti för att få ställa upp, en
hög valborgensumma som återbetalas om mandat erövras, eller krav
på kandidatnominering i alla valkretsar.» Eftersom ett representativt system innebär att riksdagsledamöterna måste ta ställning till
alla frågor som kan tänkas komma
upp, så bör givetvis de partier som
ställer upp i val ha ett program som
täcker hela samhällsbilden. Man
kan därför tänka sig kravet att varje parti redovisar ett principprogram som i stort täcker in hela fältet.
Den enda spärr som förefaller
tillräckligt välmotiverad är emellertid kravet på ett visst antal medlemmar för att få ställa upp i val.
Om man har ett rättvisande valsystem som garanterar väljarnas
röster lika värde och därmed också
garanterar partierna en rättvis mandatrepresentation – systemet kan
utformas på så sätt att hela riket
blir en valkrets (Israel) eller genom utjämningsmandat (Holland,
Danmark) – bör följande krav
kunna ställas på alla partier: Partierna ska inför varje val inom lagstadgad tid på sätt som fastställs i
lag redovisa ett lika stort antal vid
allmänna val röstberättigade medlemmar som det vid närmast föregående val krävdes för att få ett
mandat (och härvid bortses givetvis
från tilläggsmandaten).
Valresultatet i Lettland 1931 är
således en mycket intressant företeelse, som vi kan ta lärdom av. Vä-
sentligt härvidlag är att de lettiska
valen 1931 i och för sig inte är
något argument för spärrar mot
småpartier inom valsystemets ram.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism