Print Friendly

Sovjetunionens ekonomiska krig

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SOVJETUNIONENs EKONOMISKA KRIG
Krig, men ekonomiskt krig.
DET BEHÖVs inga militära maktmedel för att Sovjetunionen skall
kunna göra sig till herre över världen. Det var kontentan av Chrusjtjovs sextimmarstal, då XXI. partikongressen öppnades den 27 januari. Hans tankegång ligger helt i
linje med en av de grundläggande
marxistiska teserna: ekonomin avgör det politiska skeendet. Denne
oberäknelige praktiker till partisekreterare kan alltså, åtminstone i
detta avseende, räknas som en rätttrogen marxistisk teoretiker, ett
förhållande som bör komma väl till
pass, nu när han också låtit hylla
sig som lärans store tänkare och
utan tvivel allvarligt kandiderar till
en plats sida vid sida om Lenin och
Stalin i mausoleet på Röda torget.
Hans yviga fredsgester, hans bevekande tal om avspänning, hans
inbjudan till Eisenhower, allt passar väl in i en systematisk strävan
för att åstadkomma en längre fredsperiod. Visserligen låter han ryssarna då och då skramla med sina
kärnvapen för att hålla skräck i
den västliga världen. Han håller
grytan kokande i Berlin på ett sätt
Av CUNCTATOR
som inte utesluter, att en plötslig
s. k. olyckshändelse kan inträffa
och utlösa det varma kriget. Men
det förefaller föga sannolikt, att
ryssarna skulle vilja driva saken
dithän. De har ett annat tvångsme~
del, den ekonomiska kampen, som
på lång sikt, i samband med subversiv verksamhet, kan vara väl så
effektivt som det varma kriget.
Chrusjtjovs numera mångciterade
deklaration på hösten 1957: »Vi
förklarar krig på handelns område», åtföljdes visserligen av ett
finkänsligt »Förlåt uttrycket». Men
uttrycket behöver inte förlåtas. Det
täcker utmärkt realiteten bakom
den våldsamma ekonomiska aggression som Sovjet i flera år riktat
mot västern och som utgör ett av
de allvarligaste momenten i världssituationen för tillfället.
Den ekonomiska krigsmaskinens
skavanker och styrka.
Det vapen som skall användas är
Sovjets ekonomiska resurser på alla
områden, koncentrerade i bl. a. den
nya sjuårsplan som publicerades
den 13 november förra året och
slutgiltigt antogs vid den XXI. partikongressen. Av Chrusjtjovs ord
att döma skulle fullföljandet av
denna plan med en naturkrafts
oemotståndlighet föra fram Sovjet
till en position, från vilken erövringen av världen skulle möjliggö-
ras med ekonomiska medel.
Det är alldeles uppenbart, att förverkligandet av sjuårsplanen kommer att innebära ett oroväckande
ekonomiskt hot mot den västliga
världen. Den snabba utvidgningen
av den kemiska industrien, av oljeindustrien, av järn- och stålindustrien, förbättringen av bostadssituationen, förkortningen av arbetstiden och höjandet av den allmänna levnadsstandarden kommer
att väga tungt i tävlingen med Väst.
Man bör dock betrakta hotet med
besinning och icke överväldigas av
jubelropen från den XXI. partikongressen. Det finns också mycket
gnissel i det ekonomiska krigsmaskineriet som är värt att hålla i
minnet inför de övermodiga proklamationerna.
Den 10 augusti förra året fälldes
ett yttrande som i och för sig inte
kunde tyckas så märkligt, men som
dock utgjorde ett symptom på vilka
svårigheter man brottas med. Det
var Chrusjtjov, somi ett invigningstal vid kraftverket i Kujbysjev förklarade, att arbetena på vattenkraftverken skulle minska till förmån för värmekraftverken.
Det var uppseendeväckande från
två synpunkter. Dels är vattenkraft
billigare än värmekraft, även om det
83
är dyrare att bygga ett vattenkraftverk än ett värmekraftverk. I längden blir vattenkraftverken dock förmånligare, men det går inte sä
snabbt att färdigställa dem. Dels
hade man i sjätte femårsplanen
kraftigt understrukit, att vattenkraftverken skulle ha förtursrätt
framför värmekraftverken. Vattenkraften, sades det då (1955), var
en av hörnstenarna i den fortsatta
industrialiseringen. Och nu gjorde
man sålunda en kovändning av format. Det fordrades en förklaring
och den levererades av Chrusjtjov,
som sade att det skulle gå fortare
att bygga värmekraftverk än vattenkraftverk. Därmed skulle man
vinna tid i den ekonomiska kapplöpningen med Väst. Det var mycket viktigt. Men han nämnde också,
att man i allmänhet måste ta hänsyn till tidsmomentet vida mer än
man hade gjort tidigare. I denna
klagan återspeglar sig bl. a. ett
starkt behov av lönsamhetsbedömningar på grundval av räntebegreppet. Men i stället för att våga
tala om den bannlysta kapitalistiska räntan laborerar Chrusjtjov
med tidsbegreppet, vilket i detta
sammanhang är identiskt som mä-
tare på lönsamheten.
Bakom kravet på att ta mera
hänsyn till tidsmomentet, för att nu
tala med bolsjevikisk tunga, skymtar man betydande bekymmer med
investeringsmedel och arbetskrt>.ft.
Det är ingen nyhet. Ryssarna har
haft stort besvär på dessa områden
under många år. sjuårsplanen ger
84
dessutom belägg för att resurserna
helt enkelt inte räckt till, vilket i
och för sig inte är så konstigt, när
man nu skall försöka »göra allt på
en gång». Beslutet om att prioritera
värmekraftbyggena kan sålunda tas
som en indikation på febertemperaturen inom det sovjetiska näringslivet.
När ryssarna nu drar in på vattenkraftprogrammet, kommer de
att spara stora mängder cement och
stålkonstruktioner. Det finns många
områden där de kan komma till
användning. Särskilt framträdande
är behovet på byggnadsfronten.
Den sovjetiska bostadssituationen
är som bekant bedrövlig, så bedrövlig, att den förmodligen är produktivitetshämmande. Det är därför
ganska förklarligt, att Chrusjtjov
satt in en betydande energi på att
söka få rätsida på bostadseländet.
Graden av energi framgår av att
man 1957 byggde 50 miljoner m2,
1958 ca 68 miljoner m2 och i sjuårsplanen räknar med ett årligt genomsnitt på mer än 94 miljoner m2
golvyta.
Det är inte bara på bostadsområ-
det som man sitter illa till. Mitt i
centrum på hela det ekonomiska
uppbyggnadsarbetet ligger järn- och
stålindustrien. Där är det inte heller
väl beställt. Det krävs mer och mer
stål. I rysk press och i ryska tidskrifter har högljutt klagats över
stålverkens oförmåga att fylla behoven. Särskilt irriterad har man
varit över att maskinindustrien fått
arbeta utan att kunna utnyttja fuJI
”‘
kapacitet. Orsaken till stålverkens
svårigheter är bl. a. att malmtillförseln har blivit en trång sektor, inte
så att det inte finns nog med malm,
utan därför att tillförseln är besvärlig. Ryssarna befinner sig mellan
Scylla och Charybdis. Antingen
måste de lägga ner stora kostnader
på att borra sig ner 5-600 m i trakterna kring Kursk, där det finns
stora fyndigheter högvärdig men
mycket svårbruten malm, eller
också får de ge sig iväg österut till
Kazakstan eller andra områden i
Sibirien, där det finns mängder av
lättbruten men lågvärdig malm,
som kostar dem mycket att anrika.
– Hur ryssarna än gör, och det
ser ut som om de beslutat sig för
det senare: dvs. att gå österut, så
behöver de enorma investeringar.
Själva räknar de med 48 miljarder
rubel i investeringar fram till 1970
enbart för brytning och beredning
av malm.
Det var också speciellt inom järnoch stålindustrien som man 1955-
1957 kunde urskilja påtagliga tecken på avmattning i produktionsökningstakten, en följd av de
knappa investeringstillgångarna.
De otillfredsställande resultaten bidrog säkerligen i hög grad till att
påskynda beslutet om en allmän
decentraliseringsreform inom industrien för att få fram bättre produktivitet. En sådan påbörjades
1/7 1957. Man hade tydligen börjat
tvivla på den programenliga välsignelsen av sträng centralplanering och centralkontrolL Man frå-
…..,_._—– ~—–………____,……_..,..,.._………………….-~~..-..-
gade sig, om det inte i dessa trots
am låg en produktivitetshämmande
faktor och om det inte skulle gå
bättre, om man lättade något på
centraliseringen. Så försökte man
något nytt. Man bildade en mängd
nya ekonomiska områden och delegerade en del planerings- och kontrollmakt till dem. Detta ledde emellertid till ett icke önskvärt resultat.
Man började styra och ställa alldeles själv ute i landet och kom snart
i konflikt med centralplaneringen.
Den gryende partikularismen slogs
emellertid ner, delvis med hårda
medel. Men trots allt innebär nog
reformen en viss liberalisering jämfört med tidigare. Det ekonomiska
resultatet har emellertid ej blivit
överväldigande, även om en viss
produktivitetsförbättring kan spå-
ras inom maskinindustrien. På stålområdet har man emellertid inte
kunnat avhjälpa bristen helt, även
om krissituationen torde ha lättat.
Därför gör man också enorma ansträngningar för att utvidga industrien och skall enligt den nya
7-årsplanen satsa 100 miljarder på
den. Svårigheterna inom stålindustrien torde på litet längre sikt
kunna beräknas vara av övergående
natur.
Man frågar sig varför ryssarna
måste ha så mycket stål. Svaret ger
sig i det närmaste självt. Det behövs mycket stål för det stora utvecklingsprogrammet. Man kan
särskilt peka på ett sådant område
som olje- och gasproduktionen, där
det ingalunda råder något bristbe- 85
kymmer. Där föreligger ett jättelikt
nybyggnadsprogram för oljecisterner, olje- och gasledningar. Under
1958-1965 skall man bygga 25 000
km olje- och 26 000 km gasledningar. Det visar hän på att något
väsentligt håller på att hända på
bränsleförsörjningsområdet. För en
7-8 år sen ansåg man närmast, att
oljesituationen i Sovjet var så bekymmersam att den utgjorde en
krigshindrande sektor. situationen
är nu radikalt förändrad. Utvecklingstrenden är utomordentligt god.
Chrusjtjov försäkrar, att fyndigheterna är outtömliga. Man kommer
också, enligt 7-årsplanen, att mer
och mer gå över till olje- och gaseldning, vilket innebär ett betydligt
förbilligande av alla tillverkningsprocesser. För tillfället har Sovjet
större oljeproduktion än som kan
tas om hand av raffineringskapaciteten.
Här har nu pekats på en del skavanker i den sovjetiska ekonomiska
apparaten, eller, om man så vill under nuvarande auspicier, i det
marxistiska ekonomiska krigsmaskineriet. Man bör ha en klar blick
för ryssarnas svårigheter att genomföra sjuårsplanen. Men man
bör fördenskull inte, som på många
håll på kontinenten, låta sig förledas till ett önsketänkande, att Sovjet nått höjden av sin produktionsökningstakt och nu inträder i ett
betydande avmattningsskede. Det
kan hända att man de närmaste
åren får ett lugnare tempo än i början av 50-talet. Kraften därbakom
86
är dock tillräckligt stor för att
kunna åstadkomma produktionsökningsresultat som är vida överlägsna vad man är van vid i väster.
sjuårsplanen utgör ett allvarligt
hot mot den i många avseenden
oeniga västern.
Det ekonomiska krigets strategi.
Frågan blir då på vad sätt ryssarna tänker använda sig av sin
ekonomiska apparat för det ekonomiska kriget. Chrusjtjovs berömda
krigsförklaring kan kompletteras
med ett annat yttrande av honom:
»Vi värderar handel minst för ekonomiska skäl och mest för politiska.» Det är också uppenbart, att
ryssarna med sin handel och övriga
ekonomiska engagemang hl. a. sö-
ker dominera satellitstaterna och
näraliggande stater i väster utanför
järnridån, som t. ex. Finland och i
viss mån Österrike. Det för en ekonomisk infiltrationspolitik i flera
underutvecklade länder, vilken syftar till politiska omgrupperingar
med resultat av direkt militära och
strategiska förskjutningar i maktgrupperingen genom att de infogas
i östblocket eller i varje fall undanryckes västern. Därmed ändras
förutsättningarna för de dittills gällande militära dispositionerna. Motiven för den ekonomiska offensiven
mot de högindustriella västliga länderna är emellertid oklara.
Beträffande dominansen av satelliterna kan man hl. a. uppmärksamma den stigande betydelse som
Sovjets stora oljetillgångar kommer
att få. Oljeledningsprojekten pekar
till stora delar utanför landets gränser. En ledning skall dras till MemeJ vid Östersjön, en skall via Polen gå till Frankfurt an der Oder
med en årskapacitet på 4,6 miljoner ton, en till Tjeckoslovakien.
Därigenom infogas dessa länder genom den viktiga bränsleförsörjningen än mera i det sovjetiska integrationsmönstret. En biverkan
kommer att gå ut över Polen, som
hittills baserat sin ekonomi på kolförsörjning till öst och Väst. Följden blir, om kolet undantränges som
bränsle, utan tvivel svåra omställningsproblem och ökat beroende.
Sovjet har dessutom slutit ett komplicerat oljeavtal med Österrike, genom vilket landet ekonomiskt bindes till östblocket mer än tidigare.
Bakom utbyggnaden av oljeledningarna till Östersjön kan man spåra
tanken på en framtida oljeoffensiv
med förmodligen avgörande betydelse för oljeläget i östersjöbäckenet.
Gentemot de underutvecklade
länderna följer Sovjet ett särskilt
schema i den ekonomiska offensiven, varvid en hel rad av ekonomiskt-tekniska hjälpmedel kommer
till användning.
Mest bekant är de omfattande
krediterna. Detta är ett populärt
medel, som i och för sig har ett
stort propagandavärde genom att
de hjälper de underutvecklade länderna i deras kapitalbildning.
Dessutom leder kreditgivningen i
regel över till en mängd andra ekonomiska aktioner i mottagarlandet.
Krediterna löper i regel också merl
mycket låg ränta, ofta 2-2,5 procent, vilket uppskattas icke blott
från ekonomisk utan i vissa fall
också från religiös synpunkt. Avbetalningarna på lånen är i regel förmånliga. Avtalen löper på lång sikt.
Tolv år är inte ovanligt.
Krediterna lämnas inte till ”Vad
som helst. Det förekommer nästan
aldrig att de lämnas för konsumtionsvaror. Det är i stället kapitulvarorna som förekommer i stor
mängd på kreditlistorna. Dessa binder låntagaren betydligt mer än
konsumtionsvarorna. Först måste
nämligen ryssarna lämna teknisk
hjälp för att sätta upp och få igång
de ifrågavarande maskinerna. Den
tekniska hjälppersonalen är vanligen propagandistiskt väl utbildad
och kan lätt bli ett stöd för subversiv
verksamhet. Sedan kommer behovet av service och reservdelar, som
bidrar till att upprätthålla de etablerade förbindelserna.
Allra helst ger ryssarna krediter
till något specifikt projekt: kraftverk, järnverk, cementfabriker, tekniska institut etc. Därigenom uppnås identitet mellan krediten och
det synliga resultatet. Kraftverket
etc. ligger där som ett synligt bevis
på det ryska lånet, vilket blir en på-
taglig och viktig ingrediens i propagandan.
Håller sig låntagaren inom ramen för de givna kapitalvaruprojekten, brukar ryssarna inte vara
87
kinkiga. De har veterligen aldrig
företagit några för låntagaren irriterande lönsamhetsundersökningar
eller prövningar.
I kreditgivningens spår följer
vanligen en ökad export till låntagarlandet, vilken vanligtvis också
kombineras med en ökad rysk import från landet. På så sätt sammanlänkas länderna mer och mer.
Sovjet och östblocksländerna
strävar vidare efter att lägga handelsförbindelserna på bilateral bas.
I det östtyska kommunistpartiets
tidning Neues Deutschland, som på
detta område ofta är mer frispråkig
än de ryska tidningarna, läses
esomoftast högstämda lovord om
det bilaterala handelssystemets förträfflighet, reda och ordning till
skillnad från den västerländska
multilateralismens oreda och förvirring. Det är emellertid inte bara
»ordning och reda» som Sovjet och
andra östblocksstater eftersträvar
i sina handelsförbindelser med de
underutvecklade länderna. Det är
också, eller snarare, bundenhet. I
ett bilateralt handelsförhållande får
det ifrågavarande landet svårt att
utnyttja alternativa handelsvägar,
vilket verkar starkt bindande. I ett
bilateralt förhandlande markeras
även det större landets övertag mera
än vad som är fallet vid multilaterala förhandlingar.
Sovjet försöker även på andra
områden binda sin handelspartner,
bl. a. på valutaområdet. Med många
underutvecklade länder sker handeln med inkonvertibla rubler. Mot- 88
parten kan då inte utnyttja eventuella rubelöverskott. – Däremot
avräknas Sovjets handel med Väst
vanligen i transferabla sterling. –
Ett annat av ryssarna uppskattat
instrument för att handelsmässigt
binda ett land är långtidskontrakten. Sådana leder ofta till att leverantörerna förlorar sina förbindelser på andra marknader och sedan
har svårt att knyta an till dem igen.
Ryssarna brukar emellertid framhålla, att dessa långtidskontrakt
bör vara eftersträvansvärda, eftersom de garanterar säkra leveranser
under lång tid.
Till slut kan man peka på den
roll av räddande ängel som Sovjet
då och då ikläder sig genom att
uppköpa olika råvaruländers överskottsproduktion, som visat sig
omöjlig att avsätta på andra marknader. Den popularitet som landet
därigenom förvärvar hos affärsmän
och producenter utnyttjas sedan
skickligt av propagandan.
De länder som Sovjet i första
hand riktat sitt ekonomiska intresse mot är: Indonesien, Nepal,
Afganistan, Förenade Arabrepubliken, Jemen och i viss mån Indien.
Man bör också fästa uppmärksamhet på ett land inom den nordiska
gemenskapen, nämligen Island, där
Sovjets ekonomiska infiltration börjar bli alltmer oroande.
Medan ryssarna nu för detta ekonomiska krig mot vissa strategiskt
viktiga underutvecklade länder, vad
händer då på Sovjets ekonomiska
front mot den västliga världens industrialiserade länder? Som vi vet
har dessa länder under det senaste
året utsatts för upprepade offerter
på råvaror och basmaterial: tenn,
aluminium och trä, där priserna legat uppseendeväckande lågt. Det
har i hög grad oroat de västliga
marknaderna, och man har på
många håll uppfattat det som avsiktliga störningar från rysk sida.
Trots Chrusjtjovs yttrande, att
han värderar handeln mindre från
ekonomisk och mer från politisk
synpunkt, får man nog ställa sig
skeptisk mot att aktionerna har direkt politisk karaktär, låt vara att
ryssarna får störningarna på köpet.
Tendenserna i hela detta spel är
mycket motstridiga. Men det finns
en tolkning som kan tänkas ha en
del fog för sig, och det är denna:
Ryssarna måste importera maskiner västerifrån för sitt stora uppbyggnadsprogram. Man kan förutse,
att detta behov kommer att förefinnas en lång tid framåt. Ryssarna
har f. n. mycket litet att erbjuda
västern i utbyte, med undantag för
vissa råvaror och basmaterial, som
visat sig begärligt i väster. Det är
möjligt, att ryssarna insett detta
sammanhang och därför inriktar
sig på en sådan produktion av dessa
varor, att de tryggar tillräckliga exportkvantiteter för att finansiera
sin maskinimport västerifrån. Av
intresse är att notera, att man enligt Mikojan räknar med »en fördubbling av handeln med de kapitalistiska länderna under denna
period». Det skulle därför inte förväna, om man på trämarknaderna
och om några år också på oljemarknaderna kan räkna med fortsatt och
kommande ryska utbud till låga
priser.
Försvar och motanfall.
Vad gör de västliga staterna för
att möta Sovjets ekonomiska anfall? Det finns inte något samlat
program. Förenta Staterna går visserligen i spetsen med jättelika ekonomiska hjälpprogram, där sådana
kan sättas in. Det erbjuder sitt eget
ekonomiska system som ett motprogram. Men man tvivlar på sina
håll på dess bärkraft i den träffning
som förestår och ifrågasätter en omprövning. Betecknande är Adlai
Stevensons yttrande i maj 1958:
:.Den smygande krisen betyder slutet på ett helt ekonomiskt system
och aktualiserar den avgörande frå-
89
gan om vad vi skall få i dess ställe.
Vi bevittnar, tror jag, de sista stadierna av det gamla världsomfattande, självreglerande systemet för
internationell handel och investeringsverksamhet, ett mönster som
vi i Amerika i stort sett betraktat
som något självklart». Pekar så-
dana yttranden, i samband med de
utan tvivel nödvändiga ekonomiska
enhetssträvandena i Europa, fram
mot ett förändrat utrikesekonomiskt försvarssystem, framvuxet
under hotet av Sovjets ekonomiska
krigföring, ett system i vilket den
statliga dirigismen spelar en större
roll än tidigare? Det är i så fall ett
sinistert resultat, om vi skulle
tvingas in i ett utrikes-ekonomiskt
handlingsmönster, som helt skiljer
sig från det vi nu söker förverkliga,
men som desto mera liknar det vi
söker undvika, som vi försvarar oss
mot och som vi vill bekämpa.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner