Print Friendly

Sovjetarmén som politisk faktor

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

452
SOVJETARMEN SOM POLITISK FAKTOR
Armen och toppmilitärerna
har länge betraktats som en
av de väsentligaste maktfaktorerna i Sovjetunionen. Men
vilken roll spelar den under
de nya makthavarna? Vilket
är förhållandet till det kommunistiska partiet och den
civila förvaltningsapparaten
överhuvud? Tadeusz Norwid,
välkänd för tidskriftens läsekrets, analyserar i denna artikel situationen.
De sovjetiska palatsrevolutionernas historia visar, att ingen så-
dan revolution ägt rum utan armens ställningstagande. Den har av
allt att döma utgjort en viktig faktor – i vilken grad denna faktor
varit avgörande vet man ej; det
kan finnas olika åsikter i denna
fråga. 1953 kunde Beria avlägsnas
endast tack vare att marskalkarna
ställde sig på det dåvarande maktkollektivets sida, varigenom Berias maktinstrument försattes ur
funktion. 1957, då kris utbröt på
partitoppen mellan Krustjev- och
Molotov-fraktionerna, ställde sig
armen på Krustjevs sida till följd
av marskalk Sjukovs beslut. Nu
Av jur. mag. TADEUSZ NORWID
senast, 1964, kunde Krustjev smärtfritt avlägsnas från makten på
grund av marskalkarnas beslut att
inte ingripa till hans försvar. Därför kunde den senaste palatsrevolutionen genomföras i politiska förhållanden som säkrades av den
polisiära säkerhetstjänsten.
Visserligen är det den politiska
makten i Sovjet som utnämner
och avsätter marskalkarna, men
det hindrar inte, att de toppmilitä-
rer, som bildar en maktgrupp, vid
de flesta tillfällen uppträder solidariskt och utövar inflytande på såväl
partiets högsta organ som landets
administrationsapparat. Man brukar kalla denna grupp för »armen»
och ofta tillskriva den mycket stor
betydelse som inrikespolitisk faktor både i partiets och statens liv.
Nyligen har en gammal Komintern-ledare, Severyn Bialer, publicerat en intressant artikel i aprilnumret av The Socialist Courier,
ett kvartalshäfte som alltjämt utges av den gamla Kerenski-gruppen i USA. Bialer var före sitt avhopp inom hela kommunistvärlden
känd som en av de största auktoriteterna då det gäller det inrikespolitiska livet i Sovjet. Därför är
det måhända intressant att här med
egna kommentarer återge en del
av hans bedömningar om sovjetarmen av i dag som inrikespolitisk faktor. Artikeln är den enda i
sitt slag som under senare år publicerats i Västern.
Tre friktionspunkter
Enligt Bialer finns det tre friktionspunkter mellan armen och den
partipolitiska makten: l) uppdelning av landets ekonomiska resurser på civila och militära ändamål
på ett sätt, som skall garantera
stridskrafternas effektivitet; 2) utformning av nationalförsvarets politik i alla dess aspekter: organisatoriska, ekonomiska och utrikespolitiska och 3) partiets roll i
stridskrafternas organisation och
inre liv.
Det är armens behov och rustningarnas krav som sedan flera år
påtvingat regimen principen om
den tunga industriens prioritet i
landets ekonomiska politik. Armen
reagerar mycket känsligt mot varje
underminering av denna princip
och är misstänksam mot partiledare som vill övergå på den andra
linjen, d. v. s. den som ger prioritet
åt konsumtionsindustrien. Marskalkarna anser, att den sistnämnda
linjen inte kan realiseras på annat
sätt än på bekostnad av armens
ekonomiska anspråk. På dessa
grunder ogillade armen den s. k.
Malenkov-linjen 1954 och senare
Krustjevs sista linje. Därtill reducerad~ krustjev betydligt de konventionella truppernas antal och
minskade deras officerskader för
att kunna bygga ut de moderna
453
vapenslagen. Toppmilitärerna är
konservativa; de har måhända
inget emot uppbyggandet av kraftiga, moderna vapenslag, men de
motsätter sig instinktivt varje försök till reducering av de konventionella styrkorna. Krustjevs antydningar om fortsatt reducering
av militärbudgeten, uppenbarligen
i samband med det ökade behovet
av investeringar inom jordbruket,
utgjorde sannolikt det egentliga
skälet till att armen vägrade ge
honom fortsatt stöd. Det kan därför anses vara problematiskt vilken
attityd armen nu intar i förhållande
till Krustjevs efterträdare, vilka de
facto övertagit hans politik, i vilken principen om den tunga industriens prioritet åsidosatts.
Armen insisterar på att delta i
partiets viktigaste utrikespolitiska
beslut. Detta krav framställes allt
kraftigare ju mera militärtekniken
utvecklas. Bland marskalkarna anses det som ett axiom att den civila
makten, bestående av partiets toppmän, för närvarande inte har
några möjligheter att fatta utrikespolitiska beslut av vikt utan att
konsultera militärerna. Krustjevs
misslyckande i Berlin-krisen 1961
och de kända resultaten av försö-
ken att bygga raketbaser på Kuba,
10 000 km från sovjetgränserna,
hade sin grund i otillräckliga konsultationer med militärerna då det
gällde företagets sista fas, d. v. s.
förhandlingarna med USA. Dessa
Sovjets politiska motgångar har på
sistone ökat marskalkarnas skepticism gentemot de civila partiledar- 454
nas förmåga att ensamma fatta
utrikespolitiska beslut, allt enligt
Bialer.
Partiet och armen
Den största friktionsytan utgörs
av förhållandet mellan partiet och
armen. Alltsedan revolutionstiden
1917 har partiet varit beslutet att
kontrollera militärernas lojalitet,
oberoende av deras grad. Successivt har skapats en stor partipolitisk apparat för utövandet av denna
kontroll i form av politisk förvaltning av armen. Detta politrukcentrum är ansvarigt inte bara
gentemot annens högsta ledning
utan också direkt lydande under
partiet och dess civila organ. Av
många skäl känner sig marskalkarna och hela officerskåren illa
berörda av organisationens princip
som bygger på misstanke rörande
deras lojalitet gentemot sovjetstaten.
Mot bakgrunden av Sovjets nuvarande ekonomiska läge och dess
alltmera komplicerade utrikespolitiska position verkar det mycket
sannolikt, att den nuvarande sovjetledningen blir tvungen att fatta
många beslut, vilka kan komma att
strida mot armens traditionella inrikes- och utrikespolitiska inställning. Man kan således vänta sig, att
partiet kommer att söka påtvinga
armen sina beslut. Detta blir i nuvarande förhållanden, då marskalkarna kan ha sina reservationer
vad den civila partimaktens stabilitet beträffar, inte lätt. Krustjevs
smärtfria fall utgör en färsk illustration. Den pågående maktkampen bland Krustjevs efterträdare
minskar ytterligare möjligheterna
till ökad auktoritet hos partimakten i militärernas ögon. .Ju mera
instabil makttoppen är, ju mera de
politiska striderna mellan fraktioner och grupperingar inom centralkommitten (CK) tilltar, desto
mera växer betydelsen hos den
grupp av toppmilitärer, vilken ingår i partiets högsta organ.
När allt kommer omkring, utgör
stridskrafterna i Sovjet den mest
perfekt centraliserade maktapparaten. I spetsen för den står officerskåren, som utgör den mest homogena och integrerade delen av Sovjets politiska elit. Enligt marskalk
Malinowskij s uttalande på den
XXII. kongressen tillhör 82 procent av alla officerare och meniga
antingen partiet eller Komsomol.
Därför utgör armen en värdefull
faktor som politiskt stöd för varje
fraktion inom partiledningen. Armen som det starkaste maktinstrumentet utgör i Sovjet oekså en betydande politisk faktor, trots partiets alla ansträngningar att så
långt det är möjligt hålla marskalkarna borta från det egentliga
maktcentraL Endast en gång i
Sovjets 48 år gamla historia har
det hänt, att en marskalk varit
medlem av CK-presidiet (politbyrån). Det gällde marskalk Sjukov
år 1957, då han invaldes där på
grund av sina förtjänster vid elimineringen av den partifientliga
Molotov-Malenkov-gruppen. Sjukovs karriär blev emellertid kortvarig; efter tre månader eliminerades han från såväl parti- som
militära befattningar, anklagad för
»Bonaparteism». Han gjorde sig
skyldig till en politik som strävade
efter begränsning av politrukmakten inom armen.
Armen som politisk symbol
Vad betyder armen som politisk symbol? I realiteten finns det
endast 40 toppmilitärer. Det är
främst försvarsministern och öB
plus två av hans första ställföreträ-
dare plus sex andra, vilka står i
spetsen för olika vapengrenar eller
armens förvaltning. Dessutom kan
inräknas befälhavarna för de olika
militärområdena, för ockupationstrupperna i östtyskland, Polen och
Ungern, amiralerna i spetsen för de
olika flottorna och befälhavarna
inom det civila och militära luftförsvaret.
Dessa 40 män disponerar över
den största organiserade fysiska
styrkan i Sovjet, de leder en professionell organisation, kännetecknad av stark esprit de corps. De
har under sig cirka 3,3 miljoner
män, d. v. s. 6,5 procent av alla
sovjetryska män mellan 15 och 64
år. Därtill disponerar de över mer
än 20 procent av nationalinkomsten,
d. v. s. över så gott som alla medel
inom den faktiska militärbudgeten.
Man kan, på basis av tillgängliga
sovjetryska källor, få del av en närmare karakteristik av dessa 40 militära toppmän. Deras medelålder
är mycket hög, 61 år – mycket
högre än den analoga siffran bland
455
Västmakternas toppmilitärer. Marskalk Malinowskij är 66 år, marskalkarna Tjujkov och Viersjinin
är båda 64 och marskalk Bagramiau är 67 år. Den senast till chef
för atom- och raketvapnet utnämnde marskalk Krylov är 61 år gammal. Den yngste i gruppen är amiral Gorsjkov, som bara är 54 år.
Inom hela gruppen möter man en
motvilja, för att inte säga motstånd, mot pensioneringstanken.
Åldern verkar inte att utgöra något
hinder för en mans utnämning till
en annan post, högre än den han
nyss lämnat. Marskalk Sacharov
var t. ex. 66 år gammal då han utnämnde,s till stabschef 1964 efter
marskalk Biriusovs bortgång vid
en flygkatastrof.
Av dessa 40 män intar 22 de
högsta posterna av central betydelse och 18 står i spetsen för stora
territoriella enheter. Inom den
första gruppen är medelåldern 63,
inom den andra 59. Som jämförelse
kan anföras, att åldern hos fem
olika vapengrenschefer i USA ligger mellan 53 och 58 år, att marskalk Malinowskijs motsvarighet,
USA: s försvarsminister Robert
MeNamara är 48 år, att hans
ställföreträdare, Sirius Vanse, är
47 år och att arme- och flottchefer
sällan är äldre än 50-53 år. Ur
nationalitetssynpunkt finns i den
sovjetiska 40-mannagruppen 10
män av ukrainskt ursprung, två av
vitryskt, en armenier, en georgier
och en jude. Det höga inslaget av
ukrainare tolkas som en följd av
Krustjevs maktperiod. Han beford- 456
rade de officerare som han kände
personligen under kriget i egenskap av högste politruk vid den
ukrainska fronten och under stalingradslaget, där ukrainska trupper spelade en betydande roll.
Bondeursprung
Nästan alla marskalkar och generaler, tillhörande den ovannämnda 40-mannagruppen, är av
bondeursprung. Det är den militära
karriären som givit dem möjlighet
att lämna sin miljö för att nå toppen. Så gott som alla började sin
militära tjänst mycket tidigt, 14
av dem var inte mer än 16-17 år.
I medeltal har var och en av dem
varit i militärtjänst i 41 år och har
aldrig utövat något annat yrke. De
har uteslutande armen att tacka för
sin utbildning och sitt sociala avancemang.
36 av de 40 nådde sin första
underofficersgrad först i sovjetarmen. Endast marskalkarna Malinowskij och Koniev och general
Batiev hann vara underofficerare
i tsarens arme och bara en enda
marskalk, Bagramian, hade officersgrad redan i tsararmen. 35 av
de 40 toppmilitärerna har högre
militär utbildning, fyra har diplom
från vanliga högskolor.
Man skulle kunna säga, att de
sovjetryska toppmilitärerna utgör
en professionell grupp på analogt
sätt som i västerländska stater. Det
stämmer i stort, men på en punkt
är skillnaden mycket stor; sovjetmarskalkarna utgör en grupp krigsspecialister i en arme, i vilken politiska motiv, politisk ideologi och
kunnighet i att intaga den rätta
politiska attityden utgör en integral
del av deras yrke.
Flertalet av de 40 gick in i partiet som professionella militärer;
många av dem gjorde det i sin
ungdom och av opportunistiska
skäl. Endast få av dem har någon
gång utövat politrukfunktioner och
i så fall bara under mycket kort
tid. Men detta till trots har alla
dessa toppmilitärer bättre politisk
legitimation och bakgrund än nå-
gon annan grupp inom partiet för
närvarande – just tack vare sin
ålder. Så gott som alla var verksamma redan då revolutionen var
ung. 23 av dem deltog i inbördeskriget 1919-1920 som soldater och
officerare i den nyskapade Röda
armen. Vissa av dem, som t. ex.
marskalk Sacharov, generalstabens
nuvarande chef, tog aktiv del i
händelserna i oktober 1917.
Till skillnad från marskalkarna
känner den överväldigande delen
av de nuvarande politiska ledarna
dessa händelser endast genom historieläroböckerna. Dessa 40 militärer utgör de facto den grupp som
inträdde i partiet genomsnittligt
räknat 1927 (medeltalet mellan det
äldsta och yngsta årtalet på partilegitimationerna). Om man på
samma sätt går igenom de nuvarande CK-presidiemedlemmarna,
kommer man fram till år 1931.
Därtill är CK :s nuvarande förste
sekreterare Bresjniev den yngste i
den si,stnämnda gruppen. Ännu
under stalin-tiden var de civila
partiledarna äldre än de militära
vad partiålder beträffar. Nu är det
tvärtom. Det är uppenbart, att all
inblandning av de civila partiledarna då det gäller militära frågor för
närvarande kompliceras ytterligare
av militärernas insikt om sina positioner som seniorer.
Den politiska utbildning som de
höga militärerna fått skiljer sig i
grund och botten inte mycket från
de höga civila partiledarnas. Undervisningen i de doktrinära och politiska ämnena i de högre militärskolorna bedrivs på nästan samma
sätt som i de högre partiskolorna.
Därför tar de höga militärerna aktiv del i landets politiska liv. Cheferna för militärområdena är ofta
utvalda ur de delrepublikanska
partiernas centralkommitteer och
de delrepublikanska CK-presidierna (däremot ej ur hela unionens
CK-presidium). 20 av de 40 höga
militärerna ingår i Sovjetunionens
centralkommitte som medlemmar
och suppleanter. Den militära gruppen i CK är proportionellt sett inte
stor, den pendlar mellan sju och
åtta procent av hela CK:s sammansättning. Men tack vare att denna
grupp präglas av solidaritet och
gemenskap i högre grad än vad som
är fallet inom andra politiska
grupperingar inom CK. är de·ss inflytande mera betydande än numerären låter ana. styrkeförhållandena inom CK är för närvarande
av sådan art, att den militära gruppen allt oftare har tillfälle att spela
rollen av tungan på vågen. Det är de
22 militärmedlemmarna i CK som
457
för armens talan i politiskt, militärt, tekniskt och ekonomiskt avseende. Om en partimedlem förklarar, att armen önskar ha det på det
ena eller andra sättet, betyder det,
att det är de 22 militära medlemmarna av Sovjetunionens CK han
avser.
Den nuvarande betydelsefulla
roll som armeledningen spelar på
det politiska planet bygger på tre
stora händelser i de sovjetiska
stridskrafternas historia.
Stalins utrensningar
Den första är Stalins stora utrensningar i mitten av 30-talet, då
större delen av den högre officerskåren förintades. Förlusterna inom
den högre officerskåren under det
andra världskriget var betydligt
mindre än under utrensningarna.
Under sådana förhållanden hade de
lägre officerarna under kriget mycket större chanser till befordran än
de annars skulle ha haft. Den nuvarande militärledningens 40 män
består av sådana officerare som
hade turen att överleva utrensningarna. (Undantaget utgörs av
marskalk Rokossovskij. Han satt i
fängelse och torterades, men då
kriget bröt ut släpptes han fri och
utnämndes till chef för en av armeerna). Alla militärerna innehade
före 1937 kommandoposter på ungefär regements- eller bataljonsnivå, och till följd av utrensningarna befordrades de ofta automatiskt till högre poster.
Den andra av de händelser som
ligger till grund för armens nuva- 458
rande ställning är givetvis själva
kriget. Redan den första beröringen med det moderna tyska krigsmaskineriet bevisade sovjetarmens
otidsenlighet och den sovjetryska
officerskaderns utbildningsbrister.
Men sovjetofficerarna visade sig
vara begåvade, de lärde fort och
relativt unga officerare uppnådde
snart höga poster som divisionsoch armechefer i Sovjets enormt
snabbt växande stridskrafter.
Namn som Malinowskij, Koniev,
Rokossovskij, Tjujkov, Jeremienko
och andra är förbundna med det
andra världskrigets stora slagfält.
De officerare, som vid krigets början var chefer för regementen och
brigader, deltog i segerparaden
1945 som befälhavare för armeer
och fronter. Den nuvarande försvarsministern och öB, marskalk
Malinowskij, innehade före krigsutbrottet en blygsam lektorspost i
Krigsakademien-vid krigets slut
var han befälhavare för hela Bortre
Orienten. Marskalk Gretjko var
före kriget stabschef i en av de
talrika divisionerna; vid krigsslutet var han ställföreträdande chef
för hela den ukrainska fronten.
Den tredje faktor som bidragit
till sovjetarmens politiska betydelse utgörs av Krustjevs maktövertagande. Under krisen med
Molotov-Malenkov-gruppen 1957
spelade armen den ‘avgörande rollen för Krustjevs seger; det var
marskalk Sjukov som ställde militärflygplan till Krustjevs förfogande för snabbt sammankallande
av CK-plenum, bestående av hundratals över hela Sovjetunionen
spridda CK-medlemmar. Bortsett
från e;pisoden med marskalk Sjukov själv, som först belönades med
en hög post i CK-presidiet men
som snart totalt eliminerades ur
både det politiska och yrkeslivet,
visade sig Krustjev tacksam mot
armens högsta ledare. Många av
dem befordrades snabbt till höga
poster inom armen och invaldes
därvid i CK. Man måste komma
ihåg, att CK-plenum från 1957 åter
är den egentliga maktkällan i motsats till förhållandena under stalin-tiden, då CK-presidiet självständigt fattade alla beslut utan hänsyn
till CK-plenums godkännande. Det
var naturligt att Krustjev favoriserade de militärer som han kände
personligen under det stora slaget
vid Stalingrad och under den
ukrainska armens fälttåg, då han
fungerade som politisk kommissarie.
Krustjev hade således alla skäl
att räkna med lojalitet hos de höga
marskalkar som gjorde sina toppkarriärer under hans maktperiod.
I realiteten var läget emellertid annorlunda. Krustjev var ständigt
tvingad att söka kompromissa med
de av honom själv befordrade höga
militärerna och att stå emot deras
politiska påtryckningar, särskiit
när hans utrikespolitik och ekonomiska politik inte sammanföll med
militärernas intressen och åsikter.
De principiella motsättningarna
mellan den militära och civila ledningen i Sovjet har skärpts efter
Kuba-krisen 1962 och efter offentliggörandet av jordbrukskrisen, ur
vilken en utväg kan sökas huvudsakligen genom nedskärning av
militärutgifterna.
Politrukerna
Armens efter Krustjevs fall på
nytt stärkta position resulterar å
ena sidan i en tendens hos partiledningen att skärpa sin politiska kontroll över officerskåren, å andra
sidan i stämningar av motvilja inom officerskåren i förhållande till
armens politiska förvaltning, d.v.s.
politruk-kåren, påstår Severyn Bialer i sin artikel. Mot denna bakgrund börjar den 56-årige generalen Alexej Jepisjev bli en alltmera
omstridd person i egenskap av
högste chef för politruk-kåren i
armen och flottan. Han utnämndes
av Krustjev 1962 med klart syfte
att öka partiets kontroll över armen och var redan från början
mycket impopulär bland de högre
officerarna.
Jepisjevs karriär har haft ett
förlopp som inte kan skapa något
större förtroende för honom inom
officerskåren. Endast några få år i
ungdomen fungerade han som aktiv officer och senare som politruk
av lägre grad under kriget. I övrigt
har hans politiska karriär utvecklat sig utanför armen och politrukkåren i hans egenskap av högre
partifunktionär och tjänsteman.
Värst av allt är att Jepisjev var
vice minister i säkerhetspolisministeriet MGB (som minister fungerade Ignatiev) under den tid, då
Stalin förberedde sin andra stora
459
utrensning, 1951-1953. General
Jepisjevs framtidsöde kan betraktas som utslagsgivande för armens
politiska dynamik. stannar han
på sin post, betyder det att den nuvarande partiledningen fått kontroll över armens ledning; avgår
han, kan detta tolkas som armens
tilltagande inflytande.
Dessutom finns det andra indicier som kan tala om armens styrka
som politisk faktor såsom nya utnämningar på de högsta militära
posterna och den turordning, enligt
vilken de nuvarande marskalkarna
pensioneras, de militära budgetanslagens dimensioner och storleksordningen hos reduceringarna i
detta avseende, valet av officerare
till partiets högsta organ under den
stundande XXIII. partikongressen,
synliga meningsskiljaktigheter mellan generalerna och politikerna i
viktiga utrikespolitiska frågor etc.
Man kan inte någorlunda exakt
förutse vilken politik som armen
kommer att föra om dess auktoritet och inflytande på partitoppen
ökar, men redan nu kan man
karakterisera de allmänna utvecklingslinjer inom sovjetpolitiken,
vilka skulle komma att understödjas av armens inflytande.
Vad den ekonomiska politiken
beträffar är militärerna fientligt
inställda gentemot alla slag av experimenterande inom de produktionsgrenar som är ur militär synpunkt betydelsefulla och de är för
en fast produktionsplanering, speciellt vad den moderna vapenproduktionen beträffar. De insisterar
460
på att landets produktionsplanering skall ge dem säkra premisser
för utarbetandet av strategiska planer. Armen som sådan är också för
en liberalisering av kolchossystemet, ty under nuvarande förhållanden är rekrytmaterialet från landsbygden undermåligt vad den fysiska och psykiska utvecklingen beträffar ungefär på samma sätt som
före kriget. Dessa brister kan sätta
de blivande soldaternas lojalitet
gentemot regimen på spel.
På det utrikespolitiska området
är marskalkarna benägna att snabbare dra slutsatser av ett visst politiskt läge än vad den civila partiledningen brukar göra. Som exempel anför Bialer att marskalk Sjukov 1956 insisterade på att Sovjet
OM objektivitet
skulle göra militär intervention i
Polen. Hans motiv lär ha varit av
rent strategisk art: Sovjet kunde
inte kosta på sig obeslutsamhetens
lyx i Tysklands förgård. De höga
militärerna är vidare mera känsliga än politikerna för sådana begrepp som nationell stolthet, Sovjetunionens ära o. s. v. på det internationella planet. De är, enligt författaren av den refererade artikeln, mindre benägna för kompromisser under de olika lokala kriser
som ingår i verklighetsbilden av
det kalla kriget. Däremot verkar
armen vara betydligt mera försiktig vad beträffar bedömningen av
egna och den potentiella fiendens
styrkeförhållanden i situationer,
där risk för storkrig föreligger.
All eftersträvad objektiv vetenskaplighet till trots bliva de statsrättsliga systematiseringarna städse färgade av sina författares personliga åskådningar i politiska ting.
Svensk Tidskrift 1915

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner