Print Friendly

Sören Kierkegaard och existentialism

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

—————~—–
SÖREN KIERI(EGAARD
OCH EXISTENTIALISMEN
Av lektor KRISTOFER BENZOW
INGEN 1800-talsförfattare var djupare förtrogen med ångestens
martyrium än Sören Kierkegaard. Och ingen har intensivare än
han analyserat dess orsaker och sammanhang: »Dersom et Menneske var et Dyr eller en Engel, da ville hun ikke kunne rengstes.
Da hun er en Synthese, kan hun rengstes, og ju dybere hun rengstes,
jo starre Menneske, dog ikke i den Forstand, vori Menneskene i
Almindelighed tage det, hvor Angesten er for det Udvertes, for
vad der er udenfor Mennesket, men saaledes at hunselv producerer
Angesten.»
Dessa ord ur »Begrebet Angest» har – som så många andra
Kierkegaardord – fått en ny aktualitet i dagens – och gårdagens
-situation, där ångesten kommit att prägla det litterära skapandet på ett sätt, som vi inte på länge haft motstycke till.
Under andra världskrigets kulturskymning, då problemet att ur
kaos åter skapa ett kosmos med förnyad styrka började tränga
sig i förgrunden, skulle snart en ny stämma göra sig hörd i den
moderna livsåskådningsdebatten. Det var en etsande kall och illusionslös stämma, och ändå förkunnade den något som liknade
tro. Människan är vad hon själv gör sig till, ingenting annat, varken mer eller mindre. Men förutsättningen är alltså att hon kan
v ä l j a. Hon startar med många möjligheter och så väljer hon
en av dessa. Hon är själv sitt ödes skapare. Hon förverkligar sitt
väsen genom sina handlingar. Hon är ingenting annat än det hon
själv gör av sitt liv. Men denna rent abstrakta frihet utan relation
till ett vägledande kulturarv håller människan liksom svävande
i ett lufttomt rum. Och därför synes den ej heller kunna föra
henne in i en meningsfylld kontakt med verkligheten. Ty att vara
fri betyder inte att i en konstlad isolering tvinna sitt ödes trådar.
Det betyder att styra mot ett mål, att av det överlämnade skapa
nya värden.
Men denna doktrin, som fått namnet existentialism och vars
223
Kristofer Benzow
idevärld har sina rötter i den s. k. fenomenologien hos Heidegger
Jaspers m. fl., rymmer även ett annat tankemotiv, som trots allt
medför vissa etiska konsekvenser. Vissheten om att varje människas val är av livsavgörande betydelse för henne själv och andra
tvingar henne att känna sitt ansvar, samtidigt som hon är djupt
och ångestfullt medveten om sin totala ensamhet.
Här går också vissa förbindelselinjer mellan existentialismen
och Kierkegaards individualism i begreppet »den Enkelte», även
om dettas andliga struktur har helt andra metafysiska förutsättningar. Säkert är att det i båda fallen är fråga om en ångest, som
växer fram ur människoväsendets egna förutsättningar, »saaledes
at Merruesket selv producerer Angesten». –
Vi se det bäst, då vi från existentialismens abstrakta ideologi med
dess djupa konflikt mellan tingens och medvetandets värld, sådan
vi möta den i Sartres filosofiska huvudarbete L’Etre et le Neant,
vända oss till dess uttrycksformer i en diktning, som med sin brutala iscensättning av det mänskliga dramat dock har något livsväsentligt att säga oss.
Ty här är det som hos Kierkegaard alltid fråga om att följa sin
egen väg utan kompromisser med maktens och massans representanter. Här talar den ensamme, som kapat alla trygga ankaren
och gjort sig fri från alla auktoriteter. Och liksom den store danske
livsanalytikern förkunnar existentialismens lärofader Sartre människans höga kvalfulla lott att vara människa, en uppgift som här
är så mycket svårare, som hon helt saknar stödet i en förnuftig
världsordning och måste leva och kämpa i en för alla andliga
värden likgiltig tillvaro.
Existentialismen saknar inte drag av en intellektuell och moralisk nihilism. Men den har trots allt inte givit upp m ä n n i s k a n.
Och den som stötes bort av allt det vidriga och undermänskliga i
Sartres diktning får inte glömma, att den också har en höjdlinje,
vars etos är på väg att spränga dess teoretiska förutsättningar. –
Detta gäller i synnerhet de dramer, där frihetsproblemet dominerar, såsom i det av Orestestragedien inspirerade skådespelet Flugorna, där dialogen mellan dramats heros och Zevs, gudarnas konung, pekar på en central punkt i Sartres livsproblem.
På Zevs krav på underkastelse svarar Orestes: »Jag vill inte
vända tillbaka för att leva under din lag: Jag är dömd till att
inte ha någon annan lag än min egen. Jag kommer inte tillbaka
till din skapande värld: där finns tusen vägar, som leda till dig,
men jag kan inte följa någon annan väg än min egen. För jag är
224
Sören Kie.rkegaard
en människa, Zevs, och varje människa måste finna sin väg.» Och
på Zevs fråga, vad han nu tänker göra, ger Orestes’ replik existentialismens program: det gäller att öppna människornas ögon: »varför skulle jag neka dem den hopplöshet, som jag själv bär inom
mig, eftersom den är deras lott». Men när Zevs vill veta, vad de
ska göra med denna hopplöshet, svarar Orestes: »Vad de vill: de
är fria, och det mänskliga livet börjar på andra sidan hopplösheten.»
Denna paradoxala tro på människan »på andra sidan hopplösheten» går igen i ockupationsdramat »Döda utan gravar», där den
mänskliga solidariteten prövas i en situation, som håller åskådaren fast i sin gastkramning. Men det finns också en rad verk, där
meningslöshetens tragik dominerar över humanismens kampvilja.
Här tolkas i ofta sinnrika symboler den frihetens ångest, som
är människans reaktion inför tillvarons intighet, när hennes ögon
öppnas. Ty vad skall hon göra med en frihet, som omsatt i handling
hör hemma i tingens och alltså i meningslöshetens värld. I dikten
har existentialismen också chansen att befria sig från den vanskliga teoretiska argumenteringen. Det avgörande är »upplevelsen»,
eller med anknytning till Kierkegaard: subjektiviteten är sanningen.
Det mest kusliga uttrycket för denna tillvarons meningslöshet
har Sartre kanske givit i dramat »Slutna dörrar», vars banalt
komfortabla helvetesinteriör med dess tre offer i sin raffinerade
tortyrteknik kommer Dantes Inferno och Svedenborgs smutshelvete att framstå som primitiva plågoanstalter.
Men vad som här sker är ju inte något slags »vedergällning» utan
endast den konsekventa fortsättningen på livets egen grundkonflikt, naken och avklädd alla skymmande slöjor. Och här möta vi
ångesten s. a. s. i rendestillerat skick utan tillsats av fruktan och
flyktbegär.
Ty så länge man kan frukta och fly lever man ju ännu i de konkreta olyckornas värld. Och här finns också ett annat alternativ:
att ta upp striden, att slå sig fri.
Saknas då helt denna möjlighet i existentialismens makabra,
ångestpinade människotillvaro1 Det är visserligen inte lätt att
läsa ut ett bestämt facit ur denna förbryllande värld av pro et
contra. Men vi skulle feltolka bilden, om vi inte räknade med detta
hopplöshetens trots allt, som sätter sin prägel inte blott på det
litterära skapandet utan även på historietolkningen. Man startar,
misslyckas och slås tillbaka, men endast för att ständigt åter börja
16- 513444 Svensk Tidskrift 1951 225
—–…·~·–·-
Kristater Benzow
på nytt. Här ligger meningen tydligen just i själva den ständigt
upprepade anspänningen. Någon »försoning» mellan tingens och
medvetandets värld efterlyses förgäves.
Som filosofisk doktrin har den Sartreska existentialismen sannolikt mycket begränsad betydelse. Men det är inte första gången
en »dålig» filosofi visat sig kunna inspirera levande dikt. Och just
denna säregna kombination av hopplöshet och anspänning har
visat sig som en fruktbar jordmån för diktens skapande.
Det är knappast förvånande, att denna åskådning fick så djup
resonans hos en generation, som förlorat alla gamla standardillusioner om »livets mening». Man kunde ju inte ens trösta sig med,
att livets mening var livet självt. Ty just detta »liv» hade avslöjat
sin demoni på ett sätt, som gjort slut på all s. k. »livstro». Och då
alla trons relationer till en transcendent evighetsvärld syntes avbrutna, stod man där ensam med sin meningslösa frihet i tingens
värld.
Mot denna bakgrund måste vi alltså se den ångestens situation,
som manifesteras i 40-talets svenska diktning. I diktsamlingar,
essäer och romaner biktar man sin ångest inför livets tomhet och
evighetens intighet. Och man skapar sig härvid ett eget symbolspråk, som stundom kan synas som ett esoteriskt litterärt frimureri,
men som också kan öppna nya överraskande perspektiv.
Men det är inte oron för mänsklighetens framtid och kommande
världskatastrofer, som utlöst den sista diktargenerationens ångest,
även om naturligtvis tidsläget erbjudit den en gynnsam jordmån.
Det är den gamla dualismen i Kierkegaards spänningsladdade syn~
tes, som i nya uttrycksformer och med nya psykologiska förutsättningar i n i f r å n s k a p a r ångest.
Därmed vill jag inte ha sagt, att allt här har äkta valör. Och
det finns helt visst i denna diktning åtskilligt andrahandsgods,
ett hopplöshetens och desperationens tungomålstalande, som lämnar även den välvilligt inställde läsaren oberörd.
Men man möter också här ett tapperhetens Quand meme, som
är i släkt med trons. Och lyssnaren kan ibland inför dessa trevande
uttryck för ungdomens livskamp förnimma något, som liknar suset
av en brinnande låga.
Skalllivet än en gång segra över doktrinenf Det finns åtskilliga
tecken, som tyda på, att den säregna förening av förintelsedrift
och uppflammande livstrots, som är den Sartreska existentialismens signatur, håller på att förlora sitt grepp över den generation,
som vuxit upp i det andra världskrigets skugga. Livet går vidare,
226
Sören Kierkegaard
och det ser ut som om man på många håll än en gång skulle f ö rt v i v l a s i g t i Il t r o. Inte heller här saknas anknytning till
franskt kulturliv.
Vid sidan av den Sartreska existentialismen med dess rent ateistiska livssyn – och tidigare än denna – framträdde på fransk
mark en tolkning av tillvarons skeende, som med utgångspunkt
från den allmänna principen om »det existentiella» såsom grundval för livsorienteringen nådde fram till ett helt annat slutperspektiv. Det var den s. k. kristna existentialismen, vars ledande gestalt
är Gabriel Marcel och som först under senare år tilldragit sig en
mera allmän uppmärksamhet. Och även här anknyter man till
Kierkegaard. Men man stannar inte vid det ångestens psykologiska
faktum, som fått sitt mest pregnanta uttryck i den kierkegaardska
syntesen av »djur och ängel». Man söker sig ner till ett djupare
skikt av Kierkegaards kristna livstolkning. Ty ångest i dennes
mening får ej blott fattas som en ödesbetingad livskvalitet. Den
kan inte skiljas från b e g r e p p e t s y n d.
Och ingen kände bättre än Kierkegaard ångestens och syndens
sällsamma sammanhang. »Det var ångest, som kom mig att fara
vilse», säger han själv om en kritisk period av sitt liv. Och i Begrebet Angst med dess subtila dialektiska analyser vibrerar ännu
hans egen livssmärta och hans egen livsångest.
Vilken roll Kierkegaards personliga problemställningar spelat
för den kristna existentialismen skall här ej utredas. Men det har
med goda skäl påvisats, att den danske livsanalytikern haft en
grundläggande betydelse för dess människosyn. Ty det är här ej
blott fråga om det onda som det godas negation, utan om ett ont,
som innebär ett uppror mot livets grundlag, mot »Gud». Och den
ångest, som följer i dess spår når därför djupare än någon annan.
Men den är ej dömd till en evig cirkel av förtvivlan, som ständigt föder ny förtvivlan. Den kan övervinnas av en starkare. Den
kan frälsas från sig själv, ty synd kan förlåtas. Och därmed
öppnar sig ett perspektiv, som inte slutar förrän vid korset på Golgata.-
Kierkegaard har inte blott analyserat ångestens genesis. Han
har också visat vägen ut ur dess trollcirkel. Ty den som har lärt
sig »at rengstes retteligen han har lrert sig det Hojeste». Och helt
visst rymmer »ångestens situation» större möjligheter till andlig
förnyelse än den gottköpsoptimism, som blundar för det ondas
verklighet. Det saknas inte heller i bekännelselitteraturen tecken
på, att man lärt sig >>rengstes retteligen>>.
227
Kristofer Benzow
Ur ångestens de profundis stiger åter trons excelsior. Men trons
väg är ingen skimrande luftbro för bävande aningar. Den hör
icke hemma i idealets kategori utan i existensens. Ingen har formulerat detta enklare och mer slående än Kierkegaard: »Kristendomen skall inte doceras. Därför säger också Kristus: ‘Min lära
är mat’- den skall tillägnas, man skall existera i den.»
Detta är också det förblivande innehållet i den kristna existentialismens budskap. Ångestens cirkel är bruten, därför att människan genom Kristus nått kontakt med en ny verklighet. Hennes
huvudord är inte längre jag utan Gud.
Detta betyder emellertid inte att den kristna existentialismen
förnekat sin egen grundprincip om existensens primat. Det är alltjämt i första hand fråga om den konkreta människan i hennes
konkreta livssituation. Men det betyder, att den i Kierkegaards
spår gjort allvar av subjektivitetens princip.
Det är alltså här fråga om den andliga situation, som betingas
av den enskildes förhållande till det eviga och som Kierkegaard
kallar »Oändlighetens lidelse». Ty just i denna upplever människan
sitt sanna väsen och når sin bestämmelse.
Kierkegaard är alltjämt en levande författare. Hans betydelse
för den moderna existentialismen är ett tecken bland många på
hans inflytandes universella räckvidd. Och det är löftesrikt, att
även vår tids kulturdebatt åter börjat vädja till hans domareinstans.
228

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner