Print Friendly

Sonja Rembo; Välstånd, välfärd och social trygghet

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SONJA REMBO:
Välstånd, välfärd och social trygghet
S1·enska folket har invaggats i tron att
·det anonyma samhället skall allt
bestyra: människorna och deras
organisationer ställer krav, politikerna
verkställer och en välvillig försyn
betalar. skriver riksdagsledamoten
Sm!ia Rembo. Vi har dä1:{ör hamnat i en
ond cirkel där de offentliga åtagandena
ständigt kräver större skatteintäkter,
l’ilkf’t medför att den enskildes behov av
rd(entliga insatser ökar. Fö1:{attaren
.framlägger en rad konkreta förslag till
reformer m’ .~juVörsiikringssystemet
l’ilka skulle medföra bibehållet
gmndskydd men iikad l’a(frihet.
Dagens generation svenskar har den
högsta och jämnast fördelade levnadsstandarden någonsin. Vi lever i ett mate·
riellt överflöd, som var okänt för tidigare
generationer och som också nu är förbehållet en minoritet av människorna på
jorden.
Trots det har vi en avsevärd social
nöd. Missbruk och kriminalitet ökar.
Barn far illa och måste tas om hand.
Familjer splittras. Många ungdomar är
rotlösa och finner ingen mening i tillvaron. Arbetslösheten ökar. Allt fler får
problem med att få ekonomin att gå ihop.
Oron för framtiden tilltar och människor·
na känner en växande otrygghet.
Det är uppenbart att ekonomiskt väl·
stånd inte automatiskt leder till välfärd
och social trygghet. Det är också uppen·
bart att den socialpolitiska uppfattning
som dominerat svensk politik under decennier inte lyckats förena ekonomiskt
välstånd med välfärd och social trygghet.
Tabubelagd socialpolitik
Det har rått och råder bred politisk enig·
het om nödvändigheten av ett socialt
skyddsnät.
Denna enighet och det faktum all även
borgerliga politiker i stort sett accepterat
socialistiska beskrivningar av verklighe·
ten har medfört att varje förslag till en
annan inriktning och utformning av socialpolitiken betraktas som angrepp på
själva behovet av en socialpolitik. Poli·
tiska motståndare och massmedia utslungar sina anateman över de politiker
som dristar sig att ifrågasätta olika socialpolitiska åtg~irder, deras kostnader
och finansiering. Socialpolitiken har blivit tabubelagd.
l skydd av detta tabu har socialdemokraterna med benägen borgerlig medverkan successivt kunnat bygga upp en socialpolitik, vars huvudsakliga syfte inte
längre är att utgöra ett väl fungerande
kyddsnät för alla de situationer då en
människa behöver stöd och hjälp.
Tyngdpunkten har lagts på möjligheterna
att via socialpolitiken genomföra en fördelningspolitik som ett led på vägen mot
ett socialistiskt samhälle. Alltmer av den
sociala omsorgen har förts över i det allmännas, kollektivets regi under förespeglingar att jämlikhet och solidaritet
kräver likformighet och offentlig produktion. Kraven formuleras av allt starkare
organisationer som bevakar människornas ”rättigheter” utan att behöva ta konsekvenserna av den samlade effekten av
dessa krav. Alltför ofta uppfattas kraven
som beställningar till politikerna och den
offentliga sektorn.
De välfärdsskapande faktorerna har
fått allt mindre utrymme. De mekanismer som leder till ekonomisk tillväxt –
marknadsekonomi med fri handel och fri
konkurrens – mångfald och valfrihet
framställs som om de står i motsatsställning till människornas vad man kallar verkliga behov. Politiker och organisationer framställer sig själva som de
som känner människornas verkliga behov bättre än människorna själva och att
det endast är genom politiska ingrepp i
de tillväxtskapande faktorerna och begränsningar av valfriheten som dessa behov kan tillgodoses.
—- — –
459
Omhändertagandets imperium
Viljan att förkovra sig, att förbättra situationen för sig själv och sina närmaste,
har alltid varit en stark drivkraft hos
människorna. I Sverige har vi skapat ett
samhälle där människornas möjligheter
att förkovra sig är starkt begränsade. Ett
ständigt ökat skattetryck och ökat beroende av bidrags- och subventionskomplexet med dess marginal- och tröskeleffekter har lett till en grotesk rundgång i
ekonomin som medför att de allra flesta
har förlorat möjligheterna att av egen
kraft förbättra sin situation. Det är mer
lönande att med ärliga och oärliga medel
utnyttja eller kringgå systemets regler än
att försöka förbättra sin ekonomi med
arbete.
Allteftersom vård och omsorg institutionaliserats i offentlig regi har den
professionaliserats. Den enskilde har bibringats uppfattningen att enbart särskilt
utbildad och offentligt anställd personal
är i stånd att förmedla vård och omsorg
på alla nivåer. De enskilda människorna
har berövats ansvaret för sig själva och
sina närmaste. Vi har fått ett omhändertagandets imperium.
I socialismens starka samhälle är människan hjälplös.
Kostnaderna ökar explosionsartat
Den offentligt monopoliserade vården
och omsorgen tar en allt större del av
våra gemensamma tillgångar i anspråk.
De sociala utgifterna har ökat
explosionsartat. Däremot har utbudet av
vård inte ökat i tillnärmelsevis motsvarande grad. Skulle vård- och omsorgssektorn fram till sekelskiftet byggas ut
enligt nuvarande principer, skulle skat- 460
tenivån öka till 70-75 % utan att utbu- .det ökade nämnvärt. Vårdkostnaderna
växer oss över huvudet utan att ge oss
mer vård.
Den svenska välfärden har hamnat i en
ond cirkel. Offentliga åtaganden och fördelningspolitiska ambitioner har pressat
upp kostnadsläget utöver vad vi kan
bära. Trots ett extremt skattetryck
räcker pengarna inte till. Vi måste låna.
Vår växande skuldbörda leder till ökade
pålagor på näringslivet och den enskilde.
Priserna ökar, arbetslösheten ökar, vanligt folk får det allt svårare att få ekonomin att gå ihop. Trots goda inkomster
blir den enskilde för sin och sina närmastes försörjning alltmer beroende av
subventioner och bidrag från det allmänna.
Svenska folket har invaggats i tron att
det anonyma samhället skall allt bestyra:
människorna och deras organisationer ·
ställer krav, politikerna verkställer, en
välvillig försyn betalar.
De som drabbas värst är just de som
redan tidigare hade en pressad situation.
som levde på marginalen och de som av
olika anledningar inte förmår gardera sig
– de svagaste i samhället.
Effekterna av den förda politiken
överraskar uppenbarligen dess föresprå-
kare. På de flesta håll vill eller kan man
över huvud taget inte se något samband
mellan politiken och dess effekter. l stället försöker man kanalisera missnöjet genom att misstänkliggöra enskilda och
grupper som ännu inte helt kontrolleras
av det allmänna och de stora organisationerna.
Etiketten ”svag” sätts på allt fler och
större grupper och det förutskickas att
just dessa är förtjänta av större stöd från
”samhället”. Snart sagt varje invånare i
Sverige kan räkna in sig i någon svag
grupp som behöver särskilt stöd. Den
logiska konsekvensen är givetvis att mer
stöd till en svag grupp måste betalas av
andra svaga grupper. På detta sätt uppammas misstänksamhet och avundsjuka
mellan grupper och enskilda. Alla kräver
solidaritet – ingen anser sig behöva visa
solidaritet.
Det allmänna får allt svårare att infria
utställda löften och de förväntningar som
väckts. Svårigheterna förstärks av en
ofördelaktig befolkningsutveckling. Det
föds för få barn. Antalet pensionärer
ökar.
Den konsumtion som i dag betalas
med statlig upplåning samt de växlar vi
ställt ut till framtidens ATP-pensionärer,
dvs oss själva, innebär en gigantisk
skuldsättning av kommande generationer. Själva grunden för välståndet och
den sociala tryggheten har undergrävts.
Den skuldbörda vi lämnar i arv till nästa
generation kan bli en så tung barlast att
den inte förmår mobilisera den kraft som
fordras för att vårt land skall hållajämna
steg med den tekniska och ekonomiska
utvecklingen i vår omvärld. Det krävs en
snabb och kraftfull kursomläggning om
inte den nu levande generationen av
framtiden skall uppfattas som en parasiterande mollusk.
Detta ställer stora krav på en socialpolitik som erbjuder ett effektivt skyddsnät
och social trygghet inom de ekonomiska
ramar som samhället kan bära, som byg·
ger på fria människors skaparkraft och
ansvarskännande och som ger· utrymme
för och frammanar den medkänsla och
solidaritet som är en förutsättning för att
de som av olika skäl har det svårt skall få
stöd och hjälp.
Den bästa politiken för välstånd. välfård och social trygghet är den som bygger på tilltro till och respekt för den enskildes vilja och förmåga att besluta över
och ta ansvar för sig själv och sina närmaste. som gör det möjligt för människor
att försörja sig på vanliga inkomster och
slippa vara beroende av statliga och
kommunala subventioner och bidrag och
som gör det möjligt för människor att
förkovra sig.
Det allmänna måste visa stor sparsamhet med allmänna medel och återhållsamhet i sin strävan att styra och ställa
för människorna för att bereda möjligheter för ett sänkt skattetryck och ge utrymme för mångfald och valfrihet.
Ett bättre försäkringssystem
Socialförsäkringarna utgör den enskildes
främsta garanti för ekonomisk grundtrygghet vid de tillfällen då arbetsinkomsten uteblir på grund av sjukdom,
arbetslöshet eller pensionering.
Inom ramen för det allmänna försäkringssystemet kan var och en ges goda
möjligheter att välja i vilken utsträckning
han eller hon vill försäkra sig mot inkomstbortfall. Ett obligatoriskt grundskydd som ger en låg men acceptabel
inkomst kan byggas ut med tilläggsförsäkringar upp till den nivå som var och
en väljer. För att den enskilde skall kunna få ett grepp om denna del av sin ekonomi. måste avgifterna till socialförsäkringarna göras väl synliga.
Försäkringar är en form av sparande.
Genom att begränsa de obligatoriska försäkringarna ges den enskilde större möjligheter att disponera sin ekonomi efter
461
de krav och önskemål som den egna familjen har under olika perioder av livet.
Den som föredrar att spara i en egen
bostad. i värdepapper eller pengar på
banken kan göra det. Den som vill disponera en större del av sina inkomster under en tid då familjen ställer större krav,
kan begränsa de frivilliga tilläggspremierna för att öka dem längre fram . Alternativen blir många.
Det är också möjligt att skapa individuella variationer i sjukförsäkringen genom att dela upp premierna i en del som
avser sjukvårdsförsäkringen och en del
som avser sjukpenningförsäkringen. Då
blir det också möjligt att ansluta pensionärerna till sjukvårdsförsäkringen.
De fackliga organisationerna har misslyckats med att skapa en arbetslöshetsförsäkring som ger ett tillfredsställande
skydd också vid lång arbetslöshet. Försäkringen finansieras nu praktiskt taget i
sin helhet av skattemedel och arbetsgivaravgifter. Vi behöver en väl fungerande allmän arbetslöshetsförsäkring som
huvudsakligen finansieras av avgifter.
Familjernas situation
Familjen och dess villkor har förändrats
och kommer att förändras. Kraven på
flexibla system som medger individuella
lösningar för enskilda familjer kommer
.att växa sig allt starkare.
Familjens sammansättning ändras.
Nya medlemmar tillkommer, andra lämnar. Barn har många gånger dubbla uppsättningar föräldrar, andra är barn till ensamma föräldrar. Familjer med dina.
mina och våra barn blir allt vanligare.
Antalet ensamboende ökar. Framför allt
på större orter finns många nyinflyttade
462
familjer och många invandrare. Gemensamt för dessa är att de förlorat det sociala skyddsnät som en hembygd ger. Där
finns inte föräldrar, släkt och vänner
som kan ställa upp med råd och dåd.
Dessa familjer är ofta mycket isolerade
och utlämnade åt sig själva. Kvinnans
situation är förändrad . Ett ökat deltagande i arbetslivet har för henne inneburit
ett dubbelt ansvar.
Allt mindre av vård- och omsorgsbehovet tillgodoses inom familjen och trots
höga ambitioner och gigantiska kostnader har det offentliga inte lyckats fylla
det tomrum som uppstått. Köerna till
den offentliga vården och omsorgen är
långa. Utbudet av vård har likriktats genom att det offentliga stödet ensidigt går
till offentligt bedriven vård. Det råder
stora orättvisor mellan dem som lyckats
få en plats inom den offentliga vården
och dem som inte lyckats. Särskilt upprörande är de orättvisor som drabbar
barnfamiljer som inte får plats inom den
kommunala barnomsorgen.
Familjerna har hamnat i en rävsax.
Skattesytemet tvingar båda föräldrarna
att arbeta utanför hemmet oberoende av
om barnomsorg kan ordnas eller ej och
oberoende av om barnen mår bra av den
barnomsorg som kan åstadkommas eller
ej. För de föräldrar som inte lyckats ordna en tillfredsställande omsorg för sina
barn och som kanske samtidigt ängslas
för äldre anförvanter på annan ort, för
vilka det inte heller gått att ordna tillfredsställande vård och service, kan på-
frestningarna lätt bli så stora att familjebanden brister, framför allt som det blir
allt svårare att få familjeekonomin att gå
ihop. Sådana familjer har ingen anledning att rosa den hittills förda social- och
familjepolitiken.
Vi löser inte sådana problem med tler
offentliga institutioner, fler offentligan·
ställda, större budgetunderskott, högre
skatter. Det är endast om människorna
själva får större möjligheter att inrätta
sin tillvaro såsom det passar dem bäst,
genom att skapa rättvisa, mångfald och
valfrihet som vi kan motverka och lösa
problemen.
För barnfamiljerna är det nödvändigt
att konstruera ett system som såväl förbättrar deras ekonomiska situation som
ger valfrihet och rättvisa mellan olika
barnomsorgsformer och gör det möjligt
att kombinera yrkesarbete och familjeansvar.
En första förutsättning är ett skattesystem som gör det möjligt för en familj att
försölja sig på sina inkomster. Härtill
krävs en vårdnadsersättning för i första
hand de mindre barnen. Familjerna skulle själva få disponera en del av de medel
som nu går till den offentliga barnomsorgen och därmed få möjlighet att välja
med utgångspunkt från den egna famil·
jens behov. Det statliga och kommunala
stöd som fortfarande kommer att behö-
vas skulle utbetalas till alternativ barn·
omsorg på samma villkor som till den
offentliga. Då skulle andra former av
barnomsorg få möjligheter att utvecklas
och föräldrarnas önskemål om innehållet
i barnomsorgen och principer ifråga om
barnuppfostran skulle kunna tillgodoses.
Föräldrar skulle också kunna välja att
själva ta hand om sina barn på hel- eller
deltid. De skulle få kontroll över kost·
nadsutvecklingen.
Det skulle löna sig att ta hand om sina
egna barn, inte bara andras. Detta är troligen också nödvändigt för att föräldrar·
na skall få tillbaka självkänslan och insikten om att det är de och inte offentligt
anställda tjänstemän som är huvudansvariga för barnens fostran och som bäst
vet hur de egna barnen skall ha det. Det
är troligen också nödvändigt för att männen skall finna det socialt acceptabelt att
ta på sig en större del av det praktiska
familjeansvaret. Det kanske t o m skulle
kunna ge en viss status. Förr lät det ofta:
”Jag har råd att låta min fru vara hemma.” Kanske kommer det i en framtid
att låta: ” Jag har råd att vara hemma och
ta hand om mina barn. ”
Anpassa arbetstiderna
Förvisso löser inte ekonomiska åtgärder
alla problem i samband med familjens
krav på vård och omsorg. Många problem med att kombinera arbete och
eventuell yrkeskarriär med familjean-.
svar kommer att kvarstå. Svårigheterna
har växt med ett arbetsliv som blivit allt
orörligare, allt mer statiskt, där möjligheterna till individuella anpassningar begränsas av såväl lagar som avtal.
Det måste bli inte bara ekonomiskt
utan också praktiskt möjligt för familjerna, framför allt när barnen är små, att
själva ta hand om dem, om de nu väljer
att göra det. Småbarnstiden är tröts allt
en begränsad del av livet. Efter små-
barnstiden har de flesta många yrkesverksamma år framför sig. Hittills är det
kvinnorna som i yrkeslivet haft den belastning som förekomsten av små barn
anses vara. Det är de som lever med
oron för barnen och som får ta stötarna
vid akuta kriser. Det är de som halkar
efter i löneskalor och befordringskarriär.
Det är ansvaret för barnen som i stor
4fi3
utsträckning begränsar kvinnornas
yrkesval till områden där det finns förståelse för att också barn har krav. yrkesområden som accepterar deltid.
Vi måste på alla håll inse att det finns
en period i livet då människor har ansvaret för små barn och att de under den
perioden kan ha begränsade möjligheter
att delta fullt ut i arbetslivet. En sådan
attitydförändring är nödvändig för att
också männen skall kunna ta sin del av
familjeansvaret.
Det måste därför bli möjligt att i mycket större utsträckning än nu anpassa arbetstiden efter såväl egna som familjens
behov under olika perioder av livet. Vi
går nu med stormsteg in i en utvecklingsfas, där datorer och robotar kommer att
göra det möjligt för oss att inrätta vår
tillvaro på ett mer varierat sätt än i dag.
Produktionen inom såväl tillverkningsindustrin som tjänste- och servicesektorn
kommer att ställa krav på större flexibilitet hos de anställda. Det är nödvändigt
att vi är öppna för dessa nya möjligheter
och inte låser oss i ett tänkande som
hörde hemma i det arbets- och samhällsliv som växte fram under den tidiga industrialismen.
Det är därför hög tid att se över de
lagar och avtal som reglerar arbetstiden
och överlåta åt arbetstagare och arbetsgivare att själva komma överens om den
arbetstid som passar bäst. Det skulle ge
betydligt större möjligheter att finna individuella lösningar och kombinationer
av lösningar som tillgodoser såväl produktionens krav som enskilda arbetstagares önskemål än vad en generell förkortning av arbetstiden skulle ge.
Väl fungerande familjer utgör vårt
starkaste försvar mot sociala problem
464
och en förutsättning för att barnen skall
få en stabil grund för vuxenlivet och den
egna föräldrarollen.
Pensionärernas levnadsvillkor
Vår syn på de äldre måste förändras.
Dagens pensionärer är ingalunda någon
enhetlig grupp av människor som är förbrukade och i behov av vård och omsorg. Vi lever nu längre än förr och är
framför allt fullt friska och vitala långt
upp i åldrarna. Pensionärerna har dessutom en god ekonomi. Äldre är en del av
samhället och medverkar genom sina erfarenheter och kunskaper till att skapa
kontinuitet och trygghet. De måste därför få spela en aktiv roll i familjen och på
olika samhällsområden.
För att också framtidens pensionärer
skall kunna erbjudas en trygg ekonomisk
grund, måste pensionssystemen anpassas till den samhällsekonomiska utvecklingen. Den enskilde måste få större utrymme för att bestämma omfattningen
och utformningen av sin ekonomi som
pensionär.
Med ökad ålder drabbas de flesta av
funktionsnedsättningar i varierande
grad. Det är därför viktigt att de äldre
själva inrättar sitt boende så att de så
länge som möjligt kan klara sig själva
eller med begränsad hjälp. Olika byggherrar har en viktig uppgift att fylla då
det gäller att erbjuda lämpliga och attraktiva bostäder. Teknisk anpassning och
en väl utbyggd hemservice medverkar
till att begränsa och uppskjuta behovet
av institutionsvård. Enskilda och frivilliga organisationer kan göra mycket för att
underlätta tillvaron för de äldre som behöver praktisk hjälp och sällskap.
Detta gäller alla som är handikappade
och inte klarar sig helt på egen hand.
Tidig rehabilitering, ett eget boende och
en väl fungerande hemservice och hemsjukvård, där såväl det allmänna som enskilda samverkar, innebär en avsevärt
förbättrad livskvalitet för dem som annars skulle tvingas in i kollektiva vårdformer.
När institutionsvård är oundviklig, är
det nödvändigt att olika alternativ kan
erbjudas. En finansiering via sjukvårdsförsäkringen gör det möjligt för den enskilde att själv välja vård. Enskilda eller
kommunalt och enskilt samägda alternativ kan komma till stånd. Olika grupper
såsom invandrare, kyrkor, yrkessammanslutningar etc skulle kunna inrätta
egna institutioner. Härigenom skulle
vården ges mänskliga kvaliteter som i
dag är nästan okända i Sverige.
Vi måste också organisera vårdformer
som under samma tak kan erbjuda såväl
enkel som mer kvalificerad vård för att
undvika att gamla, sjuka och handikappade bollas mellan olika institutioner.
Valfrihet i vården
Valfrihet kan erbjudas inom hela sjukvården genom att låta vården finansieras
via sjukvårdsförsäkringen. Patienten
skulle på det sättet själv kunna välja lä-
kare och sjukhus. I stort sett skulle då
endast den högspecialiserade och
forskningsinriktade vården fortfarande
behöva tillskott av skattemedel.
Det är väl känt att privat vård i många
fall är väsentligt mycket billigare än offentlig vård. Genom att öka valfriheten
för patienterna blir vården dessutom mer
personlig. Patienterna får ett inflytande
som de i dag saknar. Det finns ingen
anledning att avstå från att ta tillvara de
kostnadsfördelar som finns i att skapa
alternativ i vården om vi samtidigt kan
förbättra de mänskliga kvaliteterna. För
att sådana intentioner skall kunna slå
igenom är det troligen nödvändigt att införa en upphandlingsförordning som vid
givna kvalitet krav tvingar sjukvårdshuvudmännen att utnyttja den billigaste
vårdformen.
Genom att finansiera huvuddelen av
sjukvården via sjukvårdsförsäkringen,
skulle de nuvarande sjukvårdshuvudmännens roll förändras. De skulle inte
vara sjukvårdsproducenter i samma utsträckning som nu. På sikt innebär detta
att de offentliga sjukvårdshuvudmännens ställning måste omprövas. Det är
dock för tidigt att redan nu sia om utgången av en ådan omprövning.
Stora fördelar står att finna i att i
mycket större utsträckning än nu låta enskilda och frivilliga krafter medverka i
vård och omsorg. Mycket av den personliga omsorg och det engagemang som behövs för att hjälpa en sjuk, handikappad
eller avsigkommen medmänniska kan
aldrig köpas genom inrättandet av fler
offentliga tjänster. Mer än andra verksamheter är vård, omsorg och social service beroende av enskilda individers
kunskaper och engagemang. De insikter
och erfarenheter de besitter är en av våra
värdefullaste tillgångar och måste tas tillvara och utvecklas. Dessa egenskaper
finns givetvis hos den offentligt anställda
personalen, men det finns en oändlig tillgång på dem utanför den offentliga vården. Enskilda och organisationer kan i
hög grad medverka till att förebygga sociala problem, utveckla vårdalternativ
och till att inom vården bidra med per- 465
sonlig service och omsorg. Detta får inte
hindras av vare sig lagar, avtal eller förlegat skråtänkande. Tvärtom, enskilda
initiativ måste uppmuntras och ges med
offentlig vård likvärdiga arbetsvillkor.
Genom ökat utnyttjande av enskilda
alternativ begränsas kostnadsutvecklingen och trycket på den offentliga vården.
Härtill måste den offentliga vården och
omsorgen bli effektivare. Samverkan
mellan olika huvudmän måste komma till
stånd och utvecklas för att hindra dubbelarbete, men framför allt för att hindra
att människor hamnar mellan olika stolar.
Stöd och bidrag måste koncentreras
till de mest behövande. Enhetligt utformade stödformer medför ofta att de som
är i störst behov av stöd inte får detta i
den omfattning de egentligen behöver.
Individens verkliga behov bör vara avgö-
rande för stödets utformning och omfattning. Det bör ges i sådana former att den
enskildes förmåga och möjligheter att ta
ansvar utvecklas – hjälp till självhjälp.
Dessbättre är det ytterst få människor
som är helt ur stånd att påverka sin tillvaro och ta eget ansvar. Vi bör undvika
att behandla alla människor som om de
tillhörde dessa få.
Aldrig tidigare har våra möjligheter att
forma en för varje medborgare väl anpassad social trygghet varit så stora som
nu. Aldrig tidigare har våra möjligheter
att påverka omfattningen och utformningen av det sociala skyddet varit så
små som nu.
Den nya teknikens möjligheter
Vi lever i en dynamisk och expansiv tidsålder. Tack vare ny teknik har männi- 466
skan vidgat gränserna för sin förmåga
och tagit nya områden i besittning. Ny
teknik innebär landvinningar som på ett
avgörande sätt kommer att påverka samhällsutvecklingen. Vi måste inrätta oss
så att vi kan ta vara på de positiva möjligheterna och motverka nackdelarna.
Kraven på flexibilitet hos såväl samhällets funktionssätt och institutioner som
de enskilda medborgarna blir höga.
Om vi också i framtiden skall kunna
behålla vår ställning som ett av de länder
som har det högsta välståndet, är det
nödvändigt att vi inrättar oss så att vi
kan ta vara på de möjligheter som följer
av den nya tekniken. Självfallet kommer
utvecklingen att innebära påfrestningar
på människorna så som all utveckling
gjort. Därför behövs en politik som ger
den enskilde en ekonomisk och social
grundtrygghet i en form som samtidigt
stärker och stimulerar henne att ta vara
på de möjligheter som ges. Genom an
stärka den enskilda människan och göra
det möjligt för henne att själv möta och
bemästra de normala svårigheter som
hör livet till, lösgör vi kraft att helhjärtat
ställa upp för dem som trots detta inte
klarar sig utan stöd och hjälp från andra.
Samhällets institutioner utgör garanten
för att hjälp ges där hjälp behövs, men
den .medkänsla och solidaritet som kännetecknar ett samhälle som präglas av
kristna och humanitära värderingar gör
det självklart för var och en av oss att
också ta ett eget ömsesidigt ansvar för
varandra.
Ett samhälle som lösgör och !>tärker
den enskildes kraft och förmåga och vilja
att ta ansvar är ett starkt samhälle som
förenar välstånd med välfärd och social
trygghet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner