Print Friendly

Solidaritet och samarbete i Latinamerika

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS BJÖRCK:
solidaritet och samarbete
i Latinamerika
De skillnader som finns mellan de latinamerikanska länderna borde rimligen
kunna utjämnas till ömsesidig båtnad
genom framför allt samarbete på det
ekonomiska planet. Men det existerande
frihandelsområdet LAFTA har blivit en
klar besvikelse, framhåller riksdagsman
Anders Björck som nyligen studerat förhållandena på ort och ställe. Det finns
dock tecken på att ett ökat samarbete kan
bli möjligt under den närmaste framtiden, bl a skapandet av den Andinska
gruppen, vars resultat ger anledning till
optimism.
För de flesta människor är Latinamerika
en del av världen som de föreställer sig
ganska likartad. I den aktuella debatten
kring Latinamerikas framtid rör sig många
av debattörerna med svepande formuleringar där man uppenbarligen drar de
olika länderna över en kam. Det görs speciellt ofta när företrädare för vänstern talar om den revolution i Castros anda som
de tror skall komma.
De stora skillnaderna, som de facto existerar mellan länderna, borde rimligen
kunna utjämnas till ömsesidig båtnad genom framförallt samarbete på det ekonomiska planet. Runt om i världen finns tendenser att sammansluta geografiskt närliggande områden i gemensamma ekonomiska marknader eller frihandelsområden.
Samarbetet i Europa och Norden är väl de
för Sveriges del mest närliggande och aktuella.
Tanken på ett enande av Latinamerika
är ingalunda ny utan har funnits ända sedan befrielsekrigen under förra århundradet. Men det var först på 1950-talet som
tanken kom att aktualiseras på allvar. Initiativet kom åtminstone delvis från FN:s
ekonomiska kommission för Latinamerika,
ECLA. 1961 kunde sju länder gemensamt
bilda ett frihandelsområde, LAFTA. Sedan
dess har ytterligare fyra stater anslutit sig.
Dåligt samarbete
Så gott som alla personer jag träffade under min Latinamerikaresa var ense om att
LAFTA på intet sätt hade motsvarat förväntningarna. Fiasko var ett uttryck som
ofta återkom.
Den beteckningen kan nog tyvärr sättas
också på en rad andra försök till samarbete. Den av president Kennedy grundade
framstegsalliansen har heller inte inneburit framsteg av den omfattning som man
hoppades på vid stiftandet. Istället för att
samarbeta inbördes finns det en rakt motsatt tendens, nämligen ekonomiskt samarbete med USA och Europa, samt på sistone även med Sydafrika. Den amerikanska ekonomiska dominansen i vissa länder
är ju också av den omfattningen att samarbete, eller snarare beroende, blir en nödvändighet.
Flera svenska företagsledare berättade
att de inhemska myndigheterna hellre såg
att import skedde från moderbolaget i
Sverige än från ett dotterbolag i ett annat
Latinamerikanskt land. Grunden till det
hela var uppenbarligen tvivel på att kvaliten skulle bli lika hög om varan togs från
ett grannland. I de fall man verkligen lyckades få till stånd en leverans från ett närliggande land, så visade sig denna bli mera
tidsödande än om den hade skett från Sverige. Kommunikationerna i Latinamerika
är nämligen oftast mera inriktade på Europa och USA än på att förbinda kontinentens olika delar med varandra.
Ett belysande exempel på detta gav mig
en argentinare som påstod att det går 14
flygturer per vecka mellan Buenos Aires
och Rom, medan motsvarande antal till
grannlandet Paraguays huvudstad Asunci6n var en! Landkommunikationerna mellan olika länder är på sina håll i praktiken
obefintliga.
Ytterligare ett exempel på olikheterna
27
och det dåliga samarbetet: Medan Argentina flödar över av utsökt kött tilllågt pris
har grannlandet Chile under senaste året
tvingats ti-llgripa köttransonering.
Önskelista till USA
Det finns dock en del tecken som tyder på
att ett ökat samarbete skulle kunna bli
verklighet under den närma&te framtiden.
Även om bundenheten till USA är stor hos
de flesta stater tycks man nu försöka få
till stånd en gemensam attityd mot detta
land. Sålunda besökte den chilenska utrikesministern Valdes i somras Washington
för att på de latinamerikanska ländernas
vägnar lägga fram en gemensam önskelista. Dessa önskemål har blivit föga uppmärksammade i Sverige, men de synes vara väl underbyggda och politiskt realistiska. Kraven kan samanfattas i följande
punkter:
l. Den framväxande kontinentala nationalismen i Latinamerika bör ses som ett
legitimt och oåterkalleligt faktum.
2. Principerna om jämlikhet mellan,
och icke-intervention i suveräna staters interna och externa politik bör respekteras.
De suveräna staternas rätt att fritt disponera över sina naturtillgångar måste erkännas. Suveräna stater får icke utsättas
för ekonomiska eller politiska påtryckningar.
3. Biståndet till Latinamerikas utveckling får inte förbindas med villkor som innebär att Latinamerika måste acceptera en
viss politisk, social eller ekonomisk samhällsmodelL
28
4. De privata utländska investeringarna
får inte betraktas som bistånd. De utländska investeringarna bör heller inte inräknas i det finansiella biståndet.
5. Biståndet till Latinamerika skall svara mot de behov och prioriteringar som de
biståndsmottagande länderna själva anger.
Även om ovanstående krav var riktade
till president Nixon och USA har det klart
sagts ifrån att de skall uppfattas som gällande för alla länder som investerar i Latinamerika. För svenskt vidkommande kan
konstateras att våra investeringar på intet
sätt strider mot de fem punkterna.
De utländska investeringarna
Utrikesminister Valdes har också närmare
specificerat de villkor som han anser i
framtiden skall gälla utländska investeringar i hans eget land, Chile. Även dessa
önskemål torde omfattas av de flesta andra latinamerikanska länder. Han slår fast:
För Chiles del kommer också i framtiden de utländska investeringarna att spela
en betydelsefull roll för ekonomin. Dessa
skall emellertid betraktas som ett komplement till de inhemska investeringarna. Huvudansvaret för den ekonomiska utvecklingen måste åvila Chile självt och icke
utlandet.
Vidare måste den utländske investera~
ren underkasta sig mottagarlandets beslut
och prioriteringar. Detta innebär ofta i
praktiken förbud att investera inom vissa
sektorer. För Chiles vidkommande innebär
det att man håller på att begränsa det utländska intresset i de dominerande koppargruvorna. I Brasilien är t. ex. utländska
investeringar förbjudna i petroleum och
tidningsindustrin.
Joint ventures, d. v. s. saminvestering
mellan utländskt och inhemskt kapital bör
eftersträvas. Härvidlag bör det utländska
kapitalet inneha minoritetsintresset Valdes har också fört fram önskemål om att
den inhemska partnern bör vara ett företag där chilenska staten är delägare. Detta
därför att den inhemska partnern vanligen inte besitter tillräcklig styrka för att
göra honom jämbördig med sin utländske
kollega.
Intresset för joint ventures var frapperande bland alla de latinamerikanska politiker och ekonomer som jag kom i kontakt med. Att de hittills inte kommit att
spela någon avgörande roll beror på att
det finns så få likvärdiga inhemska partners för den utländske investeraren att
samarbeta med. I praktiken kommer sä-
kerligen därför investeringar på traditionell bas att dominera.
Gunnar Myrdals tanke om att redan vid
investeringstillfället träffa överenskommelse om tidpunkten och formerna för nationalisering av investeringen framfördes vidare av Valdes. Denna form har hittills
knappast alls kommit till användning. Den
nationaliseringsvåg som på sistone har
svept över Peru och Bolivia kommer kanske att stämma utländska investerare positivare till detta system.
Servan-Schreiber trycker emellertid mycket hårt på, i sin bok om den amerikanska
utmaningen, att man kan nationalisera fast
egendom men inte »know how». Det sistnämnda blir allt viktigare ju snabbare den
tekniska utvecklingen framskrider. Om inte denna aspekt beaktas tillräckligt så kommer programmerade nationaliseringar att
bli en besvikelse i många fall. Man skall
komma ihåg att redan i dag förekommer
en betydande »brain-drain» av de relativt
få högre utbildade till USA. Inte minst Argentina har drabbats hårt av detta.
Övriga önskemål från Valdes sida var
att regler utformas så att de utländska investeringarna inte åstadkommer ett valutautflöde som inte väsentligen överstiger
det kapital som ursprungligen infördes i
landet. Vidare att den utländske investeraren inte åtnjuter en mera privilegierad
ställning än vad som kommer den inhemska industrin till del.
Om en utländsk investering är till godo
för ett land berodde enligt Valdes på följande faktorer:
l. Om nationell teknologi och kapital
saknas.
2. Om det utländska kapitalet genererar
självt genom export av de utländska valutor som behövs för vinstremitteringar till
moderföretaget.
3. Om övergång sker till det land vari
investeringen gjorts inom en rimlig tid, cirka 10 år.
4. Om en ständigt ökad användning sker
av inhemska råvaror och halvfabrikat.
De tankegångar som Valdes framfört
torde vara ganska representativa för majoriteten av de latinamerikanska staterna.
Man kan därför förmoda att de på sikt
kommer att innebära riktlinjer för villkoren för utländska investeringar i Latinamerika.
29.
Den Andinska gruppen
Som omnämndes inledningsvis harLAFTA
hittills varit en besvikelse. Den argentinske expresidenten Frondizi (som jag sammanträffade med i Buenos Aires) ansåg
detta bero på att organisationens tre stora,
Mexico, Brasilien och Argentina var obenägna att satsa alltför mycket på ett samarbete som skulle innebära svårigheter för
deras egna ekonomier. En brasiliansk ekonom sade bittert till mig att man missmen istället lyckats få till stånd tullfrihet
för de stora och viktiga varugrupperna,
men istället lyckatts få till stånd tullfrihet
för en sådan perifer vara som kapplöpningshästar!
Resultatet har blivit skapandet av den
Andinska gruppen som omfattar de mindre staterna Chile, Colombia, Venezuela,
Ecuador, Peru och Bolivia. Fastän denna
grupp endast är tre år gammal, har samarbetet varit överraskande smidigt och resultaten har inte låtit vänta på sig. Jämför
man med den långsamma integrationstakten inom LAFTA finns det anledning till
optimism.
Sålunda räknar man med att skapa en
gemensam marknad senast 1980. För
LAFTA:s del är siktet inställt på 1985.
Huruvida något av dessa årtal kommer att
hålla återstår att se. Vi europeer skall
knappast slå oss för bröstet då ju försöken
att få till stånd ett ekonomiskt enat Europa inte varit speciellt framgångsrika, trots
att utgångsläget i många avseenden varit
bättre.
Politiskt sett är det möjligt att det nationaliseringsprogram som militärregeringar- 30
na i Peru och Bolivia aviserat kan bli ett
mönster för andra länder. President Nixons
underlåtenhet att begagna sig av Hickenlooperlagen mot dessa länder kan leda till
att man där går vidare och initierar till
liknande nationaliseringar i ytterligare
länder. Men därifrån till ökad enighet på
det politiska planet är steget långt.
Kanada in i OAS?
OAS:s betydelse för den politiska enigheten är idag inte särskilt stor. USA:s stora
dominans inom denna organisation har lett
till stor misstänksamhet från de flesta medlemsländerna. De rykten som just nu cirkulerar i Latinamerika om att Kanada
överväger att inträda i organisationen är
därför mycket intressanta. Skulle detta ske
vore detta säkert till OAS:s fördel genom
att USA:s inflytande skulle neutraliseras.
Misstänksamheten mot OAS och liknande
samarbetsorganisationer har alltid bottnat
i att man sett dem som ensidiga instrument för USA att utöva sitt ekonomiska
och politiska inflytande. Det inflytandet,
som är både på gott och ont, kan nog endast balanseras genom ett betydligt starkare samarbete på både det ekonomiska
och politiska planet mellan Latinamerikas
stater. Fortfarande torde det dröja länge
innan något sådan blir verklighet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner