Print Friendly

Solidaritet kring Östersjön: Kan vi hjälpa balterna?

Av Karlis Neretnieks | 21 oktober 2011

Vilken är den svenska försvarsmaktens förmåga till insatser i Östersjöområdet, i enlighet med den officiella svenska solidaritetsdeklarationen, efter det att den av riksdagen beslutade ”Försvarsmaktsstruktur 2014” förverkligats? Frågan besvaras av generalmajor Karlis Neretnieks i en i veckan publicerad rapport från tankesmedjan Frivärld, baserad på tre olika scenarier.

Rapporten utgår från dagens militärpolitiska situation, d v s att Sverige fortsatt är alliansfritt, Nato fortfarande existerar i sin nuvarande form och EU inte utvecklats till en militärallians med därtill kopplade planerings- och ledningsresurser. Det gör det utomordentligt osannolikt att någon annan organisation än Nato skulle leda militära aktiviteter syftande till att visa solidaritet med de baltiska länderna.

Alla de tre baltiska staterna är i dag fullt ut integrerade i Natos ledningssystem såväl till lands, till sjöss och i luften. Nato ansvarar för ländernas incidentberedskap i luften och utarbetar för närvarande planer för hur de baltiska länderna skulle kunna stödjas militärt i händelse av ett väpnat hot. All internationell övningsverksamhet i Baltikum leds av Nato (eller USA). Det finns inga andra realistiska alternativ.

Scenario 1: Fredskris

En allvarligare variant av ”Soldatmonumentskrisen” i Estland 2007, bland annat med omfattande incidenter mellan delar av den rysktalande befolkningen och andra grupper. Myndigheterna har uppenbara ordningshållningsproblem. Ryssland agerar mycket aggressivt och anklagar landets regering för att förfölja de rysktalande.

Förutom omfattande, svårspårade, cyberangrepp mot olika myndighetsfunktioner och högljudda mediekampanjer förekommer även militära provokationer, som överflygningar av estniskt territorium och kränkningar av sjöterritoriet med örlogsfartyg. Ryska media kräver att Ryssland skall ingripa för att skydda ”våra systrar och bröder”. Scenariot kan likaväl beröra Lettland, eller både Estland och Lettland. Sannolikheten för att krisen skall leda till krigshandlingar bedöms dock som mycket liten. Allvarliga incidenter kan dock inte uteslutas.

För att visa sin solidaritet med Estland beslutar Nato att förstärka luftövervakningen (”air policing”) i Baltikum och genomföra en större marinövning i Östersjön. Från såväl Nato som Estland framställs önskemål om att Sverige skall delta i någon eller några av de planerade aktiviteterna. Dessutom uttrycks önskemål om att svenska hamnar får utnyttjas av deltagande fartygsförband samt att Nato-flygplan tillfälligtvis kan använda någon svensk flygbas för tankning och vila.

Situationen kan beskrivas som en ”fredskris”. Något militärt hot mot de baltiska staterna (eller Sverige) föreligger knappast. Risken för en militär konflikt i Östersjöområdet är låg. Några större avvägningsproblem i hur att utnyttja Försvarsmaktens resurser, mellan behov i Sverige och ett deltagande i NATO:s solidaritetsaktion, föreligger knappast.

Generellt sett borde ett svenskt deltagande i den av Nato planerade verksamheten, ”air policing” och marinövningen, inte innebära några praktiska problem. Mycket av den skisserade verksamheten utgör sådant som rutinmässigt redan idag genomförs av Försvarsmakten i samband med olika internationella övningar i Sverige och i närområdet.

Den sannolikt största utmaningen i samband med basering av utländska stridskrafter på svenskt territorium i den skisserade situationen, jämfört med den rent fredsmässiga övningsverksamhet som bedrivs idag med andra mariner och flygvapen, är det sannolikt ökade behovet av bevakning. Eventuellt krävs att något eller några av de kontrakterade ”insatsförbanden” kallas in för att lösa den uppgiften, och/eller att de nationella skyddsstyrkorna (hemvärnet) engageras.

”Struktur 2014” innebär inga begränsningar för den skisserade typen av insatser. Snarare är den väl avpassad för det. Den internationella övningsverksamhet som idag bedrivs av Försvarsmakten ger antagligen också en tillräckligt god kunskapsgrund för ett eventuellt deltagande.

Scenario 2: ”Georgien”

Det ryska agerandet uppfattas som ett militärt hot, men Nato försöker att agera innan eventuella fientligheter utbryter. Det sker genom att markstridsförband förflyttas till Baltikum och flygstridskrafter framgrupperas till närområdet. Syftet är att tydligt visa på Natos vilja och förmåga att vara solidariskt med de baltiska länderna. Därmed skulle Ryssland fås att avstå från ett eventuellt militärt ingripande i något eller några av de baltiska länderna och inse att militära påtryckningar inte är en framkomlig väg.

Om Ryssland överhuvudtaget har för avsikt tillgripa militärt våld, och under vilka förutsättningar, är självfallet omöjligt att veta – vi är inte tankeläsare. Sannolikheten för en militär konflikt bedöms dock som liten. Eventuellt har den aktuella krisen föregåtts av en viss tid av ökad spänning.

I Natos plan för insatsen framförs det önskemål att närliggande länder, Sverige och Finland, snabbt agerar för att tillsammans med lätta amerikanska och tyska flygburna samt polska marktransporterade förband skapa en militär närvaro i Baltikum. Den sammanlagda styrkan på marken skulle omfatta cirka en brigad i vardera av de baltiska länderna, där de finska och svenska bidragen skulle kunna vara i storleksordningen en bataljon från varje land, vilka skulle ingå i den amerikanska respektive tyska brigaden.

Därutöver tillfrågas Sverige och Finland om möjligheterna att basera amerikanska flygstridskrafter i respektive länder, samt om en samordning av flygstridsledningen så att Natoflyg i exempelvis Norge kan flyga över svenskt territorium. Dessutom vore det också önskvärt att tyska, polska och brittiska marina enheter kunde få basera tillfälligt i Karlskronas och Stockholms skärgårdar. Frambasering av Natoresurser till Baltikum (och eventuellt Sverige och Finland) skulle påbörjas inom några dagar och vara slutförda inom en månad.

Det råder inte krig. Mycket osäkert är också om Ryssland verkligen är berett att tillgripa stridshandlingar för att uppnå sina syften. Det skulle innebära ett angrepp mot medlemmar i Nato (och EU), med alla de militära, politiska och ekonomiska konsekvenser detta skulle kunna få.

Om ett angrepp trots allt är en rysk option kan det bland annat grunda sig på tvivel på solidariteten inom Nato, i kombination med de begränsade möjligheter Nato har att hjälpa de baltiska staterna militärt, speciellt i ett sent skede.

En tydlig och snabb markering att Nato är både villigt och har förmågan att försvara Baltikum skulle därför kunna vara en viktig återhållande faktor. Utgångspunkten i analysen är att sannolikheten för att Ryssland skulle vara berett att ta en militär konfrontation med Nato är liten, men att risken inte helt kan uteslutas. Att försätta Sverige på ”krigsfot” i denna situation vore att gå för långt.

Om Ryssland trots allt skulle överväga ett angrepp, vilket vi inte kan veta, bör det genomföras innan Nato hunnit föra fram förstärkningar till Baltikum. Det innebär att Nato måste gardera sig mot att förstärkningstransporterna angrips. Ryska luftvärnssystem grupperade i främst Kaliningradområdet men även längs den ryskbaltiska gränsen skulle då utgöra ett allvarligt hot mot eventuella Nato-flyginsatser i Baltikum. Genom att utnyttja svenskt luftrum kan man avsevärt reducera tiden för hur länge Natos flyg behöver flyga genom områden där det finns ett luftvärnshot.

Ett likartat förhållande gäller för sjötransporter i södra Östersjön. Så länge Kaliningrad kan utnyttjas för gruppering av ryska sjömålsrobotar kommer sjötransporter till baltiska hamnar i ett allvarligt läge sannolikt bara kunna ske från hamnar på den svenska ostkusten. Gotland kan här spela en avgörande roll. Den part som kan gruppera luftvärns- och sjömålssystem på ön kan sannolikt förhindra alla sjö- och lufttransporter till och från Baltikum, med undantag från sådana som sker via finskt territorium. System grupperade på Gotland kan också avsevärt försvåra, till och med förhindra, ubåtsjakt med flyg och ytfartyg, flygburen radarspaning och stridsledning samt lufttankning nära operationsområdet.

För svensk del, oberoende om vi deltar i operationen eller inte, kan det därför föreligga ett hot mot Gotland. Här finns ett klart avvägningsproblem avseende vad göra med tidigt gripbara resurser – delta i solidaritetsoperationen eller skapa ett försvar på Gotland (alternativt låta Nato göra det). De eventuella militära hot som skulle kunna uppstå mot det svenska fastlandet är främst sabotageverksamhet i olika former, och robot- och flygangrepp i fall det skulle bli öppna strider.

När det gäller svenska markstridsförband finns det i ”Struktur 2014” organisatoriskt inga förband som i sin fasta indelning innehåller alla de komponenter som skulle behövas i den aktuella situationen, som mekaniserat infanteri, stridsvagnar, luftvärn, artilleri och lämpliga underrättelseresurser. Systemen existerar dock, om man ser till Försvarsmakten i dess helhet. Möjligheterna att sätta ihop en lämplig styrka finns. De organisatoriska och utbildningsmässiga förberedelserna, främst då samövning av de olika komponenterna, skulle ta viss tid. Möjligheter finns att korta den tiden, från kanske en månad till dagar, om ”Struktur 2014” redan från början skulle innehålla ett antal fast organiserade bataljonsstridsgrupper där ingen extra tid måste läggas på samövning.

De svenska marinförband som skulle kunna vara aktuella i den skisserade operationen är antagligen några korvetter och minjaktresurser, då som en del av den tyskledda eskortstyrkan. Ledningsmässigt innebär detta inga större problem då likartad verksamhet redan övas idag i multinationella sammanhang, och med svenskt deltagande. Ur svensk synvinkel har lösningen med en multinationell grupp, där sannolikt tyska fregatter ingår, en avgörande fördel då de utländska fartygen då kan bidra med det kvalificerade luftvärnsskydd som de svenska fartygen saknar.

Svenska ubåtar skulle kunna spela en viktig roll, antingen som framskjuten spaning mot eventuella ryska ubåtar i insatsområdet eller för underrättelseinhämtning utanför ryska marinbaser. Svenska flygstridskrafters roll i det skisserade scenariot är något osäker. Planen talar för att Natoflyg (USA) är det som främst är tänkt att vid behov leverera nödvändigt flygunderstöd. När det gäller att understödja markstrid är detta också fullt logiskt, då rutiner och organisatoriska förutsättningar för det är väl utvecklade inom Nato.

Sverige saknar dessutom lämplig beväpning till sina flygplan för sådana uppgifter. Det är också sannolikt att USA inte önskar andra länder inblandade i de mycket komplicerade luftoperationer det eventuellt kan bli tal om i Baltikum. Sannolikt kommer man att önska att luftrummet över Sverige, Östersjön och Baltikum delas upp, där USA leder ensamt och oinskränkt i sin del.

Även om det svenska militära deltagandet är begränsat i den skisserade solidaritetsaktionen går det inte att bortse ifrån att även svenska militära anläggningar kan vara utsatta för hot, till exempel i form av sabotage. Vi utgör trots allt en del av den infrastruktur som Nato utnyttjar. Skulle strider utbryta i Baltikum lär vi nog betraktas som medkrigförande.

Gotland utgör här ett speciellt problem. Sveriges förmåga att trovärdigt försvara ön är begränsad, förutsatt att inte stora delar av Försvarsmaktens mest kvalificerade resurser avdelades enbart för den uppgiften. För Nato är ön av vitalt intresse när det gäller att säkerställa operationsfrihet över Östersjön. Ur rysk synvinkel är den av lika vitalt intresse då ett tidigt innehav av Gotland skulle ge ryssarna ett mycket bra ”flankskydd” i det fall de önskade genomföra en militär operation i Baltikum. De eventuella svenska resurser som finns på ön kommer i händelse av ett angrepp att vara beroende av stöd från Natos flyg- och marinstridskrafter, eventuellt också markstridskrafter.

Scenario 3: Rysk inmarsch

Detta är frågan om ett ”Georgienscenario” där Nato av olika skäl hamnat i efterhand, och agerar militärt först i samband med att Ryssland går in i Baltikum. De av Nato utarbetade planerna för att stödja Baltikum vid ett eventuellt militärt hot är därmed i stort sett överspelade. Dock kvarstår möjligheten att omedelbart ingripa med flygstridskrafter, samt eventuellt försöka hålla ett brohuvud i Baltikum som utgångsläge för framtida operationer för att befria de områden som ockuperats.

Ett skäl till att Nato hamnat i efterhand kan vara att Ryssland lyckats hemlighålla sina avsikter genom att inte vidta några mer omfattande och därmed röjande förberedelser, eller genom andra åtgärder lyckats missleda Nato (omvärlden). En annan möjlighet är att Nato (och andra länder) av olika skäl kan ha haft problem med att fatta beslut om militära åtgärder för att visa sitt stöd för de baltiska staterna.

En hypotetisk rysk styrkeinsats skulle kunna vara densamma som i Scenario 2. Det är dock osannolikt att inga indikationer alls, politiska eller militära, föregått den ryska inmarschen, varför det antas att de flesta länder i närområdet vidtagit åtminstone vissa beredskapshöjande åtgärder. För svensk del antas därför att insatsorganisationen i huvudsak är gripbar inom ett fåtal dagar (den tid det tar att mobilisera kontraktsförbanden), och att förbanden med fast anställd personal kan disponeras omedelbart. Delar av flygstridskrafterna upprätthåller incidentberedskap dygnet runt. Ett ökat utbyte av sambandsofficerare med Nato kan också ha skett.

Avgörande för om Nato skall avvärja angreppet och rädda de baltiska staternas självständighet är att Ryssland inte hinner skapa ett fait accompli. Om hela det baltiska territoriet ockuperas, finns risk att kärnvapenhot därefter kan användas för att avskräcka från anfall mot ”den ryska legitima säkerhetszonen”. Därför måste Nato säkra tillräckligt stora brohuvuden på baltiskt område, som kan utgöra baser för en motoffensiv.

I samband med den ryska inmarschen påbörjar Nato omedelbart flygoperationer mot de ryska stridskrafter som ryckt in i Baltikum och mot de ryska luftförsvarssystemen i Östersjöområdet. Nato (USA) meddelar Sverige att man att omedelbart (inom timmar) avser att utnyttja svenskt luftrum för sina operationer i Baltikum. Samtidigt framställs önskemål om att frambasera flygstridskrafter och luftvärnssystem till baser i Sverige. Vidare önskar man förstärka försvaret av Gotland med Natoresurser, i första hand långräckviddigt luftvärn, och beroende på vad som finns av svenska förband på ön eventuellt också andra typer av förband. Sverige tillfrågas också om sina möjligheter att omedelbart överföra förband, främst då tyngre mekaniserade förband, till Baltikum för att bidra till att skapa det eftersträvade brohuvudet

Det bör noteras att ryska flygstridskrafter har ett ganska stort mått av operationsfrihet över Östersjön. Skyddade av det egna luftvärnet och med det i praktiken obefintliga luftförsvaret över stora delar av Baltikum kan de med måttlig risktagning flyga över de baltiska staterna. Kraven på Natos (och svensk) luftförsvarsförmåga över Östersjön kommer att vara utomordentligt höga.

Det är uppenbart att tillgången till svenskt territorium kan vara avgörande för båda parter. Den svenska ledningen står här inför ett antal dilemman och problem. Gotland måste försvaras, eller så kommer någon annan med stor sannolikhet att besätta ön. Om Nato tvingas att göra det kommer det att ske med resurser som behövs i Baltikum, vilket minskar brohuvudets överlevnadsförmåga. Nato är i stort behov av tyngre förband i Baltikum, vilka endast Sverige kan bidra med i ett tidigt skede.

Frågan är: Hur praktiskt hantera mycket omfattande Natoflygoperationer över Sverige och Östersjön samtidigt som det egna luftförsvaret måste kunna verka med full kraft, bland annat för att skydda Gotland? Hur skall den marina verksamheten i Östersjön samordnas med mycket kort varsel där enheter ur ett flertal mariner (Sverige, Tyskland, Finland, Polen) plus de baltiska samt den ryska uppträder samtidigt, under inledningsvis antagligen ganska förvirrade former?

Det är mycket osannolikt att de svenska flygstridskrafterna räcker till för de aktuella uppgifterna, speciellt när det gäller markmålsbekämpning och luftförsvarsuppgifter i anslutning till och bortom Gotland. Här krävs en intim samverkan och tydlig ansvarsfördelning mellan svenska, amerikanska och finska flygstridskrafter.

Ett problem som sannolikt är enklare att lösa i denna situation är flygplatsfrågan. Genom att det råder krig kan även civila flygplatser utnyttjas. Det är en klar fördel då amerikanska stridsflygplan, men även understödjande flygplan som tanknings- och radarspaningsflygplan, inte är särskilt väl lämpade att flyga från de svenska tämligen små militära flygbaserna, och än mindre från de enstaka svenska krigsflygfält som eventuellt kommer att finnas i ”Struktur 2014”. Utnyttjande av civila flygfält skulle också bidra till ett ökat skydd genom att flygplanen då skulle kunna spridas bättre.

Den svenska insatsorganisationen kommer att kunna lösa ett antal av de uppgifter som skisseras i planen. När det gäller markstridsförbanden framstår dock bristen på kvalificerat luftvärn som alarmerande, som en gränssättande faktor, speciellt när det gäller försvaret av Gotland och olika basområden.

Den skisserade situationen är så komplicerad och kräver så snabba reaktioner att det kan betvivlas att Sverige i verkligheten skulle kunna bidra effektivt. Visserligen finns mycket av de fysiska resurser som efterfrågas av Nato, men det är osäkert om de skulle kunna inordnas i operationen på ett effektivt sätt. För att det skall vara möjligt krävs en långtgående samordning redan i fredstid, till exempel med stabsofficerare tjänstgörande i varandras staber och gemensamma planer för mottagning av förband.

Skulle Nato av någon anledning inte bli engagerat vid en kris i närområdet, och Sverige ändå avsåg att agera inom ramen för någon annan typ av maktkonstellation, ökar kraven på svensk förmåga drastiskt – långt utöver vad ”Struktur 2014” erbjuder.

För en utförlig version, se Frivärldsrapporten ”Solidaritet i Östersjön”

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner