Print Friendly

Sociologien – socialvetenskapernas enhet

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

‘ ·. :~ .f
..
SOCIOLOGIEN
SOCIALVETENSKAPERNAS ENHET
VARFÖR INTE EN SOCIOLOGISK UNDERSÖKNING AV EN PROGRESSIV SVENSK
INDUSTRISTAD?
Av docenten BERTIL PFANNENSTILL, Lund
I SIN stora och uppmärksammade roman »Den siste puritanen»
låter George Santayana den unge Oliver ge uttryck för sina funderingar över de mänskliga tingens svårbegriplighet och dunkelhet
i motsats till enkelheten och regelbundenheten hos skeendena i naturen. Skulle det ej vara möjligt, menade mången gång denne brådmogne yngling, att förstå och försona sig med dc mänskliga tingen,
om man betraktade dem såsom hörande till naturen. »Kanske man,
när väl ögat vant sig vid den konstlade belysningen, skulle kunna
röra sig bland de mänskliga tingen och leka med dem lika lätt
som med naturen. Kanske de mänskliga tingen voro en del av naturen och hela svårigheten låg i att man försökte betrakta dem
annorlunda.»
Den unge Olivers hårda brottning med detta problem, som han
under sitt korta liv icke lyckades bemästra, är ej blott exempel
på en alldaglig själskonflikt, problemet hör också till vetenskapshistoriens mest svårlösta frågor. År det möjligt, så lyder frågan,
att tillämpa naturens enkla lagar och principer även på det mänskliga och sociala liveU När Galilei, Koperni.kus, Newton och andra
forskare hade visat, med vilka enkla och tillförlitliga metoder
man kunde lära sig att lösa naturens gåta, hur frestande var det då
ej att även göra naturvetenskap av det mänskliga livet! Materialismen och naturalismen lågo snubblande nära. Men mot en så-
dan allmän förenkling uppstod en reaktion. Mänskligheten, sådan
som den framträder med sitt verk i historien, följer ej lika enkla
banor som stjärnor och planeter. Det historiska livet fick sin förste
vetenskaplige förespråkare i italienaren G. Vico under det adertonde århundradets första hälft. Denna nya inställning fördes till
528
Sociologien – socialvetenskapernas enhet
seger genom hegelianismen, och vid övergången till vårt århundrade hade man – med tyska filosofers kända strävan efter systematisering – fått en i stort sett erkänd distinktion mellan naturvetenskap och historievetenskap eller andevetenskap. Denna
indelning i naturvetenskap och humanistiska vetenskaper har nu
fått traditionen för sig.
Men det hör till vetenskapens väsen att vara dynamisk, vara i
ständig utveckling. stelnar den och blir dogmatism, går den förr
eller senare sin upplösning till mötes. Systemet naturvetenskapandevetenskap började snart få sina törnar. En ny vetenskap,
psykologien, pockade alltmer på sin rätt att erhålla en plats i
vetenskapssystematikens schema. Den kom liksom att sväva mellan
de båda huvudgrenarna utan att finna någon varaktig plats hos
någondera. Samma öde, och i än högre grad, ha socialvetenskaperna råkat ut för. Detta är ju fullt förklarligt, då vi här ha att
göra med ej en vetenskap utan en hel grupp. Här uppstår därför
en annan fråga, nämligen den, om det över huvud är möjligt att
återföra de olika socialvetenskaperna på någon gemensam nämnare. Vi äro vana vid att tala om humanistiska vetenskaper och
naturvetenskapliga fackdiscipliner, men här i Sverige har det tagit
en ganska rundlig tid, innan socialvetenskaperna betraktades så-
som något speciellt för sig med delvis andra uppgifter för det
praktiska livet än de övriga vetenskaperna. Upprättandet av det
socialpolitiska institutet i Stockholm var ett av de första stegen
i denna riktning, och sedan genom inrättandet av en särskild akademisk examen, den s. k. pol. mag., gavs samma erkännande åt enheten av de social- och statsvetenskapliga ämnena, som de redan
tidigare fått i de flesta av våra kulturländer. Man hade sålunda
gått med på att det fanns något gemensamt hos sådana ämnen som
nationalekonomi, statistik, statskunskap, juridik, och att de därför
kunde föras tillsammans.
Hur fylla nu dessa ämnen sina uppgifter~ Åro de tillräckliga
för att kunna ge en allsidig syn på samhällslivet och dess funktioner~ Man behöver ej vara alltför bevandrad i vetenskapens
historia för att inse, att de nämnda vetenskaperna äro liksom de
flesta fackdiscipliner blott specialvetenskaper, d. v. s. de rikta sitt
intresse blott på en sida av en mångskiftande företeelse. Fysiken,
kemien, biologien, historien, psykalogien ger var och en sitt bidrag
till en metodisk förklaring, men var för sig komma de ej långt.
På samma sätt förhåller det sig med de speciella socialvetenskaperna. Man kan t. ex. ej ge nationalekonomen ensamrätten att
529
.; …_……….._._
.f ‘
Bertil Pfannenstill
förstå hela samhällets struktur och funktion. Nationalekonomien
är specialiserad blott på en fas av samhällslivet, nämligen den
ekonomiska synpunkten. På motsvarande sätt förhåller det sig med
de andra socialvetenskaperna. statskunskapen får sitt intresse tillfredsställt genom att – åtminstone i stor sett – studera blott en
socialbildning, nämligen staten. statistiken har ej kommit mycket
längre än att vara en hjälpvetenskap, även om en betydelsefull
gren därav, befolkningsstatistiken, fått en mera positiv uppgift.
Dessa vetenskaper sammanslagna kunna dock komplettera varandra, och därigenom får man en någorlunda uttömmande bild av
den sociala mekanismen.
Trots detta äro dock socialvetenskaperna i sämre läge än t. ex.
naturvetenskaperna. Dessa senare ha sin givna auktoritet, och
även om de gå bet på en eller annan uppgift, så underkänner man
ej därför deras värde eller vänder sig till andra auktoriteter. Helt
annorlunda förhåller det sig då med samhällsvetenskaperna. Visserligen ger man samhällsforskaren sin honnör, men man vill ej
svära på magisterns ord. Var och en tror sig kunna yttra sig med
samma sakkunskap. När Platon i Protagoras gjorde sig till tolk
för den uppfattningen, att människorna hade av gudarna fått rättskänslan att delas lika mellan dem, och att därför i statskonsten den
ene var ej mera sakkunnig än den andre, framförde han en mening,
som har sin giltighet även i denna dag.
Vari ligger nu orsaken till denna skepticism gentemot socialvetenskaperna1 Man får nog här ej nöja sig med blott en orsak.
Det kan höra ihop med människans natur att ej med hull och hår
lita på en auktoritet, som vill röra vid hennes nödvändigaste livsvillkor. Det kan också bero på att samhällsvetenskaperna ej alltför framgångsrikt lyckats lösa några sociala problem och konflikter: människan har själv kunnat bemästra svårigheterna utan
vetenskapsmannens hjälp. Man kanske också har känt, att det ej
finns någon erkänd vetenskap med samhället som helhet till objekt.
Sålunda sysslar nationalekonomen endast med de ekonomiska skeendena; där är han sakkunnig, men det finns ju andra element i
samhällslivet, som äro lika betydelsefulla som de ekonomiska. statistikern kan naturligtvis också komma långt med sin vetenskap
och sin metod, men det finns dock alltför mycket i samhällslivet,
som ej går att omsättas i numeriska storheter. Och sålunda står ofta
samhällsforskaren rådlös inför alla de problem och uppgifter, som
i det aktuella samhällslivet pocka på en lösning eller åtminstone
ett klargörande.
530
Sociologien – socialvetenskapernas enhet
Det är mot bakgrunden av en dylik oregerlig situation, som man
får se utvecklingen av en ny socialvetenskap, nämligen sociologien.
Här har man försökt få en socialvetenskapernas enhet, även om
sociologien ur andra synpunkter kan betraktas som en speciell
socialvetenskap i likhet med de tidigare nämnda. Men den har
emellertid ej samma begränsade rayon som dessa. Den stöder sig
på och begagnar sig av det av de andra socialvetenskaperna framdragna materialet, men med detta samordnar den andra faser av
det sociala livet. Därjämte granskar den de andra socialvetenskapernas metoder. Man kan därför säga, att sociologien ej blott är
socialvetenskapens enhet utan också socialvetenskapens självbesinning. Den har i likhet med de andra vetenskaperna framgått ur
filosofiens moderssköte, men den har ej förlorat kontakten med sin
härstamning. Därför är det med en viss rätt, som sociologien i
Sverige undervisningstekniskt i allmänhet hör till den praktiska
filosofien, och att sålunda detta ämne blivit det viktigaste bland
tillvalsämnena i statsvetenskaplig ämbetsexamen.
Men är det möjligt att genom sociologien skapa tillit till samhällsvetenskapernas förmåga att bemästra de sociala och politiska
problemen~ Detta skulle ju innebära, att samhällsvetenskaperna
först skulle få den säkerhet i metoden, som man ansett tillkomma
naturvetenskapen, d. v. s. bli exakt vetenskap och utgöra samma
grundval för en social teknologi, såsom naturvetenskapen är för
ingenjörskonsten. Åtminstone hade A. Comte denna höga tanke om
den nya vetenskapen, då han för hundra år sedan döpte den till
»sociologi», ett namn, som ersatte men också användes jämsides
med »social fysik». Denna sistnämnda benämning visar ju klart,
att man trodde sig till att även på samhällslivets företeelser tilllämpa naturvetenskapens stränga men fruktbara metod. När sedan
biologien genom Darwins insatser ryckte till sig huvudintresset,
anknöts sociologien i stället till denna vetenskap, och samhället
kom- särskilt genom H. Spencer- att betraktas som en organism,
lydande samma utvecklingslagar som andra levande organismer.
I längden gick det dock ej att göra sociologien uteslutande till
naturvetenskap. Samhällena och samhällsgrupperna, institutioner,
seder och bruk äro ej enbart naturprodukter, de äro också historiska bildningar, tillkomna genom mänskligt arbete och mänsklig
strävan. Härigenom fick sociologien anknytning till historien,
psykologien, antropologien, etnologien. Det visade sig sålunda
omöjligt att inpassa den nya vetenskapen på någon bestämd plats
i systemet naturvetenskap-historievetenskap. Man kanske då skulle
531
….___ ..
.f
Bertil Pfannenstill
tycka, att även i detta fallet ett filosofiskt systematiseringsförsök
av vetenskaperna fått övergivas för nya vetenskapliga framsteg.
Vi måste emellertid komma ihåg, att varje vetenskapsteoretiskt
försök att få ett system av vetenskaperna har sina stora och ofrånkomliga uppgifter. Trots att sociologien varken är ren historievetenskap eller ren naturv_etenskap, är det dock nödvändigt att
se den med utgångspunkt från den vetenskapssystematik, som vi
nu uppehållit oss vid. Det förhåller sig nämligen så, att ej minst
i våra dagar finns en stark strävan att göra sociologien till en
exakt vetenskap samtidigt med en optimistisk tro på sociologiens
möjlighet att så småningom bli en ny social teknologi. Men vet
man, att sociologien också är en historisk vetenskap, att den därför
ofta får nöja sig med att blott beskriva och förklara ett händelseförlopp och ej uppställa prognoser för framtiden, så blir man mera
kritiskt inställd till dess förmåga att lösa problem för den aktuella
situationen. Ingenting fördärvar en vetenskaps anseende mera än
högröstade anspråk på att få lösa alla problem; en kritisk självbesinning av de egna möjligheterna och begränsning till dessa
möjligheter är då mera till vetenskapens vinning.
För svensk publik kanske det kan ha sitt särskilda intresse att
få dessa metodologiska synpunkter upptagna till debatt. Axel Hä-
gerström och några av hans lärjungar ha gjort lovvärda insatser
i sin analys av rättens och moralens sociologiska och socialpsykologiska förutsättningar. Tyvärr har deras resultat kommit att
stanna innanför vissa snäva gränser på grund av det naturalistiska betraktelsesätt, som kännetecknat denna skola. Enligt Hägerström är ju all ande- eller kulturvetenskap blott ett spel med ord.
Denna naturalism har fortfarande kvar sin livskraft hos flera av
Hägerströms lärjungar. Nyligen har professor Olivecrona i sitt
arbete »Om lagen och staten» gett uttryck för denna inställning, då
han hävdar, att den sociala realiteten ej kan påverkas av några
teorier, ty denna realitet är av samma slag som den naturliga och
framträder i rummets och tidens former. En sådan uppfattning
är i själva verket mera »naturalistisk» än den moderna naturvetenskapen själv, ty denna står ej främmande för teorien, att den vetenskaplige forskaren med sina instrument påverkar undersökningsobjektet. Men särskilt i socialvetenskaperna måste man vara på sin
vakt mot överrumplingar från någon mer eller mindre förstucken
naturalism. Hur tilltalande idealet om en exakt naturvetenskap
än kan tyckas vara, så blir dock detta ideal en metafysisk fördom,
grundad på våra önskningar, om man begär dess giltighet även för
532
Sociologien – socialvetenskapernas enhet
ande- eller människovetenskaperna, dit stora delar av socialvetenskaperna måste räknas. Dessa äro därför underkastade de inskränkningar i sin »objektivitet», som nyligen påvisats i Svensk
Tidskrift av professor Eli Heckscher beträffande historien och av
docent Carsten Welinder beträffande nationalekonomien.
Man kan säga, att sociologiens objekt äger medborgarskap i två
världar, naturens· och andens. Det finns nämligen något naturvuxet hos de sociala bildningarna, men det finns också något av
människoanden mer eller mindre medvetet frambringat. Någon klar
gräns mellan dessa riken är i allmänhet omöjlig att uppdraga. Man
har t. ex. länge och utan större framgång diskuterat, om kriget har
sin grund i människans natur eller om det blott är en social produkt, som i likhet med många andra sociala företeelser kan försvinna under den sociala utvecklingens gång. Endast ett grundligt
studium av företeelsen, inte minst med tillhjälp av antropologiskt
material, kan här bringa klarhet. Sociologen måste lära alla reformivrare, att det finns något, som är så fast förankrat i människans och samhällets natur, att det är så gott som omöjligt att ens
efter de hårdaste viljeansträngningar åstadkomma någon förändring, medan det samtidigt finns andra element, som man ej endast
kan förändra utan t. o. m. upplösa eller upphäva blott genom en
beskrivning av t. ex. de verkande orsakerna. Härmed åsyftas naturligtvis ej i första hand det faktum, att kunskapen om ett socialt
förlopp kan förmå människorna att ingripa i detta skeende och
leda in det i en annan riktning. Därom behöver man ju ej diskutera, utan problemet gäller, huruvida sådana sociala företeelser
som moraliska och religiösa föreställningar, seder och bruk etc.
påverkas av en vetenskaplig undersökning. Det är ju ett ständigt
upprepat påstående, att den vetenskapliga analysen verkar upplösande på sederna, och man kan nog ej komma ifrån att en sådan
invändning har ett visst fog för sig i vissa fall, och därför ha
socialvetenskaperna ofta fått föra en hård kamp för att få sina
resultat erkända. Till den sociala vetenskapens försvar har man
andragit, att det blott är vanföreställningar och de s. k. sociala
illusionerna, som upplösas genom den vetenskapliga analysen, medan däremot de föreställningar, som äro grundade på ett realt socialt underlag, förbli oberörda. Men denna distinktion mellan illusion
och realitet har oftast sin grund i vetenskapsmannens eget värderingssätt, och dessutom är den en förväxling med den ovannämnda
distinktionen mellan fastare och svagare sociala föreställningssätt.
Graden av dessa föreställningssätts fasthet är ej given en gång för
533
-· .·
.f
Bertil Pfannenstill
alla utan kunna växla från tid till tid. Så kan t. ex. en kritisk
analys av nationalkänslan ena gången genomsyra stora befolk·
ningslager för att vid en annan tidpunkt endast mötas av en stark
reaktion. Vid en tidpunkt kan en lära om moralens relativitet och
subjektivitet falla i god jordmån, men vid en annan tidpunkt kanske det allmänna föreställningssättet förblir helt opåverkat därav.
Sedan kan man naturligtvis diskutera, om dimna förmåga hos
kunskapen att förändra våra sociala föreställningssätt är till skada
eller till gagn för det sociala livet. Här står ett värderingssätt
mot ett annat. Några mena, att för vetenskapens sanningar måste
man alltid böja sig. Dessa sanningar äro alltid i det långa loppet
nyttiga för människan och samhället, och för sanningsvärdet måste
därfor alla andra värden ge vika. Andra däremot mena, att den
vetenskapliga sanningen ej får vara den ensamrådande i att bestämma människans och samhällets inriktning; vi ha nämligen
också värden, som ej få äventyras av ett vetenskapligt anspråk,
särskilt då vetenskapen och i synnerhet socialvetenskapen ej lyckats komma med en slutgiltig sanning. För en absolut sanning
kanske man vore villig att offra de andra värdena, men sitter socialforskaren inne med denna sanning~
Här möta vi ett av de största praktiska problemen för socialvetenskaperna, som sålunda ha att kämpa både med sin egen begränsning och med andra värderingssynpunkter. Sociologien kan
i sin egenskap av en socialvetenskapernas självbesinning här ge
många värdefulla ledtrådar genom sin granskning av de olika
socialvetenskapernas metoder och möjligheter, och i sin egenskap
av enhet och syntes kan sociologien i viss utsträckning övervinna
de speciella socialvetenskapernas skrankor. Denna sociologiens
syntetiska uppgift riktar sig ej blott på själva socialvetenskaperna
utan lika mycket på socialvetenskapernas objekt, nämligen samhället. Sociologien studerar samhället i dess helhet, försöker ge
en totalbild av samhällets struktur och funktioner, och härigenom
blir det bl. a. möjligt för sociologien att sätta de olika värderings- .sätten i samhället i relation till varandra och ge sanningsvärdet
dess vederbörliga plats i det sociala värdeschemat. Vi få en kultursociologi, och dess betydelsefullaste underavdelning består i en
))Wissenssoziologie)), i en ))kunskapssociologi)), d. v. s. en analys av
de sociala förutsättningarna för olika ideologiska uppfattningssätt.
Vi skola strax se, hur en sådan sociologis arbetssätt ter sig i ett
konkret läge, men först måste vi med några enkla exempel mera
konkret belysa sociologiens metod och uppgift.
534
Sociologien – socialvetenskapernas enhet
Låt oss t. ex. tänka på de olika synpunkter, man kan lägga på
fattigdomens problem. Detta problem står i förbindelse med biologien på grund av en eventuell ärftlig faktor. Det hör till psykalogien och psykiatrien, eftersom fattigdom kan ha sin orsak i psykologiska eller psykopatologiska faktorer. Nationalekonomen bidrager
till problemets lösning genom en undersökning av egendomsfördelningen, lönesystemet och konjunkturväxlingarna. statsvetenskapen, etiken, pedagogiken lämna sina bidrag. Vad återstår då
för sociologen~ Han får under hänsynstagande till de andras bidrag sätta fattigdomens problem i relation även till sådana faktorer
som folkmängden, in- och utvandring, raskaraktären, födelsekontroll, bostadsfrågan, arbete, ålderspensionering, hälsovård etc.
Ett annat exempel. Det har statistiskt konstaterats, att antalet
födelser utanför äktenskapet bland bondebefolkningen i Sydbayern
är mycket högt. Hur skall man nu få en förklaring för detta faktum~ Någon kanske skulle nöja sig med att förklara företeelsen
såsom uttryck för en låg moral. Men socialforskaren måste då
flytta frågan· ännu ett steg tillbaka och fråga efter orsakerna till
att just denna bondebefolkning har en sådan »ansvarslös moral».
statistikern, som kanske ej har kunnat mera än att lämna sifferuppgiften, måste här ha hjälp av sociologen, som kan göra en undersökning av denna bondebefolknings sociala struktur och av den
funktion, som ifrågavarande företeelse möjligen kan ha för den
sociala helheten. Man skulle då kunna konstatera, att bondebefolkningen i Sydbayern utgöres av mindre självägande jordbrukare,
som sköta sina jordbruk själva utan hjälp av lantarbetare. Barn
.äro därför här ett värdefullt ekonomiskt tillskott. De utomäktenskapliga barnen äro sålunda i egentlig mening ej »oäkta» utom
föräktenskapliga: man ville ingå äktenskap först, då man säkert
visste, att det skulle vara möjligt att få barn. I stället för »moralisk ansvarslöshet» bör man här tala om ekonomiskt ansvar för
framtiden.
Det är för övrigt en mycket vanlig metod bland sociologerna att
utvälja en viss folkgrupp eller ett visst samhälle för närmare studium. Liksom antropologen ingående undersöker den sociala strukturen i ett primitivt samhälle eller hos en primitiv stam, så gör
sociologen en motsvarande undersökning av ett modernt samhälle.
Det mest kända försöket i detta avseende är makarna Lynds utomordenliga undersökning av den historiska utvecklingen och den
sociala strukturen i en medelstor amerikansk stad, som de kalla
~>Middletowm. Alla områden av det sociala livet tagas här upp till
535
.i: …
,::
• .1
Bertil Pfannenstill
ingående studium: klasskillnaderna, de olika stadsdelarnas sociala
anseende, arbetsförhållandena, bosättnings-, hem- och hushållsfrå-
gorna, barnens uppfostran, skollivet, föräldrars och barns inställning till de olika skolorna, fritidens användning, det religiösa och
politiska livet, inställningen till de sociala frågorna och problemen,
befolkningens mentalitet o. s. v. Makarna Lynds ha nedlagt sina
resultat i två stora arbeten med c:a tio års mellanrum, och i det
sista av desa båda arbeten – som utkom för fyra år sedan – får
man en värdefull inblick i stadens sociala, ekonomiska och andliga
utveckling under tio år, särskilt intressanta för sociologen på grund
av den sociala omvälvning, som depressionen och Roosevelts New
Deal förde med sig för Middletownbornas liv och influerade deras
sätt att tänka och känna. Inte minst intresseväckande är undersökningen av den mentalitet, som vi anse utmärka amerikanarna,
nämligen optimismen, framstegstron och den höga uppfattningen
av den enskildes förmåga och ansvar, ävensom undersökningen av
hur denna inställning i vissa kretsar förblivit oförändrad men i
andra däremot undergått stora förändringar genom den ekonomiska depressionens hemsökelse.
Makarna Lynd studerade en snabbt växande industristad. Det
skulle vara intressant att göra ett sådant studium av en motsvarande stad i Sverige, t. ex. Borås. För att kunna utnyttja alla de
rika uppslag detta samhälle kan ge en sociolog, skulle han vara
tvungen att använda alla sina metoder. Det vore ej tillräckligt
med enbart en analys av den nuvarande samhällsstrukturen. Sociologen måste också kunna se, hur detta samhälle historiskt har vuxit
fram. Han måste vidare vara socialpsykolog, då han, för att kunna
förklara den industriella och merkantila utvecklingen, vore
tvungen att taga hänsyn till boråsarens eller »knallens» mentalitet.
Men denna mentalitet kanske delvis har sin grund i yttre faktorer,
t. ex. sjuhäradsbygdens karghet: den s. k. ekologiska synpunkten
får nämligen ej försummas av sociologen. För att emellertid få en
mera tillförlitlig bild av denna »mentalitet» måste han studera
olika uttryck för densamma på olika områden av det sociala livet.
Han undersöker t. ex. de politiska förhållandena och finner då, att
de borgerliga partierna ha mycket bättre kunnat bevara sin ställning i Borås än i motsvarande arbetarestäder såsom Landskrona
och Eskilstuna. Man kan studera det ekonomiska livet och närmare
undersöka, varför så många boråsare slagit sig på efterkravshandeL Man kan taga upp de social-ekonomiska synpunkterna. Varför
har det byggts så få hyreskaserner i Borås~ År boråsaren för stor
536
Sociologien – socialvetenskapernas enhet
individualist för att trivas i dylika komplex~ Men det bygges ej
heller många enfamiljshus utan mest två- till sexfamiljshus. Är
detta ett utslag av en ekonomisk inställning: man vill ha ett visst
ekonomiskt utbyte av det hus man bygger~ Är det också uttryck
för en hög tanke om privat företagsamhet parad med en viss motvilja mot kollektivism, att den kooperativa rörelsen har haft mycket svårt att slå igenom i BoråsT Den ligger sålunda långt efter
förhållandena i det med Borås till folkmängden jämförbara Örebro. Man kan också draga liknande slutsatser av den ringa anslutning, som tjänstemannaorganisationerna haft i Borås. Dessa
exempel få nu räcka, och några tvärsäkra tolkningsförsök få vi
ej göra på grundval av detta material. Vi ha blott velat ge några
antydningar om det sociologiska problemets intrikata natur, och
hur minutiöst forskaren bör gå till väga för att erhålla ett uttömmande material, som skulle kunna ligga till grund för något så
när säkra tolkningar.
Sociologen har ej blott till uppgift att försöka få till stånd en
enhetlig synpunkt på ett nutida samhälles livsinställning, han
skall också studera en tidsepoks liv och tänkesätt, att få fram
en tids kulturstil i den mån det är möjligt. Hit hör även den uppgift för sociologien, som vi tidigare betecknat som »kunskapssociologi», d. v. s. undersökningen av de utom-teoretiska förutsättningarna för vetandet. Sociologien har nog här i viss mån överskattat sin syntetiska förmåga, men trots detta får man emellertid
ej frånkänna sociologien en stor betydelse för en analys av de
politiska ideologierna, ty dessa stå ju i mera intim relation till
en tids sociala struktur än de andra värdesystemen. Denna uppgift
.för sociologien kanske vi bäst kunna belysa genom en sociologisk
analys av ett par betydelsefulla samhällsideologier, nämligen den
individualistiska contra den kollektivistiska.
Liberalismen och marxismen voro barn av samma tid. Dåtidens
ekonomiska kategorier voro lika avgörande för båda riktningarna,
och såväl liberalismen som marxismen omfattade en mekanistiskindividualistisk livsåskådning – trots marxismens kollektivism,
ty denna kollektivism var ej organisk utan mekanisk: individerna
voro mekaniska enheter i en helhet, tillkommen genom yttre tryck.
Hos båda finna vi också den tidens optimistiska utvecklingstro,
som bl. a. tog sig uttryck i tanken på ett framtida konfliktfritt
samhälle. Skillnaden mellan dem ligger däri, att liberalismen överskattade den fria personlighetens förmåga, medan Marx gav de
yttre verkande produktivkrafterna denna rangplats. Dessa ensi- 537
..
.t
Bertil Pfannenstill
digheter ha visserligen sin naturliga sociala förklaring, men de ha
generaliserats till att gälla för alla tider, trots deras ensidighet
även för den tidens samhälle. Att överbygga dessa båda »ismer»,
individualismen och kollektivismen, har blivit en av sociologiens
mest betydelsefulla filosofiska uppgifter. Individualismen förstod
ej, att den fria personligheten icke alltid kan bana sin egen väg och
skapa åt sig en självständig position, d. v. s. sätta sig över den
sociala miljön. Kollektivismen däremot lät den sociala miljön bli
allt och ville ej inse, att individen inom vissa gränser är aktiv
och skapande. En syntes är här nödvändig, som ger rättvisa åt
både individen och samhällshelheten. Konservatismen, tagen i sin
bästa mening, har nog klarast förstått innebörden i denna syntes,
ty konservatismens människotyp är den fria personligheten inom
den sociala traditionens ram. Den enskilde från sociala relationer
frigjorde individen är en abstraktion på samma sätt som samhället,
betraktat som något från individerna skilt. Sedan återstå naturligtvis de sociologien ovidkommande problemen, vilken av de sociala grupperna, staten, kyrkan, arbetareorganisationen, någon ekonomisk organisation eller någon annan grupp, som i olika fall bör
spela den dominerande rollen, om statsabsolutism eller demokrati
·är att föredraga o. s. v. Här blir det i sista hand fråga om olika
värderingssätt, där sociologien ej kan vara skiljedomare. Sociologien kan endast förklara, vilka värden som kunna förverkligas, och
vilka medel, som därtill fordras. Och det är ur denna synpunkt,
som sociologien måste betrakta den äldre individualistiska inställningen som fullständigt verklighetsfrämmande. Endast den sociala
människan är för sociologien ett faktum.
Sociologien har sålunda, trots många inskränkningar, vissa möjligheter att säga ett vägande ord i våra dagars ideologiska tvistefrågor. Denna ansvarsfulla ställning har sociologien fått, emedan
den når .fram till människans angelägnaste livsbehov: människan
är, som redan Aristoteles hävdade, en social varelse. Medan psykologien i stort sett begränsat sig till det individuella själslivets natur och lämnat de sociala relationerna å sido, medan de speciella
socialvetenskaperna endast tagit upp några av dessa relationer till
behandling, har sociologien – såsom uttryck både för en socialvetenskaplig och en samhällelig syntes – försökt att få med och
samordna så många aspekter som möjligt av det mänskliga och
sociala livet. Häri ligger den stora styrkan i en socialvetenskapernas enhet men- på grund av materialets mångskiftande och subjektiva karaktär – också svagheten.
538

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner