Print Friendly

Socialistisk legalitet och rättsstaten

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SOCIALISTISK LEGALITET
OCH RÄTTSSTATEN1
At logum skal land vort byggia, en
eigi at ulogum eyda. (Med lag skall
man bygga vårt land och icke ödelägga det med olag.) Efter återupprättandet av en intellektuell kontakt mellan den kommunistiska
världen och den västra är ett av
huvudämnena i diskussion och debatt relationen mellan den kommunistiska uppfattningen av socialistisk legalitet och den västra
världens begrepp »rättsstaten».
Dessa två uppfattningar, eller
ideal, kämpar i vår generation med
varandra om världsherraväldet. Jag
avser att undersöka vad de har gemensamt och vari de skiljer sig från
varandra.
De står båda i motsatsställning
till godtyckligt våld. De nuvarande
ledarna i Sovjet har fördömt, som
»grova kränkningar av den socialistiska legaliteten Stalins insättande
av sin egen personliga vilja i stället för rättskipning, hans sätt att
beordra avrättningar efter endast
en skuggprocess, sättet att döma
mängder av människor till frihetsförlust genom hemliga (administra- 1 Offentlig föreläsning vid Stockholms
högskola, Lunds och Uppsala universitet den
5 och 6 mars 1958.
Av professor HAROLD J. BERMAN
Harvard University
tiva) procedurer och liknande terroraktioner. I Sovjets juridiska och
politiska litteratur används frasen
den socialistiska legaliteten som representerande iden om en rättvis
rättegång, för den anklagades rätt
att överklaga, lagarnas offentlighet, doktrinen nullum crimen,
nulla poena sine lege, noggrannare kontroll av lagligheten i administrativa förfaranden, och även
en viss grad av underställande av
högsta partiledningen under konstitutionella och legislativa inskränkningar. Helt säkert har den västerländska uppfattningen om rättsstaten liknande bibetydelser.
De flesta västerlänningar förvå-
nas, när de får veta att lag i betydelsen regelrätta processer, opartiskt bedömande i tvistemål, fasta
normer och dessutom institutioner
för lagens efterlevnad, såsom domarkår, advokater och andra juridiska tjänstemän – spelar en mycket viktig roll i Sovjet, och gjorde
så under Stalins tid också! Faktum
är att det är möjligt att låta despoti
och tyranni råda i vissa kretsar, i
synnerhet beträffande politik på
högsta nivå och i ideologiska frå-
gor, och på samma gång upprätt- 232
hälla en rättsordning inom andra
områden av samhället. Under Stalins tid, liksom idag, kunde vem
som helst i Ryssland som besökte
sovjetiska domstolar se advokater
eller parterna själva diskutera fallen – icke endast i brottsmäl utan
även i civilmäl rörande rättigheter
till bostadsutrymme, lönefordran,
ersättning till hantverkare, skilsmässa och underhåll, författararvoden, och en mängd andra frå-
gor. Ungefär åttio procent av alla
fall inför sovjetdomstolar är civilmäl, och den lag man vädjar till i
sädana fall har mycket gemensamt
med västerländsk rätt – den är
faktiskt till stor del utarbetad efter västerländska förebilder. Det är
också värt att notera att ett speciellt
slags domstolar avgör kontraktsmäl
mellan statliga affärsföretag och
att ungefär 400 000 sädana fall förekommer varje är.
En gäng i tiden fördömde faktiskt den offentliga sovjetdoktrinen
lagen som en »borgerlig fetisch»
dömd att försvinna med socialismens införande. Planhushållningen,
menade man, skulle eliminera
pengar som värdemätare; den privata äganderätten skulle uppslukas
av kollektivism; befriad frän kapitalistisk ideologi skulle familjen
inte längre vara underkastad lagar
beträffande äktenskap och skilsmässa; brottslighet skulle behandlas som en mental rubbning. Det
bestämdes att innan detta idealtillständ hade upnåtts måste den lagstiftning som fortsatte att existera
behandlas som ett instrument för
kommunistpartiets politik och
måste besitta »största elasticiteb.
Denna doktrin predikades inte
endast, utan tillämpades i praktiken – speciellt under det tidiga
trettiotalet – med fruktansvärda
konsekvenser. Den avtagande respekten för lagen ledde inte endast
till allvarliga avvikelser inom rättskipningen utan hade betydande
återverkan på brottsmålsfrekvensen, speciellt inom ungdomsbrottsligheten. Äganderätten gavs otillräckligt skydd med skadliga följder
för ,arbetsviljan och för uppfinningar i syfte att finna nya produktionsmetoder. Bland statliga affärsföretag blev det en allvarlig nedgång i kontraktdisciplinen, dvs. behörig hänsyn till det önskvärda i
exakta kontraktformuleringar och
dessas efterlevnad.
1936 ägde en häftig reaktion rum
mot vad man senare fördömde som
legal nihilism. Denna rörelse sammanföll med en ätergäng till konservatism på många områden: familjeintegritet, traditionerna kring
Rysslands förflutna, militär hederskodex, egendomsförvärv, och mycket annat av vad som förut stämplats som »kapitalistiska reminiscenser», blev plötsligt respektabelt och
har så förblivit. På samma gäng
stod det klart att planhushållningen
inte kunde fungera utan ett högt
utvecklat rättssystem, och att rätten är ett nödvändigt medel att bevara stabiliteten inom samhället.
Vysjinskij stämplade tidigare försök att inskränka rättssystemet till
ekonomiska och politiska frågor
som en :.vänsteravvikelse». Kontrakt; egendom i form av hus, möbler och pengar; skilsmässolagar; liberala arvslagar; oberoende rättsinstanser; advokatens plikt att tillvarata sin klients intressen – allt
detta hyllades som fundamentala
principer inom den sovjetiska socialismen!
Men på samma gång som man
hyllade denna återgång till :.lagarnas stabilitet», som Stalin kallade
det, och strikt socialistisk legalitet,
pågick ändå de grymma likvidationerna av hundratusentals människor, misstänkta för politisk och
ideologisk opposition, vanligen utan
ens en skenrättegång.
Existensen av politisk terror under Stalin har för många undanskymt det faktum att det samtidigt
existerade en rättsordning inom de
icke politiska områdena. Betydelsen
av den stalinistiska emfasen på lagarnas stabilitet inom de icke politiska områdena är idag klart uppenbar, när lagreformer både på
det politiska och det icke politiska
planet tjänar som ett mycket viktigt medel att befrämja populariteten och effektiviteten av hans efterträdares styrelse.
Mångt och mycket av lagreformerna från de fem sista åren innebär inte en fundamental avvikelse
från stalinistisk politik från 30-talets mitt, utan är snarare en snabb
utveckling av tendenser som fanns
redan på Stalins tid. Sålunda före- 233
bådades redan 1951 slopandet av
restriktioner angående arbetarnas
rätt att byta anställning. ökad vikt
lagd vid skyddet av den anklagade
vid brottmål, den skarpa kritiken
av den beryktade doktrinen om
analogisk lagtillämpning i brottmål och reducering av straffet för
vissa mindre allvarliga förseelser
osv. kunde mycket väl ha förekommit även om Stalin fått leva.
Å andra sidan innebär verkligen
de senaste lagreformerna på det politiska planet en fundamental förändring av den stalinistiska doktrinen. Frigivande och rehabilitering
av mer än en million politiska
fångar och fördömandet av de missbruk av lagen varmed de blev
dömda, reducerande! av hemliga polisens maktbefogenheter, slopandet
av hemliga administrativa rättegångar, eliminerandel av speciella
domstolsprocesser för vissa fall av
kontrarevolutionära brott – – –
dessa och andra reformer innebär
ett löfte av regimen att endast verkliga fiender och icke sådana som är
endast potentiella fiender skall dö-
mas. Den förr tillämpade skillnaden
i behandlingen av politiska och
icke-politiska fall – t. ex. Vysjinskijs doktrin att en obekräftad bekännelse är tillräcklig bevisning i
fall av kontrarevolutionär verksamhet, fastän ej i andra fall- har nu
förkastats. Lagstiftningens begränsningar av all slags opposition har
förblivit sträng, men de tillämpas
inte längre godtyckligt.
Jag har diskuterat de tendenser
————~– ~- ~– ~
234
till reformer av rättssystemet som
ägt rum sedan Stalins död endast
i syfte att klargöra att det kommunistiska uttrycket socialistisk legalitet har vissa viktiga likheter med
den västerländska uppfattningen
om rättsstaten. Inser vi icke likheterna förstår vi icke skillnaderna.
Men det är främst skillnaderna som
jag här vill ägna mig åt.
Den första skillnaden är att inom
det sovjetiska systemet har högsta
ledningen – dvs. de femton medlemmarna av det kommunistiska
partiets presidium eller blott två eller tre av dessa – så stor auktoritet
att de kan ändra lagen efter egen
vilja; hur mycket man därför än
insisterar på lagenlighet inom rättegångsförfarandet, så förblir högsta
ledningen i grund och hotten rättsordningens herrar, icke dess tjä-
nare.
Autokrati är, som jag ser det,
oskiljaktigt förbundet med det politiska systemet i Sovjet. Bolsjevikerna är av övertygelse anhängare
av centralisering. Autokrati är icke
nödvändigtvis oförenligt med begreppet rättsstat i ett samhälle i
vilket autokratens ekonomiska kontroll starkt begränsas (t. ex. genom
spridningen av feodala gods) och i
vilket kommunikationerna är så
långsamma att hans politiska auktoritet i praktiken måste grundas
på tradition och tyst överenskommelse. Den moderna autokratin som
kan ingripa nästan med blixtens
hastighet var som helst inom en
stor kontinent kan visserligen böja
sig för lagen, men den är inte bunden av den ty den kan alltid låta
ändra den med ett ögonblicks varsel.
Vi kan emellertid inte lämna
detta problem utan att klargöra en
sak. Vi får inte glömma att i det
långa loppet även Sovjets ledning
äger sin auktoritet i traditionen och
i tyst överenskommelse och att den
är utsatt för ett betydande tryck
underifrån. Detta var fallet även
på Stalins tid. Idag är det än mera
uppenbart så. Vi bevittnar måhända
faktiskt den första begynnelsen till
hur kommunistiska partiets centralkommitte får kontroll över sitt
presidium. Ehuru det är allt för
tidigt att göra ett slutligt omdöme,
finns tecken till att Centralkommitten måhända har skaffat sig befogenhet att ytterst bestämma fördelningen av auktoriteten inom presidiet. Om så är fallet, är detta det
första steget mot konstitutionalism.
Dock är det ett ringa sådant i vad
det gäller hegränsandet av högsta
ledningens lagstiftande befogenheter.
Där finns en andra skillnad mellan den västerländska uppfattningen av rättsstaten och den kommunistiska uppfattningen av socialistisk legalitet, som jag tror går än
djupare än existensen av autokrati
inom kommunismen. Sedan 1500-
talet har västerlandet hävdat att
rättens funktion är att lösa konflikter mellan individer och mellan individer och staten, och vidare att
stödja den individuella självkänslan och individens vilja, samt att
den måttstock enligt vilken sådana
konflikter lösas och individuella
rättigheter förverkligas, ger en fundamental enhetlighet åt samhället
och är den grund på vilken staten
själv vilar.
Sovjets ide om rättens natur och
funktioner är helt annorlunda. För
Sovjets författare är rätten främst
ett medel att mobilisera samhället,
att organisera den kollektiva viljan,
att öva och uppfostra folket till att
fullgöra samhällets revolutionära
uppgift. Sovjetstaten är inte den
moderna västerländska sekulariserade staten; den är inte en rättsstat
i den betydelsen att den är grundad
på rätten, den är snarare en religiös
stat, i den betydelsen att den är
grundad på en mission och en doktrin. Fastän rätten i Sovjet hålls
mindre i helgd än i västerlandet
spelar den å andra sidan en mycket
mer aktiv, en mycket mer dynamisk roll än i väst. Den är ett instrument varmed ledningen medvetet försöker omskapa hela samhället.
I en sådan stat har rätten en annan utgångspunkt än i en stat grundad på individens frihet. Sovjets
lag grundar sig på plikter, icke på
rättigheter. Dess utgångspunkt är
inte individens fria vilja utan syftet
att disciplinera den individuella viljan- den har inte karaktären av
ett kontrakt, den är en strafflag.
staten skänker individen hans rättigheter som en nåd för att uppmuntra honom till att vara en lojal,
16- 583444 Svensk Tidskrift H. 4 1958
235
idogt arbetande, väldisciplinerad
och ärbar medborgare. Den laglydige medborgaren är inte vår traditions mogna, rationella och självständiga individ, som känner till
sina rättigheter och står eller faller
med sina egna krav och sitt eget
försvar, han är snarare en ungdom
som skall uppfostras, disciplineras,
skyddas eller straffas.
Jag kan inte sluta utan att referera till ett uttalande som gjordes i
juni förra året av chefredaktören
för en ledande polsk juridisk tidskrift. Han sade att :.en jurists moraliska rätt att uttrycka åsikter om
förhållanden rörande människor
som lever i andra länder beror på
det sätt på vilket han uppfyller
samma plikt i sitt eget land och
bland sitt eget folk».
Jag hoppas att jag utan förmätenhet kan säga att jag här inte känner att jag inte är ibland mitt eget
folk. Vi i väst delar en gemensam
juridisk tradition. Jag vill säga om
vår juridiska tradition att den har
blivit utmanad av den kommunistiska rättsuppfattningen. Ty striden
mellan dessa två rättsuppfattningar
– å den ena sidan den mer individualistiska och mer passiva uppfattningen, och å den andra sidan
den mer kollektivistiska och mer
dynamiska uppfattningen – äger
rum inte bara i världen i stort utan
även inom varje land. Intet samhälle kan leva endast av individualism. Varje samhälle måste leva
som en gemenskap, med ett gemensamt mål. Också hos oss tjänstgör
236
rätten som ett medel att mobilisera
samhället. På samma gång hotar
också centraliseringen och administrationen att kväva oss. Detta
är en strid som äger rum i varje
land, inom varje grupp, inom varje
människa. Om jag får lov att säga
så, är det på grund av vår överdrivna individualism och vår överdrivna rationalism som vi ställs inför kommunismens dom och utmaning.
Likväl är det krafter igång inom
de kommunistiska länderna som
tyder på en reaktion mot det förflutnas överdrivna kollektivism och
överdrivna dynamik. Jag talar inte
bara om vad som just nu händer i
Polen utan även om vad som händer i själva Ryssland. En nyligen
utkommen roman av sovjetförfattaren Leonov uttrycker mycket klart
det ryska folkets krav på ett återvändande till konservativa principer. Hjälten i boken, som kalla
>Rysk skog>, är professor i skogs
vetenskap och ägnar sitt liv åt at
bevara skogar. Han anklagas a’
sina fiender för att vara romanti
ker och för att opponera mot de
socialistiska framstegsarbetet ocl
skickas till ett arbetsläger. Men til
slut triumferar han. I ett av bokem
skarpaste avsnitt angriper profes·
sorn dem som skulle hugga neJ
skogarna under åberopande av de11
ekonomiska utvecklingen. >En sko~
– säger han – kan inte åstadkommas inom en femårsplan.» Naturligtvis är skogen symbol för de
djupt rotade traditioner vilka endast kan byggas upp genom generationer – – – en symbol framför allt för rätten i dess djupaste
mening. Också i Ryssland finns det
idag människor som säger: Land
skall med lag byggas, icke lagalöst
öde läggas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner