Print Friendly

Socialismen är inte död

Av Mats Johansson | 30 augusti 2013

lontagarfond_stor

Löntagarfondskonstruktionen må vara död men viljan till andras pengar och makt över medborgarnas val lever kvar. Om ett år riskerar Sverige att styras av en ledande fackföreningsman från Metall, fondsocialismens andliga hemvist, skriver Mats Johansson.

Svensk Tidskrifts serie om fondsocialismen är intressant av flera skäl. I en tid när så kallade nymoderater tenderar att nedvärdera det förflutna blir den egna historien extra viktig att diskutera, och kampen mot fonderna var verkligen en central del av den liberala renässansen i Sverige under 1980-talet. Lägg därtill nedrustningen av historieämnet i skolan, vilket bidrar till att försvaga det allmänna medvetandet om vilka vi är och varför. Den som inte vet var vi har varit förstår sämre vart vi är på väg.

Ett problem med att analysera fondsocialismen trettio år senare är att de flesta svenskar sannolikt aldrig hört talas om den, ty det politiska minnet är kort. Begreppet kan i bästa fall vagt återkallas från de döda abstraktionernas rike, där det trängs med avfall som Sovjetunionen, DDR, muren, kalla kriget, tredje ståndpunkten, folkdemokrati, tredje världen, proletariatets diktatur, Östeuropa, utsugning, antiimperialism och andra referenser till en svunnen tids ideologiska motsättningar, retorik och maktförhållanden.

Men fondsocialismen – en mer än decennielång ideologisk vattendelare och politisk konfrontation, unik för vårt land – kan inte förstås isolerad, utan måste ses mot bakgrund av hela vänstervridningen i Sverige, epoken ”68”, åren från mitten på 1960-talet till Sovjetunionens sammanbrott i slutet av 1980-talet. De idéer och den retorik som utvecklades av extremvänstern påverkade hela samhällsdebatten och tvingade socialdemokratin att överge det gamla samförståndet med storindustrin till förmån för en mer radikal socialism än den reformism med vilken välståndet hade fördelats.

Några decennier och generationer senare är associationsbanorna till ”68”-epoken brutna och bland dem som inte ens var födda uppstår vid berättelser om hur Sverige och världen såg ut på den tiden ofta reaktionen ”Var det verkligen så illa?”.

Ja, det var det. Fondsocialismen är det närmaste Sverige kommit att förvandlas till en öststat, i betydelsen överföring av ekonomisk makt från privat sektor till offentlig, från marknad till plan. Inte bara företagens vinster skulle socialiseras utan framförallt skulle företagsägandets funktioner kollektiviseras, underordnas politisk styrning, integreras i en växande statsmakt över hela samhället – över en stat och en offentlighet som hade dominerats av socialdemokratin vid regeringsmakten mer än 40 år.

Detta var avsikten med fondsocialismen, inget misstag eller oavsiktlig konsekvens. Olof Palme var tydlig på den punkten i sitt tal om införande av fonderna som ”det tredje steget”; efter den politiska demokratin och den sociala demokratin skulle nu den ekonomiska demokratin införas. Rolf Englund, en av de ledande fondmotståndarna under 1970- och 1980-talen, döpte med rätta om metaforen till bara ”steget” för att understryka att det handlade om ett politiskt systemskifte.

Det skulle, menade vi kritiker, i nästa led kunna resultera i en maktkoncentration utan motsvarighet i västvärlden när även det privata ägandet inom kultur- och mediesektorn underordnades en statlig styrning. Sådan var redan högst levande i form av ambitionerna med statlig kulturpolitik, presstöd, parabolförbud, radio- och tv-monopol, vänsterrekryteringen till TV2, till och med fängslande av radiopirater (Britt Wadner) på det 1960-tal när Palme var ansvarig som kommunikationsminister.

När jag inför valet 1982 publicerade en intervjubok, Kulturen och friheten, som handlade just om fondsocialismens kommande inflytande över den ”mjuka” kultursektorn väckte det förargelse inom kulturvänstern som uppenbarligen kände sig trampad på ömma tår. Inte främst av min essä om fond-Sverige som ett ”amerikaniserat Östtyskland”, utan av de s-kritiska resonemang som framkom i mina samtal med författare som Sven Delblanc, Lars Gyllensten och Lars Gustafsson, som inte köpte fondpropagandans enklare teser om ”folket mot kapitalet”. Det blev spaltmeter på kultursidorna av rörelsetrogna kulturarbetare som idiotförklarade våra problemformuleringar. Sådant tal skulle förbehållas arbetsgivardirektörer, ”hatets och illviljans kolportörer” som Palme kallade dem, inte luftas av riktiga författare.

Dessbättre tackade väljarna nej till erbjudandet om en enpartidemokrati i valen 1976 och 1979 då fondfrågan kom att fungera som en isbrytare i motsatt riktning, för idéer om liberala reformer.

I efterhand har det framställts som om det fondsocialistiska tänkandet höll på att förverkligas därför att Palme inte var intresserad av ekonomi (Kjell-Olof Feldt). Det är förstås svårt att påstå motsatsen när man inte deltog i det interna maktspelet, men nog passade fondtänkandet in i hans tes om att det gällde att ordna samhället så att arbetarrörelsen kunde behålla makten även om man förlorade regeringspositionen i val ibland.

Att han inför segerutsikterna 1982 såg till att förtunna och i grunden förändra ”steget” berodde på hans taktiska insikter, snarare än någon djupare förståelse av skadligheten i det ursprungliga tankebygget från Rudolf Meidner. I december 1983 lovade Palme till och med att fonderna skulle vara färdigbyggda 1990, då de beräknades äga ”bara” tio procent av börsvärdet. Större än så var det inte lämpligt att göra dem, hette det.

Ett tecken på hur accepterad fondtanken var åtminstone i början av processen är Gränges-chefen Erland Waldenströms anförande vid Nationalekonomiska föreningens möte 20 november 1975. Som näringslivets ledande fondföreträdare konstaterade han efter viss kritik av Meidners förslag att ”det enligt min mening finns mycket i Meidners välskrivna och brett upplagda framställning, som jag tror att varje läsare oberoende av sina värdepremisser finner tankeväckande och kan instämma i. Jag tycker att vi kan vara Rudolf Meidner tacksamma för att han på ett så effektivt och provocerande sätt har satt fart på denna debatt i Sverige.”

Visst, framförallt väckte han SAF-ledningen till militans och småningom det företagsamma Sverige; hela den politiska spelplanen förändrades.

Så fanns sådana som ville gå längre. ”En jämställdhet mellan arbete och kapital kan inte vara slutmålet för den ekonomiska demokratin. Det skulle innebära att ett fåtal kapitalägare gavs samma rätt till inflytande som miljoner löntagare, och att kapital och arbete betraktas som jämbördiga produktionsfaktorer. Fackföreningsrörelsen avvisar en sådan syn. Det mänskliga arbetet måste sättas främst.”, skrev LO:s styrelse i sitt fundamentalistiska remissvar samma år som argument för det som senare skulle uttryckas av LO-tidningen: ”Nu tar vi över”.

I den mer teoretiska kringdebatten pågick parallellt debatter kring vilken total samhällsmodell som skulle eftersträvas, med den ena socialistiska fraktionen mer militant än den andra; Kuba eller Kina? Även långt in i de socialdemokratiska leden framhölls Jugoslavien som förebild, inte främst Titos kommunistdiktatur men väl de så kallade arbetarråd som troddes ha inflytande över produktionen.

En tidstypisk bok hette ”Det nödvändiga uppbrottet” (1980), en antologi där en rad yngre rörelsetänkare beskrev sin besvikelse över det statsbärande partiets inriktning. Där fanns en sekreterare i Sysselsättningsutredningen, en professor, några forskare, en LO-redaktör, flera LO-ekonomer, alla med säte och stämma internt. En blev senare landshövding, en Arbetets chefredaktör och riksdagsledamot. På 300 sidor varnades för en borgerlig skördetid av engelsk modell, mot vilken arbetarna måste resa sig efter ett uppbrott från blandekonomins bojor. Inte bara ekonomin måste styras med socialistiska värderingar utan även daghem och skolor, så att det uppväxande släktet fostrades i gemensamma normer och solidariska värderingar. Vinsten måste ersättas som organiserande princip, om det röda folkhemmet skulle förverkligas fullt ut. I detta korporativa paradis skulle enligt organisationsskissen det politiska centrum utgöras av ett ”ekonomiskt parlament” bestående av representanter för branschråd, regionala råd – i sin tur sprungna ur företagsråd i självförvaltade företag – fackliga centralorganisationer, konsumentorgan och kommuner.

Sådan var tidsandan kring ”68”, antiimperialismens högsta stadium. Lars Tobissons artikel (SvT 16/8) om själva fondutredningen ger en värdefull inblick i hur det parlamentariska spelet höll på att gå riktigt fel, inte minst på grund av Folkpartiets taktiserande. Därmed skulle fondsocialismen kunna avfärdas som en parentes, en bisarr tillfällighet i en underlig tid. Men då blir den också en reduktion av ett större problem av mer evig natur – viljan till andras pengar och makt över medborgarnas fria val.

Historien har inte tagit slut, som Francis Fukuyama felaktigt antog. I Tobissons text finns två besläktade antaganden: ”Löntagarfonderna utgjorde kulmen på fackets maktanspråk” och ”Löntagarfonderna var det sista seriösa försöket att genomföra socialismen i Sverige”. I tillbakablickande mening är teserna korrekta, men för framtiden skulle jag vilja göra en reservation: Det beror väl på. Möter LO inget politiskt motstånd växer snart anspråken.

Om ett år riskerar Sverige att styras av ”facket”, åtminstone kroppsligt av en ledande fackföreningsman från Metall, fondsocialismens andliga hemvist. Den krångliga fondkonstruktionen är död, ja, men socialism i formen ”statskapitalism” är sannerligen inte död i världen, inte heller i Sverige där AP-fonderna fortfarande existerar och kan användas för politisk ägarstyrning. LO kommer kanske aldrig mer att försöka ta över ägandet av företagen, men vad skulle hindra staten från att åter vilja funktionssocialisera dem, det vil säga styra dem med politiska dekret, om majoritetsförhållandena och tidsandan åter blir sådana.

Det är också socialism. Det är naturligt för socialister att vilja socialism.

Det beror väl på. Vi står nu inför en valrörelse där minst ett tänkbart regeringsparti under sommaren nått framgång med kravet att vinst ska förbjudas i vissa företag. Tala om socialism! Och varför stanna där, i tjänstesektorn?

Det illustrerar vad jag har kallat vacuum-teorin; om man tror att en central politisk strid är vunnen en gång för alla, tar förståelsen för given, slutar förklara och argumentera, folkbilda, uppstår småningom vacuum i frågan – som snart fylls av någon annan problemformulering än den som segrade.

Och allt börjar om från början, fast på annat sätt.

Mats Johansson är journalist och författare med tillfälligt uppdrag som riksdagsledamot (M).mats_johansson2

Självdeklaration. Jag deltog i fondstriden främst som ledarskribent, skrev hundratals texter mot, i Norrköpings Tidningar och Svenska Dagbladet. Under den stora demonstrationen den 4 oktober 1983 var jag ciceron åt Wall Street Journals utsände Europaredaktör Gordon Crovitz, som inte heller förstod poängen med fondsocialism.

Läs tidigare inlägg i serien om löntagarfonderna:

Sista försöket att socialisera Sverige
av Lars Tobisson (16/8)

Löntagarfonderna och ägandet av produktionsmedlen
av Per Bylund (9/8)

Vem står på barrikaderna?
av Janerik Larsson (5/7)

Den 4:e oktober: Från löntagarfonder till kanelbulle
av Carl Johan Westholm (31/5)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner