Print Friendly

Socialism eller borgerlig politik, huvudfrågan vid valet

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SOCIAL15M ELLER BORGERLIG POLITIK,
HUVUDFRÅGAN VID VALET
0PPOSITIONEN har inte bara att kritisera regeringen och framlägga
motförslag till dess propositioner.
Den måste alltid vara beredd att ta
opponeraodets yttersta konsekvenser, dvs. regeringsansvaret, om regeringen efter ett val skulle nödgas
avgå. I en renodlat parlamentarisk
demokrati av den engelska typen
brukar oppositionen därför i regel
ha en »skuggregering», sammansatt av personer som efter en regeringskris skall övertaga de centrala
posterna i en ny administration.
Hos oss kompliceras saken i vä-
sentlig mån genom att oppositionen på den borgerliga sidan är
splittrad på tre partier. Ä ven om
dessa förenas i strävandet att störta
regeringen och genomföra en ny
politik, gör sig såtillvida motsatta
intressen gällande, som varje enskilt parti önskar få så många
mandat som möjligt genom valen
och därigenom så stort inflytande
som möjligt i en eventuell regeringskoalition.
Det är väl detta som gjort att
diskussionen rörande möjligheterna
att åstadkomma ett borgerligt alternativ tett sig tvehågsen och förAv direktör UN O M URRA Y
virrande. Under vintern och förvåren föreföll det, som om man i
vida kretsar önskade, att en sådan
samverkan skulle komma till stånd,
och de deklarationer som gjordes
av vederbörande partiledningar befäste intrycket. Men sedan har de
borgerliga partierna återgått till
den gamla vanliga rutinen. Debatten har rört mera de meningsmotsättningar som föreligger inom
denna grupp än vad som förenar
dem gentemot den gemensamma
motståndaren. Folkpartiet och centerpartiet, vilka inte tycks lita riktigt på högerpartiets vilja att i
sammanjämkningssyfte modifiera
vissa delar av sitt program, har, inför utsikten till borgerlig valseger,
börjat spekulera över en regering,
bestående av representanter av endast förstnämnda två partier, för
att i stället på så vis realisera vad
man kallar för en »Samling till mitten». I detta läge har högerpartiets
ledare nyligen i en intervju förklarat, att det visserligen vore en angelägen uppgift att få till stånd ett
regeringsskifte, men att denna uppgift kanske inte vore den angelägnaste.
~–~-~~–,———————
342
Vad innebörden i sistnämnda
uppmärksammade uttalande är får
väl klarläggas i den fortsatta diskussionen. Så mycket förefaller
dock klart, att det verkligen behövs
en ny regering, om det skall bli en
annan politik än den hittillsvarande, en regering med bästa möjliga parlamentariska underlag. Hö-
gerpartiet har ju också traditionellt
hävdat kravet på en effektiv borgerlig samverkan, och det finns
ingen anledning antaga att denna
linje helt övergivits. Däremot är
det sannolikt att högerledningen i
det oklara läge som uppstått till
följd av debatterna i regeringsfrå-
gan anser, att denna bör få vila till
efter valet. Först efter detta vet vi,
huruvida en borgerlig regering kan
komma till stånd. Och först sedan
mandatfördelningen mellan de borgerliga partierna är klar, erbjuder
sig en hållbar utgångspunkt för
sammansättningen av en sådan regering.
Vad man på många håll i debattens tidigare skede ville var uppenbarligen att redan före valet få
konstaterat, att en borgerlig samverkan vore möjlig, detta inte
minst för att möta ett av socialdemokraternas huvudargument, nämligen att de borgerliga partierna
icke skulle vara i stånd att bilda en
funktionsduglig regering, om den
socialdemokratiska regimen bringades på fall. Att denna förhoppning gäckats hindrar ingalunda,
att en sådan samverkan kan bli
en realitet efter valet. Meningsmotsättningarna i en rad frågor behö-
ver inte aktualiseras i ett nytt parlamentariskt läge, då de borgerliga
partierna får ett ofrånkomligt gemensamt ansvar att ersätta den socialdemokratiska politiken med en
borgerlig. Oavsett mer eller mindre
hårt accentuerade skiljaktigheter i
den livligt diskuterade frågan om
ATP är det tydligt att intet av de
borgerliga partierna är tillfreds
med den nya lagstiftningen utan
samtliga kräver mer eller mindre
radikala förändringar däri, bl. a.
och icke minst för att undanröja
den väldiga statliga dominans på
kapitalmarknaden och det socialiseringshot som onekligen är förenade med den blivande jättelika
fondbildningen och nu gällande
regler för fondernas förvaltning.
När det gäller begränsningen av
statsutgifterna och en motsvarande
sänkning av det för närvarande
mycket höga skattetrycket vill hö-
gern gå längst, medan däremot
folkpartiet och centerpartiet betydligt försiktigare bedömer möjligheterna i sistnämnda avseende.
Men det kan näppeligen förnekas,
att alla tre partierna är beredda att
följas åt ett ganska långt stycke på
samma väg. Inom alla tre grupperna anser man, att den för närvarande utomordentligt omfattande statsverksamheten måste begränsas, och i motsvarande mån
friheten ökas för de enskilda medborgarna att disponera över sina
inkomster. De grundlr,ggande värderingarna är gemensamma på den
borgerliga sidan, och det är väl inte
tu tal om att en borgerlig politik
skulle innebära nya utgångspunkter för behandlingen av de aktuella
frågorna och en attityd till dessa
som radikalt skiljer sig från den
socialdemokratiska regimens. Så
olyckligt är inte det politiska läget
i vårt land att förutsättningar helt
saknas för en borgerlig samverkan
i ändamål att ge politiken en annan
inriktning än hittills. Den stora
vattendelaren i svensk politik går
inte mellan något eller några av de
borgerliga partierna inbördes utan
mellan dem och socialdemokratin.
Erfarenheterna av de politiska
striderna alltsedan andra världskriget och till nu ger stöd för
denna uppfattning, trots bondeförbundets (centerpartiets) engagemang en tid i koalition med socialdemokraterna. Den felbedömning
av det ekonomiska läget i landet,
av framtidsutsikterna och, framför
allt, av våra statsfinansiella och
samhällsekonomiska resurser, vilken obestridligen präglat socialdemokraternas politik, har utsatts för
kraftig kritik. Man har livligt tvistat om medlen att mildra de spänningar som gjort sig gällande i
samhällsekonomien. Inom ramen
för en i stort sett konstant inflation,istisk utveckling har krislägena
skiftat karaktär, men huvuddragen
i regeringens politik har ständigt
varit desamma. Under skiftande
och delvis motsägelsefulla motiveringar har man litat till djupt ingripande statliga åtgärder med
343
kontroller och regleringar, en alltmera omfattande subventionering
och styrning av konsumtionen, dirigering av investeringsverksamheten på olika områden, begränsningar av de enskilda företagens
möjligheter att utnyttja sina resurser för utbyggnad och rationalisering samt en allt hårdare beskattning som tar i anspråk inte mindre
än ca 40% av nationalinkomsten.
Hela tiden har strävandet uppenbarligen varit att vidga statens
makt på enskilda människors bekostnad. Faran är faktiskt att vi
steg för steg förs in i ett socialistiskt samhälle, som halva folket är
emot. Om denna utveckling tillåtes
att fortsätta, blir det allt svårare
för en ny regim med borgerlig inställning att vända utvecklingen i
ny riktning och återställa den frihet som är nödvändig i ett dynamiskt framåtskridande samhälle.
skiljelinjen mellan de borgerliga
partierna och socialdemokraterna
är viktig, därför att den är ideologiskt och principiellt betingad. Visserligen har de socialdemokratiska
partierna under de senaste åren i
ett stort antal länder verkställt
programrevisioner, som bl. a. gått
ut på att mildra den centrala punkten om kravet på socialisering, och
på ett och annat håll har man dessutom gått så långt, att man deklarerat anslutning – låt vara inom
vissa gränser – till marknadshushållningens och den fria företagsamhetens principer. Men det
svenska socialdemokratiska partiet
344
vidhåller tydligen för sin del i
grund och botten de gamla linjerna, och partiet framstår faktiskt
just nu såsom ett av de mera radikala i Europa.
Dess traditionella krav om
»större jämlikhet i fördelningen av
egendom, inkomster och makt»
har bibehållits, låt vara med ett
nytt modifierande tillägg med genomskådlig, taktiskt betingad adress till tjänstemannagrupperna.
Hur långt utjämningen bör drivas,
och hur omfattande den skall bli,
har icke angivits. Viktigare är
emellertid det centrala kravet på
»ekonomisk demokrati», definierad som en möjlighet »för hela
folket . . . att påverka de beslut i
det ekonomiska livet, som avgör
produktionens inriktning och produktionsresultatens fördelning».
Det kan inte betyda annat än att
den ekonomiska maklen i samhället skall koncentreras till de organ,
som representerar »hela folket»
dvs. statsorganen. Decisiv folkomröstning är som bekant också något
som socialdemokraterna numera är
emot, t. o. m. i mycket stora och
viktiga frågor! Man är visserligen
beredd att »pröva, vilka former av
företagande och ägande som bäst
tjänar materiellt framåtskridande
och mänsklig välfärd». Men att
denna självklara beredvillighet att
»pröva» särskilt poängteras ser
onekligen litet misstänkt ut mot
bakgrunden av deklarationen att
socialdemokratien »företräder kravet på samhälleligt ägande eller
samhällskontroll av naturtillgångar
och företag». Den enda reservation
som i sistnämnda hänseende görs,
är att socialiseringen skall »vara
nödvändig för att tillvarata viktiga
medborgarintressen», men vilka
dessa är, vet vi inte. Erfarenheten
visar, att djupt ingripande åtgärder
av stor ekonomisk betydelse understundom kan vidtagas med ytterst
knapp, om ens någon, majoritet i
riksdagen, ja rent av med lottens
hjälp. Rimligare hade varit om socialiseringsaktiviteten hade ställts i
beroende av samma förutsättning
som programmet numera stipulerar för införandet av republik,
nämligen att »en stark opinion
härför föreligger».
Talet om »ekonomisk demokrati» är liksom så mycket annat i
detta program dunkelt och begreppsmässigt otillfredsställande.
Demokrati är i själva verket ingenting annat än en viss styrelseform,
vilken, med tryckfrihet, yttrandefrihet, församlingsfrihet samt garanterad rättssäkerhet till person
och egendom som grundförutsättningar och medelst allmän och lika
rösträtt tillförsäkrar medborgarna
inflytande på styrelsens sammansättning och politik. Den beskriver
styrelsesättet men inte hur de sociala och ekonomiska förhållandena skall vara gestaltade. Om det
olyckliga skulle inträffa, att, under
iakttagande av demokratiens former, det ekonomiska livet läggs
helt i statens händer och socialiseringen genomföres, har vi inte fått
en ny demokrati – vi har fått socialism. Det verkligt allvarliga
problemet är emellertid, om detta
kan realiseras, utan att demokratien urholkas och till slut försvinner, att vi får, inte en styrelse :.av
folkeb utan, som i diktaturer, en
styrelse :.för folkeh.
Detta dilemma för socialdemokratien är ofrånkomligt. Ju större
ambition den härskande regimen
har att frän centralt håll eller enligt en av statsmakterna bestämd
plan dirigera det ekonomiska livet,
desto hårdare måste också kravet
bli, att de centralt givna direktiven
till punkt och pricka efterföljas, att
regeringens och vederbörande myndigheters ekonomiska plan icke
rubbas och störes exempelvis av
lönerörelser, strejker eller över huvud taget av ett handlande av enskilda företag och medborgare som
strider mot densamma.
Att det socialistiska samhället
icke kan tolerera den växling vid
makten som demokratien förutsätter är uppenbart, eftersom ett socialistiskt system, administrerat av
en borgerlig regering, är fullkomligt otänkbart. Den socialistiska
hushållningens hela existens betingas av att den socialistiska regimen är fast rotad för all framtid,
är garanterad av ett statsbärande
parti, för vilket benägenheten att
förhindra en regimförändring därför blir hart när oövervinnlig och
lätt kan ta sig uttryck i försök att
med icke demokratiska medel förhindra en kritisk folkmajoritet att
345
göra sig gällande. Hur socialdemokraterna så trosvisst kan fasthålla
vid föreställningen att :.ingen socialism är möjlig utan demokrati»
är således obegripligt. Motsatsen
förefaller vara det sannolika. Erfarenheter frän andra länder talar
sitt tydliga språk.
Ehuru det inte ens hos oss har
saknats exempel på hur lätt en förening av politisk och ekonomisk
makt i regeringens händer kan
uppamma tendenser till maktfullkomlighet och nonchalans vis å vis
andra meningsriktningar och intressen är det ingen som bestrider,
att våra dagars socialdemokrater
bekänner sig till demokratien. De
hoppas förmodligen, att vi alla förr
eller senare skall bli socialister av
fri vilja, och de ställer en rörande
tillit till att den ökade maktkoncentrationen hos staten skall skötas
med omdöme och tolerans av blivande styresmän. Men ingen vet,
vem eller vilka grupper som framdeles kommer att behärska en allsmäktig statsapparat. Det enda
säkra är, att systemet i och för sig
kommer att ge den eller de styrande en ofantlig makt, som kan
missbrukas med förödande verkningar inte bara för vårt lands ekonomi utan också för den frihet som
till äventyrs återstår i samhället.
Socialismens program anger de
vägar man ämnar gå men inte den
utsträckning i vilken jämlikhetsoch socialiseringskraven skall förverkligas. Man vet inte själv och
kan ännu mindre för andra ange,
346
hur det socialistiska samhället
kommer att fungera, men kräver
likväl dess successiva förverkligande med en politik som undan
för undan rycker bort grundvalarna för det liberala samhället
och i allt vidare omfattning koncentrerar makten i statens händer
genom regleringar och kontroller
över väsentliga områden av det
ekonomiska livet och genom en
kraftig beskattning. Ju längre
denna process får fortgå, desto hårdare sätter socialismen sin stämpel på samhället, desto svårare blir
det att introducera en ny politik
och ge utvecklingen en annan riktning. Därför är det ur borgerlig
synpunkt inte betydelselöst hur
länge det dröjer, tills en regimförändring kan ske. Och därför vore
det underligt, om de borgerliga partierna inte ens efter en eventuell
borgerlig valseger skulle göra allt
för att genomföra en borgerlig politik, som väcker förtroende och
skapar en rimligare balans gentemot de socialistiska krafterna.
Deras ansvar är sannerligen stort.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner