Socialiseringen var bättre förr

Regeringen och Vänsterpartiet går vidare med sitt förslag om vinstreglering av vård, skola, omsorg. Det är märkligt. Ska det socialiseras, borde det väl åtminstone göras med bravur, skriver Jonas Frycklund.

Visserligen finns det en diffus skepsis mot vinster i opinionen, men det saknas ett stabilt stöd för socialisering.

För det är det som förslaget innebär – socialisering. Fyra av fem företag inom välfärdsområdet kommer med förslaget att få ha en rörelsemarginal på högst två procent. Med en så liten marginal blir det i praktiken omöjligt att driva verksamheterna vidare. Om inte annat kommer bankerna att sätta stopp, utan stabil intjäningsförmåga går det inte att få fortsatt finansiering.

Det är ett tokigt förslag, så klart. Men ännu märkligare är att regeringen och Ardalan Shekarabi inte verkar ha en aning om vad de sysslar med.

Annat var det förr. För femtio år sedan visste socialiserare hur en slipsten skulle dras. Läkemedelsförsörjningsutredningen tillsattes 1963 och arbetade metodiskt i drygt sex år innan förslaget om att förstatliga apoteken presenterades. På sluttampen tillsattes också en statlig förhandlingsdelegation som med statens maktmedel i ryggen ordnade en överenskommelse med apotekarsocieteten.

Tidsandan var socialistisk. Socialdemokraterna fick 50,1 procent av rösterna i andrakammarvalet 1968. De privata apoteken var uppsplittrade på små enskilda enheter och var därför ett lätt byte för stora starka staten. I det gamla systemet hade regleringar förhindrat framväxten av moderna kedjeföretag. Regleringens avigsidor kunde därmed skickligt användas som argument för att ett nytt statligt bolag kunde dra nytta av stordriftsfördelarna.

Den långa utredningstiden gjorde det också möjligt att skapa en plan. Alla anställda i apoteken och inte minst viktigt – alla anställda i apotekarnas gemensamma organisationer – fick behålla sina jobb. Det var många i professionen som såg karriärmöjligheter öppna sig i det nya statliga bolaget och därmed kunde motståndet effektivt neutraliseras.

Speciellt tillsatta värderingsmän värderade de 600 privata apoteken och köpeavtal upprättades. Den alternativa arbetsmarknaden var begränsad så man fick in apotekarna i fållan. Staten tog över de befintliga hyresavtalen. Allt gjordes för att få till en välplanerad och trygg övergång.

Så här gick det till. Det fanns en detaljerad plan. Det var inte så att apotek försvann från en dag till en annan. De kunde fortsätta att bedriva sin verksamhet redan nästa morgon. Tant Agda kunde som vanligt gå till sitt apotek och få ut sina recept. Läkemedelsförsörjningen var tryggad. Man genomdrev en dålig socialistisk reform. Men det var åtminstone så att hantverket fungerade.

Hur ser planen ut idag? Var finns äntringsstyrkan? Bara inom vården är det 14.000 privata företag som hotas av nedläggning med den föreslagna vinstregleringen. Därtill kommer ett stort antal skolor och förskolor. Dessa företag kan läggas ner utan förvarning när ägarna inte ser förutsättningar för fortsatt drift.

För några år sedan var det sex gymnasieskolor som lades ner i samband med JB-konkursen. Det ledde till uppståndelse och berättigad diskussion om att man borde ställa krav på ekonomisk uthållighet på företag inom branschen. Detta var västanfläkten.

Jämfört med för femtio år sedan finns det idag inget välkapitaliserat statligt bolag som står berett att ta över de äldreboenden och vårdcentraler som försvinner. Ansvaret för verksamheterna är decentraliserat till kommuner och regioner. Det är politikerna på den nivån som kommer att få städa upp i det kaos som staten orsakar.

Lägg därtill att arbetsmarknaden är en helt annan och det råder redan i utgångsläget brist på utbildad personal just inom välfärdsområdet. Även om kommunerna lyckas ta över lokalerna, är det alltså inte säkert att man får med sig det viktiga humankapitalet.

Det finns helt enkelt ingen plan. Vinstregleringen är i praktiken ett vinstförbud och skulle orsaka kaos om det infördes. För femtio år sedan hade detta varit en baggis. Då fanns tidsandan, kompetensen och strategin. Nu snubblar regeringen in i något som man egentligen själv inte tror på och man har noll kontakt med sin egen historia från socialiseringens guldålder.

 
Jonas Frycklund är biträdande chefekonom på Svenskt Näringsliv