Socialdemokratin och författningsfrågan


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

90
SOCIALDEMOKRATIN OCH
FÖRFATTNINGsFRÅGAN
Socialdemokraterna har alltid försökt att skapa en bild
av sig som demokratins banerförare framför andra. Ja,
så var det kanske en dag –
för länge sedan. Men hur är
det i dag? Socialdemokraterna, väl medvetna om maktens
sötma, gör vad de kan för att
förhala en författningsreform.
De kämpade en gång för en
vidgad rösträtt, för avskaffandet av den indirekt valda
första kammaren för folkomröstning. sekreterare Allan
Eriksson, högerpartiets kansli, analyserar i denna artikel
hur socialdemokraterna på
olika sätt försöker att hindra
genomförandet av en författningsreform och en fördjupning av demokratin.
I remissdebatten gjorde statsminister Erlander det uppseendeväckande påståendet att »det avgörande, det stora misstaget gjordes när
de borgerliga partierna gick tillsammans och uteslöt oss och förAv fil. kand. ALLAN ERIKSSON
sökte konstruera en egen lösning
i författningsfrågan.» statsministern rekommenderade lite senare
i debatten de borgerliga partierna
att räkna med socialdemokratin
när det gäller författningsfrågan
– det rådet hade han hela tiden
givit – och tillade:
»Jag tror att det hade varit
klokt om det accepterats av en
borgerlighet, som ansåg att man
skulle kunna tvinga det socialdemokratiska partiet att acceptera
en lösning av författningsfrågan
som gick emot partiets ideologiska uppfattning.»
För den som någorlunda ingående följt författningsfrågans utveckling framstår uttalandet som rent
häpnadsväckande. Skall det tolkas
så att de borgerliga partierna – av
någon sorts medfödd gemenhet och
av partitaktiska skäl -har försökt
ställa socialdemokratin utanför en
gemensam lösning av den framtida
författningen? Skulle vidare socialdemokratin ha en klart utstakad
ideologisk uppfattning i författningsfrågan? Det vore i så fall av
intresse att få ett klarläggande om
vari denna ideologi består idag. I
—-
själva verket har såväl den socialdemokratiska handläggningen av
författningsfrågan som de ståndpunkter som glimtvis kommit till
uttryck ifråga om de grundläggande principerna givit belägg för en
helt annan historieskrivning och
bedömning av den socialdemokratiska positionen.
Socialdemokraterna har alltid
sökt skapa en bild av sig själva
som demokratins banerförare. De
var ju de som drev fram församlingsfriheten och som i hård kamp
mot dåtidens maktinnehavare genomförde demokratin och gav oss
den allmänna rösträtten. De bekämpade den indirekt valda första
kammaren och strävade efter folkets direkta medbestämmanderätt
bl. a. genom kravet på folkomröstning.
Men dagens ideal?
Den bild som frammanas är vis- – serligen starkt överdriven och ensidigt skildrad, men låt gå för den
så länge. Ingen kan fråntaga socialdemokratin äran av att ha gått
i spetsen för demokratins ideal och
att ha varit en pådrivande kraft
vid den allmänna rösträttens genomförande. Men var finns de gamla idealen idag – drygt 40 år senare? Om socialdemokratin bekände sig till samma ideal och hade
samma principiella inställning nu
som under pionjärtiden borde den
känna tillfredsställelse över den
uppslutning kring dessa principer
91
som skett även utanför socialdemokratiska led.
Redan vid tiden för författningsutredningens tillsättande 1954 torde det ha rått en stor samstämmighet i uppfattningen om att tiden
nu var mogen för ett nytt steg i
riktning mot en fördjupad demokrati. Den indirekt valda och successivt förnyade första kammaren,
som tillkommit – och stannat kvar
– som en konservativ garanti ansågs ha spelat ut sin roll. Författningens praktiska tillämpning hade i och med rösträttens och parlamentarismens genombrott kommit
att alltmer gå vid sidan av den
skrivna författningen. Därtill kom
en önskan om en anpassning av
författningen till det moderna samhällets krav.
Denna insikt om behovet av en
författningsreform torde under utredningsarbetets fortskridande i
alla partier ha vunnit en allt större
utbredning. Vid tiden för slutbetänkandets framläggande hade också de borgerliga partierna – vart
och ett för sig och inte som ett resultat av någon gemensamt planerad kupp – kommit fram till kravet på en författning som inte bara
tog hänsyn till den faktiska utvecklingen. Den skulle även innebära
en utsträckt och fördjupad folkstyrelse, genom ett enkammarsystem
med direkta val. Men nu var den
socialdemokratiska regeringen inte
med längre. Det kommunala sambandet – ett författningspolitiskt
nytt påfund – lanserades istället.
92
Vad hade inträffat sedan utredningens tillsättande och fram till
den tidpunkt när betänkandet var
färdigt?
Det är väl ändock ett inte alltför
djärvt förmodande att den regering som tillsatte författningsutredningen också verkligen hade syftat till en ny författning. Direktiven antyder att regeringen då inte
var främmande för ett enkammarsystem med direkta val.
Den intensiva kontakten med
folkopinionen
Några citat ur utredningsdirektiven belyser vilka frågeställningar
som den socialdemokratiska regeringen då ansåg vara centrala:
»En ytterligare ökning av samhällets ekonomiska inflytande kan
i viktiga hänseenden öka människornas trygghet och självständighet men skapar även vissa nya
problem för demokratin. Det demokratiska systemet måste äga
arbetsduglighet för att kunna lö-
sa de nya problem som samhällsordningen för med sig. Samtidigt
utgör en aktiv folklig kontroll
över regeringsmakten en förutsättning för att demokratins jämlikhets- och rättfärdighetsideal
skall kunna förverkligas. Detta
innebär inte endast att det måste
finnas organisatoriska former,
som ger människorna möjlighet
att göra sitt inflytande gällande.
Det fordras också att de beslutande organen står i en så intensiv och allsidig kontakt med folkopinionen att medborgarna känner
sig delaktiga i de beslut som fattas. Försummas denna sida av
samhällsomdaningen, blir följden
att människorna känner sig maktlösa inför den samhällsorganisation som de själva skall styra.»
Genomgående understrykes i direktiven behovet av ett medborgarnas aktiva engagemang i samhällsarbetet. Det sägs att »de demokratiska institutionerna måste … ges
former, som underlättar och stimulerar den enskilde medborgarens
aktiva medverkan i samhällsarbetet.» Man skall beakta hur individen skall kunna ges »största möjliga inflytande inom en samhällsorganisation, som fyller kravet att
effektivt kunna förverkliga de målsättningar som folkflertalet uppställt.» Det hävdas att »frågan om
utformningen av valsystemet måste ses som ett led i strävandena
att vidmakthålla och förbättra kontakten mellan den enskilde och
samhällsorganen. Det demokratiska samhällsskicket fordrar för sin
livskraft att medborgarna hyser ett
aktivt intresse för samhällets angelägenheter. En vidgad användning
av folkomröstningsinstitutet kan
härvidlag få betydelse».
Intressant är också att notera
följande mening:
»Skulle utredningen föreslå övergång till enkammarsystem är det
naturligt att tänka sig en folkrepresentation framsprungen ur allmänna direkta val som förrättas
samtidigt över hela landet.» Parantetiskt skall till sist noteras att direktiven inte gav någon antydan
om något »kommunalt samband»,
som vägledande princip för den nya
författningsreformen.
Sympatier för enkammarsystem
Även om direktiven är »resonerande» ligger slutsatsen nära till
hands att den förhärskande meningen inom regeringskretsen vid
författningsutredningens tillsättande var en direktvald enkammare,
eventuellt kompletterad med folkomröstning. Detta skulle också vara en följdriktig socialdemokratisk
ståndpunkt, om man betänker den
traditionella inriktning som funnits mot första kammaren och för
den direkta demokrati som ligger
i folkomröstningen.
Den positiva inställning som
framgår av direktiven såväl beträffande behovet av en reform som
ifråga om dess innehåll har sedan
förändrats. Författningsfrågan har
för socialdemokratin blivit en så
ytterst komplicerad fråga, som
måste utredas, vändas på och bedömas i det oändliga. I mer än l O
år har frågan hittills utretts och
regeringen finner det alltjämt tekniskt omöjligt att klara av ens en
partiell reform före 1970 års val.
Det förfaringssättet står, som ofta
påpekats, i bjärt kontrast mot
handläggningen av partistödet som
inte ansågs kräva någon utredning
alls.
Det är nu ingen som begär att
93
en ny författning skall kunna
snickras ihop på samma korta tid
som skedde med den alltjämt gällande regeringsformen. Men nog
torde det finnas vissa mellanlägen
mellan tre veckor och 15 år. Det
mest välvilliga omdöme som kan
ges om socialdemokratins handläggning av författningsfrågan är
att förhalningen tyder på en försiktig gammalmansrädsla som inte
alls slår i samklang med parollen
»mot nya djärva mål».
De socialdemokratiska inläggen
på författningsområdet av principiell natur är inte många. Och de
få som gjorts är inte uppmuntrande. I den senast utkomna »Suverän
på valdagen» och i länsdemokratiutredningens betänkande »Författningen och det kommunala sambandet» – vilket måste betraktas
som ett renodlat socialdemokratiskt aktstycke – framträder en
radikalt förändrad attityd till folkstyrelsen i förhållande till tidigare
socialdemokratisk inställning.
Många av de företeelser som socialdemokratin tidigare bekämpat,
därför att de ansetts vara kvarlevor från tiden före det demokratiska genombrottet betraktas idag
med andra ögon. Första kammaren
som sådan, det indirekta valet och
den successiva förnyelsen röner inte bara förståelse. De gamla konservativa garantierna har blivit
värdefulla element som man inte
utan vidare kan göra sig av med
utan måste bevara åt framtiden.
94
Det praktiska framför det principiella
Redan sättet att närma sig dessa
problem, genom att behandla dem
som praktiska avvägningsfrågor
och inte som principiella spörsmål
– är belysande. En eller två kamrar – det är enligt länsdemokratiutredningen en rent praktisk avvägningsfråga. Till och med frågan
om indirekt eller direkt val bedöms
på samma sätt. Eftersom väljarna
med mycket få undantag röstar på
parti och inte på person har det för
väljaren ingen betydelse vilkendera
metoden som används, anser utredningen, eftersom röstningen i båda
fallen transponeras till riksmandat
för de politiska partierna.
Även den successiva förnyelsen
och opinionsförskjutningen ges
med användningen av uppenbart
orimliga definitioner så försonande drag att man känner sig förflyttad till 1800-talets författningspolitiska debatt. Folksuveräniteten
får således träda tillbaka för andra
värden, sådana som kontinuitet
och stabilitet. Pendeln har slagit
tillbaka.
Ett par citat ur länsdemokratiutredningens betänkande kan anses representativa för denna inställning: »Sammanfattningsvis vill
länsdemokratiutredningen framhålla att det ingalunda är självklart
att det i och för sig naturliga önskemålet att väljaropinionen vid
varje tillfälle skall slå igenom med
100 o/o, förtjänar företräde framför
andra demokratiskt viktiga synpunkter.»
Ur principiell demokratisk synpunkt kan följande intressanta formulering noteras: »Den enda möjligheten (med gemensam valdag)
att skapa några garantier för kontinuitet och inte alltför täta regeringsskiften ligger i en relativt lång
mandatperiod. Den olägenheten
skulle då emellertid inte kunna
undvikas, att en tillfällig opinionsstämning vid valtillfället för lång
tid kom att avspeglas vid riksdagen eller att en bestämd opinionssvängning kort efter ett val inte
på lång tid skulle få någon inverkan på riksdagens sammansättning.»
Inte minst mot den bakgrunden
kräver statsministerns tal om en
författning som »gick emot partiets
ideologiska uppfattning» en förklaring. Vilken ideologi avser statsministern? Är det den som framträder i exempelvis länsdemokratiutredningens betänkande eller avses den uppfattning som företräddes av den generation socialdemokrater »för vilken makten inte var
ett självändamål»?