Socialdemokraterna lärde sig också av Moderaterna

Knowledge and Policy Change
Red: Henrik Lindberg
Cambridge Scholars Publishing, 2014

Som gammal statsvetare och politiker vill jag gärna se att nya insikter och kunskaper så snabbt som möjligt får ett genomslag i det offentliga beslutsfattandet. Forskningsinstitutet Ratio har under senare år drivit ett projekt, som avser att belysa sambandet mellan vetenskapliga framsteg och politiska beslut. Man söker besvara frågor som vilken roll kunskap spelar för politisk förändring och hur lärande går till inom politik och inom partier.

I våras utkom skriften Knowledge and Policy Change. Den innehåller en översikt över forskningsområdet med bidrag från olika författare, både svenska och utländska. Här presenteras övergripande teorier såväl som analyser av enskilda beslutsprocesser, till exempel den stora svenska skattereformen 1990-91. Som redaktör har ekonomhistorikern Henrik Lindberg fungerat.

Samme Lindberg har i augusti tillsammans med den publikt mera kände statsvetaren Stig-Björn Ljunggren gett ut en bok med titeln Från jämlikhet till effektivitet. Underrubriken preciserar föremålet för studium som Om lärande socialdemokrati under 1980-talet. Ämnet är således den omorientering i marknadsliberal riktning som skedde i partiet vid denna tid och i vilken mån nya kunskaper låg bakom förändringen.

Mot en bakgrund av hållpunkter i Socialdemokraternas ideologiska utveckling från ställningstagandet för reformism i samband med det demokratiska genombrottet kring 1920 över krigsårens folkhem till Tage Erlanders starka samhälle beskrivs den radikalisering som skedde under 1960- och 1970-talen. Där fanns inslag som gruvstrejken i norr, kårhusockupationen och den efterföljande studentdemokratin, kraven på ökad jämlikhet och mera statsinterventionism, framflyttning av löntagarnas position inom arbetsrätten och – som kronan på verket – Meidners förslag till kollektiva löntagarfonder, med vars hjälp företagen själva skulle få betala sin egen överföring i fackets ägo.

Med början bland partiet närstående ekonomer började en insikt växa fram att keynesianism, övergödd välfärdsstat och högskattepolitik inte dög för att klara en ny tids påfrestningar. Som belägg för detta framstod valnederlaget 1976 och i ännu högre grad den knappa förlusten i 1979 års val, bakom vilken stod stora röstvinster för Moderaterna. Högerförskjutningen i väljarkåren, som bestod även i 1982 års val, kunde tolkas som en förändrad tidsanda, vilken internationellt återspeglades i Thatchers monetarism och Reagans utbudspolitik.

Lindberg/Ljunggren tilldelar två ekonomgrupper en viktig roll i Socialdemokraternas omsvängning mot ökad förståelse för marknadsekonomins krav. Det var den så kallade Tolvan, det vill säga den grupp utredare med kanslihuserfarenhet som under oppositionsåren befolkade översta våningen i det tillfälliga riksdagshuset vid Segels Torg, och SNS Konjunkturråd, som man lyssnade till trots att inte alla medlemmar var socialdemokrater. Ur Tolvan utvecklades den socialdemokratiska ekonomgruppen med namn som Carl Johan Åberg, Erik Åsbrink och Klas Eklund.

Dessa socialdemokratiskt sinnade ekonomer skulle via Kjell-Olof Feldt inspirera den socialdemokratiska krisgruppen, tillsatt 1980, till vad som kom att kallas Den tredje vägens politik, som sades slingra sig fram någonstans mellan stimulans och åtstramning. Men starka krafter inom partiets högsta ledning och i synnerhet LO motsatte sig nytänkandet. Motsättningen utvecklades till striden mellan de två ekonomgrupperna sexlingar och femlingar. De förra ville bromsa den offentliga konsumtionsökningen genom besparingar i transfereringssystemen, vilket skulle ge expansionsutrymme åt industrin, medan de senare var mer traditionalistiskt och keynesianskt orienterade. Så småningom övergick striden till Rosornas krig, som utkämpades mellan ”kanslihushögern” kring finansminister Kjell-Olof Feldt och främst ekonomer med anknytning till fackföreningsrörelsen.

I denna kamp kan man säga att Feldt segrade ihjäl sig. Onekligen liberaliserades och avreglerades den svenska ekonomin under 1980. Men det interna motståndet var hårt, besvikelserna många, och trött på att tala för – som han ansåg – döva öron kastade Feldt in handduken i samband med regeringskrisen 1990.

För den som – visserligen från sidan, men ändå på nära håll – följde striderna och det successiva omtänkandet hos Socialdemokraterna är Lindberg/Ljunggrens bok en trevlig, bitvis till och med roande läsning. Det känns också betryggande att lärprocessen tycks ha fungerat trots alla friktioner, så att nya kunskaper och insikter fått genomslag på den praktiska politiken.

Men är inte författarnas fixering vid den interna lärprocessen och de socialdemokratiska ekonomernas roll en allvarlig begränsning? Det framstår som om socialdemokraterna levde i ett vakuum, utan påverkan utifrån. Spelade det ingen roll att oppositionen hela tiden tryckte på i samma riktning som ekonomerna? Hade det ingen betydelse att det största oppositionspartiet gång på gång satte upp nya krav på avregleringar, utgiftsbegränsningar och institutionella förändringar, som efter några år godtogs av övriga borgerliga partier för att efter ytterligare någon tid komma som förslag i regeringens propositioner?

När jag i början av 1980-talet tog över som ekonomisk-politisk talesman för partiet, hade vi moderater redan läst de nya ekonomerna, och vi iakttog med intresse vad Thatcher och Reagan vid denna tid åstadkom i sina länder. Det framgår av en uppsats som jag skrev i SNS-skriften ”Den svenska politikens rötter” (1983).

Vi moderater hade dessförinnan alltid idépolitiskt känt oss lite obekväma med den allenarådande keynesianismen. Nu fann vi att Milton Friedmans och Friedrich Hayeks idéer passades oss som hand i handske. Lärprocessen blev därmed mer lustbetonad och betydligt snabbare. Redan tidigt på 1980-talet motionerade vi om utgiftsbegränsningar, skattesänkningar, avreglering och privatisering. Vi prioriterade kampen mot inflationen och såg en oberoende riksbank som det främsta medlet att nå detta mål.

Exemplen kan mångfaldigas. Gång på gång upplevde vi att Socialdemokraterna som egna förslag lade fram våra gamla, redan flera gånger avslagna yrkanden. Ibland gick det så snabbt undan i svängarna att den socialistiska utskottsmajoriteten blev tvungen att vid slutjusteringen ändra sitt preliminära ställningstagande från avslag till motsatsen.

Ledande socialdemokrater löste sitt ideologiska dilemma genom att skälla oss för nyliberaler i Thatchers och Reagans ledband, samtidigt som de motvilligt och med fördröjning genomförde samma politik.

Nog kan det förekomma att man lär också av sina politiska motståndare!

Lars Tobisson var moderat partisekreterare 1974-1981, riksdagsledamot 1979-2001 och gruppledare 1982-1986 samt 1991-1999.