Print Friendly

Snuva eller kolera?

Av Redaktionen | 31 december 1996


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

llting har ett pris.
När Sovjetkommunismen fåll i augusti
1991 skedde detta
under osannolikt
fredliga former, i synnerhet när man
betänker vad det störtade systemet
ställt till med under sina sjuttiofyra år.
Även om vi tar med det senaste
decenniets oroligheter, pogromer
och de små inbördeskrigen i det
gamla imperiets utkanter, ja till och
med senast det forfårliga kriget i
Tjetjenien, har priset i liv och
lidanden varit forbluffande lågt när
man betänker att det som störtades
var en diktatur som mördat fler
människor än någon annan stat på
denna planet. (Hur ohygglig Hitler
än var hann han helt enkelt på sin
korta tid inte med lika många tiotals
miljoner mord.
Men priset får detta avvecklande
under fredliga former är att Ryssland,
STAFFAN SKOTT är författare och
översättare.
44
STAFFAN SKOTT :
Snuva eller kolera?
liksom flera av de nya republikerna, i
forödande stor utsträckning har kvar
de gamla makthavarna på olika
nivåer, ett nätverk av bromsklossar
for den demokratiska utvecklingen.
Och de båda huvudmotståndarna
(om det nu ens blir flera kandidater
på allvar) det förestående
presidentvalet, Boris Jeltsin och
SVENSK TIDSKRIFT
Gennadij Ziuganov, har båda växt
fram ur det gamla systemet och är
formade av det.
Är det då som att välja mellan pest
och kolera?
Faktiskt inte.
Boris Jeltsin, med alla sina brister,
sina reaktioner enligt principerna hos
en gammal partiboss, med våld som
enda sista utvägen både vid ”Vita
huset” i Moskva 1993 och sedan i
Tjetjenien, tillhör i alla fall det fatal
som redan under sovjettiden insåg
sovjetsystemets undern1ålighet, och
hade klokheten (smartheten?) att
lämna kommunistpartiet medan det
fortfarande satt vid makten. Han har
satsat på demokratin. Att han ändå
inte är någon fullfjädrad demokrat är
bara naturligt. I ett val mellan honom
och en yngre (och därfor forhoppningsvis formbarare) ung
demokrat, som Javlinskij, vore nog
Javlinskij att föredra, framfor allt for
Rysslands egen skull.
Men Ziuganov då? Han är
bevisligen yngre (femtioett år) och
framställer sig i Väst gärna som en
”socialdemokrat” som behåller
namnet ”kommunist” mest av pietet.
Åldern är i det här fallet av
underordnad betydelse. När det
sovjetiska samhället under Gorbatjovs sista år reste och vred sig ur sitt
gamla trånga och skadliga skinn tillhörde Ziuganov ledningen för kommunistpartiets ”ideologiska avdelning” och var en av de konservativa
som skrek högst i protest mot vad
som skedde.
Tom liturgi
Det gamla sovjetiska kommunistpartiet var ju aldrig ett ”politiskt
parti” i vår mening, där partier
formas av det förhållandet att det
finns andra partier att tävla med.
SUKP var en administrativ karriäristorganisation. Ideologin var under de
sista decennierna en tom liturgi, ett
skal under vilket det doldes bara
cynism och maktkamp. Man brukade
säga att några fa procent av medlemmarna trodde väl på slagorden, men
de medlemmarna spelade inte någon
större roll.
Vad har hänt sedan 1991? Stora
horder av ledningen släppte medlemsböckerna som en het potatis när
partiet förlorade makten (och en tid
förbjöds), ty det hade bara varit
egoism och karriärlystnad som hållit
dessa människor i partiet. Vad gör de
nu? Många i den gamla ledningen
har nu använt sina gamla kontakter
och kunskaper till att berika sig i
privatiseringen.
Och så finns det enligt uppgift en
fYrtiondedel kvar av de gamla partimedlemmarna, en halv miljon (om
det nu är sant) av de tjugo
miljonerna, i det ”återuppståndna”
kommunistpartiet. Rått uttryckt är
det dumbommarna, de förvirrade
som trodde på slagorden. Det är de
som utgör Ziuganovs partiapparat
och bas. Dem och de förvirrade
missnöjda runt om i landet är hans
väljare.
Denna lilla rest av det en gång
allsmäktiga kommunistpartiet ska
inte undervärderas, ty Jeltsin och de
andra partierna har ingen partiapparat
värd namnet runt om i det stora ryska
riket. Dessutom håller de här
människorna i större eller mindre
utsträckning ihop, medan de demokratiska krafterna är splittrade – och
har haft stora svårigheter att kompromissa ihop sig för att stoppa
katastrofen Ziuganov.
Omanliga kompromisser
Detta är ett annat arv från
sovjettiden. Den viktiga demokratiska förmågan att komprornissa
ihop sig för att ta arbetsdugliga
lösningar, beslut som samhället kan
acceptera, har aldrig utvecklats i
Ryssland. I det gamla Sovjet bestämde makthavarna ensamn1a utan att
nämnvärt intressera sig för andras
åsikter.
Kompromissen föraktades som
något ”omanligt”, ett tecken på
svaghet, det sista som makthavarna i
en diktatur kan tillåta sig.
Är nu Ziuganov en sådan katastrof?
Ja, definitivt, om han inte i
SVEN SK TID SKR.IFT
maktställning skulle falla sm
djävulshamn och visa s1g vara en
demokratisk ängel; men det är det väl
ingen som tror. Han har i sina skrifter
och sina framträdanden visat sig vara
en fullkomligt hållningslös populist
och demagog. Inför Väst framställer
han sig alltså som demokrat och
vänstersocialist av västeuropeiskt
snitt. Men i Ryssland friar han öppet
till den värsta sortens grumlig
nationalism och fascistoida resonemang, till antiserniter och chauvinister. Hans egna skrifter röjer en
fruktansvärd tankeröra, xenofobi och
svårartad antisemitism. (För den som
har litet kännedom om stämningarna
i det gamla sovjetiska kommunistpartiet är förekomsten av sådant inte
ett ögonblick någonting förvånande.)
Som en av hans kritiker sagt: byt ut
orden ”Ryssland” och ”rysk” mot
”Tyskland” och ”tysk” i hans skrifter
och saken blir helt klar.
” Denna lilla rest
av det en gång allsmäktiga kommunistpartiet
ska inte undervärderas,
ty ]eltsin och de andra
partierna har tngen
partiapparat värd namnet runt om i det stora
ryska riket. ”
För att än en gång anlägga det stora
historiska perspektivet: vad man än
försöker genomföra utan demokrati,
45
det må vara socialism, filateli,
vegetarianism eller något annat, så
utvecklar det sig till vad vi kallar
fascism. Redan på trettiotalet, efter
bara femton-tjugo år vid makten
hade sovjetkommunismen så fårkrossande mycket gemensamt med
Hitlers ”nationalsocialism” att det är
märkvärdigt att Stalin lyckades
dupera västvärldens kommunister
som han gjorde. Det var människosynen, drömmarna om storvulen
stadsplanering, fåraktet får de svaga,
folkmord på de svaga, antisemitism
46
(som Stalin maskerade fårödande
skickligt men som numera kan
studeras böcker av Arkadij
Wachsberg, Radzinskij, Bortjagovskij med flera) . Det är denna
sovjetiska ”kommu-fascism” som är
kärnan i Ziuganovs politiska plattform, får all del så grumlig i sin
populism att Bert Karlsson framstår
som en glasklar tänkare bredvid
Ziuganov, men ändå.
Så valet får Ryssland mellan Jeltsin
och Ziuganov blir ändå som ett val
mellan snuva och kolera.
SVENSK T I DSKR I FT
l
ORD
Kanske blir man verkligt skittrött
på skatterna först när man står
utanför alla skydd och bara
betalar. Som egenföre-tagare gör
man det. Blir jag sjuk får jag
skylla mig själv. Snart har jag en
månads karens innan systemet
träder till. Blir jag arbetslös har
jag ingen hjälp såvida jag inte
lägger ner verksamheten för gott.
Egna försäkringar går inte att
betala ytterligare en gång ovanpå
soci-ala avgifter och egenavgifter
eftersom skatten rakar åt sig
ungefär lika mycket som det jag
får ut själv.
Först när jag är utlämnad till
mig själv på ont och gott, inser
jag att det går att leva så också,
utan andra pengar än dem jag
själv drar in, utan annan trygghet
än den jag skapar själv. Men jag
får en lite annan syn på dem som
jämrar sig och står i för att de
tycker sig få för lite av systemet.
Jag vill kunna tillgodogöra mig
mera av mitt arbete, ha ut mera
för egen del och mindre tvingas
serva socialbidragstagare· med
fyra barn med byråchefslöner. Jag
kan inte se logiken i att staten
gör mig till tooser och
bidragstagaren till vinnare, i mitt
fall bara talar om skyldigheter
och i deras bara om behov.
l Sverige är många barn i
kombination med socialbidrag
snart den enda prestation som
ger ett rörelseöverskott.
Helena Riviere

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner