Print Friendly

Smutskastning av prinsessan Sibylla

Av Simon O. Pettersson | 21 juni 2013

Påståendet att prinsessan Sibylla skulle ”göra nazismen legitim” är helt gripet ur luften. Det skriver Simon O Pettersson som kritiserar boken Operation Norrsken. Den populära formen får inte bli ett carte blanche till att påstå vad som helst.

När historiska angelägenheter diskuteras i pressen, konsulteras inte sällan journalister såsom Herman Lindqvist eller författare som Ola Larsmo, snarare än professionella historiker verksamma vid våra lärosäten. Detta är inte med nödvändighet problematiskt. I ett fritt samhälle står det var och en fritt att publicera böcker och artiklar, liksom att uttala sig offentligen, i vilket ämne som helst, oavsett formell kompetens. Det är inte heller så, att alla de som har förmåga att meritera sig i akademiska sammanhang, också har förmågan eller viljan att ge sina resultat en sådan form, att de är tillgängliga för en större allmänhet.

Emellertid är det mycket viktigt att betona att också den icke-akademiske, populäre skribenten har ett ansvar gentemot sin läsekrets. Den populära formen får inte bli ett carte blanche till att påstå vad som helst. Man kunde uttrycka det som Eli Heckscher, att: ”man som författare har ett mycket större ansvar när man skriver en populärvetenskaplig framställning än när man skriver för fackmän, eftersom dessa till skillnad mot övriga läsare själva kan kontrollera textens akribi.”

I kontrollen av akribi har självfallet såväl författaren, som förlaget, som recensenterna ett delat ansvar att se till att allvarliga sakfel och missuppfattningar inte sprids. Särskilt viktigt är detta i kontroversiella ämnen; om någon till exempel felaktigt uthängs som nazist eller antisemit innebär detta en ärekränkning, som man inte bör ta lätt på. Herman Lindqvists upprepade, tveksamma beskrivning av den rakryggade anti-nazisten och humanisten Karl-Gustaf Hildebrand tillhör verkliga bottennapp i denna genre. Bägge gånger har förlaget – först Nordsteds, sedan Albert Bonniers – agerat föredömligt, och dragit in upplagan, efter påpekanden i pressen. Tyvärr förekommer dylika utpekanden också i annan, cirkulerande litteratur. Här skall ett allvarligt exempel från en nyutgiven bok, Christoph Anderssons Operation Norrsken: om Stasi och Sverige under kalla kriget (Norstedts 2013) diskuteras.

Boken behandlar ett försök i början av 1970-talet att blamera det svenska kungahuset och hovet, som just fick namnet Operation Norrsken. Denna operation avblåstes emellertid i början av 1980-talet, då DDR ville förbättra relationerna med Sverige. Även 1980-talets DDR-påverkan belyses här. Dessa saker är praktiskt taget okända och i allra högsta grad angelägna att skriva om, så Andersson bör inte kritiseras på denna punkt, utan bokens stora problem framträder i denna formulering (s. 50): ”I Sverige var däremot NSDAP och dess rasistiska ideologi rumsren (sic!). Prinsessan Sibylla gjorde personligen nazismen legitim genom att medverka vid olika nazityska evenemang i Tyskland. Hon hyllades i nazitidningen Der Deutsche in Schweden, ’Tysken i Sverige’.” Vissa kanske studsar inför formuleringen att NSDAP och dess rasistiska ideologi skulle ha varit rumsrena i Sverige, men vi lämnar denna tveksamhet obeaktad – den drabbar ingen enskild. Vårt huvudärende här är anklagelsen mot prinsessan Sibylla. Man kan konstatera att formuleringen har något undanglidande över sig – det står inte vilka sammanhang hon deltog och vad hon hyllades för.

Innan vi gendriver påståendet bör emellertid kanske något först sägas om vem prinsessan Sibylla var, vilket kanske inte är helt självklart för den yngre läsekretsen. Prinsessan Sibylla, som gick bort 1972, var alltså den nuvarande konungens mor. Prinsessan Sibylla var född såsom prinsessa av Sachsen-Coburg-Gotha, och gifte sig 1932 med konungens far arvprinsen Gustav Adolf. Hennes behagfulla yttre och nedärvda, naturliga värdighet var egenskaper som kom henne till gagn i hennes offentliga uppdrag, vilka hon skötte med en elegans som knappast sett sin like i senare tid. Mer än så behöver inte sägas om prinsessans biografi. Den som vill veta mer tillrådes att uppsöka en annan amatörhistorikers verk, Roger Lundgrens Sibylla – en biografi (Bonnier 2007), ett kanske, för de som känner denne som hovreporter, överraskande svalt, detaljrikt och sakligt verk.

Vad är det nu som Anderson stödjer sitt svepande omdöme om prinsessan på? Låt oss titta i hans notapparat. En artikel med titeln ”Der Austausch von Kriegsgefangenen und Zivilinternierten in Gotenburg” från den i citatet nämnda tidningen Der Deutsche in Schweden nr 19-20 från oktober 1944 anges som enda källa. Artikeln handlar om ett av Röda korset med Folke Bernadotte i spetsen initierat, humanitärt syftande fångutbyte. Prinsessan Sibylla bestås här knappast med någon hyllning, utan nämns bara i en bildtext utan att något omdöme över huvud taget fälls.

Påståendet att prinsessan hyllas är alltså helt gripet ur luften, och det var som vi konstaterat hela det stöd som Andersson gav åt sin, måste man anse, tämligen grova anklagelse, att hon skulle ”göra nazismen legitim”. Det är skandal att sådana påståenden får passera förläggarens blick, och nå ut till allmänheten. De döda kan inte längre försvara sig själva utan det åligger var och en som känner sig manad att göra det åt dem. Också avlidna prinsessor behöver sina riddersmän.

simon_petterssonSimon O. Pettersson är fil. kand. i tyska och fri skribent

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism