Slutet på en epok

Har svensk politik blivit en tävling i att vara bäste socialdemokrat? Välfärdsstaten konstruerades förvisso efter socialdemokratiska specifikationer, men man bör inte underskatta vilket avgörande inflytande som borgerligt tankegods har haft på Sveriges inriktning de senaste decennierna. Det skriver Peter Santesson.

Om alla är så intresserade, måste det väl ändå vara viktigt? Pressuppbådet utanför Socialdemokraternas partihögkvarter tolkades av många som ett bevis på att partiet fortfarande spelar i en egen liga. Dit den socialdemokratiske partiledaren pekar kommer också debatten och landet att röra sig, vare sig man innehar regeringsmakten eller ej. Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos satte ord på tanken i SVT:s Agenda (22/1): ”Var häckar alla journalister? … Detta enorma intresse visar att Socialdemokraterna, trots sina problem, fortfarande är centrum i svensk politik.”

Nåja, även ett imperiums nedgång och sammanbrott brukar samla stora åskådarskaror. Är det vad som sker nu? Man kan hitta två oförenliga ståndpunkter i debatten. Professor Leif Lewin menar att Socialdemokraterna har haft en hegemonisk position i svensk politik – dirigent för debatten och den som angivit gränserna för det politiskt korrekta och normala (DN-Debatt 21/1). De senaste åren har partiet mist särställningen, som börjat övertas av Moderaterna. Nu är det borgerliga dygder som gäller.

Ämneskollegan professor Bo Rothstein har intressant nog dragit rakt motsatt slutsats. Det är inte Socialdemokraterna som fallit – nej, tvärtom har de vunnit för gott! Valutgången 2006 kommer av framtida historiker att beskrivas som ”en av den svenska socialdemokratins verkligt stora triumfer” spådde Rothstein på DN-Debatt (20/9 2006) i en artikel som med tiden börjar få smått Chamberlainska drag. Det är bara genom att anta sin motståndares anletsdrag som Moderaterna har kunnat växa. Svensk politik har blivit en tävling i att vara bäste socialdemokrat.

Det ligger någonting i observationen. Välfärdsstaten konstruerades i Sverige efter socialdemokratiska specifikationer. Väl på plats blir den sortens regelverk och inrättningar mycket svåra att förändra. Drastiska förändringar i system som breda grupper är beroende av skrämmer väljare på flykten. Men idag verkar samma mekanism i motsatt riktning: Även friskolor, jobbskatteavdrag och RUT-hjälp har kraftiga hullingar som får socialdemokratiska ledare att tappa beslutsamheten. Processerna handlar mer om allmän tröghet än om en specifikt socialdemokratisk hegemoni.

Lewins hypotes, då? Nog har Socialdemokraterna mist sitt gamla grepp om den svenska hjärteroten – det märks både i debattklimatet och i väljarnas minskade partitrogenhet. Det som saknas i bilden är hur länge denna försvagning har pågått. Ända sedan slutet av 1980-talet har Socialdemokraterna i allt väsentligt intagit en reaktiv position. I snabbare eller långsammare takt har man gett efter för impulser från omvärlden. Sverige är idag ett helt annat land än för trettio år sedan: valfrihetssystem i offentlig sektor, pensionssystem utan garanterade utbetalningsnivåer, nedhyvlade marginalskatteskalor och en lång svit av avregleringar. Reformtakten har ofta bestämts av socialdemokratiska regeringar, men sedan löntagarfonderna har den ideologiska inriktningen inte valts på deras eget intellektuella initiativ.

Bilden av den socialdemokratiska hegemonin har ändå levt vidare som en del av vår politiska självuppfattning. Även ur ett borgerligt perspektiv har berättelsen varit användbar, eftersom den förflyttat politisk skuld för samhällsproblem till motståndarlägret. I sanningens namn underskattar man då vilket avgörande inflytande som borgerligt tankegods har haft på Sveriges inriktning de senaste decennierna. Numera är tack och lov ansvaret för den politiska utvecklingen fördelat över många händer. (SNB)