Print Friendly

Slutet för universiteten

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Slutet för universiteten?
Nyligen har den s k kompetensutredningen redovisat sitt första huvudbetänkande,
,Vägar till högre utbildning». Förslaget
innebär i realiteten, att kraven på förkunskaper kommer att sänkas så starkt, att en
allvarlig kvalitetssänkning av den högre
utbildningen oundgängligen blir följden.
Det förefaller inte obefogat att tro, att
morgondagens fil kand kommer att vara
ungefärligen jämförbar med studentexamen för tio år sedan.
För att fastställa var den reella kompetensen för tillträde till högre utbildning
bör ligga, utgår utredningen från att den
högre utbildningen skall anpassas till den
gymnasiala skolans organisation. Detta är
ingalunda någon självklar utgångspunkt.
Ett konsekvent genomförande av principen hotar att bringa universitet och högskolor i direkt konflikt med universitetsstadgan, där det heter: »Universitetens
uppgift är att på vetenskaplig grund bedriva forskning och utbildning.» I flertalet universitetsämnen blir det ogörligt att
anpassa undervisningen till gymnasieskolans organisation, om utbildningen samtidigt skall stå på en vetenskaplig grund.
Kvalitetssänkningen av grundskolan och
gymnasiet är i och för sig en allvarlig fö-
reteelse, men skadeverkningarna kan i bästa fall begränsas till att bara få en nationell räckvidd. Den högre utbildningen
måste emellertid också ställas in i sitt internationella sammanhang. Det är märkligt, att kompetensutredningen inte alls
har beaktat detta förhållande. Visserligen
redogör man i ett särskilt kapitel för den
högre utbildningens situation samt för
kompetensvillkoren i en rad länder men
drar inga slutsatser av materialet. Av det:-
ta framgår annars entydigt, att man i and.,.
ra länder ingalunda synes ‘:’ara beredd att
göra avkall på den reella kompetensen
för tillträde till högre utbildning. Eh genomgående tendens är i:stället, att man
tillgriper urval och .spärrar. Detta gäller
inte minst våra .nordiska grannländer. .
Endast i vårt land skulle man alltså slå
in på vägar, som är ·diametralt motsatta
den internationella tendensen. Priset blir
dyrt. Ett eftersättande av kvalitetskravet
kan för ett litet land som·Sverige, där en
gång kvaliteten utgjorde en sorts rikssymbol, få skadeverkningar, som det kan ta
generationer att råda bot på. Vi kan inte tillåta oss att sacka efter andra länder
~fråga om utbildningsstandard. Ett nytt
kompetenssystem måste ta stor hänsyn till
och anpassas till de krav på reell kompetens, som man i andra länder ställer upp
som villkor för högre utbildning. Hänsyn
till den internationella aspekten synes vara betydligt viktigare än att, som utredningen vill, låta t ex sociala faktorer be,..
stämma utformningen av kompetenssystemet.
Utredningen drar en skarp gräns mellan
allmän behörighet och särskild behörighet.
För allmän behörighet gäller, att gymnasieskolans olika linjer skall vara helt likställda. För den som genomgått gymnasieskola gäller, att utbildningen skall vara
avslutad, minst tvåårig och omfatta vissa
kunskaper i engelska (två årskurser i gym.,.
nasiet eller fackskolan eller däremot sva~
rande läskunskaper). För vuxna gäller att
382
var och en som fyllt 25 år och som varit
yrkesverksam under minst fem år samt
genomgått en särskild orienteringskurs får
allmän behörighet. Behörighetskravet skall
också anses vara uppfyllt av den som undergått viss annan motsvarande utbildning, t ex statlig, kommunal eller enskild
personalutbildning, militär utbildning, heleller deltidskurs vid yrkesskola, två årskurSer vid folkhögskola etc. Till detta kommer de redan nämnda kraven på vissa
kunskaper i engelska.
Vad gäller de särskilda förkunskaperna
vill utredningen så långt möjligt begränsa de formella kraven. Vidare heter det,
att antalet ämnen, i vilka det krävs förkunskaper, bör begränsas; »endast de för
studiemas fullföljande nödvändiga minimikraven bör uppställas som villkor för
tillträde».
För fördelning av platserna i den spärrade utbildningen föreslår utredningen ett
system, där de sökande indelas i fem grupper med hänsyn till bakgrunden. Platserna skall därefter fördelas genom proportionell kvotering, dvs i förhållande till sö-
kandegruppemas storlek.
Det finns skäl att instämma i den kritik,
som riktats mot systemet av den ende
egentlige reservanten i utredningen, riksdagsman Gunnar Wallmark (m). För att
tillgodose kvalitetskravet är det viktigt, att
den högre undervisningen inte tillförs
sämre rustade elever på grund av en utvidgning av behörigheten. Lika betydelsefullt är det också, att de nya grupperna
studerande inte har sämre förutsättningar
för högre studier än de tidigare berörda
grupperna. Riktpunkt för kunskapskraven
måste ovillkorligen vara minst kurserna
på gymnasieskolans treåriga linjer, inte
den tvååriga fackskolan som utredningen
föreslår. Det är också rimligt, att en behö-
righetsgräns fastställs, som förhindrar att
de minst studielämpliga ägnar sig åt högre utbildning.
Kunskapskraven för allmän behörighet
måste vara betydligt mera omfattande än
de av utredningen föreslagna, som ju endast räknar med två års gymnasiekurser
i engelska. En betydligt bredare allmänorientering måste principiellt krävas. Förutom i engelska bör krav ställas på kunskaper i flera andra ämnen, varvid de treåriga gymnasiekurserna utgör ett minimum. Svenska bör ovillkorligen vara ett
sådant ämne, men också andra kan diskuteras, t ex matematik samt historia och
samhällskunskap. Likaså kan det ifrågasättas, om inte ytterligare något språk, tyska eller franska, borde falla inom denna
kategori. Det sägs ofta och med rätta, att
den starka satsningen på engelska enbart
leder till en ensidig kulturell orientering
och bidrar till att fjärma oss från det övriga Europa, vilket ter sig paradoxalt inte
minst med tanke på de europeiska integrationssträvandena.
Den starka differentiering av förkunskapskraven, som föreslagits, förefaller dubiös. En sådan ger inte bara den studerande en ensidig orientering utan försvårar
också möjligheterna att byta studieriktning. Bredast möjliga allmänorientering
bör eftersträvas, och förkunskapskraven
utformas så att de blir gångbara för en hel
sektor av den högre utbildningen. En proportionell kvotering vid fördelningen av
platser till spärrad högre utbildning ter sig
helt oantagbar. En sådan kan inte leda
till en lika och likvärdig behandling av de
studerande med hänsyn till förberedande
studier och allmän studielämplighet.
Ett sätt att lösa de besvärliga kompetensfrågorna vore att, som herr Wallmark
föreslår och som också diskuterats i andra
sammanhang, låta ett nytt kompetenssystem baseras på en ny organisation av gymnasieskolan. Denna skulle bli tvåårig med
i princip ett års påbyggnad. Påbyggnadsåret skulle ge tillfälle att inhämta de särskilda förkunskapskrav, som sektors- eller
blockvis bör uppställas för tillträde till
högre utbildning. En sådan påbyggnadsutbildning skulle kunna förena såväl kraven på organisation av viss högre utbildning med utgångspunkt från gymnasieskolan som kraven på både allmän behörig- 383
het och särskilda förkunskaper, som måste
ställas upp från den högre utbildningens
sida. Kanske skulle det också bli möjligt
att i framtiden bygga ut ett sådant på-
byggnadsår med viss yrkesutbildning och
eventuellt få till stånd någon form av en
mellanexamen.
Kompetensutredningen bygger på ett
provinsiellt och doktrinärt synsätt av samma karaktär som det, som lett fram till
nuvarande kaos inom den lägre utbildningen. Det finns alla skäl för de olika remissinstanserna och våra massmedia att
belysa bristerna. Den borgerliga oppositionen har ett stort ansvar för att förslaget
aldrig går igenom. Annars kan det bli början till slutet för våra universitet och högskolor, och de som vill ha en kvalitativt
god högre utbildning kanske tvingas att
som under medeltiden söka sig utanför
landets gränser.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner